Jag kokar av ilska! Idag bråkade jag igen med min mamma, och min svärmor vägrar till och med att ringa mig. Vi borde vara lyckligt lottade egentligen, eftersom vi har två mormödrar min egen och min mammas partner.
Men lyckligt lottade är kanske ett för starkt ord, för egentligen är det inte två mormödrar, utan bara ett namn till varje. Båda bor knappt hundra meter från min sons förskola, och ändå vägrar de bestämt att hämta honom därifrån. Jag hade gärna gjort det själv, men eftersom mitt jobbs pass slutar först klockan 21, hinner jag inte till förskolan i tid. Inte heller min fru lyckas alltid, eftersom hon jobbar skift på fabriken här i Norrköping. Eftersom de flesta i stan jobbar skift har kommunen infört en kvällsgrupp på förskolan till klockan 22, men det kostar förstås extra, och det är inte direkt billigt det märks verkligen i familjens budget. Och det här är med två mormödrar inom räckhåll!
Min mamma jobbar till klockan arton, och varje dag när hon går hem passerar hon förskolan. Hennes egen fritid är viktigast nu; hon har skilt sig från min styrfar och vill fokusera på sig själv, så hon säger att hon måste vila efter jobbet och lägga ansiktsmasker för att se yngre ut än hon är. Varje helg är schemat fullt bio, utställningar, fika med väninnorna.
Hon tar sällan med sig sitt barnbarn, och om det sker så är det bara på helgerna. Hon hävdar att hans närvaro stör hennes rutiner, att han springer runt i lägenheten och stör hennes meditation. Samtidigt älskar min mamma att ge mig råd om barnuppfostran, men vägrar att delta själv.
Min svärmor ja, det är en historia för sig. Hon har aldrig jobbat, varit hemmafru hela livet. Fyra barn inom tre års åldersskillnad, min fru är äldst. Allt verkar tala för att hon skulle vara perfekt att hjälpa till med barnbarnet, men nej. Hon säger att hon har lekt klart med sina egna barn och har fullt upp med hushållssysslor. Hon måste laga mat, städa, tvätta, säga hej till familjen när de kommer hem, ge dem mat, städa efter dem och se till att alla lägger sig. Detta trots att hennes två yngsta söner, arton och tjugoett år, är vuxna och kan ta hand om sig själva.
Vid ett tillfälle hämtade svärmor faktiskt sitt barnbarn, men sedan var hon så arg och upprörd att allt blev fel med resten av dagen hon hann ingenting, karlarna kom hem från jobbet hungriga och trötta. Hon sa rakt ut att jag har skaffat barn för min egen skull, inte för hennes, och att därför är det mitt ansvar att sköta barnet och hämta på förskolan. Hon bad oss att inte räkna med mer hjälp.
Tidigare hade vi tur min frus kollega gillade att ta sovmorgnar så hon kunde ta kvällspassen, och jag tog det tidiga. Nu har kollegan slutat och istället är det en moster som hoppar in, men hon vägrar ta kvällspasset. Så nu måste vi återigen betala för kvällsgrupp och det drar verkligen ned vår ekonomi. Vänskapen och vänligheten från våra mormödrar är enbart för högtider; då tävlar de om vem som köper den bästa presenten och pratar om hur mycket de älskar sitt barnbarn. Men vi behöver inga presenter vi behöver hjälp.
Så idag fick jag ringa och vädja till min mamma att hämta min son på förskolan, eftersom vi inte har råd att betala kvällsgruppen. Vi kan inte förvänta oss något från våra föräldrar, varken pengar eller verklig hjälp. Min svärmor säger att hennes män äter så mycket att matpengarna går åt direkt. Jag vet ärligt talat inte hur vi ska ta oss ur detta. Min fru och jag sliter, men allt vi tjänar går till mat, kläder och hushåll och sedan måste vi betala dubbelt för förskolan. Hur får man sina mormödrar att hjälpa till, istället för att bara komma med presenter?
Idag insåg jag att det inte är presenterna som betyder något, utan att någon faktiskt ställer upp. Att på riktigt få stöd är viktigare än högtidernas uppvisningar. Och jag lärde mig att ibland är den största hjälpen man kan få den man själv ber om, och den man själv ger.
