Bussen är fullproppad. I mitten av vagnen sitter mest äldre människor, vissa håller i tygkassar, andra pratar om priser och vädret. På ett säte vid gången sitter en ung kille, kanske arton år gammal. Han har tatueringar både på armen och i nacken, och ansiktet är skuggat av en lätt stubb. Han bär en mörk t-shirt och ser ut att vara riktigt trött. Han pratar inte med någon, tittar bara tomt framåt.
Vid nästa hållplats kliver en mamma på med två små barn. Ena barnet håller henne hårt om handen, den andra trycker sig mot hennes ben. Det finns inga lediga platser. Kvinnan ser sig omkring och fäster direkt blicken på killen. Hon stiger fram till honom och säger högt, utan att dölja ilskan:
Unga man, kan du resa dig? Jag har två barn.
Det blir gradvis tystare i bussen. Några vänder sina huvuden åt deras håll. Killen möter hennes blick lugnt, men han rör sig inte.
Killen ser upp, men sitter kvar.
Ser du inte? Jag har två små barn, säger hon ännu högre. Eller bryr du dig inte överhuvudtaget?
Nu vänder sig fler passagerare.
Dagens ungdom har inget vett eller respekt, yttrar hon till hela bussen. Han sitter där bredbent, och en mamma med barn får stå.
Killen svarar lugnt:
Jag har inte varit otrevlig mot någon.
Då så, resa dig upp, avbryter hon snabbt. Det minsta man kan kräva. En riktig man sitter inte när det står en mamma med barn bredvid.
Någon av de äldre nickar instämmande. Kvinnan fortsätter:
Orkar du inte resa dig? Du är ung och frisk. Eller är det dina tatueringar som är i vägen?
Är du säker på att du är den enda som förtjänar platsen bara för att du har barn?
Självklart, svarar hon snäsigt. Jag är mamma. Tycker du att du förtjänar det mer?
En spänd stämning uppstår. Killen reser sig långsamt, greppar hårt om stången.
Ser du, det gick när du fick höra det, säger mamman, med en tydlig ton av triumf. Det kunde du gjort direkt.
Men just i det ögonblicket gör killen något som får hela vagnen att tystna av förvåning. Fortsättning i första kommentaren Vad tycker ni, vem har rätt?
Killen drar upp byxbenet ett stycke. Under syns en protes. Metallen blänker till i ljuset från lamporna. Någon suckar tyst, en man sänker blicken och en äldre dam håller handen för munnen.
Mamman bleknar, hennes självsäkerhet försvinner på en sekund. Hon försöker säga något, men inga ord kommer. Barnen håller sig ännu hårdare intill henne.
Killen drar sakta ner byxbenet igen och sätter sig ner. Han säger ingenting mer, ser inte sig omkring, försöker inte sätta någon på plats. Allt som syns i hans ansikte är bara trötthet.
Stämningen blir tryckt och tyst i bussen. Någon mumlar lågt att man aldrig ska döma ut folk för tatueringar eller ålder, och några nickar instämmande.
Mamman kräver inte längre plats. Hon står bara tyst och stirrar ut genom fönstret.
