Johan kom hem den där kvällen, men luften vibrerade underligt, som klarblå rök dansande genom köket. På bordet stod hans kvällsmat och väntade köttbullar, potatis, och dillsås men något haltade i stämningen. “Men var är Majvor?” tänkte han med sjunkande hjärta.
Han svävade in i sovrummet; där satt Majvor på golvet och vek ihop kläder i sin gamla mönstrade resväska, en sån man bara ser på loppisar. “Ska du iväg någonstans?” undrade Johan, men orden försvann som dimma innan de ens hunnit fram.
“Jag har fått en remiss till universitetssjukhuset i Uppsala, måste på en kontroll. Läkarna misstänker något illa,” andades Majvor, rösten mjuk som snöfjun.
Johan satt sig på sängkanten, men sängen liksom flöt bort från honom. “Illa? Du menar samma sak som tog din mamma ifrån oss?” Hans ord hängde kvar i rummet, genomskinliga och kalla.
Majvor svarade med viskande lugn, men hennes händer skakade när hon la ner tandborsten. “Det är bara misstankar försök inte oroa dig, Johan.” Men redan innan han hunnit blinka såg han hur hennes tårar speglades i fönsterglaset, bland röda tak och vintermörker.
Kvällarna seglade förbi i långa, räfflade band av oro. Johan tassade runt i huset i byn utanför Enköping, hörde vinden viska genom trädgrenar, såg köksklockan pendla utan mening, väntade på samtal från Majvor. Allting förlorade sin kontur utan henne. Maten var där, men smaken var flytande. Lägenheten svällde och krympte på samma gång.
Han bläddrade genom fotoalbumet, svartvita bilder med gula kanter där var de unga, skrattande vid Mälaren, han i randig skjorta, hon i blommig klänning. Han mindes hennes första leende mot honom, hur något i bröstet hoppade över ett slag. Majvor kom inte ensam till hans vän Håkans födelsedagsfest den gången, och han själv var där med någon annan, men ögonen fastnade genast på Majvor. Allt var plötsligt svindlande, som om möblerna började flyta genom rummet och tiden stannade.
Hans gamla flickvän skällde ut honom på altanen under kvällssolen, men han kände ingenting annat än tanken på Majvor och hennes blick genom fönstret.
Efteråt, när han sprungit efter Majvor genom flera somrar och vintrar, hade han till slut fått hålla hennes hand i mjukt envis glädje.
Minnena gled förbi: då, för fyra år sedan, när de nästan skulle till Halländska kusten, och Majvor köpte två nya baddräkter och ett stort stråhatt. Väskan, samma som nu, väntade vid dörren. Men resan blev aldrig av jobbet kallade på Johan och löfte om en extra lönelapp till sovrumsrenoveringen lockade. Han inbillade sig att Majvor var nöjd, men om nätterna hörde han hur hon låg och grät tyst. Drömmen om havet rann ut i små regndroppar på fönsterblecket. År efter år blev det inget, och till slut slutade hon önska.
Majvor arbetade också heltid på samma sågverk som Johan, men ändå snurrade hela hemmet kring henne som Saturnusringar. Han klagade på jobbet, la sig på sofflocket och tittade på TV, medan kaffedoft och disk rörde ihop sig i köket. Att hjälpa till? Nej, det var “inte manligt”, sa han tyst för sig själv, medan vintermörkret växte utanför fönstren. Allt detta verkade självklart men nu såg han hur skört det var, som istappar i vårsolen.
När Majvor tog ledigt från jobbet och berättade att hon skulle på undersökning, svarade Johan lite förvirrat: “Kanske du ska dricka lite multivitamin, det är ju vår.” Men tiden var ur led, och kvällarna fylldes av olust.
Majvor åkte tidigt nästa morgon. Johan följde henne till busstationen, där snöflingor föll som pudersocker över taken. De kramades tätt, och plötsligt kändes bussen oändligt lång, som om den aldrig skulle sluta ta med sig Majvor bort.
När han kom hem såg han på hennes sida av sängen, så kall och tom. Teven sprakade men tystnade snart. Maten, köttbullarna och dillsåsen, smakade bäst i minnet. Kvällen kändes som den aldrig tog slut.
Nätterna var fyllda av underliga drömmar: han såg sig själv springa barfota över snöiga gator i Stockholm, jagad av björkar som började tala med hans mammas röst. I drömmen stod han själv vid en tom strand och höll hennes väska, men havet var borta, bara grus och stadssorl fanns kvar.
En gång kom samtalet. “Johan, det var bara ett elakt moln, men inget farligt. Jag har problem, men inget dödligt,” sa Majvor, och hennes röst var som sommarregn mot torra ängar.
Glädjen var så stark att han trodde han skulle sväva ut genom fönstret. När han mötte henne vid busstationen några dagar senare, hade han köpt hennes favoritblommor vita liljor. Han såg hur hon log, och kände hur hjärtat svängde till som en surströmming som öppnats på fel plats.
“Varför la du pengar på blommor, Johan? Men ändå, tack!” garvade Majvor, medan de gick hand i hand hem.
Han sänkte rösten och sa: “Jag har varit en självisk man. Men jag vill ändra på det. Jag har köpt biljetter vi åker till havet på semestern!”
Majvors ögon blev stora. “Men kolonilotten då?”
“Den kan vi sälja,” skrattade Johan. “Potatis finns på ICA!”
Majvor log, och allting blev plötsligt enkelt, som om vintermörkret smälte och bara vårskuggor återstod.
“Det kanske var precis detta som skulle hända, att du måste säga de här orden till mig,” sa hon och smekte hans kind.
De gick hem tillsammans, genom drömmarnas dimma och Aprils bleka ljus, och hela världen fylldes av en tyst, mild kärlek svensk som syrendoft och mjuka sommarkvällar.
