Tomten
Simon, var det du som fixade till på gården? Annika la handen på sin sons axel.
Pojken ryckte till, slet av sig hörlurarna och monstermassakern på datorskärmen pågick för fullt, men Simon brydde sig inte längre.
Va, mamma?
Jag frågade om du kom hem från skolan för längesen.
Nä, precis nyss.
Men vem har då städat på gården?
Ingen aning. Kanske Freja?
Annika smålog. Hennes treåriga dotter Freja var förvisso en företagsam liten filur, men några gårdshjältemod låg inte riktigt på hennes nivå ännu.
Haha, du är ju tokig!
Då får det väl va tomten!
Just det! Han själv! Taskmört! Gå nu över till mormor och hämta hem Freja. Hon har blivit kvar där jättelänge. Under tiden lagar jag mat. Är du hungrig?
Ja! Vi åt bullar i matsalen men det var redan efter andra lektionen. Mamma, när får vi förresten förmiddagspass igen?
Det vet jag inte, älskling. Det sägs ingenting om det än. Skolan är proppfull.
Äh, skönt ändå, då kan man sova ut på morgonen. Simon letade som vanligt efter något positivt i eländet.
Annika pussade honom i håret, drog skämtsamt i hans öra när han försökte ducka, och drog sig mot köket.
Tonåringar alltså
Tretton år. Räknar sig redan som vuxen, men ändå Han rycker till varje gång Annikas läppar nuddar hans mörka stubbiga hår, precis som hans pappa Nils brukade ha.
Barnen blev olika. Simon, mörkhårig och blåögd, lång, var som en kopia av Nils, precis som pappa till utseendet och Annika anade redan att även personligheten kommer bli likadan: envis, ansvarstagande, snäll. Kanske var det inte han som städat på gården, men disken i köket, den hade Simon tagit det såg man på golvet som blänkte av såpvatten. Vem hittar en sån hjälpreda nuförtiden? Ja, om inte lillasyster växer upp förstås.
Freja var Annikas lilla mirakel. Nästan tio års väntan och en pytteliten gnista hopp. Efter första förlossningens krångel såg det ut som att Annika inte skulle kunna få fler barn, men lilla Freja dök ändå upp, tillsammans med Nils. Ljus som försommarens kamomill, med mjuka linblonda lockar och Simon-blåa ögon. Hon hade ärvt Annikas drag och var mjuk som en kattunge. Kunde krypa upp mot mamma eller storebror och bara stå där.
Freja, vad gör du?
Och då tändes hela rummet av hennes solskensleende. Ingen i världen log som hennes lilla flicka det visste Annika säkert. Nu för tiden kunde ingen det
Annikas hjärta både log och blödde vid åsynen. Det där leendet Nils leende. Men han fanns inte längre.
Annika ville skrika rätt ut av sorg, men sånt går ju inte inte inför barnen.
Hennes man jobbade i Räddningstjänsten, släckte bränder, hjälpte folk. Räddade till exempel en hel familj, pappa, mamma och tre barn ute på landet. Men när han gick in ännu en gång efter en envis mormor och djur, slutade det illa en brandfälla slog igen.
Att Nils var borta förstod Annika först av alla. Hjärtat högg till, vred sig av föraning och hon slet ilsket ifrån sig en rätt missnöjd Freja, ropade till sin svärmor Åsa som hälsade på några dagar för att hjälpa till:
Mamma, ta henne! Jag måste ringa!
Sedan körde hon, utan att ens märka hur tröjan blev blöt av amningsläckage och fingrarna krampade runt ratten, till brandstationen i nästa by.
Hur hon lyckades hålla ihop det vet ingen. Hur hon inte gick sönder?
Barnen räddade henne. Simon var som ett plåster på henne, alltid inom räckhåll.
Simon, nu är det läggdags! Åsa, Annikas svärmor, var lika trött hon men övergav inte Annika. Hon tvingade henne äta och dricka, bar in Freja för amning.
Jag sover här med mamma! Simon skakade på huvudet och tryckte Annikas hand mot sin kind. Mormor, varför är mammas händer så kalla?
Mycket av detta mindes Annika bara vagt, som fragment liksom när hon packade ihop saker huller om buller och tryckte ned leksaker och barnkläder i väskor.
Jag pallar inte vara kvar här. Jag väntar bara på att Nils ska storma in genom dörren, ropa som han alltid gjorde, Jag är hemma!
Nej, det behöver du inte, Annika! Följ med hem till mig. Ni kan bo där ett tag, så hittar vi på något.
Nej, jag vill inte Förlåt. Allt där påminner om honom också. Jag åker till mormors hus.
Men Annika! Där har det ju stått tomt i åratal! Ska du verkligen dra dit med ungarna?
Det ordnar sig. Lite städning så är det bra. Och ni är ju nära. Utan er klarar jag inte det.
Vart tror du jag skulle ta vägen? Det är ju bara ni kvar för mig …
Snälla mamma, inte nu. Vi måste sluta grina Vi har så mycket att stå i. Kan du hålla koll på Freja? Jag ska fixa med packningen. Och Simon borde få något i magen. Han äter knappt längre, bara när jag också sitter med, och jag har ingen aptit.
Så kan du inte hålla på! Nu blev Åsas röst sträng. Du är mamma! Mår du okej, gör barnen det också. Kör du slut på dig så ja, vad händer då? Jag har inte orken längre, det vet du.
Annika tog snabbt Åsas händer, pussade dem och satte igång igen. Bara att fly! Lyckan som bott i den lilla lägenheten skulle ändå aldrig återvända, och att vandra runt där i minnena var outhärdligt.
Mormors hus tog inte särskilt emot henne. Helt och hållet hennes fel lämnat och glömt under nya år i stan.
Annika gick runt och strök sina fingrar över tapeterna, torkade damm från mormors gamla chiffonjé, fortfarande täckt av mormors egen broderade duk, och kastade upp alla fönster för att släppa in den redan kalla höstluften.
Mamma, ta ungarna ett tag. Jag kommer in och matar Freja sen.
Klarar du dig?
Javisst.
Annika blev inte ensam länge. Efter en halvtimme bankade dörren och där stod Carina, barndomsvän och gamla klasskompisen.
Kunde du inte messat att du skulle dyka upp? Så stolt, va? Var har du moppen?
Carina var alltid praktisk. En babblare som kunde asgarva i timmar, men när det gällde sina närmaste gick hon genom eld och vatten.
Annika sköljde fötterna, torkade såpvatten från händerna, och kramade sin vän lite tafatt.
Hej
Hej! Var är barnen?
Hos mamma.
Fattar. Men vad står du och hänger för? Eller ska du sova hos henne i natt?
Nej, tänkte bo här.
Nämen, vad väntar vi på då?
Carina vred sig ur kramen, scannade rummet och hittade snabbt vattentvagning och trasor.
Carina! Annika tappade hakan.
Vad? Jaha, det där Just det, så är det.
När?
I februari. Varför låter du så skrämd? Jag är bara gravid, inte dödssjuk.
Vem är pappan?
Skyll dig själv att du inte har koll! Carina slet en blöt trasa över fönsterbrädan. Fy farao, så skitigt här var!
Per? Men han drog väl ?
Japp, drog. Blivande ensamstående nu. Annika, vi tar det sen. Jag berättar, men inte nu.
Kommer han tillbaka?
Per? Nä. Friheten vann visst över oss Men jag ska få ett barn, Annika. En pojke eller flicka
Vet du inte än?
Nä, hen gömmer sig än så länge. Och vad spelar det för roll? Det är mitt barn, Annika. Fattar du? Mitt!
Annika visste vad ordet betydde för Carina. Första äktenskapet sprack för att hon inte kunde få barn. Hela Pers släkt gick i taket, tyckte synd om Per. Men Carina gav snart upp, drog, och bytte kuddtårar mot ett nytt liv.
Hellre ensam än gift med en som inte kan stå upp för mig.
Per gifte om sig snabbt, och plötsligt visade det sig att det inte var Carinas fel överhuvudtaget. Nya frun grät inte, krävde istället utredning och ja, det var Per som var boven. Efter behandling blev det både son och dotter.
Carina gladdes för Pers skull. Länge sedan förlät hon honom allt, och var faktiskt glad hade de inte gjort slut, så hade hon gått miste om det lilla efterlängtade undret i magen. Strunt samma om Per drog när han fick veta, det var redan oviktigt. Hon var inte samma nerviga tjej som förut.
De städade hela kvällen. Men det var värt mödan: huset liksom drog ett djupt andetag, blinkade med de trasiga persiennerna och knarrade igång vaknade till liv, helt enkelt.
Carina sjönk nöjd ner vid köksbordet, såg på Annika som satte på te, och blev tyst.
Så fort allting gått … hur snabbt livet snurrar.
Var det inte nyss som de kom springande just hit för att nalla nybakade kanelbullar innan de kutade till ån, allt under mormors dundrande rop:
Era tokstollar! Kan ni inte äta ordentligt som folk?!
De bara vinkade och ropade:
Tar en timme!
Den timmen blev alltid hela eftermiddagen. När de hittade Annika-mormor i trädgården efter kvällssolen, högg de hackan och började hjälpa till. Hur skulle en kvinna själv klara allt särskilt som mormor dessutom jobbade på mjölkgården?
Stort hushåll vad skulle hon göra? Sätta barnbarnet på fötter, hjälpa sin son i stan med hans nya familj. Annika blev hennes ansvar. Annika-mamma dog i barnsäng och Annika lämnades till ingen pappa flydde i sorgen till staden, så mormor hade inget val.
När pappas nya familj fick fler barn, flyttade mormor och Annika ett tag in i stan, men lilla Annika förstod aldrig varför de plötsligt vände tillbaka till landsbygden, och mormor hela vägen hem var tyst, strök Annika över håret ibland medan hon torkade tårarna i smyg.
Mormor dog när Annika just fyllt arton. Då lekte just förälskelsen med Nils upp och Annika hann knappt märka hur mormor blivit så nedbruten. Kom till sans en natt när en dämpad suck hördes.
Mormor, hur är det?
Tre månader fick de tillsammans. Bara tre månader att hinna säga allt viktigt. Det var för lite.
Men mormor hann ändå fixa en del. Hon kallade på Nils mamma Åsa innan hon dog, skickade iväg Annika ur huset och pratade länge. Annika fick aldrig veta vad som sades, men från den dagen hade hon en ny mamma.
Svärmor kallade Annika Åsa redan innan de gifte sig.
Får jag? Såg tveksamt på Åsa, som nickade, och lättad kunde Annika andas ut.
Annika hade aldrig lärt sig prata om känslor med någon annan än mormor men nu hade hon fått en till som såg på henne likadant.
Hon bråkade aldrig med svärmor, sånt kändes onödigt. Bara hjälp och omtanke kom därifrån. Gick något snett, kom råd och tips alltid vänligt. Varför käfta då? Finns så få som är riktiga nära, i hjärtat, inte bara på papper. Det visste Annika.
Sedan fick hon känna på råsläktens värme. Efter mormors begravning dök plötsligt pappan, hans nya fru och hennes mamma upp.
Fint hus. Rejält bygge. Kan säljas för bra pengar.
En bastant dam Annika aldrig träffat stegade runt och suckade.
Allt är så förfallet! Borde rustats upp mer. Köpare gillar ordning.
Köpare? Annika hajade till.
Hela veckan efter begravningen var ett töcken. Åsa försökte tvinga i henne mat, Annika stapplade runt, tappade hinkar, frös till och lyssnade tänk om allt var en mardröm och mormor snart ploppade ut ur köket, hojta:
Jaha, har du flängt klart? Kom in och hjälp med syltburkarna!
Vilka köpare? pappas svärmors solbrända axlar stack fram och gjorde Annika illamående. De som ska köpa huset!
Annika svarade inte, stapplade bakom ladugården kväljande, och när hon kom ut igen hade Åsa redan hunnit före.
Ni får lämna nu, på en gång!
Och vem är du som bestämmer här?
Det är Annikas hus. Finns testamente. Jag hjälpte till att ordna det. Hon har banken också. Ni har inget att göra här. Tänkte ni sko er på en föräldralös?
Det stormiga grälet på gården gick Annika obemärkt förbi. Åsa tog henne om armen, la henne i gästsängen, drog av tröjan.
Gråt inte! Ingen rår på dig, det lovar jag mormor. Ta på dig morgonrocken nu och lägg dig. Jag kommer strax med te. Vila dig så pratar vi sen.
Farsan såg hon nästa gång först på sitt eget bröllop.
Något inbjudningskort hade han inte fått. Han dök bara upp.
Ungdomarna skojade och busade med Nils på dansgolvet, Annika skrattade när Nils försökte plåstra om en stor docka som babykille. Någon knackade henne på axeln hon vände sig fortfarande skrattande om.
Hej dottern min
Annika blev så paff att hon inte fick ur sig ett ljud. Farsan tog hand om henne, la några nycklar i hennes handflata.
Förlåt. Alla papper har Åsa. Lycka till i livet!
Han gick ut från restaurangen utan ett ord till.
Lägenheten han gett Annika var liten två rum och kök, men mysig. Annika förstod först inte varför hon skulle bo där istället för i mormorhuset.
Annika, du har det enklare här i stan. Fler möjligheter, du behöver plugga vidare.
Åsa, belåten efter sin inspektion, slog sig ner i köket. Hon hade kontaktat farsan om han inte kunde vara pappa på riktigt kunde han åtminstone hjälpa till. Det hade han vett till.
Visst, men när ska man hinna? Annika log mot Åsa.
Du ?
Nix. Jag har inte sagt det till Nils än.
Ta det lugnt, plugga på du. Jag hjälper till. Du har huvudet på skaft.
Annika klarade av universitetet, det var kämpigt men Åsa hjälpte mycket tog hand om Simon, kom med matlådor.
Alla drog en suck när Annika fick jobb och Simon kunde börja på dagis.
Nu drar vi till Västkusten! Nils öronproppade sig för att stå ut med skriken från sina tjejer.
Det blev deras första och enda riktiga semester. Annika och Nils simmade tills de blev yra och kollade på Simon som lekte i sanden under Åsas vakande öga. De promenerade länge på bryggan tills stjärnhimlen la sig över dem.
En kväll stannade Nils på stranden och skjutsade Simon på karusellen, medan Annika och Åsa gled långsamt ut på piren, småpratande om allt och ingenting.
Längst ut rök två bråkande medelålders ihop, skrek och slogs verbalt och snubblade argt tillbaka mot land.
Åsa såg efter dem och suckade.
Varför bråkar folk så? Fattar de inte att de kastar bort livet? De blir sams ändå, men nu har de förlorat en kväll Nerver, ilska, varför ens?
Tänk om de inte blir sams? Annika såg efter paret.
Jo, när man bråkar så, då betyder det något ändå. Hon sprang efter, grät arg, men förlåter. Han såg också tillbaka, fem gånger innan de försvann. Men den kvällen får de aldrig tillbaka. Kanske blir de sams om natten, annars är morgondan förlorad också. Med dig och Nils är det annorlunda, men när ni varit ihop ett tag till, minns det här tiden är kort, Annika
Annika var evigt tacksam för Åsas ord då. Hon visste att hon aldrig slösat sin tid med Nils.
Annika tog av tevattenkokaren och var nära att tappa den en skugga svischade förbi köksfönstret, hon skrek till. Det var inte Simon. I skymningen smög en man runt på gården.
Första tanken var att låsa dörren och ringa polisen, men barnen kunde komma! Och Åsa! Hon kunde inte lämna dem ute om någon okänd var där.
Kökskannan brändes i handen medan Annika stirrade på ångan – sedan sträckte hon på sig och öppnade dörren.
Utanför var det kolmörkt, glömde visst tända utelampan.
Vem där?!
Dörren till vedboden gnisslade, Annika vek sig av rädsla.
Vad vill ni?! Jag skriker om ni inte går!
Skuggan tog ett steg mot farstukvisten, Annika backade.
Skrek vet du vad, Annika. Det är jag. Erik.
Lättnaden fick Annika att glömma kannan, brände sig på benet genom klänningen och dängde kannan på verandabordet, lätt svärande.
Varför smyger du runt på min gård Erik? Varför kommer du inte in?
Mannen kort och stadig fick plötsligt blicken hos en olycklig pojke. Typisk Simon-min, efter en trasig fönsterruta i skolans gympasal.
Tja Blev lite sne sned på dörren till vedboden. Ville bara fixa den, måste på jobbet imorgon, vet inte när jag är hemma igen. Tänkte det kunde vara gjort, bara.
Annika hajade till.
Dörren? Vedboden?
Allt föll på plats gårdsstädningen som varken hon eller Simon gjort, lagad grind, nytt spång till bastun.
Jaså, det är du som är min tomte! Annika log.
Va?
Tomte! Har fått en som smyger här och hjälper till, men dricker aldrig mjölk ur fat. Simon säger vi borde skaffa katt så tomten får sällskap. Är du ensam?
I det bleka köksljuset såg Annika att Erik rodnade.
Förlåt, jag borde sagt till tidigare.
Tusen tack! Men varför Erik?
Svaret kom aldrig. Han viftade med handen och hoppade över staketet utan att bry sig om Åsa och ungarna som stod där.
Jaså, han visade sig flinade Åsa, och räckte Annika en flaska mjölk. In i kylskåpet med den.
Vadå visade sig? Mamma, du visste om det?!
Men vad trodde du, hela byn vet ju. Du har hittat en hemlighet! Erik var kär redan när du var ihop med Nils märkte du aldrig hur han tittade på dig?
Nej
Men! Åsa såg uppriktigt chockad ut. Du ljuger inte nu?
Varför skulle jag? Jag har ingen aning
Nu får vi prata sen! Åsa styrde in Freja. Men först, ungar till sängs. Vi har mycket att snacka om.
De pratade nästan hela natten. Annika fyllde på vatten i Åsas kopp och lyssnade storögt.
Han kom till mig för ett år sen, ville be om din hand. Sa att bara jag står dig nära, så han frågade mig. Fjantig typ! Smickrade han mig minsann!
Och du sa ja?!
Varför inte? Annika, du är ung, har hela livet framför dig! Barnen växer blir det bara jag kvar och du ska passa på en gammal surkärring? Bättre om du hittar livet igen! Jag vet att du älskade Nils! Men det går att få kärlek igen ibland får man nya chanser, och de ska man ta emot. Du kanske aldrig älskar någon så igen, men kan du känna ro och värme med Erik så blir jag glad. Simon behöver en man och Erik har varit som en pappa för honom länge. Visste du att han redan lär Simon köra bil?
Nej
Han har inte sagt, va. Rädd att du ska tycka illa om det?
Det är ju trams!
Prata med Simon, lugna honom. Han dras till Erik men tror det är fel. Freja är för liten, minns inte ens pappa. Men Simon är svårare. Och så du …
Och vad med mig? Annika rodnade.
Ingenting! Åsa log, drog tekannan till sig. På med vattnet, behöver mer te!
Annika och Erik gifte sig året efter. Och ett år senare kom så nästa son till världen.
Oj, kolla, mamma, så rufsig han är! Annika tog av den nyfödde mössan och drog fingrarna genom de långa linblonda testen som Freja haft.
Ja, visst är han en liten tomtenisse! Åsa tog vant den lilla i famnen. Välkommen, nya barnbarn! Säg bara farmor Dasha.
Mamma
Det är för framtiden! Mata du, så fixar jag köket!
Den stora röda katten som Erik gett Simon smög in, kikade mot fönstret och hoppade upp på fönsterbrädet. Han betraktade Annika och den lilla tätt bakade knytet bredvid henne. Tystnaden kröp upp bredvid katten på fönstret, slog tassen runt honom och suckade nöjt. Det här är lycka så ömtålig, så skör … Den måste man vara rädd om.
Någonstans klirrade det i en tesked, Frejas skratt klingade och tystnaden halkade ner från fönsterbrädet, smekte kattörat en sista gång. Katten fräste ogillande, tvättade sig noggrant och förberedde sig på att möta en ny familjemedlem.
Gå nu! Här finns gott om väktare ändå.
