Dyrköpt nöje
Erika, igen? Hur länge ska det här hålla på? Jag jobbar ju bara för din katt!
Katten, som Erika försökte få in i transportburen, vred sig plötsligt ur hennes grepp, dunsade ner på golvet och slank in i hörnet av hallen där han började jämra sig dovt och sorgset. Med tanke på hans uppsyn hade Balder, som Erika döpte honom till för länge sedan, bestämt sig för att sälja sitt enligt Daniel värdelösa liv så dyrt som han bara kunde.
Länge sedan var det, för Balder, eller Baldis som Erika kallade honom kärleksfullt, hade bott hos henne i snart tio år. Hur gammal katten egentligen var visste Erika inte exakt. Hon tog honom in från gatan, och redan då var han en vuxen katt, även om han enligt veterinären fortfarande var rätt ung.
Erikas mamma, Annika, hade då packat in katten i en gammal babyfilt och följt med dottern till veterinärkliniken.
Snälla, hjälp honom!
Var hittade ni det här odjuret? suckade tjejen bakom disken när Balder bars in. Han är ju en riktig gårdskatt!
Vad spelar det för roll? Det är min katt! Hjälp honom nu! Ser ni inte hur dåligt han mår? Väntar ni på att mina pengar ska vara sämre än de som kommer med raskatter eller vad?
Annika var så upprörd att veterinären inte vågade säga emot. Och det var nog klokt.
Annika Svensson var en ovanligt envis kvinna. Med tanke på att hon ensam fostrat ett barn utan hjälp och samtidigt tagit hand om sina gamla föräldrar, var det knappast konstigt. Inte många hade härdats som hon på sin förskolelärarlön.
Men trots all hetsig envishet var Annika en väldigt varm människa. Hon älskade barn och katter och ibland till och med hundar, fastän hon var rädd för dem ända sedan barnsben.
Hon satte sig aldrig under någon. Inte mot grannfruarna, inte mot föräldrarna till barnen i hennes dagisgrupp, inte heller mot främlingar som ibland trodde att den lilla ensamma kvinnan var lätt byte.
Men Annika kunde alltid vrida samtal åt ett nytt håll, och till slut satt den som nyss skällt orättvist där och berättade om sin svåra vardag, medan Annika lyssnade och nickade med.
Hur det funkade visste hon inte själv. Men hon kunde lyssna på riktigt, och det hjälpte många andra att våga öppna sig.
Ändå, denna förmåga verkade bara funka med främmande människor. Med de nära blev det svårare.
Annikas man försvann en vecka efter bröllopet. Hennes egen mamma brukade skämta om att han ändå höll ut länge nog. Smärtsamt, men Annika insåg att det kanske låg något i det. “Du kan inte bygga ett hem med en sådan som du”, sade mannen innan han gick.
Annika blev förstås ledsen, men så fick hon reda på att hon var gravid, och då fann hon ro. Kanske var hon ändå kvinna nog! Män föder ju inte barn.
Att vänta dottern Erika blev det största, mycket större än någon jul eller egen födelsedag. Livet var annars ganska vanligt: få firanden, många måsten.
Annika fick inga glada tillrop från sin mamma när hon ville ha barnet.
Vad ska du med ett barn till? Det är en börda! Du är ju ung, och kunde säkert få till det bättre. Får du barn hamnar du på makaroner och havregryn och gör samma med din unge. Barn är dyrt, Annika! Men du fattar det först senare, det vågar jag lova!
Mamma, har vi inte alltid levt så här?
Jo, Annika! Och vad är det för bra med det?
Annika funderade, van att lyssna på mammans råd, men nu protesterade hela hennes inre mot detta enkla, rationella beslut. Bara tanken på att inte få sitt barn skrämde henne mer än något annat.
Slutligen var det mormor Agneta som satte punkt. Hon dök plötsligt upp från landet, ståtlig i sin bästa sjal och sade rätt ut:
Följ hjärtat, Annika! Jag hjälper dig!
Men mormor, hur blir det med morfar där hemma?
Han klarar sig. Och gör han inte det, får han bo med oss. Så enkelt!
En prydligt inslagen duk placerades på köksbordet favoriten, den Annika själv broderat till mormors födelsedag. Inuti fanns alla sparade pengar och sålda markplåtar. Pengarna skulle räcka till en liten lägenhet i Uppsala, och sedan fick Annika klara resten själv.
Mormors handling skapade split mellan Annika och hennes mamma, som inte kunde förstå varför Annika fått så mycket av livet serverat: hjälp, stöd, till och med egen lägenhet.
Fast Annika brydde sig inte. Hon hade inte gjort något fel. Som mormor sa: det går aldrig att dra åt samma håll i tvåspann om bara den ena hästen drar.
Lägenheten de köpte krävde en hel del arbete, men efter några månader med ett glatt byggarteam, strängt övervakat av mormor, var det färdigt. De fyra rummen i det gamla, slitna huset fick nytt liv.
Så föddes Erika, lite för tidigt men frisk och välmående och snäll. Annika hade lärt sig av sin mammas hårda ord att aldrig göra samma sak mot sitt barn.
Mormor är närmare dig än någon annan nu, förstås, för hon köpte lägenheten och hjälper till med allt. Och jag? Ni släpper inte ens in mig för att hälsa på!
Mamma, du är alltid välkommen! Men skrik inte, snälla Erika blir rädd.
Rädd! Hon är ju en bebis!
Mamma, du skriker, du vet det bara inte…
Erika växte upp med bus och mys, och lärde sig snabbt att tjat aldrig lönar sig.
Mamma, kan jag få en chokladbit?
Efter maten, Erika!
Inte nu? Men två efter maten då?
Annika log och lät henne få två, när tallriken väl var tom.
Så lärde sig Erika redan tidigt om balans och att respekt och vänlighet funkar. Hon kunde dessutom charma sin ofta upprörda mormor genom att smeka bort de arga rynkorna från pannan:
Mormor, du blir så fin när du inte är arg, kom hit så tar vi bort de där vecken!
Tiden gick och familjen hittade sina rutiner. Annika arbetade, mormor och morfar, som nu också flyttat till stan, pysslade om Erika.
När mormor blev sjuk blev livet tyngre. Men när Erika en dag försvann på väg hem från skolan verkade allt sluta i katastrof. Hon återfanns till slut tillsammans med en illa tilltygad katt.
Katten var illa däran, men med hjälp av veterinären och efter att Annika hostat upp fyra tusen kronor (kronor, som kunde räckt till två fina raskatter) blev Balder till slut frisk och flyttade in.
Annika insåg att det inte gick ihop längre. Skulle det fortsätta så, skulle de inte ha råd till varken kattmat eller presenter. Men Erika ville bara ha katten i födelsedagspresent, ingenting mer.
Mamma, snälla, ingen present bara låt mig behålla honom. Han är mitt allt!
Det fick hon. Balder blev kvar och förändrade hela vardagen. Han blev lugn, höll sig mest hos morfar eller i köket där han alltid kollade vad som serverades.
Annika vågade sedan byta jobb och blev dagbarnvårdare hemma hos en rekommenderad familj. Det visade sig vara ett utmärkt beslut. Sedan dess blev hon uppskattad och nämndes alltid som en pärla av föräldrar i hela stan. Lönen ökade, och Annika kände sig till slut trygg.
Hemma kramade hon ofta Baldis tack, klappade hans ärriga öra och log:
Tack Balder. Utan dig…
Katten spinner sitt svar, nöjd, och håller Erika under tass.
Han blev Erikas trofasta vän både när hon gick i skolan, när hon grät utanför mormors rum på slutet, när morfar sedan somnade in, och när Annika gifte sig igen med en ny man, Henrik, som till skillnad från första maken värdesatte henne och såg hennes vilja och godhet.
Annika och Henrik flyttade ihop, men Erika valde att bo kvar i lägenheten hon älskade, där hon vuxit upp.
Dit tog hon så småningom med sig sin sambo, Johan.
Wow, Erika, här är ju värsta slottet!
Du överdriver!
Ut ur sovrummet rullade en väsande, arg, gammal katt Balder. Han kastade sig mot Johan, som hoppade undan i panik. Kemin mellan de två blev aldrig bra och Johan försökte ibland avfärda Balder när Erika inte såg.
Så småningom gifte de sig, men små konflikter började växa. Johan klagade ständigt på Erikas mat:
Vad är det här? Det är väl ingen köttsoppa det är rödvatten! Hur kan du inte ens koka en soppa?
Särskilt började han klaga när Balder blev sjuk och Erika lade flera tusen kronor på vård för honom.
Är du galen, Erika?! Jag skulle inte lägga de pengarna på mig själv och så lägger du dem på en katt!
Balder är en familjemedlem!
Inte i min familj!
När Balder några månader senare återigen blev sjuk och behövde veterinärvård tappade Johan tålamodet.
Nu räcker det! Ska vi lägga mer pengar på det här djuret? Jag kastar ut honom!
Då går jag med honom, svarade Erika lugnt, men bestämt.
Gör som du vill! Jag står inte ut längre!
I den stunden förändrades atmosfären mellan dem. Erika, som samma morgon fått veta att hon väntade barn, insåg plötsligt att ingenting kunde väga tyngre än värdighet och medkänsla.
Hon sa inget mer; plockade istället Johans nycklar ur jackan, klev åt sidan och sa mjukt:
Jag väntar barn. Jag vill ha lugn och ro. Om du inte kan känna för en katt, hur ska du då kunna känna för ett barn eller för mig när jag inte längre passar dig? Nu ber jag dig gå. Ditt kan du hämta senare. Jag måste till veterinären med Balder. Han är mitt ansvar.
Johan gick, yrvaken och arg.
Erika fortsatte själv. Balder repade sig. Han blev gammal och trött, men låg alltid vid Erikas sida. När hennes dotter Freja föddes, blev katten världens bästa barnvakt och tillät lilla Freja allt hon ville göra med honom.
Relationen mellan Erika och Johan blev aldrig katastrofal för dotterns skull höll de samarbete och kontakt. Freja fick två hem, två gosedjur, två familjer, och kärlek från alla håll.
Och så lärde de vuxna sig, genom Frejas ögon, att det viktigaste var att kärleken för barnet fanns kvar, oavsett oro och gamla sår.
Gammelkatten Balder såg allt. Han behövde inte säga sitt ingen förväntade sig det, men alla förstod ändå:
Om en mamma är kärleksfull och lyhörd, så blir ungarna också det.
Och en dag, när Freja själv blir vuxen, stryker hon sin hand över sitt barns kind och säger:
Hej, lilla älskling. Jag har längtat så efter dig…
Livet ger oss ibland dyrbara lärdomar ibland betalar vi med pengar, ibland med tårar men kärlek, mod och omtanke är alltid det som gör att vi hittar hem igen.
