Åh, Linnea! Vilken tur att du kommer nu! Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till!
Linnea ställde ner den tunga matkassen på bänken utanför porten och suckade.
Vad har hänt, Veronica?
Så, Linnea, kom ihåg artighet, och åter artighet. Det är enda sättet när man hjälper äldre, även besvärliga.
Och det visste alla i området: Veronica Stenström, pensionären från tredje våningen, var nog den mest egensinniga damen i Vasastan. Hon skapade skandaler, men alltid med utsökt artighet. Ändå kunde hon driva vem som helst till vansinne med sitt nit.
Kära du, nu har du fel.
Jag är inte din kära!
Förfärligt! På min tid var det en dygd att vara vänlig. Men nu, vad ska man säga! En förlorad generation! Men du kan väl ändå plocka upp efter din hund.
Och om inte då?
Annars kommer alla i kvarteret att veta vad du gjort, det kan jag lova!
För de som tog hennes hot med en nypa salt Veronica var snabb att visa att med henne skojade man inte. Och hon behövde inga ord. Redan dagen efter satt en bild på träd, lyktstolpar och anslagstavlor där överträdaren presenterades: “Dem är vi inte stolta över!” Följt av en beskrivning av brottet, utskrivet på hennes egen skrivare utbildad av grannen. Papper köpte hon på stormarknad, för pensionen räckte gott när barnen också hjälpte till ibland.
För Veronica såg det som sin plikt att hålla ordning på gården även om det gav henne böter ibland. Det bekom henne inte. Hon gick lydigt på rättegångarna, bugade artigt åt domare och ursäktade för att hon slösade deras tid. Efter så många år hade rättsväsendet slutat avfärda henne. Hon var ett nödvändigt ont eller välsignelse, beroende på perspektiv.
Ibland blev hon faktiskt tackad. Det minns man särskilt tydligt från den gång hon lyckades få hela områdets dagvattenledningar lagade. Det tog henne nästan tio år, oräkneliga bråk med Stockholms tjänstemän och otaliga sömnlösa nätter men när det var klart tystnade kritiken. Nu visste grannarna att Veronica inte bara var bråkstake. Bilägare, vars fordon slutat dränkas vid varje skyfall, hälsade vänligt på henne och undrade försiktigt om nästa anslag skulle visa just deras fejs.
Hon satte åt hundägare som inte plockade, mammor som hellre drack folköl på bänken än vaktade sina barn på gården, pensionssmitare, alkoholisterna med höga och låga röster, och alla som struntade i de mest grundläggande sociala regler.
Givetvis uppskattade inte alla henne lika mycket. En kväll attackerade några idioter henne, när hon var på väg hem från sin sjuka syster men de skrämdes snabbt bort. Benet läkte snett, men Veronica såg det positiva:
Åtminstone känner jag alltid av när regnet är på väg. Det är väl härligt med ett inbyggt barometerknä?
De skyldiga fick kännbara straff ingen av domarna behövde längre presentation av den där Veronica. Och nu hade Veronica dessutom fått tre närpoliser och en utredare på sin ringlista, som hon utan tvekan kontaktade när hennes egen kraft inte räckte.
Anders, du behövs här, sa hon.
Och Anders, den stora mustaschprydda grannen som flyttat in ett år tidigare, dök upp på ett ögonblick. Hans fru, barn och till och med hans stränga mamma hade kapitulerat för denna egensinniga dam. En gång hade Veronica lyckats övertyga hans mamma att sluta dyka upp varje dag med näsdukar och pekpinnar, och Anders familj pustade äntligen ut.
Oj, har du uppfostrat honom så dåligt?
Vad säger du! Jag är en utmärkt mamma!
Jag tvivlar inte. Men låt honom använda näsduken själv! Det är sorgligt om vuxna pojkar inte kan snyta sig själva, eller hur?
Det behövdes inte mer besöken från svärmor glesnade, och tacksamheten mot Veronica visste inga gränser.
Linnea, som varit hemtjänstanställd i flera år, kände till allt om Veronicas rykte. Därför blev hon chockad när hon fann den tuffa damen sittande gråtande utanför porten.
Gråter du? Vad har hänt?
Linnea… Din brukare Gunnel Olsson…
Vad är det? Linnea blev kall.
Anders är där nu. Gunnel finns inte längre…
Linnea satte sig försiktigt på bänken. Vilken dag!
På morgonen hade avloppet svämmat över hemma, tre barn blev sena till skolan. Sen bråkade hon med sin man Stefan, trots hon så klart älskade honom. Men ibland rinner känslorna över även för världens bästa man. Tänk, allt började för att en glödlampa inte blev bytt! Hon borde bara gjort det själv med en gång.
Nerver? Ålder? Eller bara dumhet? Antagligen det sistnämnda.
Och nu Bara igår bad Gunnel henne köpa kattmat. Idag är hon borta.
Linnea började gråta hejdlöst.
Stackars du, ta min näsduk!
Veronicas vita näsduk liknade precis den Gunnel gett Linnea i julklapp.
En liten present, Linnea. Med min oändliga tacksamhet, sade Gunnel.
Vilken vacker brodyr! Mina initialer du är ju otrolig!
Det är bara en näsduk. Tyvärr har jag inget mer värdefullt att ge dig, du vet hur min pension ser ut.
Min mormor sade alltid den finaste presenten är när någon tänker på dig.
Hon måste ha varit klok, din mormor. Finns hon kvar?
Nej… Min familj är bara Stefan och barnen.
Vad synd. Förlåt, jag menar inte att jag beklagar din familj de är ju din glädje! Själv fick jag aldrig egen familj, men släktingar som alltid vet bäst hur man bör leva mitt liv, dem har jag gott om. Trots det sitter jag här ensam. Hjälp blev björntjänst… och nu är jag ensam. Hade det inte varit för mina katter vet jag inte varför jag skulle gå upp på morgnarna. En systerdotter anklagade mig för att ha levt för länge, för att jag inte vägrade henne min lägenhet när hon skulle börja på universitetet.
Men Gunnel, hade det inte varit roligare med lite sällskap?
Linnea, du förstår inte det handlade om att lämna över hela min bostad till min systerdotter. Jag själv kunde väl bo på äldreboende, enligt dem. Släkten ser min lägenhet som sitt arv redan nu.
Hemskt. Men ändå älskar du dem?
Ja, Linnea… Och lägenheten har jag visst redan testamenterat till syskonbarnen. Var det klokt? Nej, men samvetet tillät inte att ge allt till bara ett. Tänk om de gör sig av med mina katter direkt de avskyr dem allihop.
Det får inte ske!
Du känner dem inte…
Och vill heller inte vet du vad?
Vad då?
Testa att testamentera katterna till mig! Så får vi se vem som vinner, eller hur? Då vet vi att de är i trygghet.
Fantastiskt! Men det är ju en stor börda…
Sluta! Som man säger utan katt är livet fatt! Linnea klappade Vaxholmskissen Sigge under hakan, medan lilla Molly strök sig mot hennes ben.
Sigge hade bott hos Gunnel i tio år; Molly var räddad av Veronica vid ICA. Hon övertalade Gunnel:
Gun, jag tål inte katter men såg henne utanför affären. Hon är så liten, jag kunde inte låta bli!
Men Veronica, min ekonomi tillåter inte en tredje! Men okej för den här gången.
Så blev Molly kvar hos Gunnel, och när hon några veckor innan sin död plötsligt fick kattungar, utbrast Gunnel:
Molly, din lilla luring och så söta ungar! Sigge, ska du inte hjälpa till nu då?
Sigge, visade det sig, blev faktiskt en mycket omhändertagande pappa. Linnea brukade sitta och glädjas åt kattfamiljen:
Man tror man kan allt och ändå såg du inte att hon var dräktig!
Jag trodde bara Molly hade gått upp i vikt! Haha!
Och när kattungarna nu fanns där, så såg Linnea till så att de snabbt fick nya hem via bekanta eller så kunde alltid Veronica hoppa in och fixa.
Nu, när Linnea tänker på kattfamiljen, reser hon på sig.
Jag måste hem till dem, de är ju hungriga nu…
Linnea hämtar sitt “arv” samma dag. Anders hjälper henne bära korgen och frågar snällt:
Kan jag få en av kattungarna sen? Barnen har tjatat, och nu är ju mamma inte emot längre. Gunnel var en fin människa, hennes katter också…
Självklart. Vilken vill ni ha? Den röda?
Ja, den tack!
Det ordnar vi. När den växt till sig.
Och hur blir det nu med alla praktiska grejer? Kommer släktingarna?
De har bråttom med annat. Klarar mig själv, sade de…
Linnea baxnar.
Men det kan jag ta på mig!
Fast ni är ju inte ens släkt?
Det handlar inte om blodsband. Jag kände Gunnel i över fem år, och ibland räcker några dagar för att bli nära, medan man kan bo ett helt liv med någon utan att förstå varandra. Gunnel förtjänar ett värdigt farväl, punkt slut.
Anders log, klappade Linnea på axeln:
Du låter lite som någon jag känner
Jag vet. Förlåt om jag var hård. Och tack.
När Linnea låser grinden till sitt gamla föräldrahem, stannar hon till en stund. Huset mitt i Västerås står där, gediget som alltid, byggt av morfar för länge sen. Här har generationer varit lyckliga, för i ett hem är det människorna som är viktigast.
Hon begriper inte hur man kan strunta i sina närmaste.
På verandan möts hon av köksdofter och barnaskrik. Stefan kommer och tar henne i famnen:
Lenis, har du varit ledsen? Jag bytte faktiskt glödlampan idag, vattenslangen lagad också. Våra tulpaner skjuter skott nu. Gråt inte mer, älskling.
Nej säger Linnea, snörvlande.
Och vad har du där?
Katter…
Visst visa barnen!
När Linnea viker undan filten på korgen blir det ett lyckorus i köket. Stefan får stoppa barnen så att de inte skrämmer kattungarna.
Katterna anpassar sig snabbt. Sigge börjar genast jaga möss ute i äppelträdgården och kommer in på nätterna, med Molly och kattungarna hängandes på rad efter sig. Ibland sitter Sigge på grannens staket och jamar mot Gunnels gamla köksfönster. De som hör säger inget de förstår att han saknar henne.
Ibland sitter han där i timmar. Och när han tröttnat kommer han in till Linnea, stryker sig mot hennes ben och somnar sedan i korgen hos Molly och ungarna.
Gunnel fick sitt sista farväl, och Linnea blev förvånad när så många kom före detta elever, kollegor, gamla elevernas barn. Veronica hjälpte till vid minnesstunden.
Hon var faktiskt lärare i fysik. Och privatlärare på fritiden tills synen svek.
Hon var en fin människa, sade Linnea tyst.
Dagarna gick. Linnea gick upp om nätterna för att släppa in Sigge och funderade på livets förgänglighet, och på den hemlighet hon bar på varför hon varit extra känslig och varför illamåendet. Snart skulle hon berätta för Stefan att ännu ett barn var på väg.
Hon satt där och klappade Molly och viskade:
Snart blir jag mamma igen Kan jag klara det?
Molly spann så högt att Sigge kom rusande, och Linnea log.
Ja, vad oroar jag mig för? Vi är ju en hel flock!
Men innan hon berättade för Stefan hände något oväntat. Sigge försvann var borta i två dygn, vilket aldrig hänt förut. Linnea blev orolig, gick till Gunnels gamla port, frågade Veronica och Anders ingen hade sett honom.
Han kommer tillbaka, tröstade Stefan. Katter hittar alltid hem, speciellt när de är hungriga!
Linnea satt och väntade, somnade bort sent i fåtöljen. Mitt i natten hörde hon ett ylande utanför, Molly väckte henne dessutom genom att riva henne med tassen.
Hon hann höra knastrande, kände svagt röklukt och reagerade!
Stefan! Barnen! Det brinner!
Hon ryckte upp barnen och fick med sig Molly, kattungarna och Sigge ut genom dörren i sista stund. Branden i uthuset blev snabbt släckt av brandkåren. Familjen och hela kattgänget klarade sig.
Tur ni vaknade i tid! Huset står kvar, det blir bara lite röklukt, sa brandmannen.
Stefan omfamnade henne hårt:
Hur är det?
Jag vi mår bra.
Han lade handen på hennes mage, log hemlighetsfullt:
Jag vet nåt du tror jag inte vet Vi blir snart tre barn! Har jag fel?
Stefan, jag är rädd
Älskling vad har du att vara rädd för? Du har mig, barnen, och hela rasket av katter. Allt är under kontroll!
Linnea lämnade Molly till Stefan, kattungarna till barnen och stod kvar på farstukvisten, blickade uppåt:
Tack Gunnel, för allt gott du gav oss. Tack…
