Fadern hade alltid drömt om en son men när han fick en dotter, denna onyttiga flicka, strök han henne ur sitt hjärta. Åren gick, och just den oönskade dottern, som fick utstå förnedring och ensamhet, blev till sist hans enda stöd och lärde hela den hårda världen att visa henne respekt.
Jag minns fortfarande den där dagen på sågverket utanför Bollnäs. Det var löningsdag, karlarna hade just fått sina sedlar och droppade av en efter en. Jag, Bertil Nyström, stod kvar utanför grindarna med några skrynkliga lappar i handen när budet kom: det har blivit en dotter. Mina arbetskamrater gick med sina hinkar och skrattade, och jag muttrade för mig själv:
Jaså, det blev så ändå Bad Elsa om en pojk, men nu fick jag en flicka slängd i famnen.
Inombords brann ilskan mot frun min, Elsa. Det kokade till den grad att jag inte ens ville gå hem till stugan som nu stod ännu tystare. Medan Elsa låg kvar på lasarettet med barnet samlade jag ihop min enkla packning i en gammal ryggsäck, stoppade ner ombyte och en kant bröd och gick vidare bort till min mor i granngården, tio kilometer över älven, på andra sidan skogen mot Arbrå.
När Elsa efter fjorton dagar kom hem med sitt nyfödda barn, möttes hon av en tyst och märkvärdigt välstädad stuga han hade städat innan han drog, såg det ut som. Hon lade det lilla byltepaketet på sängen, satte sig bredvid och gömde ansiktet i händerna. Skuldrorna skakade av tysta gråt. Den späda lilla flickan Elin döpte hon henne till, för att blidka min vrede. Tänkte: Kanske får namnet henne att duga?
Bertil Nyström var av den gamla stammen bredaxlad, bister, inte van att ta mothugg. I hela sitt liv hade han hört att en riktig man skulle föra släktnamnet vidare. Han hade själv vuxit upp näst yngst efter två systrar och inbillat sig att det låg på honom att bära namnet. En son skulle det vara! Men nu en flicka. Bara en börda.
Mor min, Sigrid, gick emellan oss, försökte tala förstånd med honom. Men Bertil var hård: Kommer inte tillbaka förrän flickan är borta. Så de tio kilometrarna blev till ett hav av avstånd för Elsa.
Elsa stod ut och kämpade vidare, strax efter kriget fanns inga föräldrapenningar, bara att hugga i när man kunde. För sin mans skull kallade hon flickan Elin ett namn med styrka. Barnet växte till, lugn och stadig. Lärde sig gå och prata tidigt, blev aldrig långsur eller skrikig. Redan innan hon var två for hon runt i stugan som en virvelvind, och snart var det bara att ge sig hon styrde och ställde ute på gården, jagade bort granngårdens kor med en käpp. En stark, modig flicka, sa mor Sigrid.
Bertil fann till slut sitt sällskap hos en annan kvinna, Märta Larsson, änka med två barn och ett samförstånd för ensamma män. De första månaderna gick bra, men när Märta märkte att han ville ha en son, och hennes kropp inte ville ge honom någon, blev stämningen tryckt. Snart hörde Bertil hur folk sa att dottern hans Elin var en riktig pojkflicka, starkare och rättrådigare än de flesta pojkar.
“Du borde fara hem och se till barn,” sa Sigrid, min mor. Blod är blod. Tveksam, Bertil började undra om Märta med alla sina örter och teer haft ett finger med i att han inte fick en son där heller. Han gick, denna gång för gott.
Det var i Elins fjärde år som hon såg honom första gången. Han stod där, främmande, rödbrusig, räckte henne en sockerkringla utan att säga ett ord. Hon backade, svår att beveka. Elsa kastade sig mellan dem, men Elin stirrade honom djupt i ögonen. Hon förstod mycket väl. Fadern visade sin vrede med knytnäven emellanåt, och så fort han drog ihop ögonbrynen kröp Elin ihop och höjde lillnäven.
Din surkart! Var inte arg på mamma! Skrek hon klentroget. Men Bertil tystnade bara till henne och väste:
Din lilla rackarunge.
Allt lättade något när Elsa födde en son. Kalle döptes han till. Elin fick genast ta ansvar, bar honom på ryggen, matade och bytte blöjor när Elsa arbetade. Bertil tystnade inför dottern, mindes mötet med bypolisen när Elin faktiskt en gång tog sig mod, efter en händelse med ris och mod, att släpa hem länsman. Skrämdes till tystnad, vågade inte mer.
Yngsta barnet var också en flicka – Maj. Bertil fällde ingen kommentar, brydde sig inte. Elin fick hjälpa till som vanligt, städade, lagade mat, passade syskonen.
När Elin gått ut folkskolan sa hon rakt ut:
Jag åker till Gävle och lär mig ett riktigt yrke.
Bertil fräste:
Vad ska du leva på då? Sätta oss på pottkanten?
Men Elin svarade lugnt:
Jag klarar mig själv, far. Ta hand om de små du.
Bertil grabbade tag i bältet och hotade, men hon blängde tillbaka, grep ett vedjärn och sa:
Slå du. Då slår jag tillbaka.
Elsa bröt ihop mellan dem. Jag var tjugo då, men den stunden minns jag tydligt. Mor sa tyst: Åk du, Elin. Jag klarar mig.
Så Elin tog sitt knyte, en sorgligt hopvikt sjal, och tog tåget till Gävle. Modern stoppade till och med ner en femtio kronor hon lagt undan i smyg.
Storstaden Gävle tog emot Elin med sina avgaser och sitt buller. Hon sökte först på Teknis, för maskiner fascinerade henne. Klarade proven galant redan på landet var hon den som lagade cyklar och höll igång mejeriets tvättmaskin.
På studenthemmet delade hon rum med en Helmi från Hudiksvall, alltid skrattande och pladdrande om pojkar och dans. Men Elin höll sig till böcker och extraarbete på ett spinneri. Pengarna var små, men räckte. Behövde inte tigga hemifrån.
En försynt och ung lärare, Olof Eklund, undervisade i maskinteknik. Han möttes av bus och stök till att börja med, men när Elin, trött på stoj, reste sig och skällde ut hela klassen, dog sorlet. Läraren såg på henne med förvåning, och en tacksamhet som dröjde sig kvar. Senare hände det att de bytte några ord, i korridoren, i matsalen. Men Elin visste att hans hjärta var upptaget han bar ring på fingret.
Omtanke är ingen bristvara ändå, tänkte Elin, och rodnade ofta när hon kom att tänka på hur han sett på henne.
Hem till byn åkte hon bara vid slåtter, till potatisplockningen, eller jul. Syskonen växte upp, började kalla fadern “snäll”, glömde det gamla.
Efter utbildningen fick Elin en rivstart på ett verkstadsjobb. Hon hyrde rum, dottern från spinneriet var nu hennes, lilla Frida. Mannen, Erik, blev till sist fullständigt likgiltig och försvann. Elin stod själv kvar.
Hon slitade, Frida gick på dagis, de klarade sig. Lilla Kalle flyttade också till stan, ville bli yrkeschaufför, bodde hos Elin medan han gick skola.
Du är värsta arbetsmyran, Elin, sa han.
Man måste, svarade hon kort. Ingen annan gör det åt en.
Helmi, hennes studentrumsvän, återkom också, nu som frånskild, grät i Elins kök: Du hade rätt pengar är inte allt. Man måste kunna lita på en människa.
Så en dag stötte Elin just på Olof Eklund på ett kafé vid Stortorget. Tiden hade gått, han hade fått grå tinningar. De pratade länge. Bägge var ensamma. Han bjöd henne så småningom ut till sitt lilla hus på landet, där han renoverade.
En dag när de satt där hördes dova röster utanför staketet. Två män hoppade över, försökte stjäla brädor. Olof gick ut, men när det blev hotfullt stod Elin plötsligt bredvid med yxan i handen:
Här har ni inget att hämta! Stick! skrek hon. Männen, överraskade över kvinnans mod, backade till sist.
Efter den dagen såg Olof på henne med respekt och kärlek, och snart föll det sig naturligt: de blev ett. Hon blev hans hustru, Frida hans dotter.
Först då, år senare, började Bertil besöka henne igen. Han såg dottern, barnbarnet, och såg också för första gången vem Elin blivit stark, självständig, men vänlig. “Du var tuff, Elin, men du har hjärta”, sa han oväntat en gång på landet, medan äppelträden blommade.
Frida gick klart skolan, studerade vidare. Kalle fick sitt körkort och ett nytt liv i stan. Maj blev bonde, precis åt andra hållet, hemma på gården. Elsa, modern, kom ofta och hjälpte till i trädgården.
Ofta satt Elin och Olof på verandan med kaffe och lyssnade på kvällsbrisen genom trädkronorna. Är du lycklig? frågade Frida sin mamma en kväll. Elin såg ut genom fönstret på trädgården, på sin make, på den trygga världen de byggt tillsammans. Hon log ett svenskt, stilla leende.
Ja, nu är jag lycklig.
Så blev det: ur förnedring och ensamhet växte styrka. Och ur styrka, efter många år, växte värdighet och kärlek.
Och ibland, när vinden river i björkarna och kvällsljuset brinner på åkern, minns jag hur det var: att ingenting är självklart, men till sist kan livet ändå vända till det bättre.
