En sommar åkte jag till en hälsoklinik i Göteborg för fasta och detox. Kroppen skulle rensas, sinnet likaså. En dag la jag mig för att sola på terrassen och bredvid, på en solstol av trä, låg en tjej med så där klassiskt svenskt modellutseende långt blont hår, kindben vassa som Allsång på Skansens publik.
Vi började snacka. Ja, vad annat gör man när båda fastar och dricker gurkvatten? Vi pratade om varför vi fastade.
Jag måste gå ner 400 gram, sa hon allvarligt.
Jag skrattade rakt ut och trodde hon skämtade. Men icke.
Jag har gått och burit runt på det här fettet i över ett år nu. Min kille säger att han lämnar mig om jag inte tappar det, förstår du… Kolla! och så knep hon tag i magen och visade en hudvalk så liten att bara en stockholmska på Östermalm hade känt skuld över den. Jag skäms ju till och med att sitta ner…
Efter det kunde jag inte tänka på henne på annat sätt än Lisa 400 gram.
Uppenbarligen tycker killar som hennes kille att folk som mig borde knuffas ut för Kebnekaise, eftersom endast smala får bo i Svenska Sparta. Lussebullar och extra pålägg? Nej tack.
Några dagar senare hamnade jag bland en massa okända på en blöt fest på restaurang i Malmö. En vansinnigt stilig kvinna satt på en stol, benen i kors som på en reklamaffisch för tights. Nätstrumpor skimrade mot hennes perfekta ben, ena high heel dinglade från stortån, hon sög nonchalant vatten ur ett vinglas och snappade in manliga blickar som om det var Black Friday på NK:s herravdelning.
Sen dök hennes man upp. Han gick ett varv och skakade hand med alla män vid bordet, och fräste samtidigt till henne mellan tänderna:
Kan du dölja låren, eller? Varför sitter du där och brer ut dig!?
Hon stelnade till, rodnade, bad servitören om en pläd (trots att hon satt en meter från brasan) och kurade ihop sig resten av kvällen som en skamsen gråsparv.
Jag bestämde mig en gång för att läsa biografier om svenska klassiker ni vet, August Strindberg, Selma Lagerlöf, dagen-efter-fusket och annat smått och gott. Tänkte hitta något framgångsrecept i deras liv. Gav snabbt upp. För det visar sig vara svårt att koppla ihop en verklig person med små patetiska brister till det där snillrika, odödliga verket.
Min gräns gick vid Selma Lagerlöf jag älskar Nils Holgersson och kan inte leva med alla hennes domedagslaster. Att hon hade någon sorts fix idé om döden, och… Ja, man vill bara bläddra vidare.
Och när hennes granne, efter femte barnet (jo, det är sant), bad henne att inte föda fler på grund av, ni vet… kroppen, så svarade Selma enligt sägnen: Men snälla, vad ska jag ha henne för då?
Hon födde tretton barn.
Jag scrollar genom mitt Instagram-flöde som numera är som en walk of fame för svenska dock-Barbies. Dagens schema är alltid detsamma: HIIT-pass, spray-tan, tång av brunt, wrap och spa. De bygger sin perfekta kropp och hela beauty-industrin står och jublar.
De jobbar jämt på att vara vackra och alla pratar om det som ett riktigt slitigt yrke. Och visst inget fel i att jobba hårt, men vi har liksom blandat ihop allting. Tjejer vill vara snygga för att bli älskade, bli utvalda killarna får nu stå på ICA och välja mellan 40 identiska paket laktosfri mjölk.
Och männen de vet knappt vilken docka de ska plocka. Alla ser ju likadana ut.
En gång var jag med min man på Hötorgets trädgårdsmarknad. Han letade spadar, jag strosade mellan trädgårdspynt: solar, fjärilar, små svampar, kaniner och ekorrar.
Vid raden av stora, färgglada trädgårdstomtar (de med röd luva som får dem att se ut som flugsvampar) stod två herrar och valde den snyggaste.
En klappade på tomtarna, vred och vände på dem, medan den andre utbrast:
Kom igen nu, brorsan, bestäm dig nån gång du valde ju horor med samma min i går…
Skrattade så jag höll på att tappa min lilla kannet.
Allvarligt, tjejer: kära Lisa 400 gram, Svea DÖLJ LÅREN, Sonja 13 ungar… Hur kan vi behandla oss själva så styvmoderligt och tro att det är kärlek när någon säger Du duger om du är perfekt?
Vem bestämde att ett idealansikte och en viss rumpa är inträdesbiljetten till livets goda?
Jag kan rabbla hundra bevis på att utseende inte har något att göra med kärlek.
Min kompis träffade sin man på Sahlgrenska. Det var i njuravdelningen, hon låg där i urtvättad landstingspyjamas, var blek och hålögd med droppställning dragandes ur nattlinnet, men ändå älskade han henne från första sekund.
Har ni sett Frida Kahlo? Brynen? Det GÅR ju inte att förbise. Hela världen låg för hennes fötter.
Efter en katastrofal tandutdragning för några år sen låg jag hemma i soffan helt söndertuggad, blodet sprutade, ena kinden såg ut som Dalhallas sittplatser. Gubben satt bredvid och matade mig med filmjölk, för inget annat gick ner och jag behövde energi för att inte trilla av pinn.
Filmjölken lyckades göra pricken över i:et: mustasch. När jag tog en spegel, såg och kved Herregud, började jag gråta.
Då böjde han sig fram och sa: Du är vackrast i världen, hör du det? Vackrast! Även nu! Gifter du dig med mig? Gifter du dig?
Sen så fort jag var frisk nog att sitta upprätt, blev det restaurang, ring, ett böjt knä, applåder, konfetti, blommor och ett ja! högt och tydligt.
Men för alltid minns jag det första, äkta frieriet med mustasch av Valio och blodsprängda ögon. För skönhet sitter inte i ytan och kärlek handlar aldrig om perfektion.
Det är våra skavanker som gör oss levande och unika. De är själva kärnan! Och egentligen det där med perfektion, det är som vinnar-nummer på Lotto: vi har ju alla vårt eget.
Jag tänkte rätt nyligen sätta tandställning mina tänder är orättvist sneda. Min man sa:
Jag gillar ditt leende, ser inte varför du ska plåga dig själv. Men gör det om du vill jag skulle behålla allt som det är.
Efter vårt första barn vägde jag 118 kg. Min man öste komplimanger över mig, sådär så att motivationen att banta dog vid tanken på knäckebröd. När jag väl ville själv då gick jag ner.
Vi såg nyss gamla bilder, där jag hänger med vår pliriga bebis, utbredd på soffan som smält mjukglass. Jag frågade:
Varför sa du aldrig att jag borde gå ner i vikt?
Älskling, du var en fluffig kanelbulle! Gå ner om du vill, men för mig är allt perfekt.
Och när jag en sommar fick ett psoriasisanfall och hela kroppen liknade Sveriges karta, vi reste ändå till stranden, men jag vågade inte bada. Han undrade: Vad är det som är fel? och jag insåg att han på riktigt inte såg nåt konstigt. Han såg bara mig.
Det här är inte reklam för min man, utan för sunda relationer. Om din kille kräver att du ska efterleva hans skönhetsideal? Sorry, det handlar inte om kärlek. Det handlar om makt.
Du är ett sprött svenskt sommaräpple och han letar bara efter maskhål? Han vill inte ha dig, han vill ha kontroll.
Du får välja att följa honom av rädsla att förlora. Men snälla, vad förlorar du egentligen? En självutnämnd trädgårdstomte-diktator?
Alla män vill vara flockledare, men respekt ska byggas på beundran, inte på att vi tassar efter av rädsla.
Din lydnad ska inte vara självklar du väljer. Välj den som du vill lämna sofflocket för, för att han är trygg, stark, pålitlig och varsam. Han tar dig i handen och går mot Kiruna och du följer, för att du valt rätt. Rätt man måste förtjäna det privilegiet.
