Tyst deg
Ingrid, förstår du ens vilka som kommer på lördag? Erik står i dörren till köket och ser på henne, som om hon gjort fel igen. Bara står där och stirrar.
Ingrid håller just på att lägga över degen på bakbordet. Mjölet går upp till armbågarna.
Jag förstår. Dina kollegor och deras fruar. Du har sagt det tre gånger.
Jag sa att det inte bara är kollegor. Det är Danielsson och hans fru. Han är delägare i företaget. Och Lindström. Vet du ens vem Lindström är?
Erik, jag bakar. Kan vi ta det sen?
Han kommer in i köket, trots att han vanligtvis håller sig undan här. Köket stör honom med sitt pågående liv, dofterna, kastrullerna, våta handdukar på krokar.
Inte sen. Jag vill att du förstår nu. De här människorna åker till Alperna på semester. Deras fruar klär sig i designkläder. De går på restauranger där man beställer via surfplatta, inte med menyer av papper.
Vad vill du att jag ska göra med det? Ingrid möter hans blick.
Servera inte dina pajer, det är vad jag vill. Beställ något fint istället. Det finns catering, de levererar i snygga kartonger precis som på restaurang. Jag ger dig pengar.
Ingrid är tyst. Ser ner på degen, sedan upp på honom igen.
Jag har redan knådat.
Ingrid.
Jag har redan satt degen, Erik. Jag gick upp klockan sex. Jag ska till saluhallen och köpa kött. Det kommer bli bra. Oroa dig inte.
Han skakar på huvudet, som om hon sagt något barnsligt.
Du förstår inte de här människorna, säger han och går ut.
Ingrid står kvar och tittar ut genom fönstret. Utanför är det mars, grått och fuktigt. En duva sitter på en gren och ser bort. Hon sänker blicken till degen och börjar knåda igen.
***
Hon är femtiotvå och har levt med Erik i tjugoåtta år. De träffades i Umeå när hon var ekonom på ett byggföretag, och han just blivit avdelningschef och gick omkring i bredaxlade kostymer. Hon minns honom då, ung, lite tafatt med kvinnor, alltid pillande på en knapp när han blev nervös. Hon älskade just den där mänskliga osäkerheten.
Sen flytt, först till Sundsvall, sen till Stockholm. Varje gång packade hon allt, tog katten, lärde känna nya grannar och var tvungen att hitta nya ICA och vårdcentraler. Erik avancerade, och för varje kliv blev han en annan, långsamt, knappt märkbart, som en älv som urholkar stranden på lång tid.
De fick inga barn. Först sa läkarna en sak, sedan ingenting, sedan pratade de inte om det alls. Ingrid sörjde för sig själv, stilla, men fann en slags ro. All moderskärlek hon bar på lade hon i hemmet, matlagningen, pallkragarna på landet, pelargonerna i köksfönstret, eller på grannarnas ungar, de som ibland fick bullar över räcket.
Pajerna var hennes språk. Det förstod hon, fast något hon aldrig sagt högt. När det inte gick att säga något eller när ord inte hjälpte, gick hon till köket. Det gjorde hon även vid glädje. Hon kände degen bättre än något recept eller termometer, visste exakt när den var klar: på spänsten under handflatan, på värmen i degen, på hur den följde hennes långfingrar.
Erik åt hennes mat i tjugoåtta år. Åt och teg. Hon har förstått nu tystnaden tolkade hon som samtycke.
***
Fredagen före satt hon uppe till midnatt. Hon bakade köttfärspaj enligt mormors recept, den med riktigt spröd kant och gyllene yta som doftar i hela trapphuset. Hon gjorde piroger med potatis och keso. Lät köttbullarna kallna i kylen inför morgondagen. Blandade sallad på surkål, morötter och lingon. Satte in en fläsklägg med vitlök och enris i ugnen.
Erik kom hem elva, såg allt, sa ingenting. Gick bara förbi in i sovrummet.
Ingrid plockade undan i köket, hängde av sig förklädet, satte sig en stund på pallen vid fönstret och drack te. Imorgon kommer folk, de ska sitta vid bordet och hon ska bjuda på det hon kan bäst. Det känns enkelt. Tryggt.
Hon går och lägger sig halv ett och somnar direkt.
***
Gästerna kommer klockan sju. De är sex personer: Danielsson med fru Johanna, Lindström med fru Karin och så en till som Erik presenterar som Lennart Johansson, utan titel, men med sådan respekt att Ingrid förstår att han är den viktigaste.
Johanna Danielsson är smal, välklädd i svart klänning som nog kostar en månads svensk pension. Hon kliver in, sveper med blicken och bedömer snabbt allt: lägenheten, gardinerna, Ingrid.
Karin Lindström, yngre och platinablond med tunna ögonbryn och doft av dyr parfym, har överdriven leende redan i hallen.
Lennart Johansson är drygt sextio, kraftig med stora händer och vakna ögon. Han är den enda som hälsar ordentligt:
Du är värdinnan? Trevligt att ses.
Ingrid visar in dem i vardagsrummet, där allt är dukat. Fin linneduk med broderi, tända ljus, rätt bestick. Kallskuret med dill på fat, piroger staplade i en djup skål, pajen skuren i bitar på en träslev, gyllenbrun och krispig.
De sätter sig. Erik öppnar en flaska rödvin som Danielsson haft med sig, något italienskt.
Johanna ser på bordet, säger lågt, men så att alla hör:
Jaha, köttbullar. Var evigheter sen
Någonting i hennes ton får Ingrid ur balans, som en gaslukt man vet att något är fel, men det dröjer innan man förstår vad.
Varsågoda, säger Ingrid. Det är köttfärspaj, piroger, fläsklägg där.
Fläsklägg! Karin utbyter blick med Johanna. Herregud, alltså, jag har inte ätit fläsklägg på femton år. Det är så fett.
Mustigt, rättare sagt, rättar Johanna med ett skratt som får Ingrid att se ner på sina skor.
Männen hugger in. Danielsson tar av det kallskurna, nickar, men säger inget. Lindström en bit paj. Lennart Johansson häller upp vatten och ser eftertänksam ut.
Du lagar väl inte mat själv, Erik? frågar Karin med ett leende.
Nej, Ingrid är vår husmor, säger Erik. Tonen antyder något nästan löjligt men acceptabelt.
Ingrid, kommer du från en liten familj? frågar Johanna, plockar en salladsbit. Från landet?
Umeå, svarar Ingrid.
Ser man på! Där lever sånt kvar. Hemmatraditioner och robust mat, pajer, sylta. Riktigt lantligt. Inget illa ment. Men i stan har vi lämnat det där. Dietisterna säger ju att det här gelatin är farligt för blodkärlen.
Ingrid ser på henne.
Gelatin rätt tillagat är kollagen, säger hon lugnt. Bra för lederna.
Gammal kunskap, viftar Johanna bort det. Vi har inte ätit kött på tre år. Bara fisk och sånt. Har ni tänkt på det, Erik? Vi har en fantastisk näringsexpert i bekantskapskretsen.
Erik skrattar svagt, undanglidande. Det där skrattet när man inte vet vad man egentligen tycker, men vill passa in.
Ingrid är konservativ, säger han.
Det ordet, konservativ, fastnar. Det faller på bordet som en enkrona som ingen vill ha.
Sedan kommenterar Karin att pajdegen är för tung, att hon tänker på figuren, och Johanna berättar om en restaurang i city där maten serveras som skum. Snart pratar de om priser på bostadsrätter och Ingrid förstår att hon är dekor, värdinnan som ska le och servera.
Hon ler.
Hon fyller på vin, tar ut nya fat, samlar in tomma tallrikar. Frågar om någon vill ha mer. Ingen tackar.
Vid niotiden ser Johanna mot pajen, nästan orörd, och säger:
Jag ska vara ärlig, nu när vi är bland vänner. Det här är väldigt folkligt. Inte illa ment, Ingrid. Men bland oss blir det lite fel. Ni förstår? Det är en annan nivå.
Det blir tyst. Ingrid söker Eriks blick.
Erik stirrar ner i glaset.
Alla har sina traditioner, säger Lennart Johansson till sist, och på ett sätt som får Johanna att tystna.
Men Erik öppnar munnen:
Ingrid, jag bad dig beställa mat. Nu blev det ändå din väg.
Ingrid reser sig, samlar ihop tallrikar, går långsamt mot köket: det är tungt att bära. Sätter tallrikarna i diskhon. Står vid fönstret. Ute är det mörkt, gatlyktorna speglar sig i asfalten, det regnar lätt.
Hon hör skratt och klirr. Någon ställer ner ett glas.
Ingrid tar av sig förklädet. Hänger upp det på kroken. Tar ner det igen, viker ihop och lägger på stolen.
Går tillbaka till vardagsrummet.
Ursäkta mig, säger hon. Jag har fått ont i huvudet. Det finns mat på bordet.
Ingen märker det särskilt.
***
Hon städar undan maten runt ett på natten, när gästerna gått. Erik går tyst till sängs, säger ingenting.
Ingrid packar in paj på ett stort fat, täcker med plast. Piroger i en kastrull. Sylta i smörpapper. Lägg i folie.
Hon tar med allt ut strax före halv två. Salutorget ligger nära ett bygge. Vid barackerna lyser lampor, trots natten.
Där sitter tre byggjobbare i overaller och dricker termoskaffe. En röker, två värmer händerna runt kopparna.
God kväll, säger Ingrid. Ursäkta att det är sent. Jag tog med lite mat om ni vill ha.
De stirrar.
Vad är det där? frågar rökaren.
Paj med kött. Piroger. Fläsklägg. Sylta, men den ska helst kylas.
Jobbarna ser på varandra.
Att du orkar, säger en och reser sig. Vi hjälper till.
De bär in fat och kastrull. En river av plasten, smakar en bit paj, och Ingrids bröst fylls av något varmt.
Hemlagat, säger han och tuggar. Gud, hemlagat.
Min mamma gjorde så här, säger nästa, tar en pirog. Exakt så.
Bor du där? nickar tredje mot höghuset. Fest?
Hade gäster, säger Ingrid. Men det blev över.
Synd för dem. Bra mat.
Jag vet, säger hon.
Hon står kvar några minuter, ser dem äta. Äter på riktigt, med aptit, och ingen låtsas. En av dem tar redan mer.
Tack, säger en av dem.
Det är jag som tackar, svarar Ingrid och går hem.
***
Hon sover inte den natten. Ligger på soffan i vardagsrummet, stirrar upp i taket. Sovrummet är tyst. Erik verkar sova lugnt.
Hon tänker på att tjugoåtta år är lång tid nästan ett helt vuxenliv. Tänker på när han sa: Din väg igen. Inte fel, inte emot, bara igen, som om det var fel att ha egen vilja.
Hon tänker på byggjobbarna, deras tystnad och ärlighet inför maten. Tänker på att i det här hemmet är hon inte längre välkommen inte som sig själv med sina pajer, sina morgnar på saluhallen, sitt språk i köket.
Det utrymmet har andra ting redan tagit.
Klockan fyra på morgonen fattar hon sitt beslut. I tystnad, utan dramatik som när man bokar läkartid efter lång tvekan: dags nu.
***
Hon skriver en lapp med stadig handstil.
“Erik. Jag går. Inte för att jag är sårad, utan för att jag förstår. Tack för åren. Nycklarna ligger på byrån. Ingrid”
Lägger nycklarna. Båda: ytterdörr och postfack.
Packar en liten väska: papper, ombyte, telefon, laddare, swishar över några tusen kronor från sparkontot. Någon mat tar hon inte med. Det känns viktigare än det borde hon lämnar nu allt det bakade. Kanske en del av sig själv.
Klockan är nästan fem, gryningen är på väg. Regnet har lättat, asfalten glänser. Hon tar taxi till väninnan Karin, tvärs över stan.
Karin öppnar sömnig, i morgonrock, säger inget. Stiger undan.
Ska jag sätta på te?
Gör det.
De sitter vid Karins köksbord, dricker te nästan ordlöst. Karin ser ibland undrande på henne, men väntar. Hon är en sådan vän som kan vara tyst med en annan människa.
Du stack? frågar hon till sist.
Jag stack.
För gott?
Ingrid funderar.
För gott.
Karin nickar. Häller upp mer te.
***
Första veckorna är konstiga. Erik ringer. Först kort: Var är du? Kom hem. Sedan längre: Kan vi prata?. Sedan: Förstår du vad du gör? Sedan slutar han.
Ingrid bor hos Karin. De sover vägg i vägg, äter frukost tillsammans, kollar någon serie ibland. Karin ger inga råd. Ingrid är tacksam för det.
Efter tre veckor tar Ingrid tag i det praktiska. Hon kan papper, gammal ekonom ändå, så hon gör skilsmässan själv. Lägenheten köptes i äktenskapet. Erik erbjuder utköp av hennes del. Hon går med. Hon vill slippa tjafs.
Pengarna sätts in på kontot. Hon ser på siffrorna: tjugoåtta år är det mycket eller lite? Ingen aning. Det får räcka.
Jobb börjar hon söka efter månad. Hon promenerar genom Stockholm, sitter på små konditorier, dricker kaffe, ser på folk. Hon är femtiotvå och känner sig för första gången på länge som sig själv vad det nu innebär.
En dag hamnar hon på ett kafé i Vasastan med låga hus och gamla träd. Kaféet heter kort och gott Vid Vägen. Inget design, trämöbler, svarta tavlan för menyn, en tv i hörnet. Men doften är god nybakat bröd och kaffe.
Hon beställer te och en syltbulle. Bullen är gjord av köpedeg, inte hembakad, det märks.
Bakom disken står en kvinna runt sextio, rundkindad, trött, i blekblå förkläde.
Smakade bullen? frågar hon.
Lite torr, svarar Ingrid ärligt.
Kvinnan suckar.
Jag vet. Bagaren slutade första veckan i månaden. Nu köper vi in, men färdigbakat är inte samma sak.
Ingrid väntar lite.
Söker ni bagare?
Kvinnan granskar henne.
Kan du baka?
Jag kan, säger Ingrid.
***
Hon heter Siv Johansson och öppnade kaféet efter pensionen för åtta år sen, när orken att bara gå hemma tröt. Kaféet är hennes liv, ibland på minus men alltid levande. Siv är av sorten som bestämmer snabbt, lyssnar på magkänslan.
Kom imorgon bitti, säger hon. Så ser vi.
Nästa morgon kommer Ingrid sju. Tar på förklädet. Kikar runt. Litet, men smart kök, allt på sin plats.
Hon bakar piroger med potatis och lök. Bullar med kanel. Sätter deg för äppelpaj på jäsning.
Siv dyker upp åtta, ställer sig i dörren och ser på.
Var har du lärt dig sånt här?
Av livet, svarar Ingrid.
Första kunderna smakar piroger halv nio. En kvinna köper två, kommer tillbaka om tio minuter för en till. En man med byggarhjälm köper med sig en påse bullar: Det här är grejer! En student står och väljer mellan äpple och potatis, tar båda.
Siv räknar under disken.
Vid lunch pratar de om anställning. Ingrid vill jobba vardagar sju till tre, ledig söndag. Liten lön, men Siv säger: Går det bra, höjer jag.
Det går bra.
***
Efter tre månader känner kvarteren till “Vid Vägen”. Inte för annonser det behövs knappt, folk pratar ändå. Testa bullarna som mormor brukade göra, säger dom till varandra.
Ingrid sätter veckomeny. Måndag fiskpaj, tisdag kalvpaj, onsdag jäskar hon surdegsbröd och kön börjar tidigt. Torsdag pannkakor med sylt, populära bland kvinnor som vill prata av sig. Fredag köttfärspaj slutsåld till lunchen.
Söndagar är Ingrid ledig. Hon går till Östermalms saluhall, för att hon vill. Väljer äpplen, pratar med tanterna som säljer färskost. Hon köper smör av samma handlare varje vecka.
Hon bor nu själv. Hyr en liten etta nära kaféet: enkelt, men med ett lugnt gårdsgavelfönster, slitna men starka möbler. Hon hänger linnedukar i köket. Pelargon i fönstret. Hemtrevligt.
Karin kommer på fika några gånger i månaden.
Du ser bättre ut, säger Karin.
Jag sover gott, svarar Ingrid.
Det syns.
På kvällarna läser hon ibland. Ibland film, ibland bara sitta vid fönstret och höra poppeln susa på gården. Tystnaden är värdefull.
***
En man som heter Tomas ser hon första gången i oktober. Han kommer en onsdag, brödet är redan slut.
För sent ute? frågar Siv från disken.
Ja, svarar han lite skamsen. Kommer det mer imorgon?
Bröd bara onsdag. Men bullar finns torsdag.
Han ser på svarta tavlan. Köper kaffe, tar en kåldolme. Sitter vid fönstret, läser pocketbok.
Nästa onsdag, halv åtta, köper han två limpor. Ingrid bär ut plåten.
Rätt i tid nu, säger hon.
Han skrattar. Lite trött, men vänligt, med de där veckade ögonvrårna som folk får av många år på byggen eller av lång erfarenhet.
Jag får väl sova på trappan tisdag natt så att jag inte missar, säger han skämtsamt.
Siv sparkar ut dig vid åtta.
Då får jag hålla till på trappan.
Så lär de känna varandra. Genom mjukt bröd, skratt, vardagligt nonsens som visar sig vara äkta.
Tomas är femtioåtta, ingenjör på ett konsultbolag, bor granne flera år, har varit skild i sju år. Två vuxna barn, bor själva. Han är lugn.
De börjar prata, först i kassan, sedan över kaffe. Snart går de en promenad på rasten.
Han frågar om jobbet. Inte av artighet, på riktigt. Hon berättar om degar, om när man känner temperaturen, om varför surdegsbröd håller längre. Han lyssnar, avbryter inte.
En dag säger hon:
En person sa till mig en gång att det jag gör är gammaldags. Pajer, köttbullar, hemlagat.
Tomas väntar.
Det är väl vad man räknar som ålderdomligt, säger han till sist. För mig är det omodernare att låtsas. Det har jag tröttnat på.
Hon ser på honom.
Väl sagt.
Jag försöker, svarar han enkelt.
***
Kvinnors liv blir sällan raka. Ingrid vet. Lyckan kommer sällan på en gång, den kommer smygande, som regnvatten i en brunn: sakta, tills man plötsligt ser att den börjar räcka till.
Med Tomas börjar de träffas i mars. Ingen brådska, inga förklaringar. En dag frågar han om de ska gå på bio. Hon tackar ja. Efteråt äter de på enkel restaurang. Han beställer soppa och ber om bröd.
Är det gott bröd? frågar hon.
Han bryter en bit, tuggar, funderar.
Nej. Inte som ditt.
Det är ärligt sagt. Bara ett konstaterande.
Hon ler lite, säger inget, men minns det.
Kaféet har vuxit. Siv utökar menyn, serverar lunch, tar in en hjälpreda. Funderar på fler platser ute till sommaren.
Ingrid tänker på ett eget ställe. Litet. På en lugn gata. Morgon och kväll ska dofta bröd. En vag dröm, men ändå en dröm.
Hon har lärt sig att inte jäkta.
***
Erik dyker upp i slutet av april.
Hon ser honom från kaféfönstret. Han står utanför, stirrar på skylten. Först känner hon inte igen honom så oförberett. Men hjärtat gör ett extra slag.
Han går in.
Siv är i köket. Kunder i lokalen. Ingrid vid disken.
Hej, säger Erik.
Han ser äldre ut. Eller kanske mer som den han blev: mer markerade fåror, en avvaktande blick. Ovan gatan, lite vilsen och borta.
Hej, svarar Ingrid.
Jag hittade dig tack vare Karin. Hon berättade att du jobbar här.
Det stämmer.
Han sneglar förstrött på träborden, menytavlan, disken. Någonting rör sig i hans ansikte kanske medlidande, kanske förvåning.
Vill du ha kaffe?
Gärna.
Hon häller upp. Han håller koppen ett tag, dricker tyst.
Jag har hört att det går bra för dig.
Det går.
De säger att du bakar bäst bröd i kvarteret.
Kul.
Erik ställer ifrån sig koppen.
Det är svåra tider nu. Danielsson och jag gick skilda vägar, företaget omstruktureras. Det är tufft.
Ingrid känner ingen skadeglädje. Bara ett slags vaksam vänlighet som att se en främling vara ledsen och smått värna om honom.
Tråkigt att höra för dig, säger hon.
Jag vill att du kommer tillbaka.
Det blir lite tystare. Eller är det hennes inbillning.
Vi kan börja om. Jag har idéer, funderar på att byta stad, börja om på nytt.
Erik.
Vänta. Det blev fel då. Jag förstår det nu. Jag har tänkt på dig.
Bra att du har gjort det.
Så du lyssnar på mig.
Ingrid lägger händerna på disken.
Jag lyssnar. Säg minns du i lördags, när jag kom ut i köket och du sa inför alla: “Din väg igen”?
Han är tyst.
Ja.
Du sa inte att jag hade rätt, eller att maten var god. Bara att jag gjorde “som vanligt”, som om det var fel i sig.
Erik sänker huvudet.
Jag var stressad. Ville att allt skulle vara rätt.
Viktiga människor, svarar Ingrid. Jag minns. Men de där byggjobbarna som åt min paj sent den natten, de var också viktiga. Du bara kände inte dem.
Han ser på henne.
Jag förstår dig inte ibland.
Jag vet, säger hon vänligt. Det är ditt svar.
Kaffebryggaren väsnas bakom. Nya kunder stiger in. Ingrid vänder sig.
Ett ögonblick, säger hon till kunderna och ser på Erik igen. Jag måste jobba.
Ingrid.
Erik. Jag är inte arg. Men jag kommer inte tillbaka. Inte för att jag är sårad, utan för att jag äntligen känner mig hemma. För första gången.
Han ser på henne i några sekunder. Nickar, sakta, som att han tvingas acceptera ett faktum.
Okej, säger han.
Tar jackan, går mot dörren. Vid tröskeln:
Du ser faktiskt bra ut, säger han. Det är inget försöka lappa, bara konstaterat.
Tack, svarar Ingrid.
Dörren stängs.
***
Hon tar hand om två kunder. En köper bröd och köttfärspaj. En vill ha soppa, men får vänta till tolv.
Sen går hon ut till köket, häller upp vatten. Dricker stående. Klockan är knappt elva; dags att sätta deg för morgondagen.
Hon tar fram mjöl, mäter upp. Tillsätter surdegen som bubblar i burken den hon matar varje dag, något levande.
Händerna vet vad de gör.
***
På eftermiddagen kommer Tomas vid tre, precis när hennes pass är slutt. Han gör så ibland, bara kliver in.
Hur var dagen? frågar han.
Ovanlig, svarar hon.
Du kanske berättar?
De går ut i vårsolen längs gatan, långsamt, skuggan lång.
Min exman var här.
Tomas stannar inte, de fortsätter.
Och?
Han ville att jag skulle komma tillbaka.
Sa du nej?
Ja.
Tyst en stund.
Var det svårt?
Ingrid tänker.
Inte så farligt. Jag kände mest medlidande. Han såg ut som någon som gått långt och kommit fram, men där var tomt.
Hans eget val.
Ja. Men det är ändå synd om någon som inte hittade rätt.
Han nickar. Det är en varm, respektfull nick, den sorten som säger: Jag lyssnar och förstår.
Vet du, säger han, jag har länge velat säga en sak, men aldrig hittat rätt läge.
Säg.
Jag har inte mött någon med händer som dina. Det handlar inte bara om bröd. Det är något mer. Förstår du?
Ingrid ler snett.
Jag tror det.
Det ville jag att du visste.
De promenerar vidare förbi gårdar, pensionärer på bänkar, barn som skriker på lekplatsen. Himlen över taken är ljusblå, bara några molntussar.
Tomas, säger hon.
Ja.
Jag har insett en sak i år. Jag har väntat så länge på att bli uppskattad, att få höra bra gjort. Men sen slutade jag vänta. Och då blev det lättare.
Man måste värdera sig själv först.
Precis. Synd att jag insåg det sent.
Det är aldrig för sent. Vissa inser det aldrig.
Ingrid skrattar tyst, mest för sig själv.
***
Kafé “Vid Vägen” har fullt upp till sommaren. Uteserveringen är ständigt full när solen skiner. Siv förhandlar med grannlokalen, vill utöka och erbjuder Ingrid delägarskap. Ingrid vill tänka.
Hon tänker inte länge. Säger ja.
Det är en enkel kvinnlig klokskap, inte tagen ur några böcker eller tidningar, utan egen, genomlevd: Var inte rädd för det du är bra på. Göm det inte. Be aldrig om ursäkt för det. Hitta någonstans där det behövs och stanna där.
Hon stannar.
***
En kväll i juni, när det är varmt och fönstret står öppet, sitter Ingrid i köket och skriver i sitt block. Inte dagbok, bara tankar, ibland recept blandat med annat. Hon har alltid gjort så.
Utanför susar poppeln. Pelargonen blommar i fönstret. I kylen står surdegen och väntar på morgondagen.
Hon skriver: Det märkligaste med livet är att det bästa ofta börjar när man tror allt är över.
Sträcker över det.
Skriver om: Pajen blir bäst när man inte har bråttom.
Hon småler, slår igen blocket.
***
Karin ringer söndag morgon.
Hur är läget?
Bra. Jag sover tills åtta.
Herregud. Tills åtta. Jag är glad för dig.
Kom över. Jag bakar paj.
Med vad?
Äpplen och kanel.
Jag kommer, säger Karin och lägger på.
