Dagbok, 6 juni
Jag gifte mig med David för arton år sedan. Hans liv hade blivit sorgligt efter att hans ex-fru, som lämnade honom och deras barn för att springa iväg med en annan man. David och Anna hade gift sig av kärlek. Tillsammans fick de två fina barn: en pojke som heter Emil och en flicka som heter Tyra. När Emil var fyra och Tyra tre år gammal förlorade David sitt jobb på fabriken. Den tiden var riktigt tuff för hela familjen. Anna letade febrilt efter arbeten, kämpade för att få pengar ihop så att barnen åtminstone hade något på bordet.
David å andra sidan satt mest i garaget med sina vänner, klagade på politikerna och samhället över en öl men gjorde inte mycket mer än så. Anna var helt slut, och när en välbärgad man började visa intresse för henne, hade hon inte styrkan att stå emot. Hon gav efter och lämnade både David och barnen för ett nytt liv. Emil och Tyra blev kvar själva, och det var grannarna som fick rycka in och se till att barnen åt och hade det någorlunda bra.
Samtidigt satt David fortfarande där i garaget och fattade inte ens att Anna hade flyttat ut. Det var först när myndigheterna kom och tog barnen till ett familjehem som han reagerade men då var det redan för sent.
Jag träffade David på ett bröllop bland gemensamma vänner här i Uppsala. Redan vid första samtalet kände jag ett särskilt band till honom. Vi började umgås och jag la ner min själ i att hjälpa honom hitta sitt fotfäste igen och få ordning på sitt liv.
Efter vårt bröllop föreslog jag att vi skulle försöka få hem barnen från familjehemmet. Det var självklart för mig jag har aldrig kunnat få egna barn men hjärtat blödde för Emil och Tyra. Från allra första stund betraktade jag dem som mina egna. De välkomnade mig med öppna armar.
Nu har arton år passerat. Emil och Tyra har aldrig anat att jag inte var deras biologiska mamma. Plötsligt dök Anna upp igen i våra liv. Hon sökte kontakt med barnen och berättade att hon var deras riktiga mamma. Emil reagerade lugnt och sa till henne att för honom fanns det bara en mamma, och det var jag. Tyra var ömsintare; hon var villig att förlåta Anna och ge henne en chans.
Till en början var jag tveksam till deras kontakt. Anna hade svikit dem så grovt. Samtidigt kan jag förstå att hon bär på en skuld och vill gottgöra sina misstag. Jag har bestämt mig för att hjälpa henne och stötta mina barn i det här också man säger ju att den som har fött och den som har uppfostrat, båda räknas. Mina barn har nu två mammor, och jag hoppas att det gör deras liv ännu rikare.
Vi har gått igenom mycket här i Sverige, men kärlek och familj, hur den än ser ut, är vad livet handlar om.
