Helgmake
Biffen låg mitt på tallriken, perfekt centrerad. Anders stirrade på den och hörde hur magen förrädiskt kurrade.
Eva, kan jag ta en macka? Jag är hungrig.
Anders, middagen är om tjugo minuter. Huvudrätten blir kall.
Det blir snabbt, bara en liten bit.
Kan du inte vänta tjugo minuter? Jag har ju planerat. Potatisen är klar kvart över sju, kycklingen tjugo över sju. Börjar du redan äta tappar du suget.
Anders suckade stilla och satte sig vid bordet. Eva stod vid kylskåpet och placerade med precision de varor hon handlat. Varje förpackning på sin plats. Mjölken på andra hyllan till höger, osten i ostlådan längst ned, yoghurtburkarna i datumordning, de som går ut snart längst fram.
Kan jag åtminstone ta lite te?
Visst, men bara en sockerbit.
Eva, jag är vuxen.
Du har diabetes i släkten. Din pappa, din farfar en bit.
Anders höll på att ta vattenkokaren men Eva hann före, tog hans mugg, hällde upp te, mätte noga upp en sockerbit och ställde muggen framför honom.
Varsågod. Drick.
Han såg ner i muggen. Sedan på Evas rygg, vänd mot kylskåpet, och tog en liten klunk. Teet smakade svagt, nästan inget socker alls. Han sa inget.
Det hade redan blivit mörkt utanför. Oktober i Stockholm mörknar snabbt, särskilt i deras miljonprogramskvarter där husen ligger tätt. Gatlyktorna lyste stadigt, bilarna stod på sina vanliga platser. Allt var som det alltid brukade vara.
De var femtiosju och femtiofem år gamla. Tillsammans i trettio år. Lägenheten var ren som en operationssal och tyst som ett bibliotek.
***
Lördagsmorgnar började klockan åtta hemma hos dem. Inte för att det inte gick att sova längre, men därför att Evas planerade schema började prick åtta. Hon skrev det på fredagskvällen, prydligt i en rutad anteckningsbok.
8:00. Frukost.
8:30. Städning.
10:00. Matbutiken. Coop på Odenplan, och separat till kemtvätten.
12:00. Lunch.
13:00. Vila, en timme.
14:00. Besök hos moster Gun.
17:00. Hemkomst.
17:30. Middag.
18:30. TV eller bok.
22:00. Läggdags.
Anders kunde schemat utantill, inte för att han läste det, utan för att det inte förändrats på femton år. Bara tiden för släktbesök ändrades ibland, eller namnet på butiken.
Han låg på knä i hallen och tvättade golvet och tänkte på fiske. Bara sådär. Hur länge sen var det sist? Åtta år? Sista gången var han med Kalle Lindgren från jobbet, ute vid Mälaren vid Sundbyholm. De fick tre små abborrar och en mört. Satt vid vattnet till mörkret föll, kokade abborrsoppa på en trasig kastrull. Kalle drog vitsar så de skrattade så andäktigt att änderna försvann.
Han kom hem sent den gången, mitt i natten. Eva väntade uppe.
Vet du vad klockan är?
Ja, Eva. Det blev sent.
Blev sent. Jag ringde åtta gånger. Middagen står i kylen. Den är inte vad den var.
Förlåt.
Du vet väl hur orolig jag blir?
Förlåt, Eva.
Efter det blev det inget mer fiske. Inte för att hon förbjöd. Det blev bara aldrig av; alltid fanns något viktigare, saker att fixa, besök, och sedan slutade han föreslå. Det var lättare så.
Anders, vrider du ur trasan ordentligt? Inte för torrt, annars blir det ränder.
Han vred ur trasan så som hon sa, även om han själv inte såg någon skillnad. Golvet glänste. Eva var stolt över lägenheten. En gång sa hon till en väninna i telefon: Hos mig kan man äta direkt från golvet. Anders hörde det genom väggen och tänkte: aldrig i livet skulle jag vilja äta från golvet, även om det är rent.
Storhandlingen följde planen. Lunchen följde planen. Moster Gun bjöd på potatispiroger, lite brända i botten, och Eva påpekade diskret men tydligt: Gun, din ugn värmer nog ojämnt. Anders åt tre piroger och tänkte att det var just det brända som gjorde dem goda.
De var hemma klockan sjutton och tjugo tio minuter tidigare än schemat.
Eva packade upp kassarna, satte på tevatten och tog fram den ostkaka hon gjort på morgonen. Den var perfekt, rakt delad i sex likadana bitar.
Anders satte sig. Såg på kakan och kände plötsligt panik. Inte på grund av kakan, utan för att han visste precis vad som skulle komma i morgon, om en vecka, nästa år.
Han drack, åt, bänkade sig sedan framför TV:n.
***
Dammsugaren gick sönder på onsdagskvällen. Bara tvärt slutade suga. Anders plockade isär den på köksbordet, såg direkt att det var filtret och att fästet på borsten gått av inget stort. Han hade varit ingenjör på Ericsson i tjugotvå år, så det här var inga problem.
Eva kom in i köket och stannade i dörren.
Vad gör du?
Lagat filtret, och fästet är trasigt.
Anders, ring serviceteknikern. Du behöver inte göra det själv.
Men Eva, det är bara en enkel grej.
Du lagade ju strykjärnet själv. Första gången funkade det inte, nästa gång värmde det bara på ena sidan.
Det här är något annat. Jag ser vad som är felet.
Anders.
Eva, jag är ingenjör.
Du är ingenjör på jobbet, inte reparatör hemma. Gör ingen tabbe, det kan kosta mer.
Något rörde sig inuti honom. Tyst och tungt, som en sten legat still på botten men nu rullar. Han såg på den isärplockade dammsugaren, på sina händer, på hennes ansikte lugnt och säkert.
Jag fixar den, Eva.
Anders
Jag. Fixar. Den.
Hon såg först förvånad ut, irrationerad, gick sedan och kom inte tillbaka.
Han pysslade i en timme. Dammsugaren fungerade. Bättre än innan, när filtret var rent. Han satte ihop den, lade undan verktygen och startade den bara för att höra det jämna brummandet.
Eva passerade, nickade, sa inget.
Han insåg att han saknade: Bra jobbat.
***
Det var på väg hem från tunnelbanan han såg lappen på en lyktstolpe: Reparerar gammal elektronik, konststafflier mm. Kom in. Adress och telefon stod där. Hans gamla grammofon Bang & Olufsen från 1975 hade stått orörd på hallhyllan i tre år. Eva hade för länge sedan föreslagit att slänga den. Han hade alltid svarat senare och ställt tillbaka den.
Grammofonen köpte han före bröllopet, med hjälp av pengar från sin pappa. Anders brukade lyssna på Cornelis Vreeswijk och Monica Zetterlund vinylskivorna stod i en rad på studentrummets fönsterbräda. När han och Eva flyttade ihop packade hon ner dem i en låda och ställde längst in i förrådet: De samlar bara damm. Han brukade öppna förrådet då och då, bara nudda skivorna de fanns kvar.
Ingen svarade på telefonen. Så han åkte dit, en gammal gata i Vasastan, förkrigsfasad, trappuppgång i trä och knarrande dörrar.
Klockan tre trappor upp, ringde på. Lång tystnad innan någon kom. Steg hördes, något föll, dörren öppnades.
En kvinna i hans egen ålder stod där, i ett stort förkläde prickigt av blå och gul färg. Glömda hårlockar stack ut på sidorna och ett grönt färgstänk satt på kinden.
Hej! Kommer du om lappen?
Ja, jag hörde att man kan
Kom in, kom in. Jag heter Karin. Bara Karin. Akta staffliet i hallen.
Han tog ett steg in och stannade.
Det såg inte ut som något han sett på länge. Eller kanske som ateljéerna på KTH för många år sedan. Överallt dukar några rena, några halvfärdiga, vissa övermålade flera lager. På fönsterbrädan stod glasburkar med penslar, tuber låg överallt. På golvet en tidning, täckt av färg från någons sko. På soffan satt en orange katt och gav Anders en kungligt ointresserad blick.
Det luktade färg, linolja, kaffe och något han inte kunde sätta ord på. Kanske livet, tänkte han.
Ursäkta röran, sa Karin, jag målade hela morgonen, hann inte städa.
Ingen fara, svarade han förvånad över att faktiskt mena det.
Vad behöver du hjälp med?
Min gamla Bang & Olufsen. Skivtallriken snurrar inte. Jag har kollat själv… men tror det är motorn.
Oj, en B&O! Känner till dem. Brukar vara ärg på någon kontakt i fjärren.
Har kollat det. Det är nog något djupare.
Karin nickade tänkande.
Har du med den?
Nej, ville bara kolla först. Telefonen funkade inte.
Den glömmer jag alltid. Igår låg den under soffan. Men kom med den, så tittar jag. Ändå vill du hjälpa mig med en grej? Då får du rabatt.
***
Staffliet stod vid fönstret i stora rummet. Halvgammalt, lutade snett, fästanordningen för duken höll inte vinkeln och halkade.
Ser du här gångjärnsbulten lossnade, jag försökte skruva fast något men skruven är för liten.
Anders hukade, kollade. Bad sedan om en skruvmejsel. Karin hämtade tre olika, visste nog inte vilken som behövdes. Han lossade skruven, frågade efter eltejp, lindade ett par varv och drog åt igen. Staffliet stod rakt.
Det är provisoriskt, sa han, ni behöver en M6-bult, finns på Hornbach. Ta med mutter, det håller bättre.
M6, upprepade Karin och såg ärligt bekymrad ut, får jag skriva upp?
Hon doppade en pensel i svart färg och skrev direkt på tidningen på golvet: M6 bult med mutter!!
Anders började skratta, överraskad över sig själv.
Slänger du tidningen glömmer du det.
Nej, jag sätter den på kylskåpet sen. Kom, vi tar fika. Jag har kålpiroger från igår.
Han ville säga att han borde åka, att han hade ärenden, att Eva…
Gärna, svarade han.
***
De drack te i köket. Ett litet fönster mot gården, krukor med oklar grönska på fönsterbrädan, piroger i en hög på tallriken, ingen duk.
Anders tog en pirog. Den var en dag gammal, lite degig och förvånansvärt god. Kål, ägg, lök. Sådant hans mor brukade göra.
Gott, sa han.
På riktigt? Jag har aldrig kunnat baka. Dottern lärde mig innan hon flyttade till Göteborg för att plugga konsthistoria. Hon är vuxen och klok, till skillnad från mig.
Har du bott här länge?
Tjugofem år. Bodde här med min man tidigare, vi skilde oss för ett år sedan. Nu bor jag och katten. Katten heter Axel.
Axel lyfte huvudet i soffan vid ljudet av sitt namn men la sig genast igen.
Sörjde du mycket?
Vid skilsmässan? I början, självklart. Sedan… vet du, det är lite som att gå i för små skor, och plötsligt ta av sig dem. Då inser man att fötterna blöder men har varit så länge att man vant sig vid smärtan.
Anders tittade ut genom fönstret på den nakna lönnen där några gula löv klängde sig fast.
Du jobbar som ingenjör?
Ja, på Ericsson.
Är det kul?
Jobb som jobb. Fast… jag brukade meka för skojs skull. Hemma. Och fiska.
Fiska? Berätta!
Han blev överraskad. När han pratade fiske brukade Eva vända samtalet: Vad är det att prata om, man sitter bara tyst. Men Karin såg på honom, uppriktigt nyfiken.
Pappa brukade ta med mig ut tidigt på sommaren. När vi kom fram grydde det, vattnet luktade annorlunda, nästan tystnad så man hörde fiskens plask vid vasskanten.
Karin stödde hakan i handen och lyssnade.
Sen var det Kalle vi drog upp en björkna, vi trodde vi fått tag i en gren först.
Han pratade utan att märka hur tiden gick. Först när han såg på klockan hade två och en halv timme gått. Nästan nio.
Oj, jag måste åka hem.
Skynda dig, jag är tacksam för staffliet och fiskesnacket.
Fiskesnacket?
Att du berättade. Jag kan se vattnet framför mig.
Han promenerade till tunnelbanan och tänkte: när lyssnade någon på mig såhär senast, utan att vilja något?
***
När han kom hem satt Eva i köket. Middagen stod kall, täckt med tallrik. Hennes ansikte såg ut som det alltid gör precis innan ett långt samtal ska starta.
Var har du varit?
Kollade på grammofon, kvinnan där bad om hjälp med staffliet. Det tog tid.
Du sa inget.
Jag trodde inte det skulle ta så lång tid.
Jag väntade klockan sju. Biffarna har kallnat. Har värmt om två gånger nu är de torra.
Anders såg på tallriken, sedan på henne.
Förlåt för biffarna.
Det handlar inte om biffarna! Vi har en överenskommelse. När du går säger du till. Det är respekt.
Jag förstod inte.
Du glömmer alltid. Som med keson i tisdags jag skrev femprocentig, du tog nio. Blev tvungen att slänga.
Han hängde av sig jackan, stilla i kroppen men spänd inom sig.
Jag åt där. Kålpiroger.
Kålpiroger?
Ja.
Anders, du åker för att fixa en gammal grammofon och stannar borta till nio med piroger. Förstår du hur det låter?
Jag hjälpte någon, drack te. Hon är konstnär, bor ensam. Behövde hjälp.
Vilken kvinna?
Hon heter Karin. Femtiofyra, kursledare på Medborgarskolan, skild för ett år sen.
Du har redan koll på hennes liv.
Vi pratade över te, Eva. Bara pratade.
Eva ställde in biffarna i kylen. Hennes rörelser var bestämda och snabba.
Värm själv om du vill ha. Jag går och lägger mig.
Hon gick ut. Anders satt vid bordet, ensam. Ute regnade det. Han stirrade på regnet och tänkte att regn aldrig följer nåt schema.
***
Det blev fler gånger. Han tog med grammofonen, Karin tog en titt och bad om några dagar. När han kom blev den lagad, det var motorn, hon kände någon tekniker. De tog te igen. Den gången hade han köpt en körsbärskaka på konditori.
Nästa gång åkte han bara för att se om hon kommit ihåg rätt bult. Hon hade köpt fel M4. Han skrattade, hon med. Han drog fast rätt bult, hade tagit med både M4 och M6 utifall.
Han berättade inte alltid för Eva om dessa resor. Ibland sa han jag ska till verkstaden, utan detaljer. Kanske ville Eva inte veta. Det räckte att han kom hem till middag.
En kväll blev han sent igen. De bläddrade i en bok om Zorn, Karin förklarade ljuset i målningarna, och timmarna bara försvann. Anders lyssnade, fascinerad av hur konst kunde handla om ljus.
Eva väntade.
Biffarna
Eva, lyssna.
Hon såg på honom, något nytt i blicken inte aggression, utan oro.
Anders, vad händer?
Ingenting händer. Jag umgås med en vän, hjälper till ibland. Jag tycker om att prata med henne.
Förstår du vad du säger?
Ja. Det är inget han tvekade inget mer än prat.
Bara pratar.
Ja.
Anders, vi har varit ihop i trettio år. Jag har skött hemmet, din hälsa, vår ekonomi. Jag jobbar dessutom på Förvaltningsbyggen som chefsekonom. Jag gör allt vi behöver.
Jag vet, Eva.
Varför åker du till en konstnär istället för att vara hemma?
Han hittade inget svar. Eller så fanns svaret, men det gick inte att säga utan att det lät grymt.
***
Han gick på fredagskvällen. Packade ihop en väska; skjortor, rakhyvel, en bok han velat läsa om. Eva stod i dörren till rummet och såg på honom.
Vart ska du?
Jag behöver tid själv. Tänka.
Anders, det är dumt.
Det är möjligt. Men jag går.
Du går till henne.
Jag går för att tänka.
Anders!
Han drog igen väskan. Vände sig mot henne. Hon stod där, armarna i kors, i en prickfri vit morgonrock. Hennes ansikte var varken argt eller kallt bara förlorat, som om alla hennes verktyg slutat fungera.
Jag ringer, sa han.
Så gick han.
***
Karin ställde inga frågor. När han ringde och undrade om hon hade plats att låna ut några dagar svarade hon: Självklart, soffan är ledig. Inget mer.
Han sov på soffan bland stafflierna. Axel kom under natten och la sig vid hans fötter. På morgonen kokade Karin kaffe med kardemumma i en liten kanna och de satt tysta vid köksfönstret, pratade om vädret och om att Axel ätit av blomman på fönsterbrädan.
Eva ringde. Först varje timme, sedan glesare. Anders svarade ibland, då lät hon lugn.
Anders, tar du blodtrycksmedicinen? Har du dem med dig?
Ja, Eva.
Tog du varmare jackan? Det blir minusgrader.
Ja.
Jag skrev upp påminnelse om läkarbesök nästa vecka, klockan fyra på torsdag. Viktigt.
Jag vet.
Anders, kan du inte bara komma hem? Vad saknas?
En sekunds tystnad.
Eva, jag hör av mig.
Sedan fick han sms från hennes väninna Annika: Anders, är du galen? Eva oroar sig. Chefen på jobbet ringde också, oväntat. Sen ett sms från Evas kusin Peter, som han bara träffar på julafton.
Han läste och tänkte att Eva samlat alla resurser. Som alltid när något riskerar att rinna henne ur handen, organiserar hon, agerar.
Hur är det? frågade Karin en kväll.
Märkligt, svarade han ärligt. Lite skrämmande. Ovant.
Det är klart.
I morse stod jag och valde skjorta själv inte vitt, inte grått, utan mörkblå. Jag har inte valt min egen på tjugo år.
Hon valde?
Ja. Låg alltid framme. Hon sa det annars blev det fel. Jag bara… vande mig.
Karin tystnade.
Hon älskar mig, sa han. Det vet jag.
Jag tror dig.
Men jag försvann. Någonstans längs vägen blev jag bara en del av hennes schema.
***
Eva kom dit på söndagen. Hon tog reda på adressen via telefonloggen; hon brukade hitta det hon behövde. Anders öppnade och i några sekunder bara såg de på varandra.
Får jag komma in? frågade hon.
Han släppte in henne.
Eva gick in i hallen och såg sig om. Något flög över hennes ansikte inte äckel, men närliggande. Vid dörren stod Karins skor, den ena på sne. På kroken en färgglad sjal, en gammal jacka med färgfläckar. Stafflit syntes från vardagsrummet.
Karin kom ut från köket. De såg på varandra.
Hej, sa Eva.
Hej, svarade Karin tyst.
Eva vände sig till Anders.
Har du det bra?
Det har jag.
Tar du medicinen?
Eva
Jag bara undrar.
Anders stod i dörren från köket, han hade nyss skurit sallad, gurkorna låg slarvigt i skålen åt olika håll. Eva högg till när hon såg gurkorna de skulle skivas jämnt.
Eva, du hade inte behövt komma.
Anders, jag har gett dig hela mitt liv, hennes röst darrade. Trettio år. Allt jag gjorde, gjorde jag för dig.
Jag vet.
Varför då?
Karin sa stilla från dörren:
Får jag bara säga något? Inte som fiende, bara som en utomstående.
Gör det, svarade Eva utan att se på henne.
Omtanke är när någon mår bra nära dig. När det är lätt att andas tillsammans. Blir det tungt, då är det inte längre omtanke. Du lät honom inte andas, Eva.
Lång tystnad.
Du vet ingenting om vårt liv, sa Eva till sist.
Nej, det gör jag inte, svarade Karin.
Anders tog Evas hand, hon lät den ligga kvar.
Eva, jag kommer begära skilsmässa. Jag har bestämt mig. Inte för att jag inte älskade dig, men jag klarar det inte längre.
Eva såg på deras händer. Släppte tyst. Tog sin väska, rak i ryggen som alltid, stegen kontrollerade.
Glöm inte medicinen, sa hon, redan vid dörren. Ligger i blå asken överst till höger.
Dörren slog igen.
***
Skilsmässan tog ett halvår. Lägenheten gick till henne, han bara accepterade. Han hyrde ett rum i Vasastan, samma gata som Karin, några portar bort. Komiskt och pinsamt, men det blev så.
Livet ställdes om långsamt, som ett gammalt hus som renoveras en vägg i taget.
I början gjorde han ovanliga saker. Köpte bröd han själv ville ha inte det rätta, utan det som såg gott ut. Åt ibland direkt ur kylskåpet, ståendes. Lade sig när han ville inte prick tio. En kväll tittade han klart på en gammal film till ett på natten, och kände en sorts barnslig lycka över att ingen förbjöd det.
Han och Karin tog det långsamt. De visste båda att de tyckte om varann, men skyndade sig inte. Kanske visste båda att det var just därför det var viktigt att inte stressa.
På våren åkte de och fiskade.
Anders hyrde spön, de tog Karins gamla röda Volvo till en liten sjö norr om Märsta. Karin hade aldrig fiskat och sa det direkt.
De satt vid stranden. Morgonen kall, gräset blött, och Anders insåg att han glömt termosen hemma.
Glömde termosen. Typiskt.
Ingen fara, sa Karin. Titta på dimman över sjön istället.
Anders såg. Den låg som en vit slöja över vattnet. Solen steg, ljuset rosa och lågt.
Fint, eller hur? viskade Karin.
Ja. Väldigt.
Han fick upp en abborre. Liten men stark. Karin skrattade när fisken sprattlade.
Släpp ut, släpp ut! Den är ju bebis!
Han släppte ut den.
De gick hem utan fångst. Helt nedkletade i lera, han halkade vid vattnet och drog omkull Karin bredvid sig. De skrattade så att de skrämde bort alla änder i närheten.
Hans jacka blev förstörd.
Vad gör det? sa Karin, det var värt morgonen.
Han såg på henne, hur ärmen var smutsig, henne leende, lockarna som stack fram under mössan. Och tänkte: såhär ser livet ut. Rörigt, smuts i jackan och rosa dimma.
***
De gifte sig på hösten, ett och ett halvt år senare. Litet sällskap, Kalle Lindgren från Ericsson, Karins vän Inga som tog på sig att fota, och Axel, katten, som satt i fönstret och hävdade att allt var under hans kontroll.
Livet med Karin var stökigt och levande. Hon kunde köpa färg för halva lönen och glömma bröd. Han kunde ägna timmar åt att pilla med en gammal radio, fylla köket med smådelar. Hon tappade nycklar i snitt varannan dag, han glömde dra åt kranen.
De grälade. För pengar, för att hon lämnade penslar överallt och de torkade ihop, för att han ställde verktyg tillfälligt på de mest oväntade platser. En gång hittade hon skiftnyckeln i kylen. Han mindes inte hur den hamnat där.
Men när de hade grälat låg ingen lista med varandras fel. Ingen bokföring. Ena bryggde te, då betydde det: nu är det över. Den andra kom ut i köket. De tog en kopp kaffe.
***
Eva fick veta om bröllopet genom Annika, som visste allt om alla.
Första tiden efter Anders flyttade ut levde Eva automatiskt vidare. Lägenheten var ren. Middagen stod på bordet i tid. Hon gick till sitt jobb på Förvaltningsbyggen, lämnade kvartalsrapporter, svarade i telefon.
Men kvällarna var för tysta. För stora. Hon satt i köket med en kopp te och märkte ibland att hon ställt fram två muggar, av gammal vana. Tog bort den ena. Det sved mer än väntat.
På jobbet kallade chefen, Birgitta, in henne efter ett möte.
Eva, hur mår du?
Bara bra.
Det har inte varit bra på länge. Jag ser ju.
Hemma, du vet.
Maken lämnat?
Eva såg på henne.
Hur vet du det?
Jag har ögon. Jag gick själv igenom det för tio år sen. Ett råd: börja inte med att storstäda hemma. Börja med att städa känslor. Gå och prata med någon. Inte väninna, någon professionell.
Eva ville vara bestämd men sa inget.
***
Hon hittade sin terapeut själv, via nätet. En kvinna på drygt fyrtiofem, i ett litet kontor på Södermalm. De tre första samtalen svarade Eva knappt, varje fråga kändes som om hon blev ombedd att klä av sig inför en främling.
Vid fjärde samtalet frågade terapeuten:
Eva, när blev du riktigt rädd? För dig själv, inte för din man.
Eva tänkte länge.
När han packade väskan. När jag förstod att han gick och jag inte kunde stoppa det. När jag inte hade kontroll.
Varför var kontrollen så viktig?
Hon tänkte igen. Snön föll utanför, småblöt, stadssnö.
För att annars faller allt. Jag har alltid fått höra det hemifrån. Eva, du måste hålla ihop allt, annars drar män iväg. Min mamma levde så. Hennes man, min far, gick ändå.
Tystnaden i rummet var mjukare än hemma.
Så hela livet har du varit rädd att tappa taget?
Ja.
Vad visade sig?
Att tappar man för hårt, tappar man ändå.
Det var tungt att säga, men efteråt lättade det.
***
Hon gick till Medborgarskolan en söndag, på Annikas inrådan: Det är akvarellutställning, så vackert och bra folk. Eva gick, för lägenheten trängde på.
Utställningen var verkligen fin. Eva var inget konstfreak men gillade hur ljuset silade igenom färgen på papperet.
Hon stod framför en målning av en å, när en äldre man ställde sig bredvid. Vänlig men lite tankspridd blick, något äldre än hon själv.
Se här sa han lågt, inte till henne, mer till sig konstnären har lämnat det här hörnet bara vitt. Det gör hela tavlan.
Hon följde hans finger.
Jag hade inte sett det.
Det är nog inte många som ser direkt. Jag heter Lars.
Eva.
Han var lite tafatt. När de gick ut fastnade han med jackan i dörren, dragkedjan fastnade. Han kämpade.
Eva, utan att tänka, räckte ut handen.
Låt mig.
Hon såg var den fastnat, rättade till. Dragkedjan gled igen. Hon log, nästan förvånad.
Tack, sa han, som om hon gjort något stort. Jag har bråkat med den där i en månad.
Dags för ny jacka.
Säkert. Jag skjuter alltid upp praktiska saker, gillar inte att handla.
De pratade lite på gatan. Han undervisade i gitarr i huset, gick på utställningarna nästan varje vecka.
Kom gärna nästa söndag, sa han. Jag tänkte gå igen.
Hon lovade inte, men kom ändå.
***
Med Lars var det annorlunda. Han var änkling, hustrun dog tre år tidigare. Han bodde ensam, drack gärna te, spelade gitarr på kvällarna, hade svårt att hålla koll på datum, kunde spinna i gång ett samtal om minsta lilla, som om träden utomhus och varför de växte som de gjorde.
Eva försökte först organisera honom. Sa åt honom att skaffa kalender, gnällde över ordningen i kylskåpet, började en gång sortera hans burkar i skafferiet.
Lars la mjukt sin hand på hennes.
Eva, jag vill ha det så. Jag har koll.
Hon tittade på hyllan, på hans hand. Han blev inte arg, förklarade inte irriterat som Anders ibland. Bara höll hennes hand, såg henne lugnt i ögonen.
Förlåt, mumlade hon. Det är en ovana.
Inte så farligt. Men, mitt skafferi är mitt.
Ditt skafferi, log hon.
Hon mindes detta. Fler gånger märkte hon att händerna sökte sig till att ordna, rätta till. Och hejdade sig. Inte alltid, men allt oftare.
Psykologen sade vid ett tillfälle:
Eva, du kan inte styra en annan människa. Bara dig själv. Det är faktiskt mer spännande.
Hon tänkte länge på det.
Hon började också baka. Det var roligt innan hade hon alltid följt recept exakt, och det blev alltid rätt. Men Annika gav henne recept på äppelkaka, och sa: Ta kanel efter smak. Efter smak? Eva höll kanelen ovanför smeten, osäker. Vad innebär efter smak om inget står?
Hon tog mycket, kanske för mycket. Pajen blev lite besk. Men lukten var så god att hon åt halva, varm där vid spisen.
Har du lärt dig baka? undrade Annika.
Håller på än, svarade Eva. Det går inte alltid som jag tänkt. Men det är kul.
Annika såg på henne.
Du har förändrats, Eva.
Kanske.
Till det bättre.
Eva svarade inte, men när hon gick ut märkte hon att hon log för sig själv. Mot höstgatan, utan anledning.
***
De träffades av en slump två år senare, i Högalidsparken. Anders och Karin var på väg mot vattnet, Eva satt på en bänk med en bok, väntade på Lars som gått för kaffe i kiosk.
Hon såg honom först. Han gick lite före Karin, i den mörkblå skjortan hon anat den gången. Karin i sin långa kappa, skrattade åt något. Anders log tillbaka.
Eva stängde boken.
Anders såg henne, stannade. De såg på varandra en sekund, sedan gick han fram.
Eva. Hej.
Hej, Anders.
Karin stannade till, gav dem utrymme. Det la Eva märke till.
Du ser bra ut, sa han, menade det. Hon såg annorlunda ut nu lite mjukare.
Du också.
Tystnad. Oktober var tyst, gula löv över gångarna.
Hur är det? undrade hon.
Bra. Vi ska bila söderut nästa månad, inget är bokat. Se vad vi vill, stanna där vi vill.
Vart?
Har inte bestämt det är grejen.
Hon nickade, såg på Karin som stod och tittade på ett träd.
Och du?
Bra. Jag har börjat baka bullar. Det låter kanske konstigt.
Nej då.
Det går inte alltid bra. Sist tog jag för mycket bakpulver, kakan svällde och sprack. Men vi åt ändå.
Härligt.
Jag och Lars han är lärare. Ganska virrig. hon log Jag försöker att inte rätta till allting.
Anders log mot henne.
Svårt för dig, va?
Ja. Men spännande.
Lars dök upp från kiosken, två muggar kaffe och ett papperspaket, hörnet av en bulle stack ut.
Eva! han ropade, skvätte nästan kaffe det fanns både kanelbulle och vallmobulle, tog båda!
Eva skrattade, ett lätt och högt skratt.
Anders såg på henne.
Du skrattar.
Ja, log hon, nästan förvånad.
Karin kom fram.
Vi går vidare, sa hon mjukt, vill inte störa.
Det är lugnt, sa Eva. Och menade det.
De tog farväl. Ingen ångest, inga outtalade ord. Han nickade, hon log svagt. Karin vinkade med något varmt i gesten; varken seger eller irritation.
Eva såg dem gå. Han sa något, Karin skrattade och tog hans arm.
Lars stack fram båda bullarna.
Varsågod, välj.
Eva tog kanelbullen. Tog en tugga. Den var varm och smulade lite.
Parken susade av löv. Långt bort skrek barn. Molnen gled långsamt över himlen.
Eva satt där, tuggade varm bulle och tänkte: jag hade kunnat leva hela livet utan att förstå skillnaden mellan att äga och att älska. Det lärde jag mig först när han försvann.
Lars satte sig bredvid, grävde i påsen och upptäckte att han tagit vallmobullen till sig själv han gillade inte vallmo.
Vill du ha? log han urskuldande.
Hon tog bullen ur hans hand.
Gärna.
