Min man och jag är lyckligt gifta.
Vi träffades på universitetet, och tro mig, jag hade inga planer på att stanna kvar där bland tentapapper och halvtrötta föreläsare. Jag ville hem hem till Umeå, där folk säger tack för senast och där min utbildning faktiskt skulle göra mig till något av en raritet. Med min specialitet, veterinär med fokus på hjärtproblem hos djur (ja, till och med kossor och pudlar), är jag typ drottning i min lilla stad.
Min man är också veterinär, men hans styrka är diagnoser han kan sniffa fram en sjukdom på fem meters håll. Vi insåg ganska snabbt att de lokala klinikerna i Umeå mest sysslade med sterilisering, vaccination och att muttra om dyra kattmatspåsar. Komplicerade fall? Nej, det ansågs för jobbigt och opraktiskt inte tillräckligt lönsamt.
Så vi slog våra kloka huvuden ihop, öppnade Umeås första Veterinärt Detektivbyrå där svåra diagnoser är vardagsmat och kollegor kommer för att få hjälp med sina mest knepiga fall. Vi är som ett lag och det fungerar överraskande bra!
Vi tjänar schyssta pengar, men vi tar inte astronomiska priser. Därför rullar kunderna in både från ICA-parkeringen och från villaområdena. Vi har redan köpt vår egen lägenhet, anställt assistenter, och jag sover faktiskt inte längre på kliniksoffan, utan har tid både för ungarna och hemmet.
Men, det här är inte nog för min mans föräldrar från Stockholm. Nä, svärfolket är verkligen aldrig riktigt nöjda med deras sonhustru från Norrland!
De är faktiskt lite putta på att han har flyttat hit. De drömmer om att vi ska packa ihop kliniken och flytta till huvudstaden där folk äter surdegsbröd och parkerar Volvon på bakgatan. Men varför de är så kinkiga fattar jag inte, hans två systrar bor fortfarande kvar i Vasastan och fikar med dem varje onsdag. Dessutom har vi hjälpt båda systrarna med handpenningen till deras lägenheter det är ju rejält!
Jag är alltid trevlig mot svärföräldrarna, ler och nickar på rätt ställen. Men när det gäller integritet och personliga gränser? Ja, svärfar har nog aldrig hört talas om sånt.
Så idag ringer han:
Vi ses klockan 19 på stationen. Kom och hämta mig.
Men klockan är bara 17? Då får du snabba på.
Jaha, bara att packa in lillungen och muta assistenten med extra kanelbullar för att stanna kvar sent. Tårtan jag nyss förstörde? Den får bli som den blir.
På väg mot stationen.
Den minsta sitter där bak, i bilstolen, och gäspar stort.
Min man är kvar på kliniken med ett hundpatient som ska få sin brutna ben fixad. Svärfar vägrar ta taxi Du kör!
Han kliver in, smäller igen dörren så hela bilen hoppar, och börjar tjata direkt:
Du hade ju kunnat komma ut och möta mig?
Mitt barn sover ju! Jag vill inte väcka henne.
Jaha! Får någon sova så sover de, säger svärfar högt som om han är på Stadshuset.
Barnet vaknade och började gnälla.
Tror ni att morfar försökte trösta henne? Gav henne ens en plast-elg i present?
Nej, han började istället förklara att mina barn är ouppfostrade. Det är mitt fel, för jag bara går hemma även om jag jobbar på kliniken 10-12 timmar om dagen. Hemma, tydligen.
Men att hans son jobbar DET är minsann arbete.
Sen började han muttra att jag kör för fort och att jag kommer ta död på oss. Dessutom påstod han att min man redan hade en fästmö i Stockholm, en ung, lovande kvinna som är redo att föda ordentliga barn, sådana som lyder vuxna.
Barnet gnällde mera, och morfar vände sig om och gormade att hon skulle vara tyst när äldre pratar.
Jag vände bilen.
Körde honom rakt tillbaka till Centralstationen.
Hej då. Hej då, hej då!
När jag kom hem stod min man där, måttligt road, och informerade snyftandes att pappa redan lagt ut en video på oss. Jag höll fram vårt snoriga barn och sade:
Säger du ett ord till, så får du flytta till pappa i Stockholm. Din fästmö väntar ju. Ni kan göra egna barn, sådana som lyder. Under tiden kan du ta tag i disken annars börjar jag också skrika.
Min man såg besvärat ut, och jag insåg att samma diskussion redan hade förts. Svärfar kommer nog aldrig på hembesök igen.
