Ängeln som vägde hundra kilo och doftade billig kaffe
I lekrummet på barncanceravdelningen rådde en särskild sorts tystnad, bara bruten av prasslet från papper och gnisslet av tuschpennor. Det var en skör tystnad ömtålig som glas. Alltför vuxet allvar låg över de barn som ännu inte fyllt tio år. Uppgiften hade låtit enkel: rita din skyddsängel. Barnen ansträngde sig verkligen.
För Irmelin, en ung volontär från Göteborg, blev den dagen en prövning. Hon var van vid det rätta skönhetsidealet kyrkomålningarnas änglar, lätta som dun och med lockigt hår i guld och ögon blåa som den eviga himlen. Hon gick mellan borden och lät sig förtjusas: hos Jesper bar ängeln ett mäktigt svärd, hos Elsa var vingarna fluffiga som nysnö. Allt var högtidligt och lite slående likt varandra.
Så kom hon fram till Mårten.
Pojken, sju år gammal, hade ett huvud lika slätt som ett ägg efter ännu en cytostatikabehandling, och huden var så tunn att venerna syntes. Mårten ritade noga, med tungan ut längs mungipan.
Irmelin sneglade över hans axel och kände ett svagt, överraskat andetag i bröstet.
På pappret tronade inte någon eterisk gestalt, utan en udda figur. En rund, bastant man. Han fyllde nästan hela arket. Inga vingar syntes. Men en stor mage spänd under något vitt, ett huvud kalt som en rå potatis och stora, sneda glasögon vilande på näsan som en knapp.
Mårten, frågade Irmelin försiktigt och hukade sig ner. Vem är det här? Vi ritar ju en ängel.
Det är en ängel, svarade pojken lugnt, utan att titta upp medan han färglade magen med vit krita.
Men… han är lite speciell. Varför ser han ut så, och inga vingar? Irmelin valde orden varsamt.
Mårten nickade. Han har vingar, men de gömmer han under rocken. Så de inte smutsas här på avdelningen.
Irmelin log överseende. Visst, barns fantasi saknar gränser.
Då och då hördes på avdelningen ett tungt, väsande andetag från korridoren, som ljudet av ett lokomotiv på avstånd. Schuff, schuff, och så tunga steg som fick linoleumgolvet att nästan darra.
Dörren till lekrummet gled upp, och där stod han.
Patrik Holmström, överläkare inom intensivvården. Han var kolossal fetlagd, med tredubbel haka och ett ständigt för litet förkläde slarvigt knutet kring buken. Ansiktet, glansigt av svett, hade en gråblek ton. Hans tjocka plastbågar gled ständigt ner på nästippen, och han schasade omedvetet tillbaka dem med en puffig finger. Doften av snus, svett och billig, stark kokkaffe låg tung kring honom. Han hade sovit tredje natten i rad på den slitna soffan inne på jourrummet.
Irmelin såg bara en utmattad, försummad man som borde ha varit pensionerad eller åtminstone tagit en dusch.
Vad säger ni, konstnärer? dundrade han med en röst som verkade komma från magen själv. Vi lever fortfarande?
Vi lever, doktorn! svarade barnen i en ostrukturerad kör.
Han gick långsamt mellan raderna, stödd på stolsryggarna.
Han stannade vid en pojke som satt blek vid sitt droppställ, la sin stora, tunga hand mot hans panna.
Håll ut, kämpen, mumlade han. Provsvaren har kommit. Vi fixar det här.
Sedan gick han fram till Mårten. Irmelin såg hur pojkens ögon glimmade upp, hur han sträckte ut armarna mot denne tunga man doftande snus och kaffe.
Ritar du? frågade doktorn. Och bakom de kraftiga glasen såg Irmelin plötsligt ingen trött blick. Nej, där brann ett djupblått ljus av sömnlös omtanke.
Dig, viskade Mårten.
Holmström fnös och rättade på glasögonen. Mig behövs inte. Pappret skulle gå sönder.
Samma stund tjöt en övervakningsapparat från korridoren. Den gälla larmsignalen skar igenom allt.
Patrik Holmström förvandlades på sekunden. Flåset och dovheten försvann. Snabbt överraskande smidigt för sin storlek vände han på klacken och stormade mot dörren.
Ingen rör sig! röt han över axeln. Karin, akutväskan fort!
Irmelin stod kvar och höll armarna hårt korsade över bröstet. Sorlet av stress, korta order, metallklirr och den basröst som nu var av stål ljöd utanför.
Andas! Kom igen nu! Stanna hos oss! ANDAS!
Den rösten grep tag i märgen.
Det fanns bön och befallning på samma gång. Irmelin slöt ögonen. Hon var rädd.
Fyrtio minuter sniglade sig förbi, långa som de aldrig skulle ta slut. I lekrummet var det tyst. Ingen ritade längre. Barnen bara stirrade mot dörren.
Dörren gled till slut upp. Patrik Holmström kom in, hängande i dörrkarmen. Förklädet mörkt av svett, en blodfläck på ärmen. Han tog av sig glasögonen och gnuggade tröttheten i ansiktet med handen, innan han sjönk ner på en liten barnstol som genast protesterade under hans tyngd.
Vi klarade det, flåsade han i rummet. Han sover.
Irmelin såg på honom. Och plötsligt, som om någon ryckt bort en grå slöja från hennes ögon, såg hon.
Hon blickade på Mårtens teckning. På denne klumpige, runda lilla man och så på verklighetens Patrik Holmström.
Hon såg inte längre flott eller svett. Hon såg styrka. En enorm, stadigt kvarhållande massa av kärlek, som en ankare tyngd nog att hålla kvar dessa spröda, flyktiga barnasjälar på jorden när de ville flyga iväg. En fjäderlätt, gyllene ängel hade varit oanvändbar här för lätt, flugit bort tillsammans med dem.
De behövde just en sådan som honom tung, massiv, med doft av jord och kaffe, som med sina stora händer grep tag i det utglidande livet och viskade: Jag släpper dig inte.
Hans kala hjässa glänste i lampans sken som en gloria. Men inte gyllene utan arbetsgloria, fuktig av ansträngning.
Mårten gled ner från sin stol och gick fram till doktorn, som satt där med böjt huvud, och kramade hans tjocka ben längre upp nådde han inte.
Jag sa ju det, sade pojken tyst och såg på Irmelin med vuxna ögon. Han gömmer vingarna. Så det inte blåser kallt för oss.
Patrik Holmströms stora hand landade på den kala skallen.
Hans fingrar skakade.
Håll ut, mina hjärtan, viskade han. Lite till bara.
Irmelin vände sig mot fönstret. Hon orkade inte med synen längre.
De tårar hon fruktat kom ändå. Hon grät av skam över sin blindhet. Hon hade letat efter det vackra i glänsande yta och finess, men det Sanna Sköna satt där på en ranglig stol, torkade svetten med ärmen tungt, oansenligt och heligt.
