Åh, Linnea! Du kom precis i rättan tid. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till!
Linnea ställde ner den tunga matkassen på bänken utanför porten och andades ut.
Vad har hänt, Veronica Andersdotter?
Lugn, Linnea. Kom ihåg… vänlighet och ännu mer vänlighet. Det är så man måste göra med äldre även de mest besvärliga.
Hela området kände till hur besvärlig Veronica Andersdotter var. Mer bråkig fru gick knappt att hitta.
Varför fru?
Jo, för Veronica bråkade alltid med överdriven artighet, men kunde riva sönder nerverna på vem som helst.
Söta du, det där stämmer verkligen inte.
Jag är inte söt!
Ack, vilken sorg! På min tid var det en dygd att kvinnor var rara. Men idag… Jaså, förlorad generation! Men se till att plocka upp efter din lilla hund, tack.
Och om jag inte gör det, vad då?
Då kommer, kära du, hela området få reda på det förr än du kan blinka!
Den som fnös åt dessa hot, och tänkte att de var tomma, fick snabbt erfara att Veronica Andersdotter inte skojade. Och hon talade sällan hon agerade. Förolämpade man henne, var man snart dagens samtalsämne.
Så kallade Veronica varje gran, lyktstolpe och anslagstavla där hon tejpade upp A4-utskrifter med förövarens bild och text: Vi är inte stolta över dem! Sedan följde en beskrivning av förseelsen: den skyldige som inte plockat upp efter sin hund eller något liknande. Det blev mååånga utskrifter. Skrivaren brukade hennes granne lära henne, och den dundrade på. Papper köpte hon på storpack, med hygglig pension och barnens hjälp. För Veronica var det hennes främsta uppgift att hålla ordning i sin lilla del av Södermalm och de mindre böter hon ibland ådrog sig för verksamheten störde henne inte nämnvärt. Hon gick på varje rättegång, bockade artigt inför domarna och bad om ursäkt för att sno deras dyrbara tid. Man fnös inte längre åt henne som åt en envis mygga; hon var ett nödvändigt ont eller ett nödvändigt gott, beroende på hur man såg det.
Ibland fick hon tack också som till exempel när hennes envishet resulterat i nya dagvattenbrunnar i hela kvarteret. Det hade kostat henne nästan tio år, oräkneliga tjafs med alla sorters tjänstemän, och massor av sömnlösa nätter. Men när hon väl vunnit, började folk se på Veronica med andra ögon. Nu förstod alla att Veronica inte var en bråkstake för sakens skull. De bilägare som nu slapp undervattensfärder efter regnet bugade artigt när de mötte Veronica på gatan och hoppas att det inte var deras nuna som prydde hennes lappar. Hon skakade sina vita utskrifter i händerna, och folk gick igenom sina synder i minnet och andades ut av lättnad.
Hundägare som inte plockade upp, mammor som hellre drack rosé än lekte med barnen, kroniskt oförstående pappor, folkskygga och högljudda alkoholister, samt alla som resonerade jag gör som jag vill alla råkade ut för Veronica någon gång.
Alla var förstås inte förtjusta. En gång väntade någon på henne i en mörk gränd, när hon var på väg hem efter att ha hjälpt sin sjuka syster. Hon fick stryk någon skrämde iväg busarna efter ett tag men det räckte för att hennes iver bara skulle öka. Om folk blev så upprörda, så hade det ju effekt!
Blåmärkena försvann, men benet som bröts läkte aldrig helt. När vädret slog om, värkte det och påminde henne om natten. Men även det såg hon fördelar med:
Nu vet jag alltid när jag ska ta med paraplyet! Visst är det praktiskt?
Busarna åkte fast snabbt nästan alla i domarkåren kände till Veronica. Hon hade blivit en skröna på Stockholms tingsrätt. Och nu fick hon trevliga bekantskaper: tre närpoliser och en utredare som hon inte tvekade att ringa.
Alexander, min vän, nu behövs du verkligen! kunde hon ringa.
Alex, mustaschprydd och reslig, hade nyligen flyttat in i huset bredvid. Efter den köpet kom han och hans familj under Veronicas beskydd och den mor han själv fruktade, fann sig nu undvika deras dörr om dagarna. Hans lättnad över att äntligen bo för sig själv hade Veronica ironiskt nog ett finger med i spelet om.
Kära min, har du uppfostrat honom så dåligt?
Vad säger du! Jag är en fin mor!
Tvivlar inte! Men du förstår om din vuxna son är så väluppfostrad, varför måste han fortfarande ha din näsduk? Med stöd förstår jag ju, men näsduken?
Vilken näsduk? Alex mamma var förvirrad.
Ja, näsduk! Du torkar ju hans näsa. Synd att en vuxen son inte kan klara en förkylning själv! Ack denna generation… Ni har mitt deltagande!
Besöken minskade, återigen Alex och hans familj kunde andas ut. De var evigt tacksamma mot Veronica, som lyckats förklara det obegripliga på två meningar.
Linnea, som jobbat som hemtjänst i flera år, kände självklart till Veronica och hennes rykte. Därför blev hon förvånad när hon såg denna vassa dam i tårar på bänken utanför porten.
Varför gråter du, Veronica?
Linnea Din brukare, Gunilla Elisabet
Vad har hänt?! Linnea sneglade mot de välbekanta fönstren.
Alexander är där nu. Gunilla finns inte längre
Linnea sjönk ner bredvid, snubblade nästan över bänkkanten.
Vilken dag Först sprack avloppet hemma så barnen kom för sent till skolan. Sen hade hon grälat med sin Per. Hon älskade sin Per, ja, avgudade honom ibland hur många svenskar hittar nu en man som inte super, aldrig röker, älskar sin familj och dessutom tjänar hyggligt? Det är nästan som att vinna på Lotto, sa väninnorna. Men det är hon, Linnea, som måste stå ut med honom och ibland kokar känslorna över, som idag. Anledningen? Det handlade om den där förbaskade glödlampan hon lika gärna kunde bytt själv.
Hur dum får man vara? Hade själv klart avklarat det. Och nu nu var allt så oväsentligt. Gunilla hade bara igår bett henne köpa kattmat och nu
Linnea snörvlade och brast ut i gråt.
Stackars du… Här, ta min näsduk!
Den vita näsduken föll ner i Linneas knä. Hon snörvlade ännu mer.
Den såg precis ut som näsduken Linnea fick av Gunilla i julklapp.
Den är till dig, Linnea! Bara en liten gåva för all min tacksamhet!
Oj, så vackert! Och är det broderi?
Ja. Dina initialer.
Fantastiskt! Man vill ju knappt använda nåt så vackert!
Det är bara en näsduk. Jag skulle ge dig mer, om jag bara hade. Du vet hur min pension ser ut.
Gunilla, min mormor brukade säga att den bästa presenten är att bli ihågkommen.
Klok kvinna, din mormor. Lever hon än?
Nej, ingen släkt kvar. Bara man och barn.
Vad sorgligt! Ta mig nu inte fel jag menar, du har ju din familj, det är fint. Själv har jag aldrig haft någon egen familj. Släkten har däremot alltid vetat precis hur jag skulle leva. Systrar, bröder, mostrar, farbröder Deras hjälp blev mest en björntjänst. Jag är ensam kvar. Och nu… vad är min roll? Någon som ställer till besvär som en av mina syskonbarn sa när hon inte fick bosätta sig hos mig. Min syster rasade hennes dotter skulle ju börja på universitet och måste genast ha en lägenhet.
Varför sa du nej? Hade det inte varit roligare med släkt hemma ibland?
Du förstår inte, Linnea. Jag skulle inte bara hyra ut ett rum, jag skulle överlåta hela lägenheten. De ansåg att jag inte behövde den mer. Flickan behövde allt, även bo där, plugga, bilda familj, föda barn här, i min tvåa på Norr Mälarstrand. Och jag själv? Till min syster, men bara tillfälligt, för hon hade redan bokat plats på äldreboende.
Jag förstår inte. Hur kan de tänka för dig? Du är ju ingen unge!
De tvivlar på mitt förstånd. Så säger de jag kan inte tänka längre. Förr kunde jag, nu plötsligt inte.
Med sån släkt behövs inga fiender…
Men ändå älskar jag dem. Jag har redan skrivit testamentet och lämnat lägenheten till syskonbarnen i rättvisa delar. Jag har inte samvete att ge allt till någon. Men jag oroar mig vad som händer med mina katter! De hatar dem. Vill genast slänga ut skräpet så fort jag är borta.
Det kommer inte att ske!
Ack Linnea, du känner dem inte!
Och jag vill inte! Hör du vad jag säger?
Vad då?
Testamentera dina katter på mig!
Va? Hur?
Ja! Katter är egendom, så testamentera dem till mig om nåt händer dig vet vi att de är trygga! De får trygghet i arv!
Linnea! Du är en ängel! Det har jag aldrig tänkt på själv! Men det är ju ett ansvar
Äsch! Hur kan man kalla dem för besvär? Ingen vill leva utan katt. Utan katt är livet trist, eller hur Linnea kliade Vasas lurviga öra och Fritiof trängde sig nära för att få sin del.
Vasa bodde hos Gunilla i nästan tio år. Fritiof var nyare en klen stackare, hittad av Veronica utanför Konsum, överlämnad till Gunilla med orden:
Gunilla, du vet hur man tar hand om sådana här! Du vet jag är allergisk! Men stackarn Så liten, hvem kan kasta bort en sån skatt?
Verka som sista gången, Veronica. Vasa är ju din bästa present! Men en tredje katt klarar jag inte ekonomiskt.
Jag hör, Gunilla! Tack…
Så blev Fritiof som visade sig vara Frida kvar. Strax före det tråkiga som skedde, vaknade Gunilla en morgon, såg kattungarna och gapade:
Fridas sorg… eller glädje? Snygga ungar!
Om det var instinkt eller Vasas list, men han blev en utmärkt pappa. Linnea var road:
Så var det: man tror man kan allt, men kan knappt skilja på hankatt och hona! Hur visste du inte att Frida var dräktig?
Trodde bara hon åt bra! Gunilla skrattade så hon grät. Men vad gör vi med ungarna?!
Det fixar vi! Jag har stort tomt, annars hjälper Veronica? Henne säger ingen nej!
Nu mindes Linnea kattungarna, hoppade upp.
Vad gör jag här? De är ju hungriga…
Arvet tog Linnea hem samma dag. Alexander protesterade inte. Han bar korgen och bad om en kattunge, barnen hade ju tiggt. Mamma var alltid emot djur.
Vilken vill du ha? Linnea lyfte på handduken över korgen.
Den lilla röda!
Den får du. När den vuxit till!
Tack!
Inte för att jag gjort något… Men vem tar hand om resten? Har släkten hört av sig?
Jodå. De sa att de inte hade tid. Får klara oss själva.
Linnea tappade nästan korgen. Hur kunde man?
Det får inte ske! Jag tar det.
Men Gunilla var ju inte din…
Där har du fel! Vi har känt varandra i över fem år. Räcker det inte? Ibland räcker två dagar för att bli vän ibland räcker inte hela livet, även om det är släkt. Gunilla ska få ett värdigt avsked, det förtjänar hon!
Alexander log och klappade Linnea lätt på axeln.
Nu påminner du om en bekant till oss båda. Men lugn! Jag hjälper till.
Tack… Linnea nickade slitet.
När Linnea låste grinden hemma i Enskede, stod hon en stund på stentrappan utanför deras gamla villa, ärvd efter föräldrarna. Byggt av farfar, beskyddande familjer år ut och år in. Hon förstod aldrig folk som inte älskade familj, inte brydde sig om gamla eller barn…
Hon gick in, höll på att börja gråta av doften från köket och barnrösterna. Per mötte henne.
Linnea, vad är det? Lampan är redan bytt, kranen lagad, tulpanerna ska du få vattna snart… Inte gråta!
Ska inte snörvlade Linnea.
Vad har du i korgen? Han tog över vikten. Oj, det var tungt!
Katter.
Va?
Titta! Linnea visade kattungarna. Barnen jublade så Per måste säga åt dem att dämpa sig.
Lugna er! Kattungarna blir rädda!
Alla kattfamiljen fann sig snabbt tillrätta hos Linnea. Vasa bar in möss till trappan som för att visa sin tacksamhet och Gunilla verkade han inte glömma för han sågs ibland jamande under hennes gamla fönster. Grannarna klagade inte de visste att han saknade.
Vissa kvällar satt Vasa där länge. Kom han inte tillbaka, väntade Linnea med oro.
Din lille buse! Imorgon är det jobb!
Vasa tackade genom att stryka sig mot benet, patrullera huset, sedan lägga sig hos Frida och kattungarna.
Gunilla begravdes med värdighet. Linnea förvånades av alla som kom för att ta farväl.
Vilka är de? viskade hon till Veronica.
Elever. Gunilla var lärarinna i fysik, senare privatlärare. Hon tjänade gott innan synen svek henne. Men de minns henne än hon var god.
Ja…
Nio dagar… Femtio…
Natt efter natt släppte Linnea in Vasa eller låg vaken och funderade över livets skörhet. Hon visste nu varför morgnarna var konstiga, varför känslorna svämmade över. Den lilla hemligheten höll hon för sig själv ännu.
När hon klappade Frida, sa hon:
Jag ska snart bli mamma igen. Jag är rädd. Mina barn är redan stora, jag har glömt så mycket. Tror du jag klarar det?
Frida spann så att Vasa kom springandes, och Linnea log.
Ja fullt hus med hjälpredor. Det ordnar sig!
Samma morgon när Linnea tänkte berätta om barnet, försvann Vasa. Han kom inte hem första natten heller. Hon blev orolig. Ingen hade sett honom.
Gå och lägg dig, Linnea. Katter hittar hem! sa Per.
Men om det blir regn! Var är han?
Han är en katt, de grejar sig. Blir han hungrig kommer han.
Jag stänger in honom! Aldrig mer ut!
Hon satt uppe somnade i fåtöljen utan att höra Vasa.
Han kom till slut, rusande kring huset, ylande så det måste väckt hela Södermalm. Men huset var stort, väggarna tjocka och nattens kyla stängde fönstren. Bara Frida, som halvsov med kattungar, vaknade, nosade och rusade till Linnea, rev henne över benet.
Aj!
Hon sparkade först till, men vaknade helt, såg Frida och hörde Vasa, följt av doft av brand.
Per! Barnen! Det brinner!
Frida for in till barnen, bet dem försiktigt ur sömnen.
Upp!
Linnea ryckte med sig yngsta, knuffade den större till Per, tog kattkorgen och rusade ut.
Grannarna larmade brandkåren. Branden släcktes snabbt. Vasa bar ut Frida, hela kattfamiljen satt sedan tillsammans vid sina matte och husse.
Färdigt! Ni kan flytta in igen. Lite lukt, men huset står!
Linnea kramade Frida, tackade brandkåren.
Per smålog.
Du då?
Jo
Säkert? Han lade handen på hennes mage. Linnea häpnade.
Du vet!?
Vad annars? Jag är din man. Vi har två, snart tre barn. Tror du jag inte känner dig? Ditt humör och allt.
Jag är ändå rädd…
Struntprat, Linnea! Du har oss och katterna. Vi klarar oss alltid. Huset står kvar.
Ja…
Hon gav katten till Per, ungarna till barnen, men själv dröjde hon kvar, såg upp mot natthimlen.
Tack Gunilla. Tack för allt ditt goda.
