Jag minns än idag hur jag tyckte att min bror inte gifte sig så lyckligt. Till att börja med försökte jag verkligen hålla en god relation till min svägerska. Min bror och hans fru bodde hemma hos mamma och mig ett tag. Efter deras inflyttning bytte jag till det lilla rummet, mamma flyttade ut i vardagsrummet, och min bror och hans hustru fick vårt största sovrum. Men redan från början visade Elin, min brors fru, tydligt att hon ansåg sig förmer än oss. Hon var ju dotter till en gymnasielärare. Elin ansåg aldrig att det var hennes sak att hjälpa till att städa eller laga mat i lägenheten, och förklarade det med att hon inte var någon hushållerska.
När Elin blev med barn insisterade hon på att hon behövde lugn och ro. Mamma, som aldrig varit en konfliktmänniska, såg det mesta genom fingrarna. Det gick så långt att jag inte ens kunde bjuda hem mina vänner allt för att Elin skulle få sitt lugn.
Hon hade särskilda önskemål om både mat och tystnad. Numera fick mamma laga mat separat till oss och till henne. Jag försökte många gånger tala med mamma om att sluta försöka behaga en svärdotter som bara blev alltmer krävande. Strax före förlossningen bestämde sig Elin för att bebisen absolut behövde ett eget barnrum. Hon ville flytta ut mig till mamma, som redan bodde i vardagsrummet. Då rann bägaren över för mig. Elin började storgråta och skrek som om vi försökte få barnet att födas för tidigt. Min bror ställde sig genast på sin frus sida och kallade mig bortskämd. Till sist bad mamma min bror att lösa bostadssituationen själv. De flyttade så småningom.
Sedan hade jag ingen aning om när deras son föddes eller när dopet ägde rum. Elin hade bara låtit hälsa att det inte var lönt med presenter det var bättre att ge pengar, och hon nämnde till och med en specifik summa i kronor.
Mamma sade att hon inte hade råd med så mycket. Svaret vi fick var att vi nu inte fick komma och titta på barnet. Mamma blev förstås ledsen, men med tiden började de ändå dyka upp hemma hos oss med pojken. Ibland lämnade Elin själv sonen hos oss, oftast när hon skulle ta en fika med väninnor eller gick till salongen för att fixa sina naglar. Men varje gång pojken hämtades, fick vi höra klagomål vi hade klätt honom fel eller gett honom fel mat.
När barnet fyllde ett år kom min bror och svägerska på besök igen. De hävdade att bostadssituationen nu verkligen behövde en lösning. Eftersom de inte kunde få bolån menade min svägerska att hon borde börja arbeta, och tills dess fick jag ta hand om barnet.
Du pluggar ju till lärare, så lite barnpraktik får du på köpet, sa Elin. Vi klarar oss inte på bara din brors lön. Men vi kan inte ge dig någon ersättning. Ditt schema? Du kan väl byta till distansstudier, du måste ändå hjälpa till.
Så klart vägrade jag.
Jag lyckades inte förklara för min bror att deras hemsituation faktiskt inte angick mig. Varför skulle jag offra min utbildning för någon annans skull? Ändå fick jag bara höra Elins sura klagomål över att jag inte tog hand om hennes barn.
Elin kallade oss själviska och lovade att de aldrig mer skulle komma hem till oss. I ungefär ett halvår höll de det löftet. Tills en dag då min bror dök upp hemma. Det visade sig att hans fru hade börjat arbeta och där träffat en annan man. Hon hade lämnat min bror och nu krävde hon underhåll.
Nu hotar Elin min bror: om han betalar underhåll får han träffa sin son, annars är han inte välkommen längre. Men den andre mannen som Elin träffat visade sig ha fru, och han hade inga planer på att gifta sig med henne. Så min brors före detta fru bor fortfarande kvar i en hyreslägenhet som ironiskt nog fortfarande betalas av min bror. Han har bett oss om ursäkt och lovat att nästa gång ska han välja sin kvinna med större omsorg.
