Oskar gifte sig med Ingrid i ren protest mot sin stora kärlek. Han ville visa henne att han minsann inte satt hemma och lipade för att hon hade dumpat honom.
Han och Märta hade varit tillsammans nästan två år. Oskar var handlöst förälskad han skulle ha burit henne på sina axlar och bestigit Kebnekaise om hon så hade önskat. Han var helt övertygad om att de var på väg mot bröllop. Men Märta var skeptisk ibland:
Varför ska vi gifta oss nu? Jag har två terminer kvar på universitetet, du har knappt fått fart på familjeföretaget. Ingen schysst bil, inget eget boende. Klart jag älskar min kompis Ebba, men att träffa henne varje morgon i köket, nej tack. Hade du inte sålt huset hade det varit en annan femma.
Det där sved lite hos Oskar, men Märta hade sina poänger. Han bodde med lillasyster Emelie i lägenheten som blivit kvar efter föräldrarna, och i familjefirman famlade han fortfarande bland pärmar och fakturor. Vem trodde att man skulle behöva bli vd innan man ens tagit sin kandidat? Oskar jobbade dygnet runt för att plugga och samtidigt rädda firman.
Huset såldes i samförstånd med Emelie viktigare att rädda butikens ekonomi. Arvet dröjde, räkningarna hopade sig, båda var studenter (han snart klar, Emelie på tredje året). Försäljningen räddade dem lånen betalades, aktiekapital fylldes och lite buffert skrapades ihop.
Märta tyckte att livet var till för att levas nu, inte för att vänta på någon himla framtid. Lätt att säga när ens föräldrar gömde kylen full med frysrätter och elräkningen aldrig var hennes problem. Men när man plötsligt blev familjens förhoppning och stöd, tänkte man annorlunda. Han visste när han bara fått ordning på firman, då kunde han skaffa bil, hus och perennrabatt.
Allt såg ut att rulla på. Oskar väntade på Märta utanför Filmstaden, de hade bestämt träff för en kvällsbio. Hon hade insisterat att han inte skulle hämta henne, vilket var konstigt Märta HATADE att åka kollektivt i Stockholm. Oskar spejade efter henne bland bussar och spårvagnar, och då rullade hon in i en skinande ny Volvo.
Förlåt, men vi måste göra slut. Jag ska gifta mig, sade hon, gav honom en bok i famnen, vände på klacken och hoppade in i bilen.
Oskar blev stående. Vad hade hänt under de där tre dagarna han varit på seminarium i Göteborg?
Emelie såg syrligt på honom där han kom in:
Då har du fått veta det?
Han nickade dystert.
Någon rik snobb. Giftermål den 25:e. Hon bad mig vara tärna, jag vägrade. Falska ormar, säger jag bara! Emelie snörvlade av ilska.
Lugna dig, Oskar klappade henne på huvudet. Hon får väl ha sitt, men vi får något ännu bättre.
Nästan ett dygn låg han på rummet. Emelie krafsade på dörren:
Men snälla, kom ut och ät. Jag har gjort pannkakor!
Till sist öppnade han dörren med glimten i ögat:
Klä på dig, sa han till Emelie.
Vad hittar du på nu?
Jag ska fria till första bästa som säger ja, replikerade Oskar.
Det där är ingen lek du leker ju inte bara med ditt liv försökte Emelie. Helt lönlöst.
Går du inte med, så går jag själv.
Sergels torg var full av folk. Den första tjejen pekade finger mot tinningen, den andra blev nästan rädd, men den tredje log, såg honom i ögonen och sa ja.
Och vad heter du då, skönhet?
Ingrid, svarade hon.
Då måste vi fira förlovningen! utropade Oskar, och drog med sig både Ingrid och Emelie till kaféet.
Vid fikabordet blev det pinsamt tyst. Oskar ville hämnas, Emelie ville bara gömma sig i sin kaffekopp. Han visste redan att hans bröllop nog också borde få viga sig den 25:e.
Det finns väl någon anledning till att man friar till en okänd tjej? sa Ingrid efter en stund. Om det var ett spontant beslut så blir jag inte ledsen om du ångrar dig.
Nej, det blir av. Du har gett ditt ord. Imorgon lämnar vi in papper och hälsar på dina föräldrar, Oskar log snett.
Förresten, du och jag, det är väl dags att lägga bort titlarna!
Månaden före bröllopet sågs de varje dag, försökte förstå vilka de var.
Kan du inte berätta varför? undrade Ingrid en kväll.
Alla har skelett i garderoben, svarade Oskar kryptiskt.
Bara de inte börjar rassla om nätterna.
Och varför sa du ja till mig?
Jag såg mig själv som en prinsessa, bortgift av kungen till första bästa främling. Så slutar alltid de gamla sagorna: och så levde de lyckliga…. Jag ville bara se om det stämde.
Ingrids saga hade dock varit annat än rosaskimrande. Ett krossat hjärta och några kronor i förlust, men hon hade lärt sig känna igen vettigt folk på mils avstånd. Hon var trött på tomma snackare men såg att Oskar var handlingskraftig, kunde fatta beslut. Hade han varit där med polarna istället för syrran, så hade hon gått förbi honom utan en tanke.
Och vilken sorts prinsessa är du då? Oskar betraktade henne. Törnrosa? Askungen? Eller Grodprinsessan?
Pussa mig, så får du se, blixtrade Ingrid med glimten i ögat.
Oskar var den som fixade allt inför bröllopet. Ingrid behövde mest bara säga ja eller nej till de alternativ han föreslog till och med klänning och slöja var handplockade av honom.
Du ska vara den vackraste bruden i hela Stockholm, sade han.
På väg in i Stadshuset krockade de bokstavligen med Märta och hennes fästman. Oskar klistrade på ett brett leende:
Låt mig gratulera! sade han, kysste Märta på kinden och tillade: Lycka till med din vandrande plånbok!
Kan du sluta spela teater? väste Märta.
Hon granskade Ingrid noga. Lång, vacker och så självklar; som om hon redan ägde världen. Märta kände efter och insåg att hon förlorade på alla fronter. Avundsjukan åt i bröstet denna känsla av att ha kalkylerat så fel.
Oskar vände sig till Ingrid:
Allt lugnt, sa han lite för glatt.
Du kan dra dig ur, viskade Ingrid.
Nej. Här kör vi hela vägen.
Och just där i vigselrummet såg han på Ingrids sorgsna blick och fattade vidden av sitt tilltag.
Jag ska göra dig lycklig, viskade han. Och han menade det.
Så blev det vardag. Emelie och Ingrid blev bästa kompisar. Emelie lärde sig samla sig, och Ingrid styrde hemmet med järnhand men silkeshandskar. Hon var dessutom en hejare på ekonomi på nolltid var butikens bokföring som en schweizisk klocka. Efter ett halvår öppnade de en till butik, och snart startade de även byggverksamhet nu sålde de inte bara byggvaror, de gjorde renoveringar också. Vinsten i företaget mångdubblades.
Ingrid var verkligen en Klok-Helena, som kunde få allt att låta som Oskars egna idéer. Det verkade som om livet skulle vara perfekt nu. Men Oskar kände sig kvävd. Han saknade suget efter Märta: med henne var det som att sitta i en bergochdalbana. Nu var allt stabilt, tryggt och så förutsägbart! Svenssonliv, tänkte han, det där jag alltid trodde att jag ville ha men jag älskar det ju inte.
Ingrid såg till att de gick vidare nu byggde de villor på totalentreprenad. Första huset byggdes förstås till familjen själv.
Ju bättre det gick, desto oftare tänkte Oskar på Märta. Tänk om hon sett bilen jag kör nu? Eller huset rena slottet! Han började dagdrömma tänk om
Ingrid såg att han led av någon sorts rastlöshet. Hon försökte bli älskad men hjärtan lyder bara sig själva. Inte alla sagor blir verklighet, tänkte hon sorgset, men hoppet bidade, det var hennes namn skyldig till.
Emelie såg också hur brodern började sväva bort.
Du har mer att förlora än att vinna, sa hon när hon tog honom på bar gärning med Märtas Facebook-sida uppe.
Lägg dig inte i! snäste Oskar.
Emelie spärrade ögonen i honom:
Är du helt dum eller? Ingrid älskar dig på riktigt, och du leker med elden!
Behöver ju inte att min lillsyrra säger vad jag ska göra! Oskar kokade. Ändå drogs han till Märta, och han skrev till henne.
Märta beklagade sig livet hade gått åt pipan. Mannen kastat ut henne, studierna nej, jobbet nej, nu bodde hon i en tvåa i Uppsala och hyrde i andra hand.
Oskar tvekade i flera dagar: skulle han åka? Inte åka? Så plötsligt blev han ensam hemma när Ingrid tog tåget till sin sjuka mormor i Hälsingland en vecka.
Impulsen tog över, han bokade tåget. Till Uppsala flög han på eufori. Självklart skulle hon komma springande.
Verkligheten var iskall.
Vilken pudding du är! tjöt Märta och kastade sig om halsen på honom.
En distinkt doft av odefinierad härkomst slog honom i ansiktet. Han vred sig undan.
Du, folk tittar
Men vad bryr jag mig om det! hon skrattade till. Kort kjol, tveksamt smink, parfym av det billiga slaget Hon var rakt igenom vulgär. Oskar sneglade på ölen hon klunkade i sig. Stackars Ingrid, tänkte han.
Kan du ge mig lite pengar så kanske du får något tillbaka, viskade Märta och slickade läpparna.
Han insåg att han ville fly. Fort.
Förlåt, jag har bråttom, sa Oskar och reste sig.
Men ska vi inte ses igen?!
Nej, det tror jag inte, sa Oskar, vinkade in servitören. Jag betalar för den här notan, låt damen njuta av resten för den här pengen, sa han och lade ett rejält sedelbunt med svenska kronor i notan.
På hemvägen körde han som en galning.
Vilken idiot jag är, muttrade han. Emelie hade haft rätt hela tiden. Vad var det där bra för? Eller, det kanske var rätt ändå?
Jag har ju aldrig ens kallat min fru Ingridskan! Och det finns ingen i hela världen som är närmare och viktigare än henne. Han tvärnitade och satt flera minuter och malde igenom allt de byggt upp tillsammans.
Han såg för sig hennes ansikte, de klarblå ögonen, hur hon log när hon såg honom, hur hon borstade bort pannluggen med sina långa, starka fingrar.
Jag lovade ju att göra henne lycklig.
Han kollade var han var, startade bilen, körde några mil längs E4:an och svängde av mot ett litet samhälle.
Veckan blev för lång. Jag klarade inte ens två dagar utan dig, sade han när Ingrid sprang honom till mötes utanför mormors hus.
Du är inte riktigt klok! sa hon, med tårar i ögonen men ett brett leende.
Älskade Ingridskan, viskade Oskar, och båda blev yra av lycka.
