Eviga rivaler
Erik hade just lagt sig för att vila en stund när ett rasande skall började höras från hans hund genom det öppna fönstret. Vanligtvis var Ludde en tystlåten hund, men idag hade han varit på alerten hela dagen och skällde som om ingen kunde stoppa honom Inte vilket skällande som helst, utan riktigt galet och ilsket.
Erik hade redan varit ute ur huset flera gånger men inte lyckats hitta något misstänkt. Han antog att det var grannhundar som sprang förbi, vilket gjorde Ludde så upprörd.
Ludde var sådanhan hatade att andra djur kom nära hans område. Inte konstigt att ingen synts till när Erik väl gick ut; Luddes skall kunde skrämma vem som helst. Grannhundarna gav sig snabbt av, utan att förstå att “björnen”, som Erik ofta kallade Ludde, satt instängd i sitt hundhus på dagarna.
På kvällen släppte Erik alltid ut Luddedet var “deras eget ansvar”, brukade han säga.
En gång försökte tre tjuvar från granngården smyga in på hans tomt. Den ena fastnade med byxorna på toppen av grinden, den andra lämnade skon under staketet och den tredje klättrade upp i ett träd. Polisen fick till och med ringa räddningstjänsttjuven kom inte ner själv. Ludde satte dem på plats så de aldrig vågade återvända.
Viktigt att säga: Ludde skällde aldrig utan anledning. Men idag stämde inget. Erik suckade, reste sig och gick fram till fönstret.
Ludde, lägg av nu! ropade han.
Hunden tystnade ett ögonblick, men skällde snart lika frenetiskt som förut. Erik fick gå ut på gården för att se vad som störde hans stora schäfer så mycket.
Som vanligt fanns ingen främmande där, och Ludde blev lugn så fort han såg sin matte.
Men vad håller du på med egentligen, Ludde? Erik log och gick fram till hundhuset.
Ludde viftade på svansen och såg skamset på Erik. Han visste att han inte låtit Erik vila, men Ludde hade en anledning till sitt skall. Plötsligt slängde Ludde en snabb blick mot grinden och började skälla högt igen.
Erik vred huvudetnågot litet, grått och snabbt for iväg. Erik sprang mot grinden och såg
en alldeles vanlig katt.
Katten hade en blick som var lika självständig som kaxig. Erik skrattade:
Hur vågar du, lilla vän? Jag säger dig som man till kattdet är bäst att du inte hänger här, Ludde avskyr katter. Får han tag på dig
Katten rynkade nosen och Erik tyckte nästan han log. I blicken på katten kunde man ana: “Får han tag på mig? Han hinner aldrig ur hundhuset innan jag är borta. Din Ludde är för fet, mata honom mindre.”
Erik blev lite stött. Den grå katten förnedrade hans hund utan ett ord, men ändå så elegant.
Stick iväg nu! sade Erik och gick tillbaka in och stängde grinden.
Och vad tror ni hände?
Katten lyssnade inte. Tvärtom, han började dyka upp på gården var och varannan dag.
Han spatserade runt, satt bredvid hundhuset och visade att det var HAN som bestämde. Ludde kunde bara skälla, inget annat. Erik försökte jaga bort den fräcka katten, men så fort han gick in dök katten upp igen.
Erik gav snart upp försök på försök.
Och katten, efter sin lilla seger, började bete sig som “kung över gården”. En dag lyckades han till och med stjäla en bit kött ur Luddes matskål, som stod inside hundhuset. Ludde låg i ett hörn, utmattad av sitt meningslösa skallande, och katten passade påtuggade demonstrativt upp köttet framför Ludde.
Erik såg det hända och blev riktigt arg.
Så att du vågar muttrade han. Men vänta du, jag ska göra livet surt för dig. Du ska få ångra det här.
Erik beslutade att lämna dörren till hundhuset öppen under dagen, så Ludde kunde springa ut om katten kom.
Nu var det dags att Ludde fick ställa allt till rätta på gårdenErik hade fått nog.
Men när katten borde dykt upp, kom han inte alls. Vare sig samma dag, nästa, eller dagen efter det. Ludde såg undrande på sin matte och Erik ryckte på axlarna.
Kanske är det lika bra att katten inte kommer tillbaka? sa han med ett leende. Nu är det lugnt och tyst här.
Fast innerst inne saknade Erik den där busiga katten. Det låter knäppt, men så var det. Och Ludde saknade att skälla på sin evige rival.
Nu var allt tråkigt.
Några dagar senare började Ludde titta på Erik, som om han ville be honom leta efter katten.
Tror du något har hänt vår busiga grå? frågade Erik fundersamt. Han är ju sådan som hamnar i trubbel. Kom Ludde, vi går ut på vägen och ser om han är där.
Erik öppnade grinden och gick ut. Ludde följde efter, sniffade i luften och spanade runtletade efter den bekanta och så irriterande kattdoften.
Men det var svårt; stanken från grannens gård överröstade allt.
Erik gick först åt ena hållet, sedan åt andra, men snart fick han ge upp.
De kan ju inte stå och vänta på katten hela dagen.
Precis när Erik skulle stänga grinden blev han stilla och lyssnade.
Någon jamade panikslaget, någon annan skällde. Och så plötsligt rusade den grå katten ut på grusvägen med ett ben lyft, jagad av en hund
En dobermann från stan!
Erik visste vems hund det var; varje sommar och ibland vinter kom familjen från Göteborg och tog med sig dobermannen till landet. Den grå katten hade försökt psyka den “stadsmodiga” hunden som han gjort med Ludde, men det blev mer än han räknat med.
Dobermann hade bitit katten, det syntes på den grå pälsen som var blodfläckad.
När katten rusade mot Erik, glömde han Ludde för ett ögonblick.
Ludde, som aldrig annars tog egna initiativ, sprang tvärs över vägen mot katten.
Ludde! Vart ska du?! Erik ropade, rädd att Ludde skulle göra kattens situation värre, efter att redan ha fått sitt av dobermann. Ludde, stanna!
Men Ludde hörde inte. Han kom med kraft och fart mot katten.
Katten såg skräckslagen ut där han stannade mitt på vägen. Hans liv hängde på en skör tråd
Men Ludde stannade bredvid den rädda katten, nosade på honom, och
med ett lejonvrål kastade han sig mot dobermannen, jagade honom hela vägen bort. Dobermannen vände snabbt, tryckte öronen bakåt.
Ingen hund på landet kunde mäta sig med Ludde.
Katten tog chansen att försvinna. Erik såg Ludde, men missade när grå försvann.
Senare på kvällen, när Erik skulle ge Ludde mat, tappade han nästan skålen av förvåning. Katten var tillbaka. Levande, och ögon fulla av tacksamhet. Han lade sitt huvud mot Luddes ben och började spinna. Ludde såg på Erik med en blick som sade:
“Förlåt husse, men nu när jag räddat honom måste jag ta hand om honom för alltid.”
Det var inget skämt.
Ludde blev kattens personliga livvakt. Han lät till och med katten äta ur hans matskål otroligt för Ludde, som aldrig delade med sig. Den grå katten hade smält Luddes hjärta. De var inte längre fiender, utan vänner.
Och om du tror att sagan tar slut här, har du fel.
Erik tog den grå katten till veterinär i Växjö för att fixa benet. Katten behövde sys, så han fick stanna hos Erik för att vila. Ludde vakade över katten, och Erik såg till att han fick det bra. Det var märkligt att de, som tidigare var ovänner, nu vårdade honom.
Efter några veckor kom plötsligt en ung kvinna till grinden.
Ludde ville skälla, men insåg att det bara skulle skrämma henne och gav några tveksamma skall.
Erik hörde det, sprang ut och hälsade.
H-hej sade Erik. Söker du mig?
Hon undrade om Erik sett en grå katt på sina marker.
Eller har han kanske varit inne hos er? Han är så fräck. Jag har försökt hålla honom hemma, men min Måns rymmer ständigt. I stan satt han i lägenheten, men nu är jag hos mamma, som är sjuk efter stroke, och Måns får inte nog av friheten. Men nu har han varit borta några dagar, jag vet inte vad jag ska tro.
Jag tror jag vet var din Måns är, log Erik. Kom in på gården. Var inte rädd för Ludde, han rör dig inte.
In till din hund? Varför?
Du får se själv.
Kvinnan tvekade, men Eriks snälla blick fick henne att våga. När hon såg Ludde och den grå katten liggande bredvid honom blev hon häpen.
Måns! Vad har hänt? sa hon, när hon såg katten med bandage på benet. Hon vände sig mot Erik, har din hund bitit honom?
Nej nej, inte alls! Erik blev generad. Vi, om något, har räddat honom.
Räddat? Från vem?
Om du har tid, kan jag berätta hela historien. Det är verkligen spännande.
Erik berättade allt för Agnes, som under samtalet presenterade sig, och hon skrattade gott åt berättelsen.
Tänk att min Måns plågade er varje dag, och så räddade ni honom när han var i knipa!
Ja, såna är vi, jag och Luddemed stora hjärtan, log Erik. Din katt mår bättre nu, både fysiskt och psykiskt. Nu är han en riktig solstråle, och inte alls en plåga längre.
Så har han alltid varit Det är nog den småländska landsbygdens luft som påverkar honom. Eller att jag hinner mindre med honom. Min mamma behöver hjälp att lära sig gå igen, det tar tid.
Du får gärna komma på besök, Erik sade blygsamt. Och ta Måns med!
Jag ska tänka på det, log Agnes.
Ett halvår senare firade hela byn bröllop Eriks och Agnes bröllop. Måns och Ludde var givetvis med, och till och med den där dobermannen från Göteborg. Han kände igen Måns, men när han mötte Ludde i blicken låtsades han inte – det var bäst så.
Det här är en berättelse om rivaler som blev vänner, och människor som fann varandra tack vare djurens oväntade band. Och i livet är det ofta så: där vi väntar oss konflikt, finner vi ibland omsorg och gemenskap. Sådan är vänskapens och försoningens verkliga magi.
