Tomrum
Du har blivit ett tomrum, Elin. Förstår du? Ett tomt, tomt rum.
Han säger det jämnt, nästan utan känsla, som om han läser upp en inköpslista. Han står vid fönstret, med ryggen mot henne, och tittar ut över innergården. Någon rastar en liten brun tax där nere, taxen drar ivrigt i kopplet mot en vattenpöl.
Elin Jönsdotter sitter i soffan med en kall kopp te mellan händerna. Hon har haft koppen där nästan tjugo minuter utan att dricka, för hon vet inte vart hon skulle göra av händerna annars.
Vad menar du? frågar hon.
Hennes röst är låg, nästan ohörbar.
Jag menar precis det jag säger. Oskar vänder sig till slut om. Hans ansikte är uttråkat, nästan slitet, som hos någon som blivit tvungen att förklara det självklara. Jag tittar på dig och ser ingenting. Bara gråhet. Du går omkring, du lagar mat, du sover. Du är som en möbel, Elin. Stabil och bra, men likväl en möbel.
Hon ställer ner koppen på bordet, porslinet klirrar tyst mot träytan.
Tio år, säger hon.
Vad “tio år”?
Vi har bott ihop i tio år.
Jaha, och? Han rycker på axlarna, går över rummet, sätter sig i fåtöljen mittemot. Tio år det är tillräckligt länge för att inse att det inte finns någon mening att fortsätta. Jag vill inte leva såhär längre. Jag vill… han söker efter ordet. Jag vill känna någonting. Och det får jag inte med dig. Du inspirerar mig inte. Det känns som du inte ens finns, fast du sitter här.
Det känns i Elin, en liten enveten pinne inom henne som långsamt börjar vika sig.
Vart ska jag ta vägen, Oskar?
Det får du lösa. Han lägger ena benet över det andra. Lägenheten står fortfarande på mammas namn, det vet du. Så rent juridiskt är du ingen här. Jag stressar inte, men… en vecka räcker va? Du hittar något.
En vecka räcker, säger hon mekaniskt.
Bra. Han tar sin telefon från bordet, börjar bläddra. För honom är samtalet uppenbarligen avslutat.
Elin reser sig. Går in i sovrummet, stänger dörren. Lägger sig ovanpå överkastet, stirrar upp i taket. Det är vitt, men i hörnet finns en fläck hon tänkt måla över i två år nu. Det blev aldrig av.
På andra sidan väggen hörs lågt ljud från tv:n. Oskar har hittat något att sysselsätta sig med.
Hon gråter inte. Hon bara ligger där och ser på det vita taket med fläcken. Inuti henne är det så tyst, på samma sätt som det blir tyst i ett hus efter att man slagit sönder en ruta.
***
Veckan som följer flyter ihop till dimma. Oskar är nästan aldrig hemma, kommer sent, går tidigt. De säger ingenting. Elin packar sina saker, och det är pinsamt enkelt; hon har egentligen inte så mycket där. Några klänningar, vinterjackan, en låda med gamla foton, och några syjournaler hon sparat trots att hon inte ens öppnat dem på länge.
Syjournalerna lägger hon undan.
Går en stund, sedan tar hon fram dem igen.
Hon ringer sin mors kusin, tant Inga, som hon inte träffat sedan mammans begravning för sju år sedan. Tant Inga lyssnar, tystnar länge och säger sedan:
Kom hit. Jag har ett rum, litet men det får duga. Du får bo här tills du hittar något eget.
Tant Inga bor i ett miljonprogramsområde i norra Malmö, längst bort där bussen går en gång i timmen och Coop är den enda butiken på tre kvarter. Elin har aldrig tyckt om området. Femvånings betonghus, avskavd färg och gamla popplar som varje vår lägger ett vitt ludd över allt.
Elin kommer dit med två väskor och en resväska en fredag kväll.
Herregud, vad mager du har blivit, säger tant Inga i dörren. Hon är låg och stadig, med ett tydligt rynkigt men vänligt ansikte, och doftar varmt av ättiksgurka och något hembakat. Kom in nu, stå inte i dörren. Ska du äta?
Nej, inte nu, tant Inga.
Du måste äta, säger hon kort och går fräsande ut i köket.
Rummet är litet, med en smal bäddsoffa, en gammal garderob och ett fönster som vetter mot en grå husvägg. Tapeterna är blekta, någon gång var de nog blå. Tre krukor med pelargoner står på fönsterbrädan, de är välskötta och blommar rött.
Elin ställer väskorna, sätter sig på soffan. Fjädrarna knarrar.
Vill du ha te? ropar tant Inga från köket.
Gärna, svarar hon.
Och just där, i det lilla rummet med pelargoner och halvblå tapeter, börjar hon äntligen gråta.
***
Sedan följer en tid som är lång och tungsint.
Morgnarna är svårast; Elin vaknar tidigt, ligger kvar och lyssnar på när tant Inga smäller med vattenkokaren på andra sidan väggen och bilar gnisslar bromsar ute på parkeringen. Hon går ut till köket, dricker te, stirrar ut mot den grå vägg.
Tant Inga är klok. Hon frågar inte, kommer inte med råd eller “det går över, du hittar någon bättre”. Hon lagar mat, låter Elin titta på tv och lägger ibland ut en kortlek på bordet om kvällarna:
Ska vi ta en omgång Finns i sjön?
Så spelar de. Tysta, nästan ordlösa.
Elin har lite pengar. Hon tar ut allt från sitt sparkonto fyrtiotvå tusen kronor, vilket räcker i Skåne ungefär en månad eller två, om man lever sparsamt. Hon är sparsam.
Hon har haft jobb som ekonomiassistent på ett litet byggföretag, det finns kvar tre dagar i veckan jobbar hon på andra sidan stan, hanterar papper, får ut sjuttiotusen per månad. Pengarna ska räcka även för att betala tant Inga för rummet, även om tant Inga ogärna tar emot tills Elin lämnar ett kuvert på köksbordet och går därifrån.
Kvällarna är värst. Hon ligger i sitt lilla rum och tankarna går i ring. Tio år det är ingen småsak. Tio år med frukostar, sjukdagar, högtider, julgranar, små bråk och försoningar. Han såg bara tomhet. Då måste det ha funnits tomhet i henne, något som slocknat utan att hon märkte det. Eller i honom. Eller i dem båda.
Ibland tar hon fram mobilen, bläddrar långt bak i deras konversation. Fotot från Gotland, tre år sedan. Oskar omfamnar henne, båda skrattar. Hon minns inte vad det var som var så roligt.
De kvällarna kryper hon ner under täcket extra tidigt.
En kväll öppnar tant Inga dörren:
Elin, sover du?
Nej.
Det hörs. Paus. Är du hungrig?
Nej.
Sov då. Hon tystnar igen. Vet du, jag kastade faktiskt ut min också. Långt innan du föddes. Trodde jag skulle dö av sorg. Det blev jag inte.
Dörren slår till. Tant Inga går.
Elin ligger där i mörkret och tänker: snart femtio, och nu ska hon börja om. Hur gör man det, egentligen?
***
Symaskinen hittar hon i mitten av den andra månaden.
Tant Inga ber henne rensa ut översta hyllan i hallen: ingen har röjt där på åratal, prylarna riskerar att ramla när dörren öppnas. Elin säger ja, hon behöver något att sysselsätta sig med.
Hon hittar gamla nummer av Hemmets Journal, ett trasigt paraply, knappaskar, tomma parfymflaskor, högar av vykort med bleknade hälsningar. Längst bak, inlindad i ett urtvättat lakan, hittar hon något tungt.
Det är en symaskin. Svart metall, gulddekor i kanterna, lite nött men fortfarande vacker. På fronten står det “Husqvarna”, bokstäverna svänger.
Tant Inga! ropar Elin.
Tant Inga kommer från köket, renhandduk på axeln.
Oj, det är moster Mildreds gamla maskin! Hade glömt bort den. Om den funkar? Vet faktiskt inte.
Får jag prova?
Tant Inga tittar extra noga på henne.
Kan du sy?
Jag kunde en gång.
Ja, prova på bara.
Elin bär in maskinen till sitt lilla rum, ställer den vid fönstret. Hon torkar av ytan, lossar på gammalt trådrester och tygbitar från en bortglömd söm trettio år gammal. Hittar tillbehör: spolar, några trådrullar, nålar, ett gulnat måttband, saxar gamla men fortfarande vassa.
Till och med oljekannan hittar hon. Oljan är stel, men hon köper ny i järnaffären, smörjer maskinen, rensar matartänderna, vevar hjulet. Det går trögt först, sedan allt lättare.
Hon sitter tre timmar, kanske mer. Trär maskinen, laddar undertråden. Sänker pressarfoten över en stuvbit tyg hon hittat, trycker på trampan.
Det sjunger i metallen, maskinen surrar jämnt, och Elin känner något underligt. Som när blodet kommer tillbaka i en avdomnad hand: lite smärta, men också liv.
Hon stannar, ser på sömmen. Perfekt rak. Nära nog i alla fall.
Något rör sig längst inne i hennes minne.
***
Hon var arton och sydde jämt av mammans gamla klänningar blev kjolar, av billiga stuvar blusar. I ateljén mittemot folkhögskolan arbetade Rune, en äldre skräddare med ständigt plåstrade fingrar, och Elin gick ofta dit, såg honom klippa ut mönster och nåla, hur han avslutade sömmarna. Rune förklarade alltid tålmodigt: han såg att Elin verkligen ville lära sig.
Sedan kom högskolan, Oskar, bröllop, vardag som växte sig tjock. Symaskinen, köpt för första lönen, sålde hon när hon flyttade ihop med Oskar hans lägenhet var liten, den fick inte plats, han sa det tog för mycket utrymme. Hon sålde den utan invändningar; hon var förälskad och trodde att andra saker blivit viktigare.
Åren gick, och hon glömde syddrömmen. Ibland, när hon såg en fin klänning på stan eller i en tidning tänkte hon: den där skulle jag kunna sy. Men gjorde det aldrig.
Nu sitter hon i sitt lilla rum med en Husqvarna och hör nålen slå jämnt och tryggt i tyget.
Nästa dag åker hon till Malmös textilmarknad. Inte till köpcentrum, utan till den gamla saluhallen, där tyger säljs på rulle och det går att köpa en meter linne för någon hundralapp.
Hon går runt, klämmer på tyger: lin, chiffong, tunn ull, en blågrå viskos, mjuk och matt, vacker i all sin enkelhet.
Hur mycket finns kvar? frågar hon säljaren.
Fyra och en halv meter.
Jag tar allting.
Expediten slår in.
Vad ska du sy? undrar hon.
En klänning, säger Elin.
Och förvånas själv över att det känns så självklart.
***
Hon klipper på golvet: nålar fast mönstret, som hon skissat ur minnet med hjälp av ett av tant Ingas gamla mönsterblad. Enkelt snitt, rak modell, midjeband, ståkrage och trekvartsärm. Inga krusiduller, bara bra form.
Tant Inga tittar till ibland, säger inget. En gång ställer hon ner en kopp te bredvid Elin.
Fin färg du valt, säger hon.
Elin vågar knappt klippa första snittet. Men saxen hon hittar är oväntat vass, och så fort hon klipper första linjen släpper rädslan.
Hon syr i tre kvällar.
Inte för att det är svårt, utan för att hon tar god tid på sig. Jobbar i lugn och ro efter jobbet, syr för hand ibland, följer ordningen: sidsömmar, sedan dragkedjan, kragen, ärmarna som krånglar och måste göras om ett par gånger.
Krånglar något, sprättar hon upp och gör om. Maskinen går jämnt och tyst, så att tankarna om Oskar tystnar, det är bara söm, tyg, och linjer som gäller.
Tredje kvällen är sista sömmen klar. Hon klipper trådarna, stryker pressade sömmar, hänger klänningen på en galge, tar ett steg tillbaka.
Bra klänning.
Enkelt, blågrått, vilsamt och snyggt utan att vara märkvärdigt. Midjebandet markerar, ståkragen ger det där lilla extra.
Hon provar.
Står framför tant Ingas stora hallspegel, glaset är gammalt med mörka fläckar, men visar ärligt.
Elin ser länge på sig själv i spegeln, kanske en minut eller längre.
I spegelbilden är det en kvinna som ser på henne. Inte “ingen”, inte “en möbel”. Bara en kvinna, femtio år, med mörkt hår uppsatt i en enkel knut, rak i ryggen med blicken där något trevande sakta tänds.
Klänningen sitter som den ska. Väldigt fint.
Elin! ropar tant Inga från köket. Kom hit och visa!
Elin går ut, fortfarande i klänningen.
Tant Inga vänder sig om från spisen, tittar till. Pausar en sekund.
Ja, där satt den, säger hon, och vänder sig igen mot soppan. Men Elin ser att hon ler.
Elin går tillbaka till sitt rum, smeker tyget vid knät. Tunt, lent tyg. Klänningen drar inte, sitter precis rätt.
Inombords känns det där lilla sticka, som böjts i början, en aning räta ut sig.
***
På lördagen går hon ut i klänningen.
Bara en promenad. Tant Inga vill ha medicin från apoteket, Elin tar receptet, drar på sig klänningen och den ljusa jacka hon hittat i sina väskor, och går ut.
Luft och höstsol, början på oktober. Popplarna börjar bli gula.
Hon märker medan hon går: hon rör sig annorlunda. Inte som förut, när hon skyndat, alltid sett ner. Hon ser: en katt på fönsterbrädan, en tant stickar blått garn på en bänk, ett barn försöker släpa sin mamma till vattenpölen.
Apoteket är en kvart bort, intill finns ett nytt litet café, “Hörnan”, som hon inte lagt märke till förut. Skylten säger “färska bullar och kaffe”.
Hon får för sig att gå in. Beställer cappuccino och en kanelbulle varför inte.
Cafét har några få bord. I ett hörn sitter en kvinna i sextioårsåldern, elegant med grått, kort hår, stora örhängen och lugn självklarhet. Hon sitter lätt böjd över mobilen med kaffekoppen bredvid.
Elin sätter sig vid fönstret. Dricker kaffe, ser ut. Allt är rätt och gott, utan någon särskild orsak.
Efter en stund hör hon kvinnan.
Ursäkta.
Elin vänder sig.
Jag vill inte vara påträngande, men du har så väldigt fin klänning. Får jag fråga var den är köpt?
Elin blir förvånad.
Den har jag sytt själv.
Kvinnan ler intresserat.
Du är sömmerska?
Nej, bara jag brukade sy. Börjar om nu, tror jag.
Sådant här snitt kvinnan synar klänningen med vana ögon. Det ser enkelt ut, men arbetet märks. Jag jobbade i många år på ett syateljé, man ser när det är skickligt gjort.
Tack, säger Elin, lite ställd.
Karin Lindström, presenterar kvinnan sig. Du kan bara säga Karin.
Elin.
Elin, jag har en fråga, och om den känns knepig är det bara att säga nej. Karin tar sin kopp med bägge händer. Jag fyller sextiofem om tre veckor och behöver en klänning. Men allt jag hittar i butikerna är för tantigt eller för ungt. Men den där det är precis vad jag söker. Skulle du kunna sy en åt mig?
Elin ser på henne. Karin möter blicken, trygg och rak. Inget påträngande, bara en fråga.
Något flyttar sig inom Elin.
Jag kan försöka, säger hon.
***
Karin kommer hem till tant Inga två dagar senare, har med sig ett vackert vinrött tyg hon köpt i stan.
Elin tar mått vid köksbordet, gör skisser och Karin väljer: lätt utställd kjol, trekvartsärm, v-ringning men diskret.
Det där blir perfekt, säger Karin.
Den är klar om två veckor.
Vad kostar det?
Elin tvekar. Hon har inte tänkt på priset.
Jag vet inte riktigt, säger hon ärligt.
Jag säger vad det hade kostat på ateljé i stan, Karin nämner en summa. Jag ger dig så mycket. Det är mer än rätt.
Det är lika mycket som Elin tjänar på två veckor på ekonomiassistentjobbet.
Hon nickar till slut.
Okej.
När Karin gått ur köket kommer tant Inga in.
Hördu, det var en bra peng för jobbet.
Det var det, säger Elin.
Du ska fortsätta sy, Elin. Du är duktig.
Elin ser på henne.
Varför tog du emot mig, tant Inga? Vi kände ju knappt varandra.
Hon tänker efter innan hon svarar.
Du är Annas dotter. Anna hjälpte mig en gång, det är därför. Man betalar tillbaka när man kan.
Sen går hon ut i köket.
Elin ser ut genom fönstret. Till sin förvåning har någon målat blå klätterblommor längs gråväggen mittemot.
***
Klänningen till Karin blir en helt annan utmaning. För någon annan, på beställning det känns seriöst.
Elin klipper försiktigt, håller saxen länge över det dyra tyget innan hon vågar börja. Sedan måste hon gå snabbt inte tveka.
Hon syr under fem dagar varenda söm noggrant, dragkedjan sys för hand. Karin kommer på provning och Elin ser direkt: det blev rätt.
Herregud, Karin speglar sig i hallen. Såg aldrig ut såhär förr.
Hon snurrar, känner på tyget.
Det är ju faktiskt jag.
Det är klart det är, säger Elin.
Nej, men du förstår känslan. Ett plagg man är bärare av, inte döljer sig i.
Det behövs ett litet justering vid ena höften, Elin nålar. Karin vill knappt ta av sig klänningen.
Jag har en vän, säger hon medan Elin rättar till, och min sons svärdotter gifter sig nästa år. Hon kanske också vill ha hjälp?
Jag kan sy, svarar Elin.
Karin nickar nöjt, precis som hon väntat sig det.
***
De följande två månaderna blir omvälvande, på ett nästan vackert sätt.
Karins vän beställer kostym, sedan kommer en granne med ett blusbeställning, och en yngre kvinna vill ha klänning till sin arbetsfest. Elin syr. En av kunderna lägger ut en bild med texten “Äntligen hittat en riktig sömmerska” fler beställningar trillar in.
Tant Ingas lilla rum blir fullt av tyg på soffa, fönsterbräda, stolar. Maskinen jobbar nästan varje kväll, ibland hela helger.
Tant Inga klagar aldrig. Hon säger bara en morgon:
Du behöver större plats nu, Elin.
Jag vet, säger Elin.
Hon letar lokal i stan. Två första är fel. Den tredje stämmer: en gammal våning i stenhus nära Rörsjöparken, stora fönster, högt i tak, trägolv. Dyrt, men ljust och rätt.
Hon räknar på siffrorna. Allt sparat går åt, ändå måste hon låna.
Hon ringer Karin, vet inte ens varför, men gör det.
Ta lokalen, säger Karin utan att blinka. Jag lånar dig pengarna, utan ränta. Betala tillbaka när du kan.
Men det går inte
Elin, avbryter Karin vänligt. Du har gett mig årets vackraste klänning. Låt mig återgälda. Det är inget välgörenhet. Sånt gör man för varandra.
Elin tystnar.
Dessutom, tillägger Karin med ett skratt, nu vill redan fyra av mina vänner boka in sig. Det är i mitt intresse. Du måste ha riktig ateljé.
***
Elin öppnar systudion i början av december.
Hon tar med sig gamla Husqvarna-maskinen, även om den nu är mer symbol än verktyg den nya köpta industrimaskinen är snabbare, effektivare. Men Husqvarnan får en plats vid fönstret.
Ateljén blir ljus och trygg. Skärbord, två arbetsplatser, hyllor med tyger och tillbehör, en stor fullängdsspegel. Hon sätter upp sina egna mönsterskisser på väggen. Tant Inga kommer förbi, ser sig om, rör vid hyllan, tittar länge i spegeln.
Ja, det blev bra, summerar hon.
Tant Inga, säger Elin och räcker fram ett kuvert. Det här är för allt. Alla månader. Allt du gjort.
Tant Inga protesterar, men Elin ger sig inte.
Min kyl är slut nu, muttrar tant Inga lite senare. Låter som en traktor.
Vi köper en ny, säger Elin.
De går till Elgiganten. Tant Inga väljer noga, fingrar på dörrar, grillar försäljaren om frysfack. Väljer till slut en rejäl, silverfärgad kyl.
När de bär in den och hon ser det lilla leendet i tant Ingas ansikte, förstår Elin att hon gjort något viktigt.
***
December ger högar av beställningar. Alla vill vara fina till jul och nyår. Elin jobbar sent, ibland till nio på kvällen, dricker sitt tredje kopp te och låter maskinen arbeta.
I januari blir det lugnare. Hon anställer en ung kvinna, Frida, som är duktig på finish men ny på mönster. Frida är lärling, Elin instruerar och upptäcker det är skönt att få lära ut.
Ekonomijobbet säger hon upp, stannar till april, sedan är det slut.
I mars ringer ny kund. En kvinna som själv syr, frågar efter kurser.
Jag är ingen lärare, säger Elin.
Men du kan, säger kunden. Karin Lindström rekommenderade dig.
Kom förbi, vi ser.
Och så startar den första kursen, sen en till. En liten grupp hinner bildas en helt ny energi.
Till våren flyttar Elin till egen lägenhet nära ateljén. En etta på tredje våningen med ljus kök och vita väggar, inga märken någonstans. Hon tar med sig sitt, sätter upp gardiner självsydda.
Första kvällen sitter hon med te vid fönstret. Ner mot gården står björkarna, det är hennes hem. Litet, än så länge anonymt, men det är hennes plats.
***
I slutet av maj ser hon Oskar igen.
Hon går genom Pildammsparken på väg hem från ateljén. Det doftar syrén, löven är ljusgröna i kvällssolen. Väskan är tung med tygprover.
Hon ser honom magrare, kläderna hänger och gången är annorlunda. Han hejdar sig när han får syn på henne.
Han står kvar. Hon fortsätter, men när de möts säger han:
Elin.
Hon stannar.
Hej, Oskar.
Han ser trevande ut. Rörda händer, blicken letar.
Du ser… bra ut.
Tack.
Tystnad. En kvinna går förbi med barnvagn.
Du bor här?
Ja.
Han sväljer.
Får jag prata med dig? Bara sitta en stund?
Hon ser på honom. Det är något trött i hans ansikte som är annorlunda mot förr.
Vi kan sitta där, säger hon och pekar på bänken.
De sätter sig. Han ser på sina händer.
Jag vet inte hur jag ska börja.
Säg vad som är.
Hon stack, säger han till slut. Den jag ja, hon stack. Halvår sedan. Sa att jag är tråkig, ambitionslös. Ironiskt, eller hur?
Jag förstår.
Jobbet är borta, företaget lades ner. Bor hos morsan. Allt… allt rasade. Jag tänker ibland att jag gjorde fel. Gjorde en stor jävla miss, Elin.
Hon lyssnar.
Du var alltid där, ställde upp, fanns. Och jag ja. Jag jagade något. Det du gav såg jag inte ens. Sa att du var ett tomrum. Det går inte att förlåta, men du ska veta att jag tänker ofta på det.
Elin ser på björkarna. Någon grillar i gården, doft av kol och fläsk.
Oskar, säger hon. Man är inte skyldig till att kärleken tar slut. Sånt händer.
Han är tyst.
Men du är ansvarig för hur du sa det. “Tomrum”, “möbel”, “dra härifrån” det var hårt. Inte för att du är en dålig människa, men hårt, och det satt kvar länge hos mig.
Jag vet, säger han lågt.
Men du gjorde något gott ändå.
Han höjer blicken.
Du knuffade ut mig. Det var räligt, Oskar. Jag gick därifrån med två väskor och fyrtiotusen på kontot. Hade ingen aning om vad jag skulle göra. Var som föräldralös hos tant Inga, lipade varje kväll. Det var förfärligt.
Elin…
Låt mig tala klart. För där där hittade jag symaskinen. Kom ihåg att jag kunde sy. Och att jag tyckte om det, men slutade för det fanns liksom inte plats. För du tyckte den tog plats. Så började jag sy igen, först åt mig, sedan andra. Idag har jag egen ateljé i centrum, Oskar. Folk kommer, jag gillar det jag gör.
Han ser på henne, märkligt.
Hade du inte motat ut mig, hade jag varit kvar. Kokt potatis och inte vetat ett dugg om mig själv. Så: tack, men ingen comeback.
Har du förlåtit?
Elin tänker.
Jag är inte arg längre. Men gå tillbaka det vill jag inte. Inte av ilska. Men för att jag är där jag ska vara nu. För första gången.
Han vänder bort blicken.
Hur är Inga? frågar han plötsligt.
Bra. Köpt ny kyl åt henne. Dricker te på söndagar, spelar Finns i sjön.
Oskar ler. En äkta leende.
Du har alltid varit en fin människa, Elin.
Det har du också, säger hon. Vi passade bara inte. Längesedan.
Hon tar väskan.
Du måste iväg?
Ja. Jobb tidigt, kund redan åtta imorgon.
Okej. Jag är glad för din skull, ärligt.
Jag för dig också.
Det är uppriktigt sagt. Det finns ingen bitterhet, ingen triumf. Hon önskar honom gott. För arg har hon slutat vara.
Hon går hemåt genom parken. Känner hans blick några steg, sedan försvinner han nog åt andra hållet.
Björkarnas smala skuggor på asfalten. Elin följer dem hem, tygprover i väskan, katalog med nålar och knappar. Morgonens kund, fröken Persson, pensionerad lärarinna, vill ha en rak vintrig kjol: “inte för vid, men stilig, så man kan gå på Dramaten eller till läkaren utan att skämmas”.
Elin funderar på skärningen för en sådan figur inte lång, lite bred över höften. En rak kjol kräver jämvikt: linjen måste jobba med, inte mot kroppen.
Sådana tankar springer i huvudet och samtidigt känner hon: syréner doftar som mest om kvällen. Ett barn åker sparkcykel, nynnar någon sång från en Astrid Lindgren-film. Någon steker pannkakor i fönstret.
***
På systudion jobbar hon inte mer ikväll efter sju får maskinen vila. Hon hämtar bara sin bok med kundmått från klippbordet. Husqvarna-maskinen står bredvid, guldornament i kvällssolen.
Elin drar handen över metallen.
Tack, viskar hon.
Det är lite lustigt att tacka en maskin, men vem annars? Tant Inga, Karin, Frida, alla kunderna? Eller sammanträffandena, som började i eländet men ledde hit till ljuset, rummet, vinden.
Hon släcker, låser, går ut på torget.
Staden lever: folk promenerar, bilar rullar, barn skrattar nånstans. En vanlig svensk majkväll.
På vägen hem går hon in på lilla “Evas Bröd”, hämtar en limpa med solrosfrön och en burk svensk honung från en äldre kvinna.
God kväll, säger Elin.
God kväll, bra honung den här veckan, majhonung. Prova till frukost!
Det ska jag.
Hon går hem. I väskan bröd, honung, kundboken och synålskatalogen. Klänningen hon har är av ljus naturfärgad lin, sydd veckan innan. Mysigt.
Hon går, funderar på fröken Perssons kjol, att beställa nytt lin, att Frida nästan klarar enklare mönster själv nu.
Sen slutar hon tänka jobb och bara rör sig i natten.
Himlen glöder ljusrosa över taken. Svalor far förbi som skuggor. Livet pågår, med all sin oreda och skönhet.
“Lycka efter skilsmässa,” skulle kvällstidningarna skriva. Som om det är något särskilt. Elin tänker inte så. Hon tänker: nu går jag hem. Imorgon vaknar jag tidigt, har jobb jag kan och gillar, söndag hos tant Inga, nöjda kunder, en Husqvarna vid fönstret och denna kvällshimmel.
Detta är nog. Inte magiskt. Inte för lite. Bara: nog. Kanske är det det de menar med att börja om inte över en natt, utan ett plagg i taget, en ateljé, en lägenhet, en majkväll med bröd och honung.
Hon ringer tant Inga.
Tant, är du hemma?
Var skulle jag annars vara? Tittar på tv. Något särskilt?
Nej. Bara ringer.
Kommer du på söndag?
Ja. Ska jag baka paj?
Med äpple, om det går. Äpple gillar jag.
Klart det blir äpple.
Elin lägger ifrån sig telefonen. Går in, tar trappan upp, öppnar sin dörr.
Det doftar svagt av lin. Hon sydde där igår när regnet slog mot rutan. Hon la undan tygresterna, men doften är kvar.
Hon sätter på tevatten, tar fram brödet, öppnar honungen. Den är blekgul, klar.
Utanför fönstret jagar svalorna, men långsammare nu; kvällen faller.
Hon brer honung på bröd, smakar. Det är gott, mycket gott.
***
Morgonen är klar.
Fröken Persson dyker upp prick åtta, liten, energisk, kortvitt hår och vaken blick bakom glasögonen.
Elin Jönsdotter, säger hon, jag har tagit med ett exempel. Visst, en sån här kjol men inte så vid.
Hon visar ett utskrivet foto.
Elin granskar det. Bra kjol, diskret men snyggt för den figuren.
Sätt dig ner så går vi igenom hur vi gör.
Hon slår sig ner, händer i knät.
Du vet, säger hon och ser sig om, jag har drömt om en sån här kjol länge. Men i butikerna är allt fel. Din kund, min granne, sa att hon kände sig som sig själv igen efter din klänning. Det är bästa betyg tycker jag.
Det tycker jag med, ler Elin.
Hon tar fram boken, måttbandet.
Ställ dig här, tack.
Fröken Persson ställer sig, rätar på ryggen, ser sig i stora spegeln.
Man är ju pensionär nu, fyra år, säger hon igen. Trodde man kunde sluta bry sig om hur man såg ut. Men varför det egentligen? Jag har mycket kvar. Varför gå i vad som helst?
Precis så, säger Elin.
Hon tar mått och antecknar, funderar kring kjolens form. Solen värmer genom ateljéns höga fönster, virkar rutmönster på golvet. Husqvarnan står i hörnet, Frida kommer vid tio, nästa kund elva.
