Min son Erik gifte sig för andra gången för bara en månad sedan, och nu hade han tagit med sig denna vackra trettonåriga flicka, Svea dottern till hans nya fru ut till sin nya mormor. De hade kommit för att stanna en hel vecka.
Innan Sveas mamma skulle åka därifrån, lutade hon sig fram mot mig och viskade:
Du får tänka på att Svea aldrig varit på landet förut. Och hon har en rätt komplicerad personlighet. Ja, du vet den åldern. Så var lite extra sträng mot henne, snälla. Om det blir något, ring mig så hämtar jag henne direkt.
Vad menar du med “om det blir något”? frågade jag.
Den nya svärdottern log bara, pussade mig lätt på kinden, hoppade in i bilen till Erik, och så körde de iväg.
Svea, kan inte du hämta lite vatten? bad jag flickan direkt och räckte henne den tomma hinken.
Hämta var då? frågade hon förvånat.
Vid pumpen.
Pumpen? Vad är det för något?
En vattenpump, utanför grinden, inte alls långt härifrån. Det är som en liten mojäng med ett handtag. Man ställer hinken under, pumpar med handtaget och så fyller man på vatten. Sedan bär man in det i huset.
Men snälla mormor, är du allvarlig? Svea spärrade upp ögonen. Man tar ju vatten från kranen i köket, det vet väl alla. Har inte du en kran?
Visst har vi en kran, log jag. Men den har varit torr i över en vecka nu.
Varför då?
För att rörmokaren Olle har stängt av vattnet på vår gata. Han säger att han måste byta någon ventil. Så nu får vi helt enkelt gå till pumpen ett tag. Där finns det alltid vatten.
Det här går ju inte… Svea ställde ifrån sig hinken. Jag tänker inte göra det. Om det finns en kran så ska där komma vatten.
Tja, ryckte jag på axlarna. Då får du väl tvätta dig här så länge. Jag visade henne den stora regntunnan som stod under stuprännan. Skopa upp lite regnvatten och tvätta dig så gott det går.
Mormor, är du seriös? undrade hon, ännu mer förskräckt. Det simmar ju maskar i tunnan.
Det där är mygglarver, förklarade jag lugnt. De bits inte.
Och ska jag borsta tänderna med det vattnet också? Svea rynkade på näsan.
Ja, så länge det inte finns vatten i handfatet inne.
Ok då… suckade hon, tog upp hinken igen och gav sig motvilligt ut genom grinden.
Hon kom tillbaka efter en kvart, svettig och med bara några liter i hinken.
Vad tog sån tid? frågade jag.
Jag fattade inte hur pumpen fungerade. Som tur var visade en farbror hur man gjorde.
Det var ju bra det. Jag hällde genast upp vattnet i handfatet och räckte över hinken igen.
Nu har vi vatten att tvätta oss, men vi måste ha mer till maten, Svea.
Va? Behövs det vatten till det också? Svea såg skräckslagen ut.
Javisst. Om du vill kan jag ta vatten från tunnan, sa jag och ryckte på axlarna.
Nej! ropade hon snabbt, tog hinken och sprang åter till pumpen.
Hon gick fem vändor. Under tiden satte jag igång med middagen.
Mormor, varför fixar de inte vattenledningen bara? undrade Svea slutkörd. Hemma i Stockholm, om något går sönder ringer man bara vaktis, så är det fixat på en timme.
Här måste man gå över till nummer femtiåtta på grannvägen och säga till. Men där har folk ändå vatten inne, så Olle har inte så bråttom.
Varför går inte du dit och kräver att det blir fixat?
Jag har varit där massor av gånger, viftade jag trött. Men Olle är antigen på åkern eller på lagården, eller gud vet var. Han lovar alltid “jag kommer i morgon”. Han kommer ännu. Hela bygden har bara en rörmokare.
Ok… Svea tänkte efter, sen frågade hon: Vilket hus sa du? Femtiåtta?
Ja, där borta vid björkarna.
Bra, då går jag dit själv och tar tag i saken nu.
Svea smet snabbt ut genom grinden, jag hann inte ens reagera. Hon blev borta länge, så till slut gick jag över till Olles hus och knackade på hos hans fru, Gunilla.
Har min flicka varit här? frågade jag.
Den där ungen till ditt, menar du? Gunilla såg argt på mig.
Vad har hon nu gjort?
Ja du! Hon stormade in och krävde att jag skulle kalla på Olle omedelbart. Sen började hon faktiskt ge honom dåligt samvete, sa att han tänkte bara på sig själv. Min Olle, som far och flänger för alla i byn! Jag fick vifta med kvasten mot henne! Och då hotade hon med att bränna ner ladugården om inte vi såg till att ert vatten funkade idag. Förstår du?!
Herregud… tog jag mig för hjärtat. Sa Svea verkligen så?
Svea? Gunilla fnös. Skulle inte vilja ha en sån i huset själv!
Vet du var hon är nu, då?
Inte en aning. Hon sprang nog för att leta efter Olle, gissar jag.
Och han?
Han är ute på åkern och mekar med traktorer. Jag blir då snart tokig av alla ungar här.
Jag rusade ut mot åkern där skörden pågick. Men dit hann jag inte, för ett ögonblick senare såg jag en traktor på väg tillbaka mot gården. Bakom ratten satt Olle och bredvid satt en mycket sur Svea.
När de kom närmare, ropade Olle över motorbullret:
Är det din unge det här? Han nickade mot Svea.
Jag nickade hastigt. Sen ropade jag oroligt:
Och vart ska du ta henne, Olle? Inte till polisen hoppas jag? Hon är bara ett barn! Det är ju olagligt!
Polisen? Nä, vad skulle jag där göra? svarade Olle. Jag ska fixa er ventil nu. Men din lilla busunge hotade just att kasta sig framför skördetröskorna och sticka hål på deras hjul med spik om jag inte gav er vatten. Galenpanna! Men såna som henne skulle vi behöva fler av här i byn då skulle det bli lite fart på oss äldre! Vad säger du där, bandit? Vill du köra traktorn?
Ja! skrek Svea glatt.
Då sätter du dig här vid ratten, så tar jag hand om ventilen. Men du får hjälpa till och räcka över verktygen när jag säger till!
Okej! ropade hon och kramade ratten med ett stort leende.
Sveas föräldrar hämtade hem henne från landet först efter tjugo dagar, exakt den trettionde augusti. Och det var på håret mest för att hon måste tillbaka till skolan. Annars hade hon säkert stannat längre. Det finns alltid något att göra på landet under hösten.
