Natt, kvinna, katt och kylskåp
Titta inte på mig så där!
Linn glodde strängt på katten, mer bistert än hon egentligen orkade. Hon lyfte till och med ena ögonbrynet, fast hennes mamma alltid förbjudit henne att göra så. I barndomen såg Linns ögonbryn verkligt hotfulla ut mörka och breda, vuxna ihop ovanför näsroten. Det var efter pappa, men Linn hade alltid önskat sig mammas smala, tunna bågar som aldrig skrämde någon.
Självklart hade hon för länge sedan noppat och format brynen som hon ville ha dem, och inte var hon särskilt ung längre heller. Katten, den listige Findus, var väl medveten om det och kunde snäppet mer nonchalant strunta i Linns hotfulla miner. Findus satt där på köksfönstret, och betraktade henne med sina mystiskt gröna ögon, ibland blixtrande till lite kusligt när nattlampans sken från hallen letade sig in. Dörren stod på glänt Linn ville kunna fly, åtminstone ha känslan av det och den slog till ibland av draget, men stängde sig aldrig helt. Till Linns irritation, för hon ville att dörren skulle slå igen. Då skulle hon ha den fulla rätten att öppna en annan dörr kylskåpets.
Linn kröp ihop vid väggen i köket, där hon hade suttit i över en timme, och fixerade kylskåpet med blicken nästan hypnotiskt.
Självklart visste hon prick vad som fanns på de nyskurade hyllorna ända till sista korvskiven. Det var ändå alltid Linn som handlade till hushållet, något som ofta gav hennes make, Oskar, anledning att skoja.
Linn, vad tusan ska vi med kapris till? Ingen av oss äter ju det! Varför köpte du det?
Men det är ju gott.
Jaså? Ja, men hitta då på något sätt att använda dem så ingen storknar.
Och det gjorde hon. Hon hittade alltid på någon lätt excentrisk rätt, för hon klarade sällan att hålla sig till recept. Familjen satt först skeptiska vid bordet, men sedan var plåten soputsad och alla bad om mer.
Alla utom Linn själv.
Hon kunde bara inte äta det hon tillagat. Hon kunde verkligen inte!
Matlagningen fängslade henne, det gav inspiration och glädje. Men så fort hennes matverk blivit klara, hände det där märkliga ett troll, en sorts mormor hon aldrig träffat, dök upp i bakhuvudet och muttrade, log kärvt och försvann, och lämnade Linn sittande hungrig och oförmögen att ens titta på maten hon själv lagat.
Så hon tröstade sig med annat gott sådant som inte behövde lagas. Linns hjärta bultade för god leverpastej, ost med lagrad smak, bullar, sockergodis, våfflor, eller barnens små kex, som hon någon gång norpade i smyg och intalade sig att “barnkex är ju ändå nyttiga!”. Samvetet plågade henne inte så mycket då.
Och hennes hälsa var väl inte på topp.
Fet var hon inte. All energi gick åt i vardagskarusellen tre barn, make, katt, hus, allt krävde hennes omsorg. Dessutom fanns jobbet, som hon uppskattade, ibland till och med älskade om det lämnade rum för omsorg om de sina.
Att klaga på hälsan det hade Linn aldrig lärt sig. Redan som barn matades hon med mammas eviga motto.
Det går över!
Linnéa, vad gnäller du för?! Du har ingen feber. Jaha, du har kollat… Bra, vännen. Drick lite te med hallonsylt och lägg dig. Det går över!
Orden följde henne genom hela barndomen, och hon trodde länge, envist, att allt skulle gå över av sig själv, man behövde inte krångla med hälsan.
Kanske därför, trots sin sjukvårdsutbildning och insikt om att mammas filosofi inte stämde, brydde hon sig knappt ens när kroppen började krångla efter första barnet. Vadå, det ordnar sig, tänkte hon, det går över!
Med andra barnet blev det tuffare. Hon vaknade ändå när lillen skrek, men för Oskar nämnde hon inget om att hon själv mådde dåligt.
Men Oskar förstod.
Lilla Linn, nu tar jag honom! Du behöver sova! Vi klarar oss, jag och pojkarna.
Linn däckade av utmattning men vilan hjälpte inte, skuldkänslorna gnagde på henne.
Vad var hon för en kvinna som inte orkade sitt eget liv?
Hade hon någonsin tänkt på var alla hennes osäkerheter kom ifrån, hade allt fallit på plats. Det är svårt att vara nöjd under mottot: “Du är lite annorlunda…”
Det mantrat kom både från mamma och mormor.
Linnéa, sitt rakt! Du sjunker ihop som ett L! Rak rygg, vännen! Märta, säg nåt! Hon blir ju krokig! mormor slog ut med sina välmanikyrerade händer.
Mamma, tror du jag inte har försökt? Men hon lyssnar ju inte! Alla barn som barn, men Linn går sin egen väg! Hon mumsar hela tiden på något. Gör barn så? Inga metoder hjälper! Inte ens när jag försökte vara sträng!
Lilla, beniga Linn satte sig spikrak, lät tårarna droppa i gröten och vågade inte titta upp.
De hade rätt, tänkte Linn hon var annorlunda…
Det där idealet om smalhet förstod hon långt senare som tonåring, lite rund, med finnar och så självkritisk att skolsalen kändes som ett straff. En gång hittade hon gamla album och allt vändes upp och ner.
Mamma? Hon var ju också rund och god, med samma typ av hy… Varför då så många pikar om varje brödbit?
Svaret kom en dag ändå.
Du förstår ingenting! Titta i spegeln vem ska gifta sig med dig? Jag tappade själv hoppet om mig tills mormor hjälpte mig… vi satt på diet hela familjen!
Mamma, när skilde sig morfar och mormor egentligen?
Vad är det för frågor? Sådant har inget med saken att göra! De var olika, det är allt. Så är livet. Ibland förstår man inte varann.
Men mamma, hur kan man inte förstå någon man levt med så länge?
Nu får du sluta! Gör något vettigt i stället!
Vad “vettigt” var, visste Linn också utan förklaring. Hon drog på sig gympadojjorna och gick till skolans idrottsplats. Hon sprang eller tränade inte om killarna spelade fotboll där då satte hon sig tyst på bänken under linden och tänkte på livet. Först när skymningen sjönk, sprang hon några varv, och bannade sig för latheten.
Alla de där tankarna på bänken var inte förgäves. Hon kom fram till: om hon ändå var ful och ingen skulle gifta sig med henne, då fick hon försöka duga på annat sätt. Hon insåg att om man är någon, ser ingen egentligen på hur du ser ut. Vad du kan betyder mest särskilt om det är något speciellt.
Mamma, jag ska bli läkare.
Det tror jag när jag ser det! Du med dina betyg…
Vad är det för fel? Skolan går ju bra.
Jaja… I så fall är läkare ett vettigt yrke.
Så tycker jag också! svarade Linn och dolde ivrigt sin glädje. Hon visste att mamma annars skulle ångra sig.
Och så blev Linn läkare. En duktig sådan. Hennes eget liv fanns knappt; allt tid las på studier. Linn tog vara på det.
Mamma såg på hennes slit och suckade tungt, men blandade sig sällan. Mormor var nu sjuk och krävde vård så Linn fick vara ifred ett tag.
Men inte för alltid.
Hon hittar aldrig någon själv! Bara plugget i huvudet. Vi måste ta tag i det.
Mormor, envis och envis som alltid, såg till att en äkta matchmaker dök upp.
Varifrån matchmakern kom visste ingen, men det gick snabbt. Kvinnan, liten och energisk, var säker på sin sak:
Hon är ett kap, er flicka! Smart och söt inga problem där.
Linn gapade av förvåning.
Söt?! Hon…?! Lite mindre rund nu, huden bättre, men så värst nöjd var hon inte. Men tydligen det fanns en kavaljer.
När hon väl såg honom, fick hon bita ihop. Kort, spenslig, lite sned och osäker, handen flackade, och han mötte aldrig hennes blick.
Men Linn var uppfostrad. Hon försökte vara vänlig; hon förstod vilket arrangemang släkten gjort.
Det udda tedrickandet hemma gick lugnt till, och snart bokade de en första dejt. Linn blev sen på grund av föreläsningarna, och rusade till kaféet där friare väntade men platsen var tom. Hon var förvånad, men skulle just gå när en kypare vinkade.
Linnéa? Det var till dig. Han såg nervös ut… han slog till och med sönder ett glas. Sen gick han.
Lappen var kort. “Sök mig inte.”
Linn fnös tyst.
Det hade jag ändå inte…
En stor, osynlig tyngd lyftes. Nu kunde hon säga till mamma: “Han dumpade mig!” ja, varför ska man hålla på och vårda någon som ändå inte passar?
Kypan, som sneglat över axeln, såg vad som stod. Han nickade allvarligt mot Linn, men log igen.
Vad gör du ikväll?
Det var som att något släppte. Linn smulade ihop lappen, mötte den unge mannens blick och frågade:
Vad heter du?
Oskar.
Men Oskar, tycker du synd om mig?
Knappast, varför tror du det? leendet försvann, och blicken blev seriös.
Om du inte gör det… Linn letade tecken på att hon kunde bli “annorlunda” för honom också. Då träffas vi vid parken, nära sjukhuset, vid sju?
Det vet jag var det är. Tack! Och Oskar log så varmt att Linn faktiskt trodde honom.
Hon kom ihåg sin första dejt i minsta detalj; också i efterhand kunde hon återge nästan varje ord som sas mellan dem. Med Oskar kändes det som om hon känt honom i åratal. De båda älskade jazz, båda ogillade keso, drömde om egen katt och visste att hundar hade de aldrig tid för. Båda ville ha ett hem och en karriär som gjorde gott, inte bara pengar. Det var som om ödet förstått att nu fick det räcka, nu var det dags att låta två strövare bli ett.
Linn och Oskar var tillsammans mer än ett år.
Mamma drog sig för pannan.
Han passar dig inte!
Varför då, mamma?
Han är… Oskar är servitör!
Men du vet att han pluggar, jobbar extra. Vad är det för fel på det?
Hans mamma är sjuk och han har ansvar för sin lilla syster. Varför ska du ta det ansvaret?!
Tyder inte det på att Oskar är en bra människa? Någon som tar hand om de sina och lär göra det även om oss?
Linnéa! Prata inte så! Man måste respektera sig själv också.
Mamma, det är precis det jag försöker nu…
Bröllopet fick skjutas upp.
Linn, jag klarar mig inte om mamma rycks bort…
Då tar vi hand om Clara, förstås!
Tror du att jag pallar?
Finns det alternativ?
Linn hjälpte Oskar att vårda hans mor, men det räckte inte. När slutet närmade sig gick Linn och Oskar till stadshuset helt själva och gifte sig, med lilla Clara som vittne.
Är vi familj nu? undrade Clara allvarligt efter ceremonin.
Ja.
Och jag då?
Du också.
Vad bra!
Det var så allvarligt och genomtänkt sagt att Linn insåg att de förstod mer än hon anat.
Oskars mamma hann tacka Linn innan hon somnade in.
Tack för Clara och för Oskar. Förlåt bördan. Det skulle varit min…
Du ska tänka på att bli frisk! log Linn, smekte hennes tunna händer.
Och för det också, tack Linnéa…
Oskars mamma gick bort en månad senare. Linn ordnade begravningen och tröstade Clara så gott hon kunde.
Har mamma ont nu? viskade Clara mot Linns axel.
Nej, vännen. Inte mer.
Inga fler sprutor?
Nej, aldrig mer.
Linn hade svårt att hålla tillbaka tårarna när hon såg den lilla flickans sorg.
Mamma blev sårad när hon fick veta att Linn gift sig utan att säga till.
Och bröllopet då? Jag har ändå fostrat dig till det här?
Men mamma… Du förstår väl hur det var?
Nej, det vill jag inte höra! Min enda dotter gifter sig utan att säga något alls!
Linn försökte prata med henne. Men det var som om det blivit officiella möten: hon kom för att hjälpa, men annars pratade de nästan inte alls.
En dag klarade hon inte mer.
Mamma, har du några fler barn?
Dumheter! Det vet du väl.
Då förstår jag inte varför du vill förlora också mig?
Det förvånade Linn mamman började gråta.
Vad gör du, mamma?! Gråt inte! Linn letade desperat efter droppar att lugna med.
Det var första gången hon såg mammas känslor så tydligt.
Sedan, med glas vatten i handen:
Jag älskar dig, Linn… Javisst gör jag det. Jag kunde bara inte visa det. Mamma sa alltid, man ska prata med barn som vuxna, vara uppriktig, annars tål de inte livet. Jag försökte så. Men nu ser jag… att jag förlorat dig ändå.
Linn försökte trösta, men orden gnagde. Vad som varit barndomens största rädsla, ville hon till varje pris undvika att föra vidare.
Trots att Clara och pojkarna älskade henne, tvivlade Linn ständigt. Räckte hon till? Gav hon för lite kärlek? Måttet “så mycket som behövs” var för henne helt okänt, och därför satt hon där många nätter på köksgolvet, med bara Findus och kylskåpet som sällskap. Där kändes det i alla fall tryggt.
Hon tänkte på sin egen uppväxt, på mamma och mormor, och insåg: Hade hon bara berättat om sina känslor tidigare kanske allt kunnat bli annorlunda. Hon kunde ha varit mer självsäker…
På ett sätt gladde det henne men det gjorde också ont att förstå hur lång tid det hade tagit.
Köksdörren smällde plötsligt upp, Oskar kom in, hälsade varken på henne eller Findus, öppnade kylskåpet och plockade fram Västerbottenost, tomat och dill. Han satte sig bredvid, la en arm om henne och gav henne en macka.
Ät nu!
Oskar, jag kommer snart inte i en enda kjol om vi ska nattäta så här…
Sitt, sa jag! Oskar tog en tugga och blinkade mot Findus. Vill du ha?
Katten protesterade givetvis inte. Han ramlade ner, snodde åt sig ostbiten och rullade ihop sig i Linns knä.
Jag älskar dig ändå… Oskar log medan han såg Linn äta. Även om du blir en halv tunna… det kan jag ta. Och det vet du. Är det nåt som är fel?
Linn tuggade färdigt, lutade huvudet mot Oskars halsgrop och smekte Findus.
Allt är bra nu… Bara ingen halv tunna, Oskar. Fyrtiosex, det duger än.
Och hur det duger! Finns ingen finare kvinna.
Säg det oftare.
Om du slutar smyga ut på nätterna till kylskåpet då?
Oskar!
Vadå, va? Nu går vi och lägger oss, kvinna!
Med glädje tog Linn hans hand; han hjälpte henne upp, och hon kramade honom länge, tacksam över att han förstod henne, trots att hon knappt sagt något. Inombords lovade hon sig själv att hon skulle berätta för Oskar om allt hon burit på.
Linn?
Mmm…
Väntar vi en till?
Hur visste du…? Linn såg förvånat mot sin man.
Men… Som om jag inte skulle märka, va? Och alla nattmackor, känner jag ju igen. Hur långt?
Tre veckor.
YES! Oskar omfamnade henne, och Linn la handen för hans mun.
Sch! Du väcker barnen.
Katten smög bakom dem till sovrummet, återvände sedan till köket och rullade ihop sig på fönsterbrädan, och lyssnade på tystnaden.
Om en liten tid är natten tyst på köket tiden fylls av nya bestyr, och Findus följer med Linn. Han går bara till köket för att äta, och han sover hellre i barnkammaren hos den lilla som luktar mjölk och värme än på den hårda brädan i fönstret.
