Själstillstånd
Gunilla Pettersson satt vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Ute var det vår i luften, snön smälte, men för henne kändes det som senhöst. Tredje året efter att hennes man gick bort, och det blev inte lättare med tiden. Hon hade vant sig, förlikat sig med situationen, men tomheten bestod. Det var som om någon tagit bort en viktig kugge ur en maskin det mesta fungerade, men med ett gnissel.
Barnen bodde långt bort. Sonen i Stockholm, dottern nere i Malmö. Barnbarnen hade vuxit upp och hade fullt upp med sitt. De ringde på storhelger och skickade ibland några bilder på Messenger. Gunilla tittade på dem, log, och satte sig sedan igen vid fönstret och glodde ut över gatan.
Grannarna bjöd ibland ut henne på promenad. Vad var det för poäng med det? Sitta på en bänk och prata krämpor tråkigt. Hon och hennes man brukade gå i parken, gå på bio eller hälsa på vänner om helgerna. Nu fanns det varken någon att gå med eller någonstans att gå.
Kylskåpet var rätt tomt. Till sig själv behövde hon inte särskilt mycket. På tv:n gick det eviga romantiska serier, men de gjorde henne bara mer dyster.
Gunilla, du kan inte bara gå runt så här, sa väninnan Inga när hon tittade förbi varje vecka. Du måste ut bland folk! Gå med i någon klubb, börja dansa för pensionärer. Sånt är kul!
Dans? Inga, med vem då? svarade Gunilla och viftade bort henne. Vem skulle jag dansa med, och varför?
Inga skakade på huvudet och gick hem. Gunilla satte sig som vanligt vid sitt fönster.
***
I slutet av maj kom barnbarnet Agnes. Andraårsstudent, alltid sprudlande, alltid musik i lurarna. Hon stormade in i den tysta lägenheten som en virvelvind:
Mormor, hallå! Jag ska vara här hela sommaren! Är less på Stockholm, vill ha lugnet och dina kanelbullar!
Gunilla kvicknade till. Bullar, soppa, pannbiffar hon drog igång hela arsenalen. Agnes åt med god aptit, berättade om universitetet, om vännerna, om Viktor som hon var förtjust i men som “inte fattar nåt”.
Hur har du det då, mormor? frågade Agnes en kväll när de satt vid köksbordet med kaffe och sylt.
Det är väl inget speciellt, suckade Gunilla. Sitter här och lyssnar på dig bara. Tänkte jag skulle putsa fönstren imorgon.
Saknar du sällskap?
Jag gör det, Agnes. Väldigt mycket.
Barnbarnet såg på henne, tyst en stund, sen lyste hon upp:
Men mormor! Ska vi inte ladda ner en dejtingapp till dig?
Gunilla satte nästan teet i halsen.
Men du är ju inte klok! Dejting? Jag är sextioåtta!
Och? sa Agnes oberört. Appar är för alla åldrar. Där finns många ensamma i din ålder söker nya vänner. Du kanske träffar någon kul, någon att promenera med kanske.
Struntprat, fräste Gunilla. Jag har ju levt nästan ett halvt sekel med din morfar, ska jag nu sitta o leta karlar i mobilen? Fy tusan.
Men ingen behöver ju få veta! skrattade Agnes. Det är anonymt, vet du! Vi kan ju bara testa, för skojs skull.
Gunilla viftade med händerna och fnyste, men på kvällen när Agnes gått ut med kompisar, letade Gunilla ändå upp appen. Bara ut av nyfikenhet. För att se vad det var för nåt.
Hon hittade en, laddade ner den, registrerade ett konto. Laddade upp en gammal bild där hon och hennes man är på Gotland klippte bort honom från bilden. Och så skrev hon: “Gunilla, 68 år. Söker sällskap för promenader och samtal.”
Sen glömde hon bort det.
***
Morgonen därpå plingade det i mobilen. Gunilla kollade ett meddelande i appen:
“Hej Gunilla! Jag heter Anita, är 64, och söker också någon att promenera med. Jag gillar att vandra i parker, andas frisk luft. Saknar sällskap. Ska vi ses?”
Gunilla läste två gånger. Anita. En kvinna. Inte alls som hon väntat sig.
Agnes! ropade hon. Kom hit! Någon tant har skrivit till mig.
Tant? svarade Agnes, tog mobilen. Åh, mormor, hon är ju nästan jämnårig. Hon vill promenera med dig!
Och vad gör jag nu då? frågade Gunilla, helt ställd.
Ja, gå och möt henne såklart!
Tre dagar senare möttes de i Slottskogen. Gunilla var nervös, provade tre tröjor och två kjolar, men tog till slut det vanliga och gick.
Anita var liten och spänstig, pigga ögon, hög röst. Hon började direkt:
Gunilla, vad glad jag blir! Att sitta ensam hemma är ju döden. Jag känner på mig att vi har mycket gemensamt. Var du gift? Jag också min man är borta. Barn? Min son bor i Tyskland, vi ses nästan aldrig. Vi borde bli vänner!
De pratade i tre timmar. Gick omkring, satte sig på en bänk, gick igen. Båda sydde, båda gillade gamla svenska filmer, båda saknade sina makar och visste inte riktigt vad de skulle göra med dagarna.
Ses vi snart igen? frågade Anita till slut.
Gärna, svarade Gunilla. På lördag?
Och för första gången på länge log hon utan att behöva anstränga sig.
***
Om en månad hängde de nästan varje dag. Promenader i parken, fika hemma med kaffe och bullar, ibland ett besök på något museum. Anita var full av idéer.
Hörru, Gunilla, varför drar vi inte med fler? Här finns massor i vår ålder på den där appen, sitter hemma och är ensamma. Vi kan starta en egen grupp!
Grupp? undrade Gunilla.
Ja, typ en klubb för promenader och samtal! Vi kan motionera, läsa böcker, gå på bio. Jag har velat börja med stavgång länge men det är så trist själv!
Gunilla tvekade först. Vadå klubb, vadå stavgång? Men Anita var pådrivande. En vecka senare hade de med ytterligare två kvinnor Birgitta och Maj-Britt. Ytterligare en vecka tre till.
Klubben fick heta “Lätta Steget”. Namnet kom från Birgitta, f.d. lärare, van att organisera.
Stavgång måndag, onsdag och fredag! röt hon glatt. Tisdagsfika med bokprat. Torsdagar film eller museum. Helger vila, men vill någon ses, så gör vi det!
Först deltog Gunilla mest tystlåtet. Men snart märkte hon att hon både höll i gruppchatten, skrev ner nya medlemmar och till och med blev utsedd till “klubbmamma” (Birgittas påhitt).
Gunilla, du är en riktig klippa! sa Anita beundrande. Du får oss alla att samlas och inspireras. Utan dig hade inget hänt.
Gunilla slog ifrån sig, men på insidan blev det varmare och ljusare.
***
Ryktet om klubben nådde lokaltidningen. En ung journalist kom, ställde frågor, fotade. Efter en vecka kom artikeln: “Aktivt pensionärsliv: så fann Gunilla och hennes vänner glädjen igen”.
Gunilla bläddrade i tidningen och kunde knappt tro sina ögon. Hon hukande över stavarna i mitten av gruppen, och log som en ungdom.
Strax därpå ringde lokal-tv:
Gunilla Pettersson, vi vill gärna filma ett reportage om er klubb. Vad säger du?
Hon ville inte. Verkligen inte. Men Anita och Birgitta stod på sig:
Det är ju toppen Gunilla! Tänk om fler ser oss och vill vara med. Visst vill du hjälpa fler ensamma äldre?
Gunilla fick ge sig.
Inspelningen varade i tre timmar. Reportern, en rar Lena, frågade om allt: hur det började, vad klubben betydde för dem.
Ser du, sa Gunilla framför kameran, när någon nära går bort känns allt slut. Man tror att ingen behöver en längre. Särskilt inte när barnen bor långt borta. Men så är det inte… man behövs. Först och främst för sig själv. Vi hittade varandra, och nu har vi något att gå upp för varje morgon. För promenaden, för sällskapet, för den nya dagen.
Klippet sändes i lokalnyheterna. Gunillas telefon gick varm, grannar och gamla jobbarkompisar hörde av sig. På en vecka blev de tjugo fler i gruppen.
***
Gunilla fyllde sjuttio. Hon ville helst slippa vad var det att fira när man blivit så gammal? Men klubben höll inte med.
Vi ska ordna fest för dig! sa Anita. På caféet, med musik och dans. Du är vår stjärna, Gunilla!
Gunilla försökte säga nej, men innerst inne blev hon glad. Hon köpte en ny klänning, blå med små blommor precis som som ung. Och skor med liten klack.
Då ringde sonen från Stockholm:
Mamma, vi kommer hela gänget till ditt kalas. Jag, Lisa och barnen.
Men hur då? utbrast hon. Ni har ju jobb, skolan…
Vi tar ledigt. Vi vill fira dig. Det var så länge sen sist.
Kvällen innan sov Gunilla inte. Städade, fixade, oroade sig. Och när sonen med familj klev in dagen efter insåg hon att det var nästan tre år sen sist. Barnbarnen hade vuxit massor.
Mormor! ropade barnbarnet och kramade henne. Du ser… annorlunda ut. Yngre, typ!
Gunilla skrattade:
Ja visst! Vi har ju vår aktiva klubb. Här finns varken tid eller plats för att bli gammal.
De firade på café. Nästan hela klubben kom kvinnor i fina klänningar, med blommor, presenter. Grannar och gamla kollegor dök upp. Anita höll låda, Birgitta läste dikter, Maj-Britt sjöng och kompade på gitarr.
Sonen tittade på sin mamma och såg något han inte kände igen. Tre år tidigare var hon grå, hopkrupen, trött i blicken. Nu…
Mamma, är det verkligen du? sa han när de fick en stund själva.
Klart det är, sa Gunilla och log. Förr var jag ensam. Nu har jag vänner, nåt meningsfullt, nåt att se fram emot varje morgon. Förstår du?
Ja, log sonen. Förlåt att vi hörde av oss så sällan.
Strunt samma, sa Gunilla. Ni har ert liv. Jag har mitt. Och mitt liv det finns faktiskt igen.
Då ringde Agnes på videosamtal:
Mormor, grattis på födelsedagen! Kommer du ihåg när jag bad dig ladda ner appen, och du sa att det var trams?
Ja, skrattade Gunilla. Det var det ju. Trams som kan förändra allt.
***
Ett år senare var “Lätta Steget” känt i stan. De hade varit med i både tv och tidning. Nya klubbar hade startats om stickning, målning, till och med teater.
Gunilla var nu koordinator, ansvarig för allt. Hade ett schema, hjälpredor och planer för ett helt år.
Sonen och familjen kom oftare på besök. Barnbarnen messade, bad om råd och skickade bilder. Agnes samma barnbarn fick praktikplats på lokaltidningen. Hon ville skriva om aktiva pensionärer.
Du är min inspiration, mormor, sa hon.
Gunilla bara log, tittade ut genom fönstret. Nu var det vår där ute på riktigt.
Livet fortsatte. Och det var vackert.
Gunilla hade kvar appen i mobilen. Ibland kikade hon in på nya profiler, men behövde inte längre leta. Hon hade ju hittat det viktigaste sig själv. Allt annat löser sig.
Hörrni, sa hon till de nya som kom till klubben, ni ska inte vara rädda. Livet är längre än man tror. Och man kan alltid börja om oavsett ålder och känsla av att det är över.
Och de trodde på henne för de såg framför sig en glad, levande, blomstrande kvinna. Som vid sjuttio blivit en stjärna hemma i trakten. Som visade: ålder är bara siffror. Livet det är själen som bestämmer.
