Tre år av renovering utan gäster
Majken ställde sin tekopp på fönsterbrädan och hörde hur Anders stannade till ute i hallen. Hon kände det i ryggen, även om hon stod vänd mot fönstret. Pausen var så djup att man kunde drunkna i den.
Du ställde koppen på fönsterbrädan, sa han till slut. Inte som en fråga. Som ett faktum.
Ja, Anders. Jag ställde koppen på fönsterbrädan.
Det är lackat där. Varmt lämnar märken.
Jag vet.
Så varför?
Majken vände sig om. Han var fyrtioåtta och såg exakt ut som det. Varken yngre, eller äldre. Han stod där i dörröppningen till köket i sin grå t-shirt, med vattenpasset i handen. Vattenpasset gick alltid med honom när han var ledig hemma, som andra har mobilen i näven.
För att jag inte har någon annanstans att ställa den, sa hon. Bordet är täckt med plast. Den andra stolen står upp och ner. Golvet i hallen är vått av primer. Jag dricker mitt te stående vid fönstret, Anders. Jag har druckit mitt te stående vid fönstret i tre år nu.
Han såg på koppen. Sedan på henne. Och tillbaka på koppen.
Jag kan lägga en underlägg.
Behövs inte.
Men det blir märken.
Då får det bli så.
Han kisade lite. Just så där såg han ut när han inte visste om hon skojade eller inte. Majken visste knappt själv längre.
Majken, vad är det här för…
Det räcker nu, sa hon tyst, och ordet föll i tystnaden som en sten i vatten. Det räcker, Anders.
Han fattade inte direkt. Frågade:
Vad menar du, räcker?
Jag packar mina saker.
Pausen blev lång. Någonstans ute i Brommaparken tutade en bil, tystnade sedan. Anders sänkte långsamt handen med vattenpasset.
På grund av fönsterbrädan?
Nej. Inte på grund av fönsterbrädan.
Majken drack ur sitt te och ställde koppen på den lackade ytan igen. Medvetet, bestämt, utan ånger.
Hon var fyrtiofem. Hon jobbade som ekonom på ett litet företag, älskade att läsa innan hon skulle sova, hade en liten kaktus på jobbet som hon döpt till Bosse, och hade inte bjudit in en enda vän på besök på mycket länge. Tre år, för att vara exakt.
Hon gick in till sovrummet.
För tre år sedan, när de köpte tvåan på femte våningen i ett gammalt tegelhus i Sundbyberg, var Majken verkligen lycklig. Det minns hon så skarpt. Hon kom ihåg hur de stod mitt i de tomma rummen med slitna tapeter och lackade trägolv, hur hon tittade ut över de gulnande lönnarna utanför fönstret och tänkte: nu är vi hemma. Här är vårt hem.
Då var Anders också annorlunda. Eller så inbillade hon sig bara det. Han gick omkring med måttband, mätte väggar, skrev i sitt anteckningsblock och i hans ögon brann den där lågan som hon en gång blivit kär i. Lågan hos någon som vet vad han vill, och kan skapa det med sina händer.
Majken, titta här, sa han och vecklade ut ett rutat papper fullt av skisser. Här ska vi öppna upp, bygga kök-vardagsrum. Öppet. Hyllor infällda hela vägen till taket här. Ser du? Och spottar i taket, dimbar så man kan ställa hur ljust man vill.
Det blir fint, sa hon, och hon menade det.
Vi gör allt själva, lugnt och rätt. En gång för hela livet.
Det där “en gång för hela livet” borde hon lyssnat mer noggrant på. Det låg något större dold i orden än bara ett försök att spara in på hantverkare.
De första sex månaderna kändes som ett äventyr. De bodde i bygget Majken lagade mat på en liten spis, för gasspisen var inte inkopplad än. De sov på madrass på golvet, för det fanns knappt plats för sängen. Åt på engångstallrikar, för disk var omöjligt. Det var krångligt, lite romantiskt, helt uthärdligt. Då.
Sedan började något långsamt skifta. Som när marken under ett hus flyttar sig, bit för bit.
Anders höll på varje helg, ibland även vardagar om han tagit komp. Han var arbetsledare på byggen och kunde mer om byggteknik än de flesta i branschen. Det var egentligen fantastiskt. Problemet var inte att han saknade kunskap.
Problemet var att han aldrig kunde sluta.
I början märkte Majken det inte. Hon kände bara en viss oro åtta månader in, när hon och hennes väninna Märta satt på ett fik och Märta frågade:
Är ni klara snart? Jag längtar efter att komma hem till dig, du har lovat bjuda på fisksoppa.
Bara lite till, svarade Majken. Anders säger att vi ska vara helt färdiga till jul.
Julen gick i byggdammets tecken. De bjöd inga gäster, för i vardagsrummet stod byggställningen och gipsskivor låg på golvet. De åt sill själva i köket, vilket snart var färdigt. Nästan.
Anders, nästa år gör vi ett riktigt julbord, sa Majken och hällde upp bubbel.
Självklart, sa han. När taket är spacklat och parketten lagd, då blir det av.
Taket blev klart i mars, men då insåg Anders att rören i badrummet lagts på fel sätt, så det blev ett nytt projekt. Sedan upptäckte han att fogen vid balkongen släppt, tre millimeter han kände det med mätstickan.
Majken kunde skoja om det till en början. Kunde säga till Märta: “Min man slåss mot tre millimeter.” Och de skrattade. Hon skrattade med då var det roligt.
Parketten i vardagsrummet la de i maj, när fönstren kunde stå öppna. Majken bar plankor, räckte spik, dammsög byggdamm. Anders jobbade tyst och koncentrerat, som en kirurg. Han kollade varje rad med vattenpasset, tog upp plankor flera gånger för att allting skulle ligga perfekt.
Men Anders, det syns knappt, sa hon en gång.
Jag ser det, svarade han utan att titta upp.
Det var första gången hon blev ställd. Inte ledsen ställd. Hon stod där med trasan i handen och kände något underligt inom sig. Som om hon förstod något viktigt, men inte riktigt visste vad.
Parketten blev klar i juni. Den var verkligen vacker ljus ek, knappt synliga fogar. Majken strök handen över den.
Jättefint.
Vi lackar med rätt lack sen, sa han. Jag har kollat, tysk, reptålig.
När då?
Nästa vecka.
Men nästa vecka såg han att listerna i ett hörn glappade en halv millimeter. Lackningen blev uppskjuten.
Där, någon gång i juni, ringde Majken och bad Märta ses. De satt ute på serveringen vid Årstaviken och drack iste.
Hur går det när får vi komma?
Snart, sa Majken, sen blev hon tyst.
Något har hänt?
Nej Eller Märta, jag tror aldrig han kommer bli klar.
Alla drar ut på det in i det sista.
Nej, du förstår inte. Det är som om han inte vill bli klar. Så länge bygget pågår har han en ursäkt för allting. Att inte bjuda hem folk. Att inte möblera färdigt. Att inte leva riktigt.
Märta såg på henne länge.
Har du sagt det till honom?
Försökt. Han förklarar alltid att det bara är lite kvar, sen ska det bli perfekt.
Vill du att det ska bli perfekt?
Majken blev tyst.
Jag vill bara komma hem, sa hon till sist.
Hemma den kvällen låg Anders färgprover på köksbordet. Flera nyanser av vitt.
Titta här detta är varmt vitt, det här är kallt, det här har blå ton. Skillnaden är avgörande när det blir dagsljus. Jag tror vi tar denna.
Han pekade på en provlapp. Majken såg bara vitt.
Anders Det spelar ingen roll för mig.
Han såg på henne, som om hon sagt något orimligt.
Det måste väl spela roll? Det är här vi ska bo.
Ja. Och det är just det. Vi ska leva här. Levande människor ser inte skillnad på nyanser på väggen.
De gör det, de märker det bara inte.
Välj du, sa hon, trött.
Han valde. Han valde alltid själv till slut. Först var hon glad att han tog besluten han kunde mer än hon. Sedan märkte hon att hans frågor blev färre. Till slut ställdes de inte alls. Hon började undvika att säga “jag tycker om den här”. Varför?
På hösten andra året hälsade hans barndomsvän Fredrik på från Malmö. Han ringde i förväg, skulle bara sova en natt. Majken blev glad på riktigt, handlade mat, tog fram finporslinet.
Men Anders sa att Fredrik inte kunde sova över för att det pågick arbete i sovrummet.
Inget pågick där. En färdig bädd, ett fullmonterat skåp. Majken visste det säkert.
Vilka jobb pågår?
Han blev tyst.
Golvet måste göras om i ena hörnet. Fredrik kommer störas av lukten.
Vilken lukt? Där luktar ingenting.
Varför ska någon se lägenheten så här?
Så hur då?
Inte färdig.
Hon stirrade länge på honom. Marken svajade lite under fötterna. Hon hade just förstått att han skämdes. Skämdes för sitt eget bygge, för att det inte var en perfekt bild i hans huvud och han kunde ljuga för en vän för idealets skull.
Okej, sa hon bara.
Fredrik satt tre timmar vid köksbordet, drack kaffe, åt ute med Anders, sov sen på hotell. Majken åt middag ensam hemma.
Hon låg vaken den natten, såg på det kritvita, felfria taket i sovrummet där ingen varit gäst på över två år.
Andra vintern blev hennes mamma sjuk inget allvarligt, bara influensa, men Majken tillbringade flera nätter ute i Farsta. Anders sa ingenting han målade då om insidan av balkongen, två lager specialfärg med dygnsemellanrum.
En kväll kom Majken hem tidigare. Hittade Anders på golvet i hallen med förstoringsglas, stirrandes på fogen mellan list och vägg.
Är det något med listen?
Zonen är fel.
Hon frågade inte hur många millimeter. Hon visste att det inte hjälpte att fråga. Han skulle förklara ändå.
Har du ätit idag, Anders?
Paus.
Jag minns inte.
Åt du frukost?
Något åt jag väl.
Hon lagade makaroner, stekte ett ägg. Han kom ut till henne lagom till att hon var klar.
Tack.
Varsågod.
De åt tyst. Snön föll utanför. På bordet låg en broschyr med beslag till garderoben som de diskuterat redan för ett år sedan.
Kan du berätta något för mig? Inte om renoveringen.
Han såg ut som om hon bett honom tala japanska.
Vadå för något?
Vad som helst. Hur var din dag? Vad har gjort dig glad? Något roligt eller sorgligt. Bara inte om fog eller tätskikt.
Han tänkte efter. Hon såg att han ansträngde sig.
På bygget idag hällde en snickare ut fel flytspackel. Jag skickade hem honom.
Det där var om jobbet.
Ja.
Har du inget annat?
Han försökte verkligen. Till sist bara:
Nej, jag vet inte. Kanske inte.
Efter det låg hon länge vaken. Tänkte: När försvann han? När blev han bara… funktioner? Nej, han hade inte alltid varit sådan. Hon minns Karlshamn, hans gamla Volvo, hur han pekade ut stjärnbilder på natthimlen. Såg han dem, han kände dem. Vart tog Plejaderna vägen?
Det tredje året slutade hon säga till Märta att det skulle bli klart. Renoveringen blev aldrig klar, bara ny. Anders hittade nya fel. Plattor var för känsliga, färgen fel nyans, handtaget gnisslade när det var kallt. Varje brist blev början på ett nytt varv.
Majken köpte en enkel sänglampa, tygskärm. Ställde på nattduksbordet. Anders såg den.
Varifrån?
Jag köpte den.
Vi skulle ju ha spottar.
Jag vill läsa på kvällarna.
Spottar är bättre.
När får vi dem då?
Inget svar.
Just det, sa hon. Spottarna kommer någon gång. Men jag vill läsa nu.
Lampan stod en vecka. Sen hämtade Anders sin lilla arbetslampa från källaren, ställde bredvid och sa att den gav bättre ljus.
Hennes lampa flyttades till ett hörn. Sen till hyllan. Hennes lampa hamnade till sist i förrådet, intill tapetlim och burkar.
Hon sa inget. Tog tillbaka sin lampa till sängbordet.
Han ställde den på hyllan igen.
Hon tillbaka.
Han sa inget. Hon sa inget.
Lampan stod där. En liten vinst och en sorg, för i ett annat hem skulle ingen bry sig om en lampa.
Våren tredje året, i april, skrev Majken ett sms till Märta mitt på jobbet:
Märta, vill du följa med på spa eller bara komma bort några dagar, utan män?
Svar kom direkt: JAA! När?
I maj åkte de till ett pensionat i Roslagen. Majken tog semester. Anders blev förvånad men protesterade inte han skulle göra om badrummet.
I sitt rum på pensionatet slitna möbler, blommigt bedspread, frisk doft av barrskog in genom fönstret insåg Majken plötsligt hur bra hon mådde. Så bra att hon började gråta första kvällen, liggandes på den blommiga filten och titta på takets lilla spricka.
Märta låg tyst brevid.
Jag lever i ett museum, sa Majken med blicken i taket. Ett vackert, perfekt, dött museum.
Märta sa inget. Frågade bara om Majken hade berättat det för honom.
Ja.
Och?
Han säger att det snart blir bättre. Han säger alltid det.
Terapi kanske? Tillsammans?
Han vill inte. Han tycker terapi är för såna som har riktiga problem. Han har ju bara sitt bygge.
De låg tysta medan kvällsluften drog in och Majken tänkte: Det var det här som fattades. Draget från fönstret, skogen, filten man köpte bara för att den var fin. Liv.
Fyra dagar senare kom hon hem till nykittad lukt. Anders mötte i hallen, ville visa den symmetriska nischen i badrummet. Han hade ägnat veckan åt den.
Fint, sa hon.
Ser du? Nu är båda sidorna lika breda. Innan var höger nästan två centimeter större.
Jag ser det.
Jag funderade hela veckan hur jag kunde göra utan att skada kaklet. Så kom jag på det.
Bra jobbat.
Hon gick och bytte om. Lade sig på sängen. Stirrade rakt upp i det perfekta taket.
I juni kom samtalet hon minns exakt. En söndagskväll. Anders höll på i sitt förråd, hon lagade middag. Han prasslade där borta.
Anders!
Vad?
Middag om tjugo!
Mmm.
Tjugo minuter gick, fyrtio. Hon knackade.
Det kallnar.
Snart!
Han kom inte.
Hon åt ensam. Diskade, plockade undan.
Han kom ut vid halv elva. Såg det tomma bordet.
Oj, tappade tiden…
Jag vet.
Ska jag värma?
Gör vad du vill.
Hon gick till sovrummet, tog en bok. Läste eller vände bara blad.
När han la sig:
Anders, är du lycklig?
En lång tystnad.
Ja Det tror jag?
Är du säker?
Majken, varför frågar du mig det?
Bara undrar.
Han låg tyst. Sen sa han:
När förrådet är klart gör jag balkongen. Då är hela lägenheten klar.
Majken la undan boken.
Märker du att du svarar med ännu ett bygge istället för på min fråga?
Han hade inget svar.
Godnatt, sa Majken.
Godnatt.
Hon släckte inte ljuset på länge. Låg där och tänkte på att i en annan version av deras liv hade de kanske faktiskt pratat om något. En serie på SVT. Något hennes mamma sagt. Nya menyn på fiket. Bara pratat.
Men i det här livet var det tyst. Perfekt tystnad. Precis som i taket.
Hon tänkte på samtalet när hon satte koppen på fönsterbrädan den morgonen. Tänk om allt handlat om en kopp men hon visste, allt hade legat där länge. Koppen var bara droppen.
Hon packade sakligt, utan tårar. Tog bara sitt eget. Några böcker. Smink, kläder, lampan. Passet. Telefonladdaren. Den lilla kaktusen Bosse från jobbet. Inga invändningar från Anders. Kaktusen lämnade inga märken.
Anders stod i sovrumsdörren och såg på när hon packade ner i väskan.
Majken.
Vad.
Ska vi prata?
Om vad då?
Ja men du packar ju.
Ja.
Bara för en kopp?
Snälla, Anders. Du förstår mycket väl.
Nej, det gör jag faktiskt inte.
Hon stannade. Såg på honom. Han stod där, lång och vilsen, vattenpasset uttaget ur handen för en gångs skull. Han såg verkligen förvirrad ut. Hon hade inte sett det på länge.
Anders, sa hon. Vi har bott här i tre år.
Ja.
Inte en normal middag med vänner på tre år.
För att det inte är klart
För att det aldrig blir klart. Du förstår det, eller hur?
Tystnad.
Du hittar alltid något nytt att fixa. Det är inte fel egentligen. Men jag kan inte leva på en byggarbetsplats. Jag orkar inte mer.
Snart
Nej. Hon sa det mjukt, men bestämt. Det handlar inte om snart. Det handlar om att jag bott som gäst i mitt eget hem i tre år. Jag gick försiktigt, lade mina koppar på underlägg. Jag gömde lampan. Jag bjöd aldrig hem någon, för att du skämdes. Jag
Rösten darrade. Hon pausade.
Jag vill leva. Med repor i golvet, kaffefläckar på fönsterbrädan, söndagsmiddagar med vänner, din gamla jacka på stolen. Allt det som gör ett hem levande. Vårt hem blev aldrig levande.
Lång tystnad. Till sist:
Vart ska du?
Till mamma, så länge.
Hur länge?
Vet inte.
Hon stängde väskan. Tog Bosse med sig. Gick ut i hallen, tog på jackan, snörade skorna utan att titta på parketten.
Majken, hörde hon bakom sig.
Ja.
Jag visste inte det var så här.
Du visste, svarade hon. Du tänkte bara inte på det.
Dörren gick igen med ett tyst klick. Väldigt försiktigt. Som allt i den här lägenheten.
Han blev stående.
Anders stod kvar någon minut, vandrade in i vardagsrummet och satte sig. Soffan den han letade tyg till i månader, noggrant avpassad mot rummets proportioner. Han satte sig på den perfekta soffan i det till synes perfekta rummet och såg sig omkring.
Lägenheten var vacker. På riktigt. Ljust målade väggar, varmt vitt. Parketten utan minsta skarv. Taket sömlöst. Platsbyggda hyllor från golv till tak, så raka som det bara går. Rätt belysning. Balkongdörren utan glipor. Kaklet i badrummet perfekt pass.
Han såg på allt detta, men kände bara en underlig tomhet. Inte stolthet, men något liknande illamående som satt högt upp i bröstet.
Några böcker stod kvar på hyllan. Han tänkte efter när såg han Majken sitta och läsa senast? Bara undangömd om kvällen.
Han reste sig. Gick ut i köket. Tekoppen stod kvar på brädan. Ingen ring, inget spår. Teet kallt för länge sen.
Han diskade koppen. La den i torken. Gick in i sovrummet, la sig ovanpå täcket med kläderna på något han aldrig brukat göra. Stirrade upp i det perfekta taket.
Där låg han i timmar. Eller minuter han kunde inte avgöra. Tiden försvann.
Sen gick han ut till förrådet. Där fanns färgpytsar, sandpapper, verktyg i prydliga rader. Han tog upp en liten kakelbit han sparat för länge sen, vred på den, ställde tillbaka.
Allt där inne var i ordning. Utom han själv.
På kvällen värmde han något från frysen. Åt utan att känna smak. Allt var tyst. Han försökte sätta på TV:n, stängde efter tjugo minuter. Satte sig och stirrade på Majkens namn i kontaktlistan i mobilen. Ringde inte. Tvekade.
Han tänkte inte på hur han skulle få tillbaka henne bara på det hon sagt. Gästerna, lampan, känslan av att bo som en gäst i tre år. Det ordet satte sig fast gäst. I sitt eget hem.
Han mindes Fredrik. Han ljög för honom om sovrummet, varför? Lägenheten hade gått att bo i längre än så. Den var bara inte den han såg framför sig. Inte idealet.
Han skulle skapa den perfekta bostaden. Men det går aldrig. Ideal är horisonten kommer alltid längre bort.
Majken hade förstått det. Han ville inte förstå.
Han gick bort till bokhyllan, satte på all belysning. Varenda bok var i linje, prydnader placerade exakt. Allt enligt princip inget överflödigt, allt funktion och form.
På hyllan låg ett litet glasrött hjärta. Enbart lite snett, handgjort Majken köpte det på någon marknad för två år sedan. Han hade protesterat: “Samlar bara damm”, och hon sa: “Jag gillar det.” Han lät det stå, som en liten eftergift.
Nu tog han det i handen. Glaset var varmt. Eller så inbillade han sig.
Han gick och tänkte på detta i tre dagar. Vandrade rastlöst, åt vad som fanns, sov oroligt. På jobbet felade han i några ritningar, fick korrigera. Kollega frågade: “Mår du bra, Anders?” Han sa: “Ja, visst.”
Fjärde dagen skrev han till henne:
Majken, kan vi prata?
Hon svarade efter en timme: Kan nu.
Han ringde, hon svarade på andra signalen.
Hej, sa han.
Hej.
Hur har du det?
Bra. Hos mamma är det fint.
Paus. Han hörde hennes andning, men visste inte vad han skulle säga sådana samtal hade aldrig varit hans grej. Hon var bättre på det.
Jag har tänkt nu, Majken.
Det förstod jag.
Tror du förstår vad jag säger?
Ungefär.
Majken, jag inser att jag tappat bort det viktiga. Att jag liksom… han letade efter ord valt fel mål.
Hon sa inget.
Du talade om gästerna. Lampan. Jag förstår det nu. Då gjorde jag inte det, eller låtsades inte se.
Varför säger du det här nu?
För jag vill ha dig tillbaka.
Lång paus.
Anders…
Inte nu direkt. Jag menar bara att jag vill det. Och jag vill försöka göra annorlunda. Jag vet inte om jag klarar det. Men jag måste försöka.
Hon teg länge. Han hörde kanske hur hon ställde undan en kopp. Fönsterbräda eller bord, det spelade ingen roll.
Förstår du att bara ord inte räcker? frågade Majken till slut.
Jag förstår.
Förstår du att jag inte kan flytta hem och leva som det varit?
Jag förstår.
Jag är inte säker. Ta inte illa upp. Det är bara ärligt. Du är rädd nu och säger rätt saker. Men du kan inte bara slå på en ny personlighet.
Jag vet det.
Så vad säger du konkret då?
Han tvekade.
Att vi ses och pratar på riktigt. Inte telefon.
Okej, sa hon. Vi ses.
De träffades på ett fik i Vasastan. Vanligt, men lite snedkaklat, menyn skriven på griffeltavla. Majken kom i beige jacka, såg trött men lugn ut.
De beställde kaffe. Anders såg på henne och mindes hur längesen det var han såg på henne bara för att se.
Hur är det med mamma?
Bättre. Hon har köpt violer och börjat med sticklingar på köksbordet. Hon blev glad att jag var hos henne.
Vad skönt.
De var tysta.
Anders, sa hon sedan. Du måste förstå en sak. Det handlar inte om bygget i sig. Att du vill göra bra saker, är bra. Men du har förväxlat syfte. Lägenheten ska vara ett verktyg för livet för dig blev den målet.
Jag vet, sa han.
Men vet du, eller säger du bara?
Jag vet.
Hur kan jag veta?
Anders tog sin kopp, höll om den. Ställde ifrån sig den. Svarade:
Du kan inte veta. Jag själv vet inte hur mycket jag kan förändras. Men jag fattar att det är stopp nu. När du gått är det bara en vacker låda kvar.
Majken såg på honom.
En vacker låda, upprepade hon tyst.
Ja.
Bra att du fattat det.
Kommer du tillbaka?
Hon såg ut genom fönstret. Regnet droppade på rutan, någon stod och sålde tulpaner med bladen tilltufsade av vinden.
Jag försöker, sa hon till sist. Men på villkor.
Säg.
Första månaden: inget bygge, ingen katalog, inget mer. Vi lever bara.
Okej.
Nästa söndag bjuder vi Märta och Erik, och Fredrik om han kan. Vi äter, pratar. I lägenheten. Som den är.
Han nickade.
Om du börjar göra en repa till katastrof, då säger jag till, och du måste lyssna.
Jag lovar.
Det är inte bara ord, det är svårt.
Jag vet. Men jag ska försöka.
Hon såg på honom, länge, riktigt noga. Sedan:
Okej.
Hem gick de sida vid sida, trots regnet. Inte arm i arm, men ändå tätt. Bosse vilade i hennes ficka, han bar hennes väska. Vid porten stannade hon, såg upp på fasaden.
Fint hus, sa hon.
Ja, höll han med.
De tog hissen. Han låste upp. Hon gick in först. Satte Bosse på fönsterbrädan, rakt på lacket.
Anders såg på kaktusen och den blanka ytan under krukan.
Han sa ingenting.
Majken gick till köket. Ljudet av vatten, en vattenkokare slog igång.
Han satte sig i soffan, såg på hyllorna. Hjärtat i glas stod kvar där han lämnat det, lite snett.
Han lät det stå.
På söndagen ringde de Märta. Hon sa äntligen! med sådan glädje att det hördes på hela rösten. Fredrik kunde inte komma men lovade nästa gång. Erik hade med sig ett gott vin, Märta hade bakat tårta, Majken kokade fisksoppa den hon lovat i tre år.
De dukade i vardagsrummet. Anders tänkte att tallrikarna stod snett. Flyttade en. Stannade sig själv. Lät den stå.
Det blev trångt, stökigt. Märta råkade slå ut rödvin över duken. Alla utropade. Något drog ihop sig inom Anders, men han såg på Majken.
Hon såg tillbaka. Inte oroligt. Bara såg.
Han tog en servett, torkade. Sa:
Ingen fara.
Märta drog efter andan av lättnad, Majken log svagt.
Efter maten satt de länge, skrattade, drack te. Sent. När gästerna gått, diskade Majken, Anders torkade. De var tysta, men tystnaden var annorlunda nu.
Fläcken försvinner nog, sa han om duken.
Eller inte, svarade hon.
Strunt samma.
Hon log mot honom. Gav honom en tallrik.
Anders, sa hon.
Ja?
Det var fint idag.
Ja, det var det faktiskt.
De blev färdiga i köket och gick in i vardagsrummet. Klockan var mycket, kopparna stod kvar på bordet, rödvinsfläcken var tydlig. Glasringen på fönsterbrädan. Hjärtat i glas och Bosse på sin plats.
Anders såg på alltihop. Tänkte att fläcken måste skrubbas bort i morgon, annars fastnar den. Tänkte på krukan utan underlägg på lacken. Tänkte på den lätt sneda koppen.
Sedan tänkte han på att Majken hade skrattat två gånger den kvällen. En gång när Märta berättade om sitt marsvin. En gång när Erik snubblade på skålen med sås. Så som hon brukade skratta förut, när han såg på henne och tänkte: där är hon.
Hon gick förbi in till sovrummet. Dröjde i dörren.
Kommer du?
Snart.
Han såg på rummet ännu en gång. På fläcken. På Bosse. På hjärtat.
Släckte lampan.
Han la sig bredvid henne. Hon satt redan och läste. Hennes tygklädda lampa lyste med mjukt sken. Han såg på taket.
Majken.
Mm?
Hör du vad jag säger när jag pratar om millimeter och fogar?
Hon sänkte boken, såg på honom.
Jag hör dig.
Vad tänker du då?
Hon tänkte på riktigt.
Att du är långt borta just då.
Ja, sa han. Det kanske jag är.
Hon lyfte boken.
Han låg där och tänkte att han inte visste om de klarar det. Tre år är lång tid. Något har gått sönder, och även om man spacklar blir det aldrig precis som förut. Han visste det bättre än någon.
Han tänkte detta, medan han började slumra. Tänkte, halvt i dröm: Imorgon ställer han nog Bosse på en underlägg ändå, så det inte blir ring på lacket.
Han öppnade ögonen.
Samma perfekta tak.
Majken vände blad, tyst intill honom.
Han slöt ögonen. Bosse får vänta till imorgon.
