Du är då inte den gladaste i byn direkt, Vilhelm Andersson! Inte konstigt att du fått smeknamnet Björnen. Att få dig att dra på smilbanden skulle vara lättare än att hitta sol i december. Man blir ju nästan rädd bara av att se dig. Har du frusit fast, eller vad är det frågan om? Livet tycks inte vara mycket till för dig, va?
Maj-Lis babblade vidare, men Vilhelm hade redan slutat lyssna. Han tog sakta sina kassar från disken i den lilla Konsum-butan, och trampade mot utgången.
Din gamla Lena kom ju hem till sin mamma häromdagen. Och pojken hade hon med sig! Hörde du det, Vilhelm Andersson? Och om det nu är din grabb då? Ska han gå omkring som faderslös? Han är ju lik dig!
Orden nådde Vilhelm bokstavligt i dörren, och han snubblade nästan på den lilla tröskeln. Han vände sig inte om. Varför skulle han? Man kan ändå aldrig bevisa något och inte har han för vana att lägga sitt liv i andras händer. Alla vet redan allt och det de inte vet, hittar de på. Inte kan man hålla på och förklara sig heller. Lika bra så. Det är mellan honom och Lena. Andra har inget där att göra.
Det ovanligt varma vårsolen svepte över Vilhelms ansikte och tvingade honom att kisa. Tunga ögonlock föll efter, och hans ansikte blev till en orubblig mask. Han tog ett steg, sen ett till; då rycktes han ur tankarna av ett barnrop:
Akta dig!
Pojken hade rusat fram till trappan utanför affären och lyfte upp två busiga valpar som härjade bland stövlarna.
Tryck inte ihjäl dem, snälla!
En bit avskavd näsa, mörka ögon och de karaktäristiskt utstående öronen, likadana som hans egna jo, nog var han lik. Inte konstigt att folktugget går. Men Vilhelm visste säkert det var inte hans son. Släkting, absolut, men inget annat.
Ska du inte ha en valp? Titta på tassarna! Rena vargkolvarna. Han blir stark som en björn!
Vilhelm skakade på huvudet och släpade sig väg bortåt, tog första bästa gränd även om den bar åt fel håll, bara för att slippa undan. Där tog orken tvärt slut. Han lutade sig mot Farbror Olssons höga staket, flämtade och undrade i sitt stilla sinne hur man egentligen skulle andas vidare nu.
Varför det här? Varför hade hon kommit igen? Och varför var pojken med han som kunnat vara Vilhelms, om det blivit annorlunda? Eller hade Olof faktiskt lämnat henne?
Tanken snurrade runt, och hjärtat hamrade på exakt samma not som det gjort för sju år sedan. Den rackaren glömmer aldrig och man kan varken tysta ner det eller befalla över det. Fast man skulle behöva.
Lillemor Olsson slog igen grinden, höjde på ögonbrynen och kom springande:
Vilm! Hur står det till? Mår du dåligt? Kom, jag hjälper dig! Ska jag hämta Lars?
Hennes varma händer tryckte till hans axlar, och Vilhelm öppnade ögonen.
Inte nödvändigt, Lillemor. Tack. Jag jag ska gå nu.
Inte tal om det, din gamle björn! Lägg lite vikt på mig! Precis, steg för steg bara. Japp, så där ja! Oj, du är tung som ett kylskåp. Vilhelm, du måste vara rädd om ditt hjärta! Annars kommer folk skylla på mig du är ju min patient, har du glömt det? Håll dig nu lugn, så kollar jag blodtrycket, och ger dig en spruta om så behövs. Sen blir du pigg som en druvsockergris! Kom nu.
Fötterna lydde knappt, men Lillemor robust som hon var, halade honom över gårdsplanen. Hon sparkade igen grinden bakom sig och ropade:
Lars! Kom och hjälp till här!
Resten minns Vilhelm knappt. Han vaknade i Lillemors vardagsrum, med något tungt över bröstet. För ett ögonblick trodde Vilhelm att det var hjärtinfarkt ändå. Men när han slog upp ögonen, drog han på munnen, lättat.
Det var Lillemors katt, en yvig grå, som idogt slickade en av sina kattungar. De andra pilgrimsvandrade runt på Vilhelms bröst.
Vår Maja går på känsla, ingen tvekan! Har hon släpat hit sina kattungar till dig, då har hon dömt dig godhjärtad, Vilhelm. Så är det bara!
Lillemor flyttade åtsidan några matteläxböcker och satte igång med sitt pysslande.
Sådär, det var bättre. Du skrämmer skiten ur mig, ska du veta! Vägarna är rena lervällingen, ambulansen hinner aldrig. Och du, dö? Inte på tal om det! Allt är ju inte ens klart än.
Jojo, vad finns att göra? Bara kossan Rosa och Polle. Det är hela min sysselsättning.
Din Rosa kräver skötsel. Blir du sjuk, vem tar hand om henne då?
Först nu märkte Vilhelm att persiennerna var nerdragna och lampan tänd.
Hur mycket är klockan, Lillemor?
Ligg kvar du! Det är sent. Du sover här i natt, så är det. Ja, Rosa har jag sett till hon mår som en prinsessa.
Lillemor slängde ifrån sig stetoskopet, kramade snabbt sin man, och drog sig till köket, medan Lars sjönk ned bredvid Vilhelm.
Du är verkligen inte pigg?
Nej vet knappt vad det är med mig.
Jag gissar på Lena.
Inte nu, Lars Vilhelm vände sig om, men fick syn på Majas intensiva kattögon.
Katten fattar ju till och med! flinade Lars, kliade Maja bakom örat. Så fort Lillemor fått liv i dig, släpade Maja hit varenda unge. Djur är luriga de känner av när människor mår skit. De tänker inte, de bara känner. Vi borde också försöka.
Och varför bekymrar du dig om mitt trassliga liv? Har du inte nog?
Alltid har vi våra knop. Men när jag behövde hjälp, stod du där utan att fråga. Så om jag kan hjälpa tillbaka? Då är det självklart.
Vad kan du göra då, Lars?
Min farmor sa alltid, att ibland måste man bara hälla ut bekymret. Prata med någon, eller skrika rätt ner i en grop. Bär du allt själv då äter eländet upp dig. Du har burit på det här för länge, Vilm. Vi har ju känt varandra sen Vilken klass var det du började hos oss?
Sjunde.
Det är ju hur många år som helst! Vi blir gråhåriga men klarar ändå inte av att prata normalt? Herregud! Förlåt att jag dröjt det var dumt. Men om du vill prata nu, så lyssnar jag.
Jo Vilhelm smekte kattungarna och började. Vad ska jag säga? Det är genant. Man kör inte ut sånt här på torget direkt. Du vet hur mycket jag älskade Lena. Du såg det. Hur jag sprang efter henne i plugget, och flög till henne när jag muckade från lumpen. Hon väntade ju. Du var där på bröllopet, du vet allt redan.
Jo, men vad hände sen? Det är det ingen som fattar. Plötsligt drog Lena till stan och du flydde ut till kojan som eremit. Ingen såg något komma. Din mor sålde ko, grät, men sa inget.
Hon visste inget. Jag sa bara att jag slutat älska Lena; tänkte aldrig se henne igen. Både mor och far var rasande…
Det finns alltid skäl. Vad hände mellan er egentligen? För du älskar fortfarande henne det ser man.
Vilhelm vände undan ansiktet. Tårarna ville ut, men ögonen var tomma. Han hade gråtit klart, där ute i skogen, när han rusade runt likt en ilsken älg. Röjt, skrikit, störtat ihop på klibbig mossa och bölade som ett barn.
Jag känner Lena. Jag tror aldrig hon varit otrogen. Inte hon.
Jag såg det med egna ögon. Om nån bara berättat, hade jag skakat på huvudet
Lars förskräcktes.
Berätta detalj för detalj.
Allt är smuts, Lars. Från början till slut. Hon ljög. Sa att hon bara älskade mig, men Förlorade inte bara henne, utan hela familjen. Släkten vände ryggen till. Här räknas styrka hur stark är en man vars fru vill ha någon annan? Då är det ingen styrka alls
Vad är att reda ut då? Min farmor kom när du var i stugan när Lillemor fött vår dotter. Förklarade allt.
Du vet när jag jobbade i stan flera månader, när vi skulle starta mjölkgård… Lena var först påt, kan allt om hästar. Det var hon som skickade mig till Stockholm och tvingade mig ordna avtal. Och medan jag var borta…
Inget om det sades, och folksnack sprids ju snabbt här. Jag hade hört.
Nej, det skedde innanför stugväggarna. Ingen såg. Vilhelm slöt ögonen. Förlåt, Lars, det är svårt. Man går under av sånt här. Jag borde berättat.
Lars blev tyst och svalde.
Men med vem då? Inte?
Jo, Olof. Min kusin. Han flyttade in med sin mamma. Halvår bodde de där. Lena ville ha barn, men vi lyckades aldrig. Jag slarvade med att söka hjälp själv Lena beslöt sig för ja, en annan väg.
Jag såg ju pojken Fin grabb. Lars slog ut med armarna. Men jag tror fortfarande inte hon varit otrogen.
Vad är det att tvista om? Jag såg dem! Stående tillsammans i köket, arm i arm, han kysste henne och hon sa ingenting…
Lena dök upp i köksdörren:
Nu räcker det, Vilhelm, vila så jag och Lars kan ordna mackor!
Slutkörd la han sig ner; tårar rullade tyst. Efter en spruta som Lillemor gav, föll Vilhelm snabbt i tung sömn.
Lars vinkade åt Lena, de gick ut i hallen.
Du hörde?
Allt.
Vad tror du?
Att nu ska jag ta min regnjacka och leta rätt på Tamara, Vilhelms faster. Dags att reda ut den här härvan!
Ska du till Lena också?
Självklart. Det är nog. Ingen orkar vara bitter så här länge, och Vilhelms hjärta håller inte för mer.
Så traskade Lillemor iväg, och Lars satte sig på trappan, tände en cigarett och funderade. Livet är sannerligen ingen räkmacka. Tror man har lyckan i näven, men kvar blir bara en fjäder.
De har ju gått igenom så mycket, han och Lillemor. Begravt föräldrar, mist en son, skaffat tvillingdöttrar ett mirakel efter fem år av förtvivlan. Lillemor plågades länge av skuld, trodde hon missat något som barnläkare. Och när tvillingarna ändå låg i magen, nästan bröt hon ihop av oro, inte för glädje.
Kanske är det därför hon lider med Lena. Som förlorat allt, och nu kämpar för pojken. För så är det: barn behöver verkligen föräldrar. I ett riktigt hem finns två vuxna att luta sig mot. Här sprang båda åt varsitt håll vad ska då en unge göra?
När gryningen kröp in, hördes äntligen grindens gnekande och Lillemor klev in på gården. Lars omfamnade henne.
Jobbigt?
Lars ibland är folk sämre än djur.
Och då grät Lillemor som deras småtjejer, och berättade:
Vilhelm är fadern, Lars! Tamara erkände.
Hur fick du henne att tala?
Vet inte, kanske skämdes hon äntligen. Eller blev rädd för min vrede. Först pratade jag med Lena som berättade allt: hon var redan gravid när det där hände i köket. Men hon hann aldrig säga det och tog sig bara med skam. Tre missfall hade Lena haft. Sade inget ens till Vilhelm! Herregud, de bär allt inom sig, dessa björnar! Resultat: bara elände.
Lillemor nästan skrek, men Lars klappade henne lugnt.
Och sen?
Tamara hämnades på sin syster, Vilhelms mor. Systrarna har varit i luven på varandra sen hedenhös. Allt för en man förstås! Tamara blev ratad, och då stack hon och gömde sig för alla. På ålderns höst kom hon tillbaka och passade på att piska upp bästa dramatiken. Genom att förstöra för Vilhelm, sårade hon allihop…
Har du pratat med hans mamma?
Tamara följde mig dit, bad om ursäkt. Vilhelms mamma boxade till henne, grät floder men förlät ändå till sist. Men bad dem sticka för gott.
Lillemor suckade djupt.
Det här borde vi rett ut för lääänge sen, Lars! Istället ska det bäras och bäras, tills alla blir galna. Jag är så arg, man skulle kunna steka plättar på mig!
Jag är hungrig, plättar vore guld!
Du har säkert glömt var kylen står! Lillemor klappade Lars på kinden. Som ett sandpapper! Gå raka vägen och raka dig. Jag fixar plättar, så får vi alla mat när flickorna och Vilhelm vaknar. Han har en lång dag framför sig.
Solen kikade upp över Tallvägens horisont, lyfte taget om filten och kastade sig in i lilla byn.
Vilhelm kom ut, fortfarande lite ranglig, och kisade mot ljuset. Då hörde han det:
Är du min pappa, eller?
Pojken satt på trappan, med valpen i famnen.
Kolla tassarna på honom! Blir riktig varghund, va?
Vilhelm satte sig bredvid, klappade valpen.
Imponerande jycke! Du valde rätt.
Pojkens mörka ögon höll Vilhelms blick stadigt. Försiktigt la han handen runt pojkens axlar och nickade.
Ja jag är din pappa, Sigge.
Gött! Kom nu, mamma gör frukost och mormor är där inne. Hon lovade ta mig med till hästarna idag. Får jag?
Vilhelm kände hur något inom honom det där snörpiga, sorgesnörda bandet runt hjärtat äntligen brast och världen blev ljusare. Han reste sig, tog valpen, och svarade:
Klart du får! Kom, vi har saker att ta itu med massor, Sigge. MassorDe gick tillsammans in i huset, där solstrålarna dansade över köksgolvet och fyllde rummet med doften av nystekta plättar och nybryggt kaffe. Lena stod där redan, med håret på ända men leendet stadigt, och hennes blick mötte Vilhelms den bar allt: oro och hopp, men också någonting nygammalt, mjukt och bultande.
Sigge, med smulor på tröjan och hundvalpen i släptåg, slog sig ner vid bordet. Vilhelm satte sig mitt emot och strök sonens kind, så försiktigt att tiden själv tycktes bromsa in.
I rummet fanns något annat nu, något nytt och okänt men alldeles möjligt: ett framtidsskimrande, och för första gången på länge vågade Vilhelm släppa in det. Bakom ryggen hördes flickornas fnitter, Lillemor stansade små hjärtan ur plättarna och Lars nynnade sin gamla påhittade visa.
Vilhelm mötte Lena i dörren ut till stallet efter frukosten. De stod tysta länge, och orden behövdes inte. Sedan log han, på riktigt, ett leende ingen tidigare sett varmt, blygsamt, och samtidigt stort som en nyvaken sol.
“Det här Det kunde bli något, va?” mumlade han lågt.
Lena svarade inte, men la armen runt hans midja. Sigge ropade på dem från paddocken, där både hästar och valpar väntade på dagens allra första äventyr.
Vilhelm andades djupt, kände hjärtat slå lugnt och starkt och för första gången på sju vintrar visste han, att här, bland kattungar, plättar och vilda valpar, skulle livet få börja på nytt. Och han log ännu bredare, så alla i byn den dagen började undra om självaste Björnen Vilhelm nu, till sist, tinat upp för gott.
