Dagbok 12 juni
Hallå, någon hemma? Jag kastade av mig sandalerna och drog en lättnadens suck.
Snygga förvisso, men ack så obekväma! Jag föll för utseendet, så typiskt, och funderade inte över hur man står ut i värmen. Remmarna skar in som bara den.
Jag böjde mig ner för att ställa skorna prydligt på skohyllan i hallen. Plötsligt frös jag till. Ur hörnet vid dörren stirrade två intensiva, gröna ögon på mig.
Vem är du? viskade jag reflexmässigt.
Ägaren till den magiska blicken valde tystnad. Han pressade sig längre in i hörnet, satte sig på bakbenen och fräste misstänksamt.
Tydligt besked
Sakta och försiktigt så att jag inte skulle skrämma den okände, lade jag ner sandalerna och backade med händerna synliga.
Ingen fara. Jag ska inte ta i dig. Jag går och tar reda på hur du hamnat här. Om du nu inte misstycker, förstås. Överraskning…
Den lilla inkräktaren svarade med ett hotfullt morrande så djupt att jag log ofrivilligt.
Ta det lugnt, min farlige vän! Det är ändå mitt hem. Här behöver ingen vara rädd.
Oväntat tystnade han. Tassarna for upp i golvet, och även om blicken var vaksam slutade han morra och fräsa.
Jag gick igenom hallen, kikade in i vardagsrummet och köket och förvånades över hur rent och tyst det var där. I vanliga fall rådde total kaos när jag kom hem; man fick bokstavligen se sig för var man satte fötterna legobitar under fötterna är förrädiskt vassa, och de där starka färgerna Andreas köpt till barnen hur tvättar man ens bort sånt?
Barnrumsdörren stod lite på glänt, också där var det oväntat tyst. Jag trodde för ett ögonblick att huset var tomt.
Men det var det inte. Alla tre glädjespridare satt på golvet runt ett stort ritblad och tecknade koncentrerat.
Väldigt intressant! Varför har ingen mött mig vid dörren? Jag log åt två röda hjässor och en mörkhårig mitt på.
Tre röster i kör utbrast ett Oj! och tuschpennor flög åt alla håll när Matilda kastade sig på golvet och försökte täcka den halvfärdiga teckningen med kroppen.
Mamma! Du får inte titta!
Jag skrattade och höll händerna framför ögonen.
Nej, jag ser inget! Men är det någon som vill förklara vilket monster som sitter i hallen och fräser åt mig?
Carl, han med den mörka kalufsen, gav de yngre syskonen en menande blick och reste sig.
Förlåt, mamma! Vi tänkte förbereda dig men hann inte. Det var jag som tog in honom.
Jag förstår. Men varför är han så skygg?
Han har skadat tassen. Jag räddade honom från grannens hundar ute på gården.
Mitt hjärta slog snabbare.
Dig hände inget? Var gjorde det ont?!
Lugna dig, mamma! Jag klarade mig fint. Hundarna bara jagade stackarn runt gården. Det var Bettans småhundar, inga lösa.
Ja, Bettans lilla svansviftar-gäng kände jag väl. Fyra små blandrashundar som gammal-Britt-Marie i huset vårdade ömt, trots återkommande grannbråk. Hundarna var knappt dresserade och brukade rusa runt själva eftersom Britta själv haltade och inte orkade gå ordentliga promenader. Men att göra sig av med sina små var inte aktuellt. Alla vi mammor i huset på Åkervägen 6 visste före tio på morgonen är det bäst att inte släppa ut barnen på gården. Ofta hade någon blivit skrämd och stort gräl blossade upp tills Britta kom ut och tystade både folk och fä. Hundarna bet aldrig, men kunde skälla så vilt att även vuxna ryggade tillbaka. Och Britta, expert på repliker och rappt svar på tal, betalade glatt eventuella böter med ett snett leende:
Så går det när man inte ser efter barnen! Vad lät du din unge gå ensam ut? Han är ju för liten! Ville du vila dig från morsrollen? Skärpning, lilla vän man måste orka sina barn! Men mina små, dem petar ingen på!
Fast jag kände också till Brittas öde, det hon sällan pratade om. Mannen korrekt, stillsam, alltid välklädd, hjälpte gärna folk men behandlade henne värre än någon trodde bakom stängda dörrar. Slag, men utan spår; hot, utan vittnen. Hennes son, från första äktenskapet, fanns där som hela hennes universum, och nog trodde hon länge att det andra äktenskapet skulle ge honom en far. Nyblivne maken var en fin pappa, sonen älskade honom och anade inget om mammans lidande.
Allting avslöjades som vanligt av en slump. Sonen kom hem för tidigt, hörde ett kvävt stön från köket… Händelseförloppet kunde polisen knappt reda ut ens efteråt, men en sak var säker: Britta gjorde allt för att hennes pojke skulle skonas.
Den där mannen höll alltid köksknivar sylvassa. Hushållet drev han med minutiös ordning men våldet var gömt. Sonen, bara tolv, kunde hantera knivar det hade styvfadern lärt honom…
I slutänden tog Britta straffen för händelsen på sig, sonen skickades till mormor och när allt var över tog Britta tillbaka sin pojke, flyttade in i ny lägenhet och började om sitt liv. Med sig tog hon en skadad liten byracka, Izabella, som blev Izzy, hennes följeslagare. Sedan kom fler hundar, små som stora, alla hemlösa och räddade, aldrig längre ensam.
Sonen utbildade sig, flyttade till Norrland, hade sitt eget stora liv, men Britta vägrade lämna sin lägenhet. Man ska inte ligga på barnen! sade hon. Så blev hon ibland lite vass hemma i huset, men ändå kände man att det fanns värme under ytan.
Brittas hundar rörde aldrig mina barn. Och en gång i veckan tog jag över ett paket köttben, drack artighetschoklad och beundrade hennes bilder på barnbarn.
Av alla grannar var Britta också den enda som visste att Carl inte var mitt biologiska barn.
Det blev känt samma dag hon granskade barnvagnen på gården, vände sig till de vaggande tanterna och röt:
Vad rör det er om pojken är lik eller inte? Huvudsaken är att barnet har någon som bryr sig. Jag var lite förälskad i din farfar när jag var ung, så mörk och stilig han var! Så, oroa er för era egna!
Snacket dog ut. Men för Britta berättade jag sanningen. Att vi försökt få barn i fem långa år utan resultat. Läkarna ryckte på axlarna: Ibland går det bara inte. Försök. Kanske mirakel
Istället skedde miraklet via min släkting Marianne, som blev ensam, gravid och övergiven i fyrtioårsåldern. Hon orkade inte med sin graviditet och när hon dog strax efter förlossningen fanns bara den lilla pojken kvar. Tanten Marianne hennes ålder, hennes sjukdom kunde inte ta emot honom. Och mitt hjärta visste. Jag visste direkt.
Jag visste hur det kändes att sakna syskon. Andreas såg på mig och nickade bara. Den tysta tryggheten jag föll för. Vi behövde aldrig prata om beslutet. Jag åkte iväg, ordnade adoption, kom hem med Carl och tillsammans log vi bara åt frågorna om när vi hunnit få barn.
Bara för Britta öppnade jag mig. Och hon svarade, Tack för att du berättade. Men prata aldrig med någon annan om det pojken är din vare sig du fött eller valt honom! Du måste också våga vara den tuffa, starka föräldern. Annars går det åt skogen det har jag sett förr!
Jag bär hennes ord med mig.
Med tiden kom fler barn först Johan, sen lilla Maja. Britta log snålt när barnen for runt på gården eller matade Izzy och gänget med kex.
Så kom dagen då jag behövde Brittas råd. Carl, nu lite större, började svikta; han knuffade till andra barn, kunde plötsligt slåss eller säga sårande saker. Mot Johan och Maja var han snäll, men de andra
Samtalen oss emellan hjälpte inte. Jag vill inte prata viskade han bara. Skolkuratorn ryckte på axlarna: Det går säkert över.
Det gjorde mig ensam och rastlös, tills jag en kväll gick till Britta.
Jag visste att du skulle komma, sa hon och släppte in mig.
Izzy rullade bara ihop sig i hallen igen mig kände hon. Vi satt vid köksbordet med hembakt bulle, och Britta bara lyssnade och hällde upp mer kaffe mellan mina tårar.
Vad ska jag säga? Grabben växer. Han måste känna att du står på hans sida annars öppnar han sig inte. Du måste fråga på rätt sätt
Hur då? Jag har ju frågat!
Inte rätt. Säg direkt slåss du, då måste vi prata om varför, jag vill förstå även om jag inte gillar det. Men låt honom prata färdigt, avbryt inte! Det är svårare än man tror.
Den natten satt jag på golvet vid Carls säng efter att Johan och Maja somnat. Så mörkt hår, så olik de andra två. Men ändå mitt, vårt barn. Jag såg på hans smutsiga kind, hans varma fot under täcket, och tårarna började rinna tyst, men han märkte.
Han mumlade sömnigt:
Mamma? Varför gråter du? Jag ska inte slåss mer
Hans blick var sorgsen, äldre än han borde vara.
Carl, snälla, berätta. Vad har hänt? Vem har varit elak?
Och han berättade.
Alla säger att jag är adopterad, sa han. Att Johan och Maja är dina, men jag är ingen riktig, jag liknar ju ingen…
Struntprat! Jag höll hans haka och såg honom i ögonen. Du är min, till minsta tå! Och pappas. Ingen annan! Lyssna aldrig på dumheter. Och slå inte folk för vad de säger. Kloka människor säger inget elakt eller slår. Kom så ska jag visa dig något.
Jag grävde fram ett gammalt fotoalbum.
Titta, här är mormor ung. Och hennes syster Marianne och jag som barn. Och här, din gammelmorfarså mörk som du! Släktdrag, vet du. Vi är mer lika än du tror. När du växer kommer du se det ännu tydligare.
Carl log lättat. Jag ville säga allt men hejdade mig. Inte än. Det kommer en dag när han behöver veta, men inte nu.
Morgonen efter mötte Britta Carl och nickade:
Dina föräldrar har uppfostrat dig väl, pojk!
Några enkla ord, men de räckte. Britta överdriver aldrig.
Sedermera kom jag till Britta för råd många gånger. Tills den dag hon inte öppnade sin dörr trots mitt eviga ringande. Hundarna ylade oroligt.
Jag ringde runt till sjukhusen. Till slut hittade jag henne, tog nyckeln och såg till hundarna.
Tack, Emma. Du måste ta ut mina små nu annars river de hela huset, skrattade hon svagt.
Och de är hungriga, sa jag. Varför ringde du ingen?
Ville inte störa
Men folk vill hjälpa, särskilt de man älskar. Och sonen Han måste få veta! Det är inte störande, Britta.
Du har rätt Men jag är så tacksam att du tar dig tid…
Som mina barn brukar säga det är bara att klättra på taket som är obekvämt! Du har hjälpt oss förr, nu får jag ge igen.
Hundgänget fick mat och promenad, och Carl tog över promenaderna även efter att Britta kommit hem till hundarnas stora lycka. Hon släppte förstås ändå ut dem ibland, och då gnällde Carl men Britta skrattade bara åt honom.
Det var tack vare detta förtroende som de där dagarna kom. Carl lyckades brotta loss en mystisk, smutsig brittisk korthårskatt från hundarna på gården. Katten var mager, rädd men ack vilken katt!
Barnen tog emot honom med entusiasm men samlade sig för att förbereda mamma på en ny familjemedlem. De satt på huk och viskade med katten, medan de fnissande planerade hur de skulle göra mig extra medgörlig.
Jag kunde inte hålla mig utan skrattade åt deras porträtt av mig med katten i famnen katten dubbelt så stor som jag, nästan.
Ni tror alltså att det räcker för att jag ska gå med på att behålla det här morrande underverket? Jag har aldrig haft katt tidigare, jag vet inte ens vad man gör…
Men mamma, då går jag över till Britta och frågar. Hundar eller katter, hon vet säkert! Hon har haft båda.
Då ringde det på dörren och jag log.
Vi behöver nog inte ens gå. Gå och öppna och håll katten borta från hennes hund. Perfekt, nu kan hon hjälpa med tassen.
Barnen lyste upp.
Får vi behålla honom, mamma?
Om ingen ägare hör av sig får han bo kvar. Någon måste ju älska honom, eller hur?
Och katten blev kvar. Jag suckade förvisso i veterinärkliniken när kortet drogs i receptionen, men bestämde att lyckliga barn och en nystulen varm kattmage var värt vartenda öre. Katten, numera Gusten, tillbringade kvällarna tätt intill mig. Carl var lite putt på honom för det, men jag skrattade bara:
Han märker väl vem som bestämmer!
Jag visste också; när huset tystnade, när alla små näsor snusade mot kudden, smög sig Gusten mjukt mot mitt ben bad om ursäkt på kattvis tassade till barnkammaren och letade rätt på Carl. Sonen skulle grymta i sömnen och dra katten intill sig. Katten somnade tryggt, blängde med sina gröna ögon mot min skugga i dörren.
Godnatt, viskade jag, och rufsade över små huvud och en nytt, grått liv.
Och tystnad svarade. Jag log, stängde till dörren. Lycka, insåg jag, behöver tystnad. Låt det vara stilla ett tag till. Imorgon är en ny dag.
Vi följde en dag Britta till hennes son hon skulle bo där ett tag nu. Vi lovade att ta hand om hundarna så länge. Jag kramade hennes darrande hand och blinkade:
De väntar på dig. Och vi väntar också. Lycka till, Britta!
Hon såg igenom tårarna på ungarna som vinkade. Nu fanns värme i blicken, den som låter alla förstå att det är en människa man kan lita på. Framtiden ligger ännu framför henne, och människorna omkring är goda. Det betyder ljus och glädje mer än man tror.
Det kommer att bli ännu en barnbarn, och till slut flytten norrut där det stora huset rymde både Britta och hela hennes flock. Hundarna fick äntligen sin egen trädgård ett riktigt hundliv!
Några gånger i veckan satte sig Britta vid barnbarnens dator, och när allt var uppkopplat hälsade jag och barnen, långt däruppe i norr:
Hej, tant Britta!
Och Gusten, katten, kisade lojt och tryckte huvudet mot vuxne Carls hand.
Det känns fullkomligt.
