Förlovning enligt kalendern
Agda satt lutad över sitt skrivbord, djupt försjunken i pappersarbete. Framför henne växte en stadig hög av dokument rapporter, fakturor, orderbekräftelser. Hon sorterade minutiöst in dem i pärmar, kollade siffror, gjorde prydliga anteckningar i sitt block. Kontoret låg ovanligt tyst; ibland hördes dämpade röster genom väggen och knattrande tangentbord från andra sidan. Solstrålarna sippade in mellan persiennerna och ritade bestämda ränder på skrivbordet.
Just då slet ett gällt telefonsignal henne ur beräkningarna. Agda hoppade till, lyfte blicken från pappren och sträckte sig efter mobilen. Mamma stod det på displayen, vilket fick henne att rynka pannan en aning. Mamma brukade alltid ringa på kvällen efter jobbet nu visade klockan bara tre. Vad kunde ha hänt mitt på blanka eftermiddagen?
Agda accepterade samtalet och tryckte mobilen mot örat.
Agda, gumman, kan du komma hem nu? Mammas röst var oroligare än vanligt och darrade till på slutet. Något var definitivt fel. Det är verkligen jätteviktigt!
En hård klump bildades i Agdas mage. Hon rätade på ryggen, föste undan pappershögen som om den plötsligt blivit giftig.
Vad har hänt? frågade hon, ansträngt lugn, men oron smög redan in i rösten. Är det något med hälsan?
Nej, nej jag mår bra! skyndade mamma sig att försäkra, och lät nästan förvånad över förslaget. Men vi måste prata. Och det kan inte vänta.
Agda kastade en blick på det snåriga papperslandskapet på skrivbordet. Arbetet var långt ifrån klart. Men när mamma låter så där då protesterar man inte.
Okej, sa hon och kikade på väggen där kontorsuret tickade ilsket. Jag är där om en timme.
Helst snabbare, viskade mamma med andan i halsen. Det är… folk här.
Orden folk här surrade kvar. Agda drog ihop ögonbrynen och försökte förtvivlat föreställa sig vad som var på gång. Scenarier rasslade genom huvudet från katastrof till totalt missförstånd. Men det var ingen idé att försöka luska när mamma säger akut, ja då får man snällt komma.
Hon rafsade ihop sina saker pärmar i väskan, mobil och plånbok, kavajen snabbt över axlarna. Smög in till chefen för att förklara läget. Han var tack och lov en förstående man och vinkade bara bort Agda med ett ta det du, vi klarar oss. På väg ut tryckte hon fram taxi-appen, tryckte in adressen och bokade. När bilen närmade sig ringde hon mamma igen och frågade om hon skulle ta med sig något. Inget alls, bara kom, blev svaret.
Väl ute på gatan märkte Agda att hon mer eller mindre sprang. Frågorna virvlade, men hon försökte skjuta undan de värsta skräckscenarierna. Efter fem minuter dök taxin upp, och hon sjönk ner i baksätet och presenterade adressen med ett väldigt svenskt, stressat leende.
Resan hem tog prick fyrtio minuter, enligt både mobilen och SL-appen. Utanför bilfönstret skymtade det välbekanta Stockholm: grå höghus bredvid färgglada reklamflaggor och blänkande gatukaféer, gröna torg där cyklar krockade med herrar i kostym. Agda såg knappt något av det. Hennes hjärna körde frågesport: Har mamma blivit utbränd på jobbet? Nyligen pratade hon ju om det där kaosartade projektet och den stressade personalen. Eller har moster Linnea fått något fuffens för sig? De två delade allt, från gräl över ostskivor till hemliga tips om bästa syltkakan. Eller är det något med släkten på pappas sida? Agda försökte hitta en logisk förklaring, men inget kändes rimligt.
När taxin stannade hemma vid det pastellgula 60-talshuset betalade Agda sin tvåhundra kronor och rusade in, i rasande takt uppför trapphuset. Hon hann bara fiska upp nyckeln innan dörren slets upp.
Äntligen! utbrast mamma och drog in henne så hastigt att Agda knappt hann få av sig skorna.
I hallen slogs hon genast av doften av vaniljbullar mammas signatur vid särskilda tillfällen. De hade alltid betytt bra saker: födelsedag, tentasläpp, löningsdag. Men den här gången skorrade doften oroväckande mot mammans ångestladdade stress.
Med fötterna nakna på hallmattan tassade Agda försiktigt in i vardagsrummet.
Vad är det som händer? frågade hon och kände stenarna mellan axelbladen.
Hon hann knappt in i rummet förrän hon såg honom: Simon. Japp, Simon son till mammas bästa väninna Barbro, och barnets nörd från dagistiden. Han var långsam, alltid fumligt artig, och föll ofta över mattkanten. Just nu korvade han sig på stolen och log förläget kragen på skjortan satt som ett mindre krig.
Bredvid satt Barbro, som såg ut att ha vunnit på Triss. Ansiktet strålade av glädje så tydlig att Agda nästan glömde själv varför hon var där.
Tjena Agda, sa Simon och reste sig osäkert. Länge sen sist.
Ja, hade gärna väntat lika länge till, svarade Agda och vek armarna över bröstet. Hon försökte låta kall, men inombords stormade ett drama av undringar. Mamma, varför har du kallat hit mig så här panikartat?
Mamma lät förvånansvärt oberörd av dotterns sura ton. Strök nervöst till duken, sen till servetten, och så duken en gång till.
Gumman, Barbro och jag har pratat Ni två känner ju varandra sedan barnsben. Ni är båda vuxna nu, självständiga
Och? Agda lät lika oimponerad som en postanställd efter julrushen. Vad har det med mig att göra? Jag har faktiskt ett jobb! Här sitter ni och väntar på mig som om Sverige riskerade elransonering.
Barbro avbröt med ett snabbt inlägg:
Simon har blivit en riktig karl fast anställd, lägenhet, allt på topp, och kan laga ärtsoppa själv!
Vi ville mest att ni två skulle umgås lite, testade mamma trevande och höjde blicken. Lära känna varandra på allvar.
Medan Agda bet ihop kände hon irritationen svalla. Här satt de två tanter med äktenskapsambitioner å hennes vägnar. Som om hon vore en dammig släktvas som någon måste hitta ett vettigt hem till. Fast besluten att hålla balansen höll hon rösten stadig.
Mamma, du vill väl att jag ska vara glad? Men vem jag umgås med det beslutar jag själv. Jag är varken omyndigförklarad eller plockgodis på Ica.
Simon rodnade, krånglade med kragen och försökte lirka:
Äh, ska vi inte åtminstone prata lite? Vi kom väl överens förr. Du är rätt trevlig, jag är rätt… tja, jag är okej.
Men Simon, varför göra det besvärligare? sa Agda med blick som nyper av bacon. Du har aldrig riktigt varit någon för mig. Och inget har ändrats. Chansen till romantik mellan oss är ungefär lika stor som att jag gifter mig med en IKEA-bokhylla.
Simon sänkte huvudet och såg ut som han helst ville gömma sig bakom gardinen.
Men vad vet man, man kan ju prova, mumlade han så lågt att det knappt hördes.
Agda suckade, men försökte låta mindre syrlig:
Du är säkert världens snällaste, Simon, och det vet jag att du är. Men känslor funkar inte som Swish de dyker inte upp på beställning för att två mammor tycker det vore smidigt.
Sakta kokade irritationen bort, och kvar blev mest ett löjets skimmer. Vilket spektakel, mamma! tänkte Agda.
Jag drar nu. Det är lika bra så, sa hon och svingade väskan över axeln. Förlåt, mamma, men jag tänker inte vara lockbete på någons relationsmarknad. Det blir inga bullar och bröllop idag.
Men Agda! hördes mamma, som redan försökte fånga hennes kappa. Kan vi inte bara prata lite lugnt?
Inte idag, svarade Agda bestämt men vänligt. Kanske när du vill prata på riktigt och inte leka Allers-såpa. Nu sticker jag och snälla, gör inte om det här. Jag höll ju på att svimma av oro.
Agda stängde ytterdörren med ett litet snäpp och gick ut i den rena, friska luften, där gatan glänste efter förmiddagens regn. Hon andades in det var som om både spänningar och vaniljaromer flög bort med vinden.
Varför ska mamma alltid styra och dona? Trodde hon att Agdas lycka skulle hoppa ur en månadsgammal relation med Simon, världsmästare i att tappa skedar? Jo, han hade ett jobb och ordning på deklarationen, men är det allt? Herregud, en vuxen man måste ju kunna ringa en tjej utan livliner från sin mamma! Inte heller ska han stå och häcka tills tjejen drar första steget och allra minst bjuda in föräldrarna på första dejten!
Fortfarande lätt sur vände Agda in i närmaste park den där hon alltid gick som barn när hon skulle smälta besvikelser. Allt var sig likt: barn sprang mellan puddlar, kärringar skvallrade vid bänkarna, äldre par blundade mot solen Agda undvek med stor skicklighet att bli blöt om skorna när dropparna föll från träden.
Mobilen vibrerade igen. Mamma.
Agda övervägde att låta det ringa ut, men svarade.
Agda, varför drog du iväg så? Nu blev både Simon och vi andra besvikna! Mamma lät mest sårad, inte arg.
För att du och Barbro försökte gifta bort mig med någon bara för att ni själva varit bästisar sen urminnes tider, svarade Agda med en axelryckning. Sånt bestämmer man inte över någon annans kaffe.
Men det var ju inte så att du måste gifta dig, försökte mamma. Ni hade ju kunnat fika ihop, diskutera vädret! Han är trevlig, ordentlig, dricker bara julmust, inga konstigheter.
Absolut, Simon är super men inte för mig, svarade Agda obekymrat. Och jag vill inte dejta bara för att ni bestämt att det är dags.
Men snälla nån! När ska du då hitta någon? Du har varit singel i snart fyra år! Vem väntar du på, Zlatan? Du jobbar hela tiden, aldrig nån hemma hos
Men mamma, jag trivs faktiskt! replikerade Agda medan hon nedsjunken på en parkbänk betraktade barnens lek. Jag vill helst träffa någon på eget initiativ inte som del av ett mamma-projekt på Facebook.
Så ditt val är att jobba heltid, micra pizza framför datorn och samtala med din katt? Vill du leva så för alltid, eller vad?
Kanske det, skrattade Agda och sneglade på barnen igen. Mitt liv funkar för mig. Jag är lycklig, jag behöver inte panikdejta Simon eller någon annan.
Det blev tyst i luren. Mamma muttrade några tysta ord, sedan:
Okej Förlåt, gumman. Det är ju bara för att jag bryr mig. Är rädd att du ska bli ensam när vi blir gamla och grå.
Jag vet, mamma, och jag älskar dig ändå. Men inga fler sådana här överraskningar, snälla. Jag blev ju skogstokig! Hittar jag någon så får du veta direkt, jag lovar.
Tack, och lovar att skärpa mig! Nu får du gå tillbaka till ditt, gumman. Pussa på dig!
Agda la på och bligade mot himlen, där molnen långsamt gled isär och lämnade plats åt blå vårhimmel och solglitter på hustaken. Avlägset hördes fnitter från några tjejer på väg genom stan, bärandes på tygkassar fyllda med, ja, förmodligen samma vaniljbullar mamma just försökt muta henne med.
Agda drog in luften i lungorna och kände sig plötsligt neutral som en kopp mellanmjölk. Livet snurrade vidare folk stressade till bussen, barn jagade duvor, folk satt på uteservering och sörplade kaffe för fyrtio kronor koppen. Allting gick framåt, och det kändes banalt skönt.
Resten av veckan försökte Agda envist slippa tänka på parkfarsen. Jobbet på reklambyrån krävde all hennes energi. Teamet laddade inför en gigantisk kampanj och det var stress som i Färjan på TV4. Hon kom först och gick sist, bläddrade Excelark tills ögonen gick i kors och svor över deadlines. Efter maten blev det knäckemackor och mjukost framför Nyheterna, sedan somnade hon halvvägs genom Antikrundan.
Men på kvällarna, när lägenheten blev tyst och stadens brus dog ut, kröp minnena ändå fram. Hon såg framför sig mammas nervighet, Simons stackars skjortsnibb och Barbros segerglans i ögonen. Hon ångrade ingenting men kände ändå en liten gnutta sorgsenhet över att allt behövt bli så tydligt.
På fredagen plingade det till i inboxen kollegan Björn bjöd in till födelsedagsfest. Blir kul kom och träffa nya människor, det är ju snart sommar, och du behöver skratta lite! Agda fingrade på mobilen. Ena sidan av henne längtade nachos & Netflix, andra sidan skrek: Ut med dig, umgänge!
Jag kommer, skrev hon och tryckte på skicka.
Festen hölls på ett litet, mysigt café i Midsommarkransen. Rött tegel, träbord, soffor fulla av stickade kuddar. När Agda steg in var stället redan fullt av folk. Doften av kaffe och kanelbullar låg tung, jazz strömmade ur högtalarna och folk skrattade i grupper och skrotade runt med pappersmuggar.
Direkt upptäckte hon födelsedagsbarnet, Björn, viftandes över bardisken. Han sken upp när han fick syn på henne.
Agda! Äntligen trodde ett tag du ställde in, sa han och slog ut med armarna.
Trodde jag med! Men vad tusan, man ska väl leva lite, log Agda.
Efter ett snabbt skvaller om jobbet skickade Björn iväg henne till ett bord längst vid fönstret.
Gå dit, där sitter trevliga typer jag knappt hinner prata med själv. Kom, ta en kaffe de bits inte!
Agda hämtade saft från baren och slog sig ner vid sällskapet, där någon just dragit ett lagom dåligt skämt på bredaste göteborska. Hon hälsade och hakade på i konversationen.
Hej, du måste vara Agda? hördes plötsligt en röst vid hennes sida. Jag är Jesper, Maries kollega.
Japp, det stämmer, svarade Agda och log. Trevligt!
Du jobbar på Kommunikatörerna va? Har hört rykten om ditt spektakulära projekt där.
Agda blev paff. Att någon från ett annat team ens visste vad hon sysslade med var ovanligt.
Japp, det där med Hållbara Torsdagar, förtydligade hon.
Jag jobbar med siffror vi hjälpte er med rapporteringen i höstas, fortsatte Jesper.
Plötsligt var de indragna i ett samtal, lätt och utan minsta spår av pinsamhet. Jesper var både smart och kul, han ställde frågor och lyssnade verkligen, och Agda insåg att hon log mer på en kvart än på hela året sammanlagt.
När sorlet efter en stund blev outhärdligt och en armé svensexa skulle sjunga Stad i ljus, föreslog Jesper avväpnande:
Ska vi gå ut och andas lite syre? Här inne får man snart öronskador.
De gick ut. Natten var sval, bara ett svagt brummande från staden hördes. De lutade sig mot räcket utanför och spejade på bilarnas röda bromsljus.
Och vad gör du när du är ledig, Agda? frågade Jesper, likt någon från en trevligare version av Bonde söker fru.
Jag promenerar, läser, ibland bio, ibland tvättar jag hardcore, alltså, svarade Agda torrt.
Själv gillar jag att resa. Förra året cyklade jag mellan Visby och Slite. Gick åt fyra punkteringar och en ask Ballerinakex, men annars toppen!
Berätta mer! utropade Agda, för nu lät det faktiskt spännande.
Jesper pladdrade på om Tofta strand, vindpinade fyrar och att snubbla in på grillkvällar med vilt främmande gotlänningar. Agda kom på sig själv med att drömma sig bort.
Men du vill du åka på roadtrip någon gång? Bara för att byta miljö? föreslog Jesper utan minsta påträngande ton.
Agda pausade, road av hans uppriktighet.
Spännande. Men skynda långsamt, sa hon och blinkade.
Absolut. Men kan jag få bjuda på kaffe imorgon?
Ja, gärna det, svarade Agda, och kände för första gången på länge något liknande förväntan.
När hon senare låg hemma i soffan och försökte vrida av sig skorna ringde mobilen. Mamma.
Hur är det, gumman? Mamma lät som om hon snubblade fram på tunn is.
Bara bra, sa Agda och hasade ner bland kuddarna. Har varit på fest, träffade en kille faktiskt.
Hurdan då? Otroligt?
Nej, vet du vad, honom slipper du sälja in, skrattade Agda. Han har humor, kan lyssna och viktigast av allt han ringer inte mamma om han får punka.
Mamma började fnissa på andra sidan:
Då kanske jag kan lugna ner mig lite?
Agda blev allvarligare.
Ja, mamma. Det är rätt att du bryr dig. Men nu ordnar sig allt. Jag sköter resten själv, okej?
Då så. Jag älskar dig, gumman.
Jag dig också.
Agda lade undan mobilen, såg ut genom fönstret där Stockholm glimmade av gula och orange lampor. Någonstans borta i Hornstull hördes ungdomar skratta, stadsbussarna svepte förbi som blå spöken.
Hon log. Oavsett hur livet snurrar, är det enklast och bäst när alla får välja sin egen väg även man, även mamma. Och ibland räcker det faktiskt att njuta av en kopp kaffe, ett leende, och ljudet av ett Stockholm som aldrig blir riktigt tyst.
