Sin egen plats
Mamma, men vad gör du?! Vad gör du?! Elin var nära till tårar medan hon såg sin mamma slänga ut hennes enkla tillhörigheter ur garderoben. Den röda klänningen med vita prickar, Elins absoluta favorit, hamnade ovarsamt på golvet och lockade genast till sig lillebror Patrik, som satt där på mattan. Han grabbade tag i skärpet och stoppade det rätt i munnen. Nej Patrik! Släpp! Ge hit!
Du gråter över en trasa nu?! Britt-Marie kastade Elins jeans i högen med resten av kläderna och smällde igen garderobsdörren. Ut härifrån!
Men var ska jag ta vägen, mamma? Det är ju kväll! Seriöst, vad håller du på med?!
Jag gör precis vad jag vill! Det här är mitt hem! Du passar inte in här längre!
Och jag då? Är det inte mitt hem också?
Nej, lilla vän! Du har inget här längre! Mutterade Britt-Marie, lyfte upp sin son och snöt hans näsa i Elins klänning utan minsta skam i kroppen. Ingenting! Och sluta reta gallfeber på mig! Jag har äntligen börjat få ordning på mitt liv och nu försöker du sätta käppar i hjulet? Glöm det!
Men mamma, vad förstör jag?! Vad?!
Vem flörtar och fjäskar för Viktor om inte du, va?!
Mamma! Elin skrek så högt att Patrik vaknade till, blev rädd och började gråta. Hör du ens dig själv?!
Jättebra till och med! Nu räcker det! Jag har sagt mitt! Försvinn om fem minuter annars får du hjälp genom fönstret!
Britt-Marie sparkade till dörren och marscherade därifrån, medan Elin stod kvar, helt förtvivlad. Vad hände ens nyss? Blev hon precis utkastad från sitt eget hem? Hjärnan strejkade. Tankarna snurrade men ingen logik fanns där. Patriks gråt på andra sidan dörren fick henne till slut att vakna till. Det var ju alltid hennes roll nu att trösta, hitta på lekar, bara se till att det blev tyst så fort Viktor, mammas nya man, muttrade över barnskriket. Han tålde nämligen varken ljud eller blöjor, helst inget med barn alls. Elin, som växt upp i värme och uppmärksamhet från hela familjen, förstod ingenting av hur hennes mamma blivit så här. Istället för att själv bära omkring på lillebror, dumpades han alltid i Elins knä medan mamma försvann i viktiga samtal med Viktor.
Ta hand om din bror! Du är ju vuxen nu hjälp till!
Vuxen? Igår var hon fortfarande gulliga pappas och mammas älskling, idag plötsligt det där främmande elementet, som mamma numera kallade henne. De senaste två åren hade gått för fort. Allt förändrades i familjen.
Först dog pappa i en hjärtinfarkt. Orättvist och dumt han hade ju kunnat räddas om någon vid busshållplatsen bara brytt sig ett dugg. Han var ju inte ens femtio, snyggt klädd och såg verkligen inte ut som nån lodis ändå låg han där, mitt i Malmö, medan folk rusade förbi i sina stressiga svenska liv. Ingen stannade, ingen ringde ambulans, ingen frågade om han behövde hjälp. Folk kanske trodde han var full annars sover man väl inte på trottoaren i november. Till slut var det en kvinna som vågade ta tag i axeln men då var det för sent.
Elin minns tydligt hur hennes mamma reagerade. Hon frös liksom fast i tiden. Elin grät, försökte nå fram, men det gick inte. Britt-Marie fällde inte en tår på begravningen, stängde sen in sig på sitt rum och glömde bort att hon hade en dotter.
De hade inga släktingar, föräldrarna var stolta självplockare. Vi har bara varandra, det räcker, vi behöver ingen annan! hade alltid varit devisen. Och Elin hade faktiskt också tyckt så; hon avskydde när det kom gäster. Vad skulle de här och göra? Familjen var bäst oavsett!
Det var först när hon började skolan hon förstod och såg hur andra hade det. I hennes klass, mitt i Lund, var det mest tjejer, så hon fick sitta bredvid en liten kvick tjej svart som natten i håret, det tyngde som bly i flätor breda som handled. Elin var djupt avundsjuk medan hennes egna ljusa lockar svävade runt huvudet, omöjliga att tämja hur många gummiband mamma än försökte med. Elin blev snabbt Maskrosen i klassen.
Det tog två dagar innan Elin vågade smeka väninnans glansiga hårtest. Flickan kastade irriterat ner flätan över ryggen och muttrade:
Ska klippa av dem! Mamma får väl skrika om hon vill.
Elin, utan att tänka, fläktade handen över det lena, blanka håret och viskade:
Du är inte klok. Det är jättefint!
Där började vänskapen med Mika som egentligen hette Mikaela men bara kallas så av farmor. Mika var fjärde dottern i ett kaotiskt men hjärtevarmt kollektivhus. Första gången Elin hälsade på kändes det som hon hamnat i ett kosläpp på stadens största innergård: vuxna, barn, ungar, gamlingar, spädbarn ett folkmyller utan slut. Hon försökte reda ut vem som var vem men gav ändå snabbt upp. Hon lärde känna Mikas mamma, som utan frågor tog varenda gäst i famn och preppade köksbordet med mer mat än ett genomsnittligt midsommarbuffébord. Hon lärde känna storasyskonen, som utan protest förklarade ekvationer och genast trollade fram bullar. Till och med pyttesystrarna bakade bröd medan hennes egen mamma shasade iväg Elin från köket. Du är för liten!
Här, i Mikas hem, insåg Elin att släkt och vänner inte är så himla farligt. Klart det kan gå åt skogen, det också men än så länge var det ev ständig fest med oändliga mängder pepparkakor, presenter på alla högtider och pysselkvällar varannan torsdag. Att få presenter även på mammas namnsdag blev snabbt en svensk-finsk vana.
Varför får du present idag? Elin undrade. Mika bara ryckte på axlarna.
Måste man vänta på sin egen födelsedag för att man ska bli glad? Eller räcker det att någon är glad, så är man glad. Vänta bara till jul, då rasslar det presentpapper över hela huset!
Elins mamma gillade inte vänskapen. Hon gillade inte Mika hade Britt-Marie sett hennes kaotiska hem skulle hon förbjudit dottern att hälsa på. Men lyckligtvis jobbade Britt-Marie ofta. Elin kunde bara kila hem efter plugget och svälja soppan, sen iväg till Mika där någon i köket alltid såg till att hon fick mat och en pytteliten kakbit (Du ser så mager ut!).
Det var hos Mika Elin landade när hon förlorade sin far. Familjen skickade snabbt två äldre bröder med en överlevnadsplånbok dvs en tusenlapp och kanelbullar och såg till att Britt-Marie fick hjälp med allt papperskrångel. Mamman muttrade, snörpte på munnen men gjorde som de sa, sneglande sitt irriterade, anka-ansikte på bröderna. Mika grät tillsammans med Elin och bakade så många bullar att grannfruarna fick ställa upp frysen för att trycka in allt.
Nästa dag gick Elin ingenstans utan Mikas släkt som skuggade henne och mamman mellan myndighetsmöten, förbifarten nickandes förstående medan Elins mamma varken såg eller hörde.
Annat vore märkligt. Du är som en av oss vi tar hand om dig nu när inga män finns kvar i ditt hem, förklarade Mika senare.
Ett halvår senare gifte Mika sig. Elin blev stum. Skojar du? Inte ska du gifta dig redan? Du drömde ju om att bli läkare vad hände?!
Men jag ska visst läsa till läkare! Pappa har löst allt med min man.
Men varför så tidigt? Du älskar ju knappt honom?
Mika såg förvånad ut.
Sett honom två gånger. Det är inte så viktigt för oss väljer föräldrar, och vi gör så gott vi kan.
Elin blev förskräckt. Men om ni inte älskar varandra då? Ska du bli olycklig?
Kanske. Men du tror väl inte min pappa och mamma vill något ont för mig? De vill att jag ska ha ett hem och en familj det är väl inget fel med det?
Vad svarar man på sånt? Elin gick på bröllopet och grät nästan. När hon fick höra att Mika och hennes man skulle flytta till Stockholm blev det vrålskrik och floder av tårar.
Nu hade Britt-Marie redan Viktor i hasorna och Elin lirkade ut på jobbet eller skolan så länge hon kunde, fast Mika såg.
Varför vill du inte gå hem? Hon undrade.
Elin svarade aldrig. Vad skulle hon säga? Att Viktor, mammas nya kärlek, dök upp på alla konstiga platser i lägenheten och mamma blivit sällsynt butter sen lillebror föddes? Att Elin tvingades låsa sin dörr, något som retade Britt-Marie till vansinne hon kunde ju få för sig att dumpa Patrik i Elins knä, när som helst. Sömnlösa nätter med gungande bebis gav Elin svimningsanfall på vårdutbildningen. Rykten spreds.
Innan hon tagit examen började hon arbeta på sjukhus och vågade andas ut nattpasset blev räddningen, nu slapp hon hemmet.
När Mika och nya maken flyttade åkte Elin hem och rök ihop med mamman så våldsamt att det var omöjligt att backa. Hur försonar man sig med någon som vägrar lyssna på någon annan än sig själv? Och Britt-Marie var ju numera helt ointresserad av både Elin och vanligt förnuft.
När grannen Gunilla klappade lille Patrik på kinden och med göteborgsdialekt la till:
Vilka fina ungar du har, Brittis! Synd att Elins pappa inte fick se hur vacker hans dotter blivit redan en riktig brud! Har hon någon kille nu då? Jobbar jämt verkar det som.
Något med de där orden fick Britt-Marie att släppa alla spärrar. Hon kastade ut Elin ur lägenheten. Nu stod Elin och rafsade ner sina grejer i en väska och försökte febrilt komma på vart hon skulle ta vägen. Har man ingen plats här var finns den då? Nej, att ringa Mika kändes uteslutet hon var ju gravid och pluggade och hade dessutom sitt att oroa sig för.
Elin sneglade ett sista varv i rummet, snappade åt sig pappas foto från skrivbordet och tryckte ner det i väskan. Sen torkade hon tårarna och höjde hakan. Lika bra hon hade känt sig främmande hemma länge. Britt-Marie får väl ordna sitt bäst hon vill.
Från köket hördes P4s trafikrapport bland kastrullsmattret. Elin tog några försiktiga steg ut i hallen, men stannade. Vad skulle hon säga? Nej, nu räcker det. Förr var allt bra med henne och mamma, men nu fanns där ingen plats för Elin längre.
Ute var det redan svart. Elin huttrade och drog Linas gamla ullhalsduk tätt om halsen fynd från senaste julhelgen med Mika. Hon var alltid frusen och var glad att hon packat overallen, för att hämta kläder hemma fanns inte på kartan. Inget behov av ännu mer drama. Besvikelsen, som låg och gnagde på insidan som ett litet logiskt ilsket troll med vassa tänder fick hon jaga bort. Det fanns viktigare saker nu; först lösa det praktiska.
Vid busshållplatsen var det tomt förutom några samhällsservicearbetare och en stilig blandras som granskade sin värld med den där hederliga Malmöska värmen. Elin placerade väskan på bänken och tryckte in händerna i fickorna.
En bil bromsade in. Hon blev nervös men det var Arvid, Mikas storebror, den där trygga arketypen som en gång räddat henne ur mattekaos och sen hjälpt till på pappas begravning.
Elin?
Men Arvid!
Vad gör du här ute mitt i natten? Ska du till jobbet?
Nja, eller jo till sjukhuset alltså!
Det där tror jag inte på. Vad har hänt? Vad gör du här med resepackning?
Och där medan Arvid såg så snäll ut att man kunde lägga lönespecifikationen i hans famn utan att skämmas rann allt ur henne. Om Britt-Marie, om Viktor, om att hon nu var hem- och möjligtvis huslös.
Okej. Hoppa in. Det ordnar sig. Arvids ord var lika gubbiga som alltid. Elin satte sig och tänkte, ja, han skjutsar väl bara till akuten.
De körde genom ett nattmörkt Malmö. Ingen av dem sa något. Det var varmt i bilen och Elin bara lät sig vara, som om den sista lugna stunden för hela livet. Men till slut insåg hon att de inte alls körde mot sjukhuset.
Ursäkta Arvid vart är vi ens på väg?
Ska du verkligen sova på sjukhuset?
Eh. Ja? Har ingenstans annars.
Och imorgon då? Vad gör du då?
Det vet jag inte
Tur att jag vet, då! Vi åker någon annanstans.
De körde in bland villorna i Limhamn, ett klassiskt folkhemsområde. En ståtlig grind gled undan för Arvids Volvo. In i porten och så upp på tredje våningen och ringde på.
Efter ett tag öppnades dörren av en kvinna lika stor som Skåne i alla fall såg det ut så. I själva verket var det bara en lång, luftig klänning och en reslig figur med barnbarnskramar i famnen.
Arvid! Du dyker alltid upp utan förvarning. Och vem har du där då? Men, lilla gumman! Är det inte Mikas vän? Jag känner igen dig från bröllopet! Kom in! Tror du att du är främmande här, eller? Nä, skärpning!
Elin blev inbjuden i värmen. Korridor i polerad klinker och en kristallkrona så stor att man undrade om man fått en elektrisk snöstorm i ögonen. Arvid viskade något till mormor och försvann med ett hejdåvink, Elin och den vänliga kolossen blev kvar.
Ingen står kvar på tröskeln! Av med jackan, nu ska vi ha kaffe och du ska berätta varför en sån fin flicka hamnat ute mitt i natten. Har du inget hem? Ingen mamma?
Nja det verkar inte så Elin golvades av trötthet, satt sig på pallen och bröt ihop. Brittis (eller Sonja, som hon hette i folkbokföringen) slog armarna om henne, klappade, gungade och försäkrade:
Men lilla gumman, hur får universum för sig sådant? Var inte ledsen jag har sett nog med elände! Det här blir bra igen. Allting går över. Jag lovar!
De satte sig i köket och kaffet brände sötaktigt i koppen så bittert att till och med tårar smakade sött jämfört med Sonjas brygd. Elin smuttade tyst Sonja började berätta. Sin historia började långt bort: ett hem någonstans, många syskon, men en förlorad värld.
Jag har ingen grav till mina föräldrar eller min storasyster. Vi hann inte ens begrava dem det var man kan säga slakt, du behöver inte veta detaljerna. Jag överlevde och bar syskonen därifrån, byggde ett nytt liv. Barnen blev min styrka, andras hjälp, mer än min egen. Nu bär jag styrkan vidare. Här är din plats nu. Tills vidare. Men var inte rädd jag hade värre tanter i mitt liv, ingen har dött av att bli lite extra ompysslad!
Sonja skrattade hesare än vanligt, granskade Elin med järnvilja. Och två år hos henne lärde Elin baka vörtbröd och kavla små kakor så tunna att till och med Mika kapitulerade.
Hur får du till smaken?! Vad är hemligheten? undrade Mika. Hur mår du förresten?
Bättre än någonsin, tack Sonja! Om det inte vore för henne
Sluta nu, annars tror jag du vill ha in mig i himlen på kuppen, skrattade Sonja och rörde försiktigt i kaffet.
Elin tystnade. Mika såg det. Något var fel.
Vad har hänt, Elin?
Mamma är sjuk.
Riktigt sjuk alltså?
Ja Hon har inte långt kvar. Jag vet jag jobbar ju på avdelningen där hon låg.
Har du inte träffat henne?
Jag vågar inte. Minnena alltså, jag kommer bara ihåg hur hon slängde ut mig. Om du och Sonja inte funnits, vart hade jag varit då? Tänkte hon ens på mig när hon bytte ut oss mot Viktor (som ändå drog när han hörde om hennes sjukdom)? Patrik har han dumpat på fosterhem. Man får nämligen inte vårdnaden när man inte har eget boende, även om man jobbar ihjäl sig och extraknäcker!
Mikas ögon blev djupa som svenska insjöar en novemerkväll.
Var är Patrik nu?
Fosterhem. Jag har försökt få hem honom, men det går inte utan mammas adresspapper. Jag sover nästan inte längre, oroar mig för hur han har det.
Varför bor du inte kvar hemma? Mamma kastade ut dig, ja, men det går väl ordna?
Hon skrev ut mig ur folkbokföringen. Kvar bara min väska och ett foto på pappa.
Men du, sluta tänka på dig själv för en sekund. Gå till henne. Sluta grubbla. Patrik behöver dig!
Två dygn innan det var över kom försoningen. Britt-Marie, utmärglad och oförmögen, bad till slut Elin om förlåtelse. Elin tog hand om henne till sista andetaget, sprang mellan myndigheter och fosterhemspapper, tryckte undan ilskan och hämtade hem sin bror. När hon stod där, såg hon bara den unga, glada mamma i röd sommarklänning, som brukade ge henne stora, gula sötkörsbär. Inget mer än så. Bara det där lilla förlorade lyckliga, lite kladdigt av bärsaft och sol.
Jag förlåter dig, mamma.
Och Sonjas ord gjorde sig påminda:
Man måste släppa ilskan. Den äter bara upp dig, lämnar inget gott kvar.
Någon vecka senare tog Elin, med lillebror i ett fast grepp, steget in i sin nya lägenhet.
Är vi hemma för gott nu, Elin? undrade Patrik.
Ja, älskling. Nu är vi hemma. Det här är vår plats.
Och när han nickade allvarligt, förstod Elin det här, det är faktiskt rätt. Allting hade hamnat där det skulle.
