Mamma är trött
Elinra skrek så högt på kassörskan att kvinnans händer skakade.
Hur länge ska du stå och fumla?! Om du inte klarar av jobbet kan du lika gärna stanna hemma!
Förlåt, den äldre kvinnan skannade varorna så snabbt hon kunde, men försökte ändå öka tempot.
Elinra, hennes man, Magnus, rörde försiktigt vid hennes armbåge, det räcker nu, vi går.
Elinra vände sig ilsket mot honom:
Och du, håll bara tyst! Vem har frågat dig?
Magnus såg ner och blev tyst. Han blev alltid tyst.
***
Hemma doftade det av kycklinggryta med dill och lagerblad. Svärmor, Ingrid Svensdotter, stod vid spisen och rörde om i en gryta.
Oj, ni är hemma! Jag kokade en god soppa, kycklingsoppa med bandspagetti. Kom och sätt er, så får ni mat.
Jag har sagt det säkert hundra gånger, rör inte mitt kök, väste Elinra. Bor du här på riktigt eller är du bara på besök egentligen?
Ingrid Svensdotter bleknade och sänkte sleven.
Jag ville bara hjälpa till…
Jag behöver ingen hjälp! Jag klarar mig alldeles utmärkt själv!
Ur rummet rusade sjuårige Håkan:
Hej mamma! Vasas från våningen bredvid säger att jag är svag! Men det är jag väl inte?
Låt bli nu, skrek Elinra, ser du inte att jag är upptagen!
Håkan stannade upp. Tittade på mormor. Hon såg bort.
Elinra försvann in i sovrummet och smällde igen dörren.
***
Så där var det jämt.
Dagarna var som kopior av varandra. Elinra vaknade arg, somnade arg, och där emellan skällde hon ut varenda en som kom i hennes väg. Sin man, sin svärmor, sin son, kassörskor, kollegor, främlingar.
Ibland, sällan, kom tanken: “Vad är det jag håller på med?” Men den föll som ned i ett svart hål utan botten, omöjligt att ta sig ur.
Magnus tålde. Han var van. Tio års äktenskap hade lärt honom en sak: var tyst och håll dig undan.
Han jobbade dubbelt, kom hem med lönen, gjorde allt hon bad om. På nätterna, när Elinra slumrat in, satt han i köket, drack te och stirrade tomt. Tänkte.
Ingrid Svensdotter hade flyttat in tre månader tidigare för att hjälpa till med Håkan när föräldrarna jobbade.
Hon accepterade, men varje dag tyngdes hon av Elinras arga blickar.
Håkan… Håkan levde bara. Sprang, lekte, frågade. Varje gång han kom till sin mamma slog han huvudet i en mur.
I början grät han. Sedan slutade han. Gick till mormor och satt stilla bredvid henne där kände han sig tryggare.
***
På fredagen hände det som alltid hände.
Elinra kom hem från jobbet rasande: chefen hade skällt, kollegan hade baktalat henne, i tunnelbanan trampade någon henne på foten.
Precis innan hon skulle kliva in hade Håkan spillt svartvinbärssaft på den nya beiga soffan köpt på avbetalning från IKEA.
Han stod bredvid det tomma glaset, panikslagen, och stirrade på den mörklila fläcken som spred sig.
Vad har du gjort?! skrek Elinra, vet du vad soffan kostade, va?!
Jag gjorde det inte med flit, mamma. Snälla, skrik inte. Jag är rädd för dig…
Källa: https://clck.ru/3SCMHs
Rädd! skrek Elinra ännu högre, du kan bara förstöra! Jag får ingen ro på grund av dig!
Förlåt, mamma…
Marsch in på ditt rum! Jag vill inte se dig!
Håkan försvann. Elinra skrek fortfarande ut i tomheten, tills rösten dog ut.
***
Den natten kunde hon inte sova. Hon gick till köket och satte sig vid fönstret. Utanför duggade regnet.
Hon satt där, såg dropparna på glaset. Tänkte: Hur less jag är på allt. Tänk om allt bara tog slut. Om alla lämnade mig i fred. Om det blev tyst.
Hon märkte inte när hon somnade med kinden mot bordsskivan.
Vaknade av kölden. Kanske vid fyra.
Det var stilla i lägenheten. Magnus sov, Ingrid också, Håkan sov.
Hon gick på toaletten. När hon passerade Håkans rum såg hon dörren lite på glänt. Hon kikade in, för att se att han inte sparkat av sig täcket.
Håkan låg hopkrupen, höll om kudden. På nattygsbordet låg ett anteckningsblock. Vanligt rutat skolblock, men med pansarteckningar på framsidan.
Elinra tänkte gå, men såg att på första sidan stod det:
Mamma.
Hon tog upp blocket, slog sig ner på sängkanten. Började läsa.
Det var en dagbok.
Första noteringen var från september.
Idag skrek mamma igen. Pappa sa att hon är trött. Jag ville krama henne men hon vek undan. Det är nog för att jag är dålig.
Elinra svalde. Vände blad.
Oktober. Idag fyller mormor år. Jag ritade ett kort med blommor. Ville ge det direkt imorse. Men mamma skrek på pappa, så jag la det under kudden. Ger det kanske när mamma är borta imorgon.
Vidare.
November. Jag förstörde brandbilen pappa gav mig. Med flit. Tänkte om jag förstör något själv så kanske mamma inte skriker. Men hon skrek ändå. Sa att jag inte kan uppskatta någonting. Och att jag är dum.
Elinras händer skakade.
December. Snart är det jul. Jag skrev brev till Tomten. Önskade att mamma ska sluta skrika. Synd bara, för sådana önskningar finns väl inte.
Januari. I skolan skulle vi skriva vad vi vill bli. Jag skrev att jag vill bli osynlig. Så att mamma inte ser mig och aldrig skriker. Fröken blev förvånad, ringde pappa. Pappa och jag pratade. Han sa att mamma är egentligen snäll men har det tufft. Jag minns hur hon var förr. Hon kramade mig. Och skrattade. Men nu skrattar hon aldrig.
Elinra satt tyst, kunde inte röra sig. Tårarna föll och suddade ut bläcket.
Februari. Idag spillde jag saft på soffan. Mamma skrek jättelänge. När hon skriker känns det som om jag dör bit för bit. Först öronen, sen hjärtat, sen själen. Jag la mig ner och blundade. Tänkte: undrar om jag skulle dö i sömnen, skulle hon gråta? Eller bara säga bra, en oro mindre?
Anteckningsboken föll ur Elinras händer. Hennes axlar skakade, men inget ljud. Inte väcka barnet, inte visa sig så här. Hon var rädd för allt.
Så satt hon en lång stund. Kanske tjugo minuter, kanske en timme. Sen la hon tillbaka blocket, reste sig upp och gick ut.
Gick tillbaka till sovrummet. La sig bredvid Magnus. Stirrade i taket till gryningen.
***
Håkan vaknade först nästa dag.
Öppnade ögonen, sträckte sig, satte sig på sängen. Såg att dörren stod öppen och mindes gårdagen. Suckade.
Han smög ut i hallen. Det var tyst. Konstigt. Mamma brukade annars skramla med porslinet och muttra om att alla är slöfockar.
Han kikade in i köket.
Mamma satt vid bordet. Hon skrek inte, slamrade inte. Bara satt där och tittade ut genom fönstret. Framför henne en kopp te, kall sedan länge.
Mamma? sa Håkan försiktigt.
Hon vände sig mot honom. Ansiktet varken argt eller trött. Bara konstigt som något okänt, han kunde inte tyda det.
God morgon, sa Elinra tyst. Kom och ät frukost.
Han satte sig vid bordet. Hon ställde fram gröt. Slog sig ned mittemot.
Håkan åt och sneglade på mamma. Väntade på det vanliga. Men ingenting hände.
Mamma, sa han till sist, vad är det?
Ingenting.
Men varför är du tyst?
Tänker.
På vad då?
Elinra såg på honom, länge. Så strök hon honom över håret. Bara så där.
På dig, svarade hon. På oss.
Håkan satt med skeden i munnen, stilla.
Mamma, är du sjuk?
Nej, lilla vän. Snarare håller jag på att bli frisk.
Han förstod inte men nickade. Bara det att hon inte skrek, det var allt som betydde något.
Ät klart nu, sa Elinra. Dags för skolan.
Håkan drack upp sitt te, gick för att klä sig. Vid dörren stannade han.
Mamma, frågade han försiktigt Kommer du skrika på mig ikväll igen?
Elinra hukade sig ner, tog hans händer.
Lyssna, sa hon stilla men bestämt. Jag vet inte om jag lyckas. Men jag ska försöka att inte skrika. Jag ska verkligen försöka. Så att du aldrig mer behöver vara rädd. Okej?
Håkan nickade.
Och om du ändå gör det? viskade han.
Om jag gör det, så måste du säga till. Bara säg: Du igen?. Då minns jag.
Minner vad då?
Allting, hon kysste hans panna. Gå nu.
Håkan gick.
Elinra stod kvar i hallen. Hördes hur hissdörren stängdes. Sthlm blev tyst.
Ur sovrummet kom Magnus, rufsig och sömnig.
Du är uppe tidigt? undrade han.
Kunde inte sova.
Han såg på henne, länge.
Är allt okej?
Det är okej, svarade Elinra. Gå och ät frukost.
Magnus gick mot köket. Elinra följde efter.
Båda satt vid bordet. Magnus hällde mer te…
Magnus, sa Elinra plötsligt. Varför älskar du mig?
Han höll på att sätta teet i halsen.
Vadå?
Vad älskar du mig för? Jag är ju… ett monster.
Magnus ställde ifrån sig koppen. Såg på henne ordentligt.
Du är inget monster, sa han. Du har bara glömt vilket slags människa du är.
Vem är jag då?
Allt möjligt, log Magnus. Jag minns. Du kan vara varm, rolig, ömsint. Krama så att revbenen knakar… Jag minns allt, Elinra. Det har du glömt.
Elinra sa inget.
Jag längtar efter att du ska bli som förr, tillade Magnus. Jag kan vänta. Så länge som behövs.
Elinra tog hans hand i sin.
***
Den dagen skällde hon inte på någon.
Efter skolan kom Håkan hem, slängde väskan och kastade sig om hennes hals bara så där.
Mamma, jag fick A på provet idag!
Duktigt jobbat, berömde Elinra. Jag är stolt över dig.
Håkan stannade upp och såg förvånat på henne.
På riktigt?
På riktigt.
Han log stort, som han inte gjort på länge.
Mamma, vet du idag på skolan tänkte jag: tänk om du kramar mig ikväll? Och du gjorde det ju.
Knasboll, Elinra kramade honom hårt. Nu kommer jag krama dig varje dag!
***
På kvällen smög Elinra in till hans rum. Håkan sov redan. På bordet låg boken.
Hon tog den, vände till sista sidan. Plockade fram en penna och skrev längst ner under hans rader:
Jag älskar dig, min son. Förlåt mig. Jag ska kämpa, jag lovar.
Mamma.Hon lade tillbaka blocket och satt en stund i halvmörkret. Håkans andetag lät jämna. Utanför fönstret rasade februarinatten vidare över staden billyktor, ett tåg långt borta, en ambulanssiren som försvann bort bland husen.
Elinra förde försiktigt undan en hårslinga från sonens panna. I det ögonblicket föll all gammal ilska av henne som damm från en vinterjacka. Hon kände ett märkvärdigt lugn och något sprött men vackert, som om världen för ett ögonblick väntade på hennes första steg.
I dörröppningen stannade hon, såg på barnet en sista gång innan hon släckte lampan. En viskning, knappt hörbar:
Vi börjar om. Imorgon.
Och när morgonen kom, och doften av varm gröt åter fyllde lägenheten, stod Elinra vid fönstret med Håkan i famnen. Solen gled upp mellan taken, strök över barnets kinder och hennes egna, och det kändes som första dagen på riktigt av något bättre.
