Diagnos Förräderi
Ni verkar ha det så seriöst med varandra nu, började Barbro Lindblad bestämt, och gav Freja en skarp blick, så, när har ni tänkt på bröllop?
Jag vet inte om vi är där riktigt än, svarade jag, och log stelt. Jag letade efter ett diplomatiskt svar som inte skulle göra Barbro upprörd. Vi har ju bara bott tillsammans i en månad. Bättre att ge det lite tid, så vi lär känna varandra ordentligt först… Man vet ju aldrig, vi kanske börjar gnabbas om småsaker?
Barbro höjde ögonbrynen, men gav sig inte. Egentligen gillade jag henne. Hon var mycket trevligare än min föregående flickvän, som mamma aldrig tålde. Emma hade varit outhärdligt självsäker! Tur att jag lämnade henne.
Och hur går det med Ludvig då? Hon lade huvudet på sned och studerade Freja. Han har ju börjat bli tonåring nu, men ändå
Freja slappnade av när samtalet gled över på min son. Jag såg på henne att hon tänkte tillbaka på hur försiktigt hon först försiktigt rörde sig hemma hos oss. Skulle Ludvig se henne som ett hot, som ville ersätta hans mamma?
Han är helt fantastisk, svarade Freja varmt. Jag oroade mig förstås i början. Men Ludvig var öppen från början, och väldigt snäll.
Hon pausade och log åt minnet från den där kvällen då Ludvig hade kommit hem från skolan, fått smaka på hennes äppelkaka och utbrustit att nu skulle det minsann alltid finnas nåt gott hemma.
Och ibland, fortsatte Freja med ett snett leende, så tycker han det är skönt att det är någon annan än du, Niklas, som lagar maten. Du vet ju själv… Han har till och med frågat om han får vara med ibland och lära sig några rätter.
Jag log lite vid tanken på dem tillsammans i köket. Det var fint att se att de hade hittat varandra.
Men, har han börjat tjata om småsyskon än? undrade Barbro rakt ut, helt ogenerat.
Jag suckade och kastade en varningens blick mot min mamma. Jag kände henne inget ämne var för känsligt för henne, och jag visste att det var obekvämt för Freja.
Vadå då? fortsatte Barbro med lite skratt i rösten. Ludvig älskar ju småbarn. Och ni har ju gott om tid, Niklas, du är bara 35, så det finns tid kvar att ge mig några barnbarn.
Jag kände att Freja stelnade till, och spände tyst sin hand under bordet.
Tyvärr, det kommer inte gå, sa hon lågt, och försökte hålla rösten stadig. Läkarna har sagt att jag absolut inte ska skaffa barn.
Det blev alldeles tyst. Barbro såg ut som om hon hörde något obegripligt.
Vadå för problem? hennes röst var fylld av ett kvävande medlidande, Men vet du, sjukvården går framåt. Sådant som var omöjligt för femton år sedan är vardag i dag!
Freja andades in djupt. Jag såg att hon kämpade för att välja sina ord.
I mitt fall hjälper det inte, sa hon rakt ut. Jag har en allvarlig ögonsjukdom. Jag fick diagnos när jag var arton, och sen dess har jag tvingats acceptera att barn inte är ett alternativ.
Barbro såg mer och mer förvånad ut.
Vad har synen med saken att göra? undrade hon oförstående.
Det är 90 procents risk att förlora synen helt vid graviditet, förklarade Freja. Påfrestningen är för stor. Varken jag eller Niklas vill ta den risken. Det känns inte rätt att sätta ett barn till världen som jag kanske varken kan se eller ta hand om.
Jag såg att Barbro blev besviken. Hon sa inte mycket mer, bara värderande blickar. I hennes värld skulle sonens flickvän vara frisk, stark och ge henne barnbarn. Men vi hade diskuterat igenom allt. Vi läste på, pratade med läkare, vände och vred på alternativen. Om vi en dag skulle vilja ha ett barn kunde vi alltid överväga adoption eller möjligen surrogat.
När vi till slut tackade för oss och gick kändes luften lättare ute än där inne. Freja tog min hand och vi sa inte mycket. Jag såg på henne och visste: det handlar om oss två, inte om andras förväntningar.
***
Tre månader senare.
Freja började känna sig orkeslös, illamående och reagerade på starka dofter. Först tänkte hon att det bara var stress jobbet på dagis kunde vara slitsamt. Men besvären blev värre, och hon låg utmattad om kvällarna.
En kväll lade hon fram sin oro för sin mamma på telefon.
Är du säker på att du inte är gravid? undrade hennes mamma efter en tystnad.
Hundra procent! svarade Freja. Jag har aldrig missat att ta mina p-piller. Läkaren kollade upp allt innan jag började. Jag följer instruktionerna exakt.
För min skull, gör ett test ändå, sa hennes mamma bestämt. Jag skulle känna mig lugnare då.
Freja suckade men bestämde sig för att göra det ändå. Hon gick ut, handlade två test på Apoteket Kronan och gick hem. Med skakiga händer följde hon alla steg. Och båda testen visade två tydliga streck.
Hon stirrade på stickorna.
Det här händer inte… viskade hon. Jag har ju gjort allting rätt!
Då ringde det på dörren. Hon gömde testerna snabbt, rättade till håret och öppnade. Ludvig stod där, andfådd och med ryggsäcken på ena axeln.
Du glömde nyckeln igen? log hon.
Han mumlade ett förläget ja och gick in. Hon samlade ihop sig och började laga middag. Hon såg inte att ett av testerna fallit ur fickan på väg till sopkorgen och låg kvar på köksgolvet.
***
Niklas, jag måste åka till mamma i Sundsvall några dagar. Hon är sjuk.
Jag undvek att möta hennes blick. Det kändes hemskt att ljuga, men jag klarade inte av att säga sanningen.
Vill du ha sällskap? Eller kan jag hjälpa på något sätt? frågade jag.
Hon log svagt.
Nej, det är lugnt, svarade hon lågt. Hör av mig om jag behöver något.
Hon packade tyst sin väska och åkte. Jag var orolig, men respekterade att hon ville hjälpa sin mamma.
Dagen därpå tog hon sig till en privat vårdcentral i Sundsvall. Läkaren konstaterade graviditet fem, sex veckor in.
Men jag har ju tagit mina p-piller, Freja höll tillbaka gråten.
Det händer ibland att preventivmedel inte fungerar. Om du samtidigt tar vissa mediciner, eller har en infektion, eller om tabletterna är dåliga. Det är ovanligt, men det sker.
Jag kan inte fortsätta. Jag kommer att bli blind, förklarade hon. Sjukdomen är obeveklig.
Läkaren var förstående och skrev remiss för vidare kontroll. När Freja lämnade kliniken kände hon ett märkligt lugn. Hon visste vad hon behövde göra.
***
Freja! Varför har du inte sagt något? hörde jag Niklas fråga genom telefonen med överraskad ton.
Jag spände mig. Hade han listat ut det?
Vad pratar du om?
Jag hittade graviditetstestet med två streck. Jag har redan bokat tid hos en expert. Vi går tillsammans såklart!
Jag var tvungen att snabbt hitta på ett svar.
Ta det lugnt, Niklas. Jag tror det är något fel på stickan. Jag har tagit mina piller varje dag, inget har hoppats över. Testet kan vara fel. Låt oss invänta mer svar.
Det blev tyst i luren.
Jo, det är så… började Niklas, och jag hörde omedelbart på hans röst att han dolde något. Mamma var här och hittade dina piller. Hon sade att din diagnos inte alls är så farlig längre, sjukvården är ju fantastisk nuförtiden. Hon tyckte att vi borde chansa att riskerna ofta överdrivs…
Jag andades tungt ut.
Vänta, vad menar du? Har du fingrat på mina mediciner?
Nej! svarade han snabbt. Men… mamma övertygade mig om att vi borde våga. Jag råkade tappa din förpackning i golvet, och tänkte senare att om jag fyllde på med vanliga vitaminer så vore det kanske ödet. Jag ville så gärna ha ett barn med dig. Jag trodde verkligen att det skulle gå bra…
Jag stelnade. Kunde detta verkligen vara sant? Jag har förklarat så många gånger, exakt hur viktigt det är att ta medicinen regelbundet, och hur farligt det är att slarva.
Du… Du har alltså bytt ut mina mediciner? min röst darrade, och nu kokade jag inombords.
Jag ville bara ha en familj med dig, försökte Niklas svagt.
Utan att prata med mig? Du valde att riskera min syn och mitt liv! Och du berättar det så här?
Jag insåg att jag inte kunde prata mer. Jag behövde tänka.
Vi måste ses, sa jag. Jag träffar dig vid fontänen i Stadsträdgården, klockan tolv imorgon.
Gärna. Jag förstår, sa han med skakig röst.
Jag var så upprörd att jag darrade. Jag gick listigt igenom samtalet i huvudet, om och om igen. Det var inte fråga om ett misstag. Det var förräderi.
Nästa dag stod Niklas där långt innan utsatt tid. Han hade köpt en bukett vita rosor, mina favoriter, och det var nästan så jag blev rörd om det inte varit för omständigheterna.
Jag gick dit med min bror, Gustav, vid min sida. Niklas försökte räcka fram blommorna, men jag tog inte emot dem.
Vad betyder det här? undrade han, förvirrad.
Det betyder att det inte blir något barn, sa jag kyligt. Du visste om allt, men valde ändå att riskera min hälsa. Jag kan inte förlåta det. Jag kommer och hämtar mina saker imorgon. Gustav följer med.
Jag vände på klacken och började gå. Niklas följde efter, ursäktade sig.
Men jag har pratat med läkare! De sa att det inte är så farligt, med rätt kontroll…
Jag stannade, såg på honom. Min röst var låg men hård.
Gick du till läkare bakom min rygg? Vet du ens min exakta diagnos? Eller sa du bara att din flickvän oroar sig i onödan?
Han blev svarslös.
Det här är ingen lek, Niklas. Det är min kropp. Min syn.
Gustav ställde sig mellan oss när Niklas ville komma för nära.
Jag ville bara vår framtid väl, försökte Niklas.
På min bekostnad, svarade jag svalt. Det finns ingen framtid för oss. Jag kan aldrig lite på dig igen.
Gustav gjorde en liten rörelse, men höll sig lugn. Jag såg på Niklas en sista gång. Han stod kvar, tomhänt, med blommorna i handen.
Jag insåg något viktigt den dagen: utan tillit har man ingenting. Kärlek, trygghet, till och med framtidsdrömmar allt rasar om grunden är förräderi. Och det är bättre att vara ensam än att kompromissa med respekten för sig själv.
