Ingen glädje utan kamp
“Hur tänkte du egentligen, dumma flicka? Vem vill ha dig nu när du väntar barn? Och hur ska du ta hand om det? Du kan inte räkna med min hjälp. Jag tog hand om dig, men ska jag nu dessutom ta hand om ditt barn? Nej, du behövs inte här längre. Packa dina saker och ge dig av från mitt hem!”
Jag satt tyst, huvudet nere. Det sista hoppet om att få bo hos faster Maria, åtminstone tills jag hittat ett jobb, smälte bort på en sekund.
Om mamma ändå hade funnits kvar…
Jag har aldrig träffat min pappa, och mamma förlorade jag för femton år sedan när hon blev påkörd av en berusad bilist på övergångsstället. Då var det nära att jag hamnade på barnhem, men plötsligt dök faster Maria upp, en släkting långt bort som var min mammas tremänning. Hon hade fast jobb och eget hus i utkanten av Ystad, inte långt från kusten till Skåne. Där är somrarna heta och vintrarna våta. Hos henne har jag alltid haft mat på bordet och hela kläder. Det fanns alltid sysslor huset, trädgården, hönsen. Kanske saknade jag moderskärlek, men inte lärde jag mig att gnälla om det.
Jag var duktig i skolan och kom sedan in på lärarutbildningen i Lund. Studietiden for förbi i ett huj, men nu var examen skriven, drömmen vunnen, och så kom återvändandet till staden som blivit min. Bara det återkomsten blev allt annat än glad.
När hon fått ur sig sin frustration blev faster Maria något lugnare.
“Nu räcker det. Jag vill inte se dig här längre.”
“Men faster Maria, kan jag åtminstone”
“Nej! Jag har sagt mitt!”
Jag tog min resväska i tysthet och gick ut. Hade jag någonsin föreställt mig ett sånt hemkomst? Förtvivlad, förnedrad och gravid. Det hade inte gått långt än, men jag orkade inte dölja det längre.
Jag måste hitta någonstans att bo. Jag gick och gick, försjunken i tankar, märkte inte landskapet omkring.
Det var högsommar i Skåne. Gråpäron och transparent blanche mognade i trädgårdarna, plommon lyste blå under bladen, och dofterna av nystekt fisk, kanelbullar och färskt bröd låg tunga i den varma luften. Törsten högg till. Jag stannade vid en grön trädgårdsgrind där en medelålders kvinna stod och rensade krusbär.
“Skulle man kunna få lite vatten?”
Paulina, fyllig, i femtioårsåldern, vände sig om. “Kom in då har du goda avsikter?”
Hon sköt fram en emaljmugg ur hinken och jag drack girigt, slog mig ner på trädgårdssoffan.
“Kan jag sitta här en stund? Det är så varmt.”
“Självklart. Men du, var kommer du ifrån med resväska sådär?”
“Har slutat på lärarutbildningen. Söker jobb som lärare. Men har inget boende. Vet du någon som hyr ut rum?”
Hon granskade mig prydlig, men trött och blicken jäktad av bekymmer.
“Du kan faktiskt bo hos mig. Huset blir så tyst ibland. Du betalar så mycket du kan, men sköter du dig är det inga problem. Vill du se rummet?”
För mig var det ett litet mirakel. Jag följde efter henne, knappt vågande tro på min tur. Rummet var litet men gemytligt utsikt mot trädgården, ett litet skrivbord, två stolar och en gammal utdragssoffa bredvid ett plankskåp. Perfekt. Vi kom snabbt överens om hyran, och när jag bytt om gick jag till skolkontoret där jag fick vikariat.
Så började dagarna med jobb, hem, jobb. Jag rev knappt av kalenderbladen.
Jag och Paulina blev vänner. Hon var godhjärtad, och bägge uppskattade vi vårt sällskap. Jag hjälpte till med hushållet, och om kvällarna satt vi ofta på verandan med te och kanelbullar. Den skånska hösten lät vänta på sig.
Graviditeten gick förhållandevis lätt. Jag slapp illamåendet, men blev lite rundare i ansiktet. En kväll berättade jag min historia för Paulina en vanlig, kanske.
Andra året på lärarlinjen blev jag förälskad i Niklas, son till två välkända professorer från Malmö. För honom var framtiden redan utstakad plugg, forskarutbildning, karriär på universitetet. Snygg, rolig, självsäker många gillade honom, men han valde blyga mig. Kanske för att jag hade ett tyst mod, bruna ärliga ögon, och visste vad slit betydde. Vem vet? Vi tillbringade nästan hela utbildningen tillsammans, och för mig fanns ingen annan framtid än med honom.
Sedan kom den där morgonen. Plötslig illamående, och en känsla av… ja, jag visste. Dagar av oro föll på plats. Testet två blå streck. Jag stirrade på dem och kunde inte tro det. Snart examen, och nu detta! Hur skulle Niklas reagera? Barn fanns inte direkt i planerna…
Ändå plötsligt en våg av värme för livet i magen.
“Lilla du,” viskade jag och la handen på magen.
Niklas fick veta på kvällen och tog mig direkt hem till sina föräldrar. Den där kvällen jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Hans mamma och pappa ville ha abort. De ville att jag skulle ordna det där och försvinna någon annanstans efter examen, för Niklas måste “bygga sin framtid”, och jag var inte rätt för honom.
Vad de sa till honom vet jag fortfarande inte. Dagen därpå kom Niklas in i mitt rum, lämnade ett kuvert med pengar på bordet och gick.
Att göra abort var aldrig ett alternativ. Jag hade redan börjat älska mitt barn. Pengarna tog jag ändå jag förstod att jag skulle behöva dem.
Paulina kramade om mig när hon hört allt. “Det finns de som haft det värre. Du är stark som behåller barnet barn är en lycka. Det här kan vara början på något gott.”
Någon förlåtelse eller försoning med Niklas fanns det inte tal om. Hans svek satt för djupt.
Tiden gick. Jag slutade jobba när magen blev för stor. Ibland funderade jag på om det skulle bli pojke eller flicka, men barnmorskan kunde inte riktigt säga. Bara det blev friskt…
En februarilördag kom värkarna, och Paulina skjutsade mig till BB i Malmö. Förlossningen gick lätt ut kom en ståtlig pojke.
“Lille Viggo,” mumlade jag, och smekte hans kind.
På salen blev jag snart vän med några andra mammor. Någon berättade att en gränspolis hustru födde en flicka bara för två dagar sedan men de var inte gifta, och kvinnan hade lämnat en lapp och försvunnit.
“Han kom varje dag med blommor och godis till personalen, och körde hit i stor bil. Men de hade visst det jobbigt. Och nu blev han ensam kvar.”
“Och barnet?”
“De ger henne ersättning, men barnmorskan säger att det vore bättre om någon kunde amma.”
När flickan bars in för matning, frågade en barnsköterska försiktigt: “Finns det någon som kan hjälpa till att amma? Hon är så klen den lilla…”
“Jag kan,” sa jag tyst, och la Viggo i vågen och tog lilla flickan i famnen.
“Så liten och ljus! Jag kallar dig lilla Märta…”
I jämförelse med Viggo var hon så pyttig.
Hon ammade ivrigt och somnade direkt.
“Jag sa ju att hon var svag,” suckade barnsköterskan.
Så blev jag tillfällig extramamma åt två.
Två dagar senare kom barnmorskan och berättade att flickans pappa ville träffa och tacka mig som ammade hans dotter. Så träffade jag gränspolisen, kapten Daniel Sjöberg inte lång, med genomträngande ljusblå blick.
Vad som sedan hände blev snabbt den stora pratpunkten på BB och strax i hela staden. Den där historien kommer folk nog prata om länge.
På utskrivningsdagen stod sjukhusets personal samlade vid entrén. En bil dekorerad med blå och rosa ballonger väntade. Daniel hjälpte mig in i bilen med både Viggo och lilla Märta. Paulina satt redan där. Först ett blått bylte i famnen, sen ett rosa.
Till ljudet av tutande och vinkande började vi köra ut mot Skånevägen.
Så är det man vet aldrig vart ett val för en själv. Jag såg ut genom rutan, tryckte båda barnen mot bröstet, och Paulina log varmt. I bilen luktade det snittblommor och babypuder. Kapten Daniel, som kvällen innan suttit på knä vid min säng och bett om min hand, körde nu iväg oss mot vårt nya liv. I backspegeln såg jag lilla Märtas hand sluta sig kring mitt finger.
Där väntade inte bara ett hus, utan ett riktigt hem kärlek, hallonsylt, gamla möbler, och ett liv som ingen kunde förutse men som hade fått mening redan från start.
