Det var länge sedan nu, men minnet är fortfarande levande.
När jag var arton år blev jag gravid. Mina föräldrar ställde sig inte bakom mig, de ansåg att jag var alldeles för ung för att bli mamma. Min man hade just blivit inkallad till värnplikten. Båda mina grandmammor sade samma sak:
Barnet är ditt ansvar. Jag tänker inte ta hand om ditt barn just nu, sade min mamma till mig.
Och min svärmor ville knappt prata med mig. Jag flyttade in hos min faster på pappas sida.
Faster var 38 år då, hade aldrig haft egna barn och levde för sitt arbete. Hon dömde inte mina föräldrar:
Jag förstår dem. Det var ingen enkel tid när du föddes. De kämpade hårt, det fanns perioder då det knappt fanns mat på bordet. Pappa lossade last från tågvagnar om natten för att få ihop några kronor.
Men nu har de det gott. Pappa har bra lön och de bor i en tvåa på Södermalm. Mamma jobbar också. Och nu är jag på väg att bli mamma själv.
Bryr de sig verkligen inte? frågade jag.
De vill bara leva sitt eget liv nu, sa faster. Du ska inte döma dem. De kommer säkert att tänka annorlunda så småningom.
Jag fick inget stöd från dem. Jag packade mina saker och flyttade till faster.
När min man kom hem från lumpen var vår son ett och ett halvt år gammal. Under tiden hade svärmor aldrig hälsat på sitt barnbarn. Mina egna föräldrar besökte mig blott två gånger.
Min man började arbeta som bilmekaniker, men försökte även plugga samtidigt, vilket aldrig gick. Vi fortsatte att bo hos faster. När sonen började på förskolan och jag fick ett jobb, skulle faster flytta till Norrmalm. Vi ordnade en hyreslägenhet åt oss själva. Några år senare gick min mans farmor bort.
Svärmor sålde hennes lägenhet, gjorde själv renoveringar, och köpte det hon länge drömt om. Min man bad henne att inte sälja, han erbjöd sig att betala månadsvis för att så småningom köpa tillbaka lägenheten, men hon vägrade.
Varför skulle jag offra mina intressen och mitt liv? Jag har velat renovera i många år. Ska ni göra det åt mig? svarade hon på sonens önskan.
Fem år senare föddes vår dotter. Vi förstod att vi behövde vår egen bostad. Min man började jobba utomlands. Det var inte lätt att spara ihop till en lägenhet. Vi fortsatte att bo med barnen i hyresrätt.
Min mamma, däremot, blev ensam kvar i en trea i Vasastan, efter att pappa skilt sig från henne två år tidigare. Men det fanns ingen plats för mig och mina barn där. Inte heller hos svärmor, som ägnade sig åt ständiga renoveringar och aldrig hade tid att hjälpa.
Efter några års slit lyckades min man och jag köpa vår egen lägenhet. Helt utan hjälp.
Idag har vår äldste son gått ut åttan och dottern går i tvåan. De vet värdet av pengar. Vi sparade varje krona. Nu har vi inget sådant bekymmer längre. Vi har varsin bil och varje år reser vi till västkusten för att bada och vila.
Den enda vi är verkligt tacksamma mot är faster. Hon kan alltid ringa oss och be om hjälp, och vi kommer aldrig säga nej.
Våra föräldrar har fått det svårare. Mamma blev av med jobbet, och ringde nyligen och bad om hjälp, men jag avböjde.
Svärmor är i liknande situation. Hon gick i pension och ville inte leva sparsamt. Alla pengar från lägenhetsförsäljningen har hon gjort slut på för länge sedan. Min man avböjde också att hjälpa henne. Han rådde henne att sälja den stora, nyrenoverade lägenheten och köpa en liten etta istället.
Vi är inte skyldiga någon någonting. Våra barn kommer vi att stötta på ett helt annat sätt än våra föräldrar gjorde. Vi kommer alltid finnas där för dem, oavsett vad. Jag tror att vi kan lita på deras hjälp när vi blir gamla.
