Alla ljög för brodern, men ändå kände sig Ylva alltid som den lurade
Mobilen ringde i natten.
Ylva, huset brinner! Moderns röst hackade sig genom gråten, man hörde elden fräsa, skrik och röster.
Sömnen försvann på en sekund.
Moderns hus låg bortåt en mil utanför Uppsala, stort men långt ifrån nytt. Staden byggde ut, landsbygden tog små steg närmare stadens ytterkanter. Ylva funderade på hur många år huset hade haft.
Morfar till Ylvas far hade en gång byggt det, farfar hade byggt till en sommarvåning en gång i tiden, och till slut hade man isolerat och höjt taket till ett varmt kontor på ovanvåningen.
Och så huset hade breddats, en glasveranda hade byggts till på sidan. Från utsidan såg det stabilt ut men skenet bedrog. På vintern var det sjukt kallt, på sommaren gick det knappt att andas i fukten.
Sakta men säkert höll huset på att ruttna. Alla visste det. Egentligen borde det rivas, men modern var enveten: renovering skulle det vara. Hon bestämde. Pappa hade gått bort huset var hennes ansvar.
Pengar finns bara till renovering, inte nytt bygge.
Varför klamrar du dig fast vid ett stort hus, mamma? skulle vi ta något mindre räcker pengarna, det finns fina projekt, två våningar till rimligt pris. Du skulle få plats för blomrabatter, sa Ylva mjukt.
Du förstår inte, Ylva, kontrade hennes bror Gustav direkt. Det är släktens hus, vårt arvegods, vi måste bevara det! Renovera bara, så känns allt som nytt.
Gustav tog alltid moderns parti, och hon hans. Ylvas råd togs alltid emot som nålar, fast de ofta var klokast.
Hon hade börjat vänja sig. När ännu ett av Gustavs projekt rasade ihop, skakade Ylva bara på huvudet de hade själva valt det.
Okej, renovera, gör som ni vill.
Men Ylva, vi behöver din hjälp. Bara lite, om pengarna inte räcker till. Jag har redan sålt lägenheten i Sundsvall som din moster hade. Den var ändå för långt bort.
Du sålde lägenheten i Sundsvall? För att renovera det här huset? Det räcker säkert till två likadana hus!
Jag ägde bara halva, den andra gick till hennes son.
Och du tvingade honom sälja till dig, sparkade ut min kusin?
Det gjorde jag inte! Han köpte ut min del, visst, jag sålde billigt, men så blev det.
Mamma! Du behöver själv inget nytt. Du kunde ha
Skänkt bort? Jag har familj själv.
Du har kanske rätt. Renovera då. Men om ni ändå inte behöver min hjälp, så åker jag hem.
En månad passerade. Sent en natt kom samtalet. Huset stod i lågor. Ylva och hennes man Mikael kom till bara en glödande ruinhög, inget kvar att rädda.
Ylva, vi får flytta din mamma till en av våra lägenheter. Ettan vid S:t Olofsgatan passar bäst, de senaste hyresgästerna har precis flyttat ut.
Har tänkt samma sak, men lägenheten är din.
Ylva, allt är vårt gemensamt. Din mamma behöver hjälp. Vi tappar uthyrningspengarna från en lägenhet men har två kvar, och vi bor i den tredje.
Men just den är ändå din.
Strunt i det, vi delar allt. Låt henne flytta dit. Vi hjälper till att köpa det hon behöver.
Mamman fick flytta, de köpte nytt där det fattades. En dag åkte Ylva dit utan förvarning med mat och för att säga hej. TV:n stod på, fast det inte funnits någon när lägenheten getts till mamman. Kaffedoften låg tjock i rummet.
Mamma, du sa ju att allt brunnit upp Det där är TV:n vi gav dig till din födelsedag! Kaffebryggaren lever också?
Vad trodde du, att jag snott det? Vi hann tömma allt inför renoveringen. Huset var tomt när det brann. Försäkringen gällde ändå, därför sa jag så. Möblerna är hos Gustav.
Men han har ju precis köpt ny lägenhet, de hann väl aldrig skaffa möbler? Och mina saker är redan hämtade därifrån.
Gustav köpte lägenhet? Men hur?
Fråga honom, jag har ingen aning!
Ylva förstod modern dolde något. Hon skulle aldrig säga det rent ut, men tiden skulle ge svar. Hon hade alltid vetat att modern försökte rädda Gustav.
Han hade aldrig haft turen med sig, allt gick fel för honom, alla bedrog honom. Men det var ändå Ylva som alltid kände sig lurad.
Vad gör du med ruinen? Marken är fin, du har pengar, och försäkringen.
Vad ska jag med det till? Allt är borta. Jag säljer marken. Jag har tak över huvudet tur när man har en rik dotter. Stackars Gustav har otur, bara skulder kvar…
Varför köper du inte ny lägenhet för pengarna?
Vad skulle det vara? Ska du slänga ut din egen mor nu?
Mikaels lägenhet, mamma den är hans.
Det har ni ändå råd med!
Vi skulle kunna bygga nytt hus tillsammans. Alla grannar bygger nytt och fint.
Nej, jag säljer tomten. Så har det varit i generationer, huset går i manslinjen men Gustav vill inte ha. Han trivs i stan.
Jag tänker inte tjata.
Mikael, mamma vill sälja tomten.
Det är hennes beslut. Jag hade hellre byggt nytt. Jag har alltid gillat platsen, din far älskade att sitta under den gamla linden.
Jag blev ledsen när trädet dog. Som ett tecken. Kanske borde vi tänkt på att bygga själva då?
Jag hade gärna bott där, har alltid velat bygga hus tillsammans med dig. Barnen skulle älska det. Tänk när barnbarnen kommer och hälsar på.
Dröm på, du.
Varför inte? Din mamma kan bo där med oss.
Vi bygger det, men tomten är hennes. För att aldrig ångra oss måste vi köpa loss den.
Men det är ju din mamma!
Just därför måste allt göras enligt lag så hon inte kan ändra sig. Jag har en otursbroder, glöm inte det.
Jag kan kolla upp när hon lägger ut den till försäljning. Kanske be henne sälja till oss direkt?
Nej, hon slingrar sig bara då.
Då köper vi bara
Och varför kom ni inte direkt till mig?
Mamma, du behöver pengar. Nu kan du köpa dig en ordentlig bostad.
Modern sa inget, men skyndade sig inte att skaffa lägenhet heller.
Ylva och Mikael byggde huset till slut, satte in allt de sparat, tog bolån. Det gick bra, med jobbet och hyresintäkter.
Efter flytt blev det lättare, de hyrde ut även den tredje lägenheten. Men modern köpte aldrig eget. Pengarna hade gått till Gustav, hans bostadslån höll inte måttet.
Ingen försäkringspeng betalades ut, branden var ingen slump sakerna var redan borta, huset antändes. Slutet blev inte vad någon tänkt.
Modern kom och hälsade på ibland.
Fint här hos er, rymligt, men hos Gustav är det trångt, barnen får ju inte ens varsitt rum, bara två!
Jag sa ju det de skulle köpa större! Huset var bra, synd jag aldrig gick med på nytt hus.
Jag föreslog det före branden, mamma! Hade kunnat lösa det, vi hade hjälpt dig.
Jo, och nu vill jag återvända till stan. Ni får tillbaka er lägenhet, jag flyttar hit. Kanske Gustav också vill följa med. Huset bör ju, som det alltid varit, tillfalla Gustaf.
Menar du allvar? Vi byggde det, men ändå ska det gå till Gustaf? Om gamla huset stått kvar hade han sålt det ändå!
Det får han göra, det är tradition huset går i mansled.
Släkttradition? Huset var åttio år, mamma!
Ingen idé att diskutera. När gör vi bytet?
Vad då för byte, mamma? Vårt hus mot vår gamla lägenhet? Du är bara inskriven i lägenheten, inget mer. Kunde ha låtit bli det också.
Vi vet båda vad pengarna gick till. Nu finns nya arvtagare till det här huset inte Gustav.
Han har bara otur, ni har redan mycket.
Otur? Pengarna från Sundsvall gick till honom, försäkringen hade gått samma väg. Allt från pappa hans. Han är inte olycklig, och jag är knappast rik. Vi slet själva ihop det här!
Han är alldeles för godtrogen han blir alltid lurad.
Den lurade, det är jag! Vårt hus, vår mark, rättvist och lagligt köpt. Gustav får inte det här, men han kan hälsa på som gäst.
En dag dök Ylvas kusin Erik från Stockholm upp på besök.
Tänkte titta till de fattiga släktingarna. Faster sa ju att ni har det riktigt knapert, men här är ju rena herrgården!
Sade mamma det? Såklart
Jag fick ta lån, nu är det betalt. Jag har med ett par örhängen, från min mamma. Hon sa att du skulle ha dem personligen.
Faster var snabb med att vilja ha allt guld efter min mamma. Hann gömma asken innan hon sökte igenom hela huset.
Jag gav inte tillbaka något då, men nu lämnar jag det. Örhängena ska direkt till dig från mamma som ville det så.
Tur du gömde det, annars hade Gustav fått allt! Vi jobbar och sliter, men han får i knät av mamma.
Ge henne inget mer! Sälj det du vill, du behöver det mer. Hon ljög för dig, det är hundra procent säkert.
Vänta, berättar du allt?
Klart jag gör
Moderns besök blev allt färre, värken ökade i benen. Gustav hade fullt upp han blev alltid “lurad”. Ylva och Mikael levde lugnt och lyckligt, barnen trivdes. Erik kom ofta och hälsade på. Livet gick vidare alla smidde sitt eget öde, så gott de kundeSå gick åren, och livet blev vad det blev. Någon gång när hösten kröp in och vindarna ven utanför deras nya, ljusa hus, hittade Ylva örhängena i sin byrålåda. Små, oansenliga, men tunga av minnen. Barnen lekte nere i vardagsrummet, Mikael gick och tände en brasa. Ute mot grusgången såg hon en gestalt långsamt komma gåendemodern, böjd och med käppen i handen.
Ylva öppnade dörren. Modern såg på henne med trötta ögon, men när Ylva räckte fram ett av örhängena log hon matt.
Allt jag sparade, allt jag kämpade förändå var det den lilla saken som var kvar, sa modern tyst.
Jag vet, svarade Ylva. Det var aldrig sakerna som räknades ändå.
Modern nickade. För första gången på länge gick hon in, satte sig i köket och drack kaffe. Något mjukt, oväntat höll på att växa fram där mellan kaffekopparna och barnens skratt från övervåningen.
Den kvällen när modern somnat i gästsängen och huset var stilla, satte sig Ylva vid fönstret där den gamla linden en gång stått. Hon såg ut i trädgården, mot de nyplanterade buskarna, och för första gången kände hon att hon faktiskt hörde hemma härpå riktigt. Hon var den som stannat kvar, som byggt nytt, som valt sin egen väg.
Kanske skulle Gustav fortsätta leta efter sin otur, kanske skulle modern drömma vidare om traditioner ingen längre levde efter. Men Ylva insåg, med en värme hon aldrig känt förut, att hon aldrig varit den lurade. Hon var den som till slut valde självoch det där lilla örhänget i hennes hand, det glimmade som ett löfte om att det äntligen var hennes tur nu.
