Finns jag?
Har du köpt det där skräpet igen? Kenneth slängde upp påsen på köksbordet så innehållet klirrade till. Jag har sagt att ingen mer Velour. Det är dyrt och fullkomligt onödigt.
Jag stod vid fönstret och tittade ut över gården. Där sprang grannens lilla tjej, kanske sju år, och jagade duvor så de virvlade upp som en gråvit molnformation, och slog sig sedan till ro igen, oberörda på den spruckna asfalten. Jag såg på dem och försökte minnas senaste gången jag köpte något till mig själv. Bara för att jag ville.
Det är handkräm, Kenneth. Trehundraåttio kronor.
Trehundraåttio är trehundraåttio. Kan du inte räkna längre?
Jag svarade inte. Vände mig bort, tog ut den lilla burken med guldig lock ur påsen, ställde den på fönsterbrädan vid pelargonen. Den hade inte blommat på länge. Länge tänkt ta reda på varför, men annat hade alltid kommit emellan.
Ingrid, jag pratar med dig.
Jag hör dig, Kenneth.
Jag gick ut i köket, öppnade kylskåpet och började fundera på middagen. Hör honom gå där bakom, tunga steg, sedan smäller dörren till arbetsrummet. Jag andas ut.
Femtioåtta år var jag. Bodde i en trea på Kungsbackavägen i Växjö. Gift med Kenneth Larsson i närmare trettio år. Vi hade en vuxen son, Anton, som bodde i Uppsala och brukade ringa på söndagar. Ibland glömde han. Vi hade en stuga vid Helgasjön, fyrtio minuter bort, och en bil som bara Kenneth körde. Jag jobbade på stadsbiblioteket. Arton år som bibliotekarie.
Ett liv. Inget man fick ifrågasätta.
Jag tog fram kycklingfilén, la på skärbrädan, tog kniven. Ute på gården hade flickan försvunnit, duvorna glesnat. Gården var tyst, grå, med ogräs i sprickorna, fjolårstvåld.
Jag stod där med kniven i handen. Gjorde ingenting.
La ifrån mig kniven, gick till fönstret, öppnade krämburken. Doften var mild, med aning av blom. Smorde in ovansidan av handen. Huden sög snabbt upp krämen. En känsla som att någon tagit min hand och hållit om den, bara helt kort.
Skruvade på locket igen och började skära kycklingen.
Den kvällen blev stilla. Kenneth åt tyst och tittade på nyheterna. Gick och la sig. Jag satt på köket länge med en kopp kallt te och bläddrade i en gammal trädgårdstidning. Läste inte. Bara fördrev.
På morgonen, på jobbet, hittade jag Lisen Svensson bakom hyllan för tidskrifter. Tårarna rann.
Lisen, hur är det?
Lisen var tre år äldre än jag och hade jobbat här längst. Kände igen alla böcker och personer. Hade aldrig sett henne gråta.
Det är inget, ursäkta bara, hon viftade. Personligt.
Vill du prata?
Finns inget att berätta. Snöt sig. Dottern ringde igår. Hon sa, mamma du är gammalmodig. Bara rakt ut. Gammalmodig.
Hur menar hon?
Jag försökte ge råd om mannen hennes, liksom, på mitt sätt. Men då säger hon, mamma, dina råd är från förra århundradet. Du förstår inte hur folk har det nu. Lisen rättade till tidningarna. Kanske har hon rätt.
Jag tror inte det, sa jag.
Hur kan du veta?
Jag hittade inget svar. Vi blev stående tysta bland dofter av papper och hyllträ, sedan gick vi åt varsitt håll.
På lunchen gick jag ut. April var kyligt solig. Jag tog promenaden till Esplanaden, satt på en bänk och slöt ögonen. Solen brände orange genom ögonlocken. Tänkte på Lisen, på ordet gammalmodig. Tänkte sedan på mig själv.
Föddes Ingrid Mattsson i Karlskrona 1966. Lärarhögskolan i Lund, svenska och litteratur. Gift vid tjugonio, sent då. Kenneth var ingenjör, stadig. Anton föddes nästa år. Jag var hemma, gick sedan ner på halvtid, tog hand om mamma när hon blev sjuk tills hon dog sedan jobb igen. Livet blev så, stilla och lagom.
Något försvann någonstans i det där lagoma. Något jag inte kunde sätta namn på, men jag visste att det funnits. Och nu var det borta.
Blickade upp. Tvärs över Esplanaden stod ett plommonträd i överdrivet ömme vita blommor. Tänkte att jag inte ritat på trettio år. Förr på högskolan ritade jag, bara av lust, med pastellkritor. Sedan kom annat. Försvann, glömdes.
Jag tog upp mobilen och ringde Anton. Han svarade först efter tredje signalen och man hörde att han hade bråttom.
Hej mamma. Allt bra?
Bara ringer.
Har möte strax, kan jag ringa ikväll?
Klart du kan.
Han ringde aldrig. Det var också vanligt.
Tillbaka på Bibblan jobbade jag till sex, köpte bröd på bageriet, gick hem längs samma väg jag gått arton år. Varje stenplatta, varje vinkel visste jag utantill.
Kenneth var redan hemma, satt vid datorn. Jag gick till köket.
Ska du ha middag?
Sen.
Jag satte på vatten, tog fram sopprester från kylen. Under tiden jag värmde maten såg jag på krämburken. Den var liten, vacker. Kenneth hade rätt trehundraåttio spänn. För vad?
Men doften fick mig att låta den stå kvar.
Så gick veckorna. Livet tuggade på. Men en torsdag kom Susanna.
Såg henne genast när hon klev in: runt fyrtiofem, körsbärsröd kappa, kortklippt, rak hållning. Ville bli låntagare och letade psykologi och, om det fanns, något om akvarellmålning.
Akvarell? frågade jag.
Ja. Målade lite som barn. Vill försöka igen.
Jag fixade lånekort, visade hyllorna. Hon rörde sig så naturligt, plockade böcker, bläddrade. Det var något med henne, någon slags självklar samladhet som om hon räckte åt sig själv.
Efter en stund kom hon med två böcker och frågade:
Läser du själv något av detta?
Nickade mot psykologihyllan.
Ibland.
Du jobbat här länge?
Arton år.
Susanna mätte mig med en blick som verkligen gick in inte avvägande, bara närvarande.
Det är länge, sa hon.
Ja.
Trivs du?
Jag blev tyst, frågan så enkel men ändå svår.
Jo. Jag gillar böckerna. Folk också. Och vanan.
Vanan, upprepade hon. Jag förstår.
Hon tog böckerna och gick.
Nästa vecka kom hon igen. Lämnade tillbaka och bad om mer om akvarell. Jag letade fram ett tunt album med bilder.
Vill du prova? frågade hon plötsligt.
Prova vad?
Måla. Jag går på kurs på lördagar. En liten grupp. Du kan följa med.
Tänkte genast nej och öppnade munnen, men det blev:
Var är det?
Hon skrev adressen: Ateljé Ljusrum, Norrgatan, lördagsförmiddagar.
Hela kvällen låg lappen i mitt förklädesficka, senare la jag den vid krämburken. Kenneth frågade aldrig. Han frågade aldrig om mina angelägenheter, bara om pengar eller praktiskt.
Fredag kväll sa jag till honom:
Imorgon går jag på målerikurs.
Kenneth såg upp från tallriken.
Vart då?
Till Ateljé Ljusrum. En ny vän, från biblioteket.
Han tuggade färdigt.
Och vad kostar det?
Vet inte ännu.
Jaha. Gå du om du har så lite att göra.
Han såg aldrig på mig när han sa sånt. Och jag har hört om du har så lite att göra, igen, hur mycket kostade det, varför? i trettio år.
Javisst, sa jag. Jag går.
På lördagsmorgonen klädde jag mig i grå tröja, mörkblå byxor. Länge sedan jag såg noga på mitt ansikte i spegeln nu tittade jag. Det var inte ungt, men inte heller fult. Grå ögon, fortfarande levande. Håret grånat men tjockt. Drog med handen genom det, satte om tofsen. Tog på krämen på händerna, lite på halsen.
Gick i god tid.
Ateljé Ljusrum låg på andra våningen i ett gammalt hus, vitt och ljust, trägolv, stora fönster. Susanna satt redan där, fyra andra kvinnor och en man i femtioårsåldern i rutskjorta. Alla vid ett långbord med vattenmuggar, papper framför sig.
Ingrid! log Susanna stort. Kul att du kom!
Jag satte mig bredvid henne. Kursledaren, en ung kvinna som hette Elsa, visade dagens tema: syrenkvist. Tog penseln, handen darrade. Inte av oro, utan för att det var nytt.
Tänk inte på resultatet, sa Elsa. Tänk på vatten och färg och inget mer.
Första penseldraget. Syrenlila flöt ut i papperet, blandade sig med blått. Andra, tredje strecket. Färgen gick dit den ville, inte nödvändigtvis dit jag ville. Intressant. Susanna målade koncentrerat, mannen i skjorta petade tålamodskrångligt med en mikropensel och såg missnöjd ut.
Efter en timme såg jag på mitt löv. Inte särskilt likt syren, mer blurrigt syrénblått, men ändå… något i det levde. Som om det kommit ur mig.
Vackert, sa den äldre damen mitt emot, Karin.
Tycker inte jag, sa jag.
Nej, men jag tycker. Det har känsla.
Jag såg på det igen. Kanske hade hon rätt.
Efter passet bjöd Susanna på fika på ett kafé på gatan. Hon frågade:
Vad tyckte du?
Oväntat roligt.
Jag såg det på dig. Du har den där blicken… som håller sig lite blyg vid kanten.
Jag svarade inte direkt.
Du bott länge i Växjö?
Tre år. Flyttade hit efter skilsmässan. Från Karlstad.
Och?
Det var svårt i början. Sen blev det bättre. Och… spännande.
Spännande?
Att lära känna sig själv. Hon log. Är du gift?
Snart trettio år.
Och då?
Jag rörde om i kaffet.
Blandat, sa jag.
Hon frågade inget mer. Det var en fin sak.
Hemma mötte Kenneth mig framför TV:n, frågade inget. Jag åt soppa vid köksbordet, la min syrenlövsbild bredvid pelargonen.
Verkade faktiskt komma en knopp på pelargonen, för första gången på länge. En liten röd prick borjade synas.
Nästa lördag gick jag igen. Och nästa. Susanna var där varje gång. Vi började prata mer efteråt. Jag berättade om biblioteket, Susanna om sitt jobb som ekonom på ett litet byggbolag och om dottern i Karlstad.
Frågade en gång:
Känner du dig ensam här?
Ja, men annorlunda ensam. Förr var jag ensam bredvid någon. Nu är jag ensam, men inte… ensam.
Jag förstod. Kände isen inom mig börja ruckas, som islossningen på sjön.
Maj: Biblioteket skulle ordna program för stadsdelen. Chefen, Märta, samlade oss.
Några idéer?
Alla tysta. Men i mig började det spinna.
Vad sägs om kvinnors vardagsberättelser? sa jag. Inga dikter eller författarskap, bara deras riktiga liv. Uppmana dem att berätta eller visa vad de gör: målar, stickar, syr, vad som helst.
Märta lutade sig fram.
Intressant. Vem ansvarar?
Jag, sa jag. Och blev förvånad.
Närmast ringde jag Susanna. Hon skrattade.
Du? Men självklart! Jag är med! Och Karin från akvarellgruppen. Hon gör keramik.
Karin, pensionär, gjorde små lerfigurer främst fåglar och sålde ibland på marknader. Hon sa ja direkt, bara hon slapp prata så länge.
Jag skrev program varje kväll då Kenneth gick in på sitt kontor. Det var en ny känsla att skapa något, inte bara hålla igång andras struktur.
En kväll gick Kenneth till köket.
Vad skriver du?
Arbetsgrejer. Ett evenemang.
Alltid denna Bibbla.
Ja.
Du har blivit mer upptagen.
Är det dåligt?
Han ryckte på axlarna.
Middagen var kall.
Förlåt, jag värmer den nästa gång.
Han gick. Han kommenterade det kalla, aldrig att jag verkade mer… levande.
Junikväll: Premiär för mitt Kvinnoberättelser-evenemang. Fyra kvinnor inkluderat Susanna och Karin, en lärare som skrev dikter, och Elsa från kursen. Jag gjorde affisch, delade i området och skickade till Smålandsposten. Jag var rädd för att ingen skulle komma men snart var lokalen fylld drygt trettio, mest kvinnor i olika åldrar och en urgammal dam lyftes in av dottern.
Jag höll i kvällen. Höll inget långt tal, sa bara att vi var där för att lyssna på varandra. Gav ordet till Karin, som berättade om att pensioneringen drog undan sin nödvändighet tills hon rörde lera och insåg att hon hade händer. Värme och skratt.
Susanna berättade om att börja om i medelåldern om rädslan för det okända, och ännu mer för det invanda.
Lärarinnan Elsa läste två dikter. Rösten darrade först men bar snart. En i publiken började klappa, sedan applåderade alla.
Efteråt hjälpte Lisen till att städa ihop.
Det blev jättebra, Ingrid. Du har något.
Jag hajade till.
Vad menar du?
Du har alltid kunnat nå folk, men nu låter du dig göra det.
Hemma sov Kenneth. Jag tassade in i köket, drack vatten. På fönsterbrädan stod kräm, akvarell, och pelargonerna blommade plötsligt med röda klasar.
Jag smorde in händerna. Tänkte på Susanna. Rädd för det vanliga, inte det nya.
Nästa morgon:
Hur gick det igår?
Bra, mycket folk.
Hoppas du åt något.
Vi hade te.
Te är ingen mat, muttrade han, med ansiktet i mobilen.
Jag tog min kaffe ut på balkongen. Morgonen var tidig och sval, gården doftade poppel. Kenneth frågade om jag fått i mig mat det var kanske hans sätt att bry sig. I tjugonio år hade jag tolkat formen för innehåll. Undrat om innehållet funnits kvar?
En onsdag ringde Anton. Det var ovanligt.
Hej, mamma! Hur är det?
Bra, Anton. Vad har hänt?
Nej, inget. Susanna skrev till mig på Facebook. Hon sa att du blivit duktig på evenemang och att vårkvällen blev jättefin. Det visste jag inte.
Du har aldrig frågat.
Tystnad.
Förlåt, mamma.
Så jag berättade om kursen, om Karin, om dikterna, fullsatt sal. Anton lyssnade, avbröt inte.
Du Du är verkligen stark, mamma.
Tack.
Hur länge har du hållit på med sånt här?
Första gången.
Det skulle du gjort för länge sen.
Det borde jag.
Sedan:
Är du och pappa okej?
Vid fönstret såg jag ungarna spela fotboll i junisolen.
Allt känns vant, sa jag.
Är det bra eller dåligt?
Jag vet inte än.
Anton sa han skulle komma i augusti. La på jag blev stående vid fönstret en lång stund.
I augusti kom Anton fyra dagar. Han var lik sin far till utseende, men hade ärvt något från mig blick för folk och rum. Han satt i köket och lyssnade medan jag pratade, riktigt lyssnade.
Du har förändrats, mamma.
Hur?
Kan inte förklara. Som om du blivit mer.
Det känns också så.
Är du glad?
Koppen mellan mina händer var varm.
Ja, svarade jag. Och lite rädd.
För vad?
Att se klart på sig själv betyder att man ser allt det andra också. Det är inte alltid bekvämt.
Anton nickade. Tystnade.
Ser pappa det?
Han ser kalla middagar, sa jag. Ångrade mig genast. Förlåt, det var inte schysst.
Jo, det var ärligt.
Har ni pratat om det?
Om vad?
Vad du vill.
Jag såg ut över ogräset runt gräsmattan.
Jag har nog inte vågat det. Inte om det innersta. Det har känts tryggare att låta bli. Kenneth visste hur man slutar samtal innan de börjar.
I september sa Märta från ledningen att kommunen ville göra ett större evenemang jag skulle ha ansvar och bättre betalt.
Du har ändrats i sommar, sa hon.
Nej, inte alls illa.
Nej, till det bättre. Du känns närvarande nu.
Jag stod och såg på biblioteket, på hyllor, läslampor, septemberljuset.
Arton år, och först nu kändes det som mitt, inte bara mitt jobb.
Hemma märkte Kenneth att jag kom hem senare, gick på lördagskurser med folk han inte kände.
Vem är den där Susanna?
En vän.
Har du fått en vän nu?
Sedan i februari, här på biblioteket.
Och ni träffas jämt?
Nästan.
Han såg på mig med ny blick. Inte fördömande förvirrad.
Jag förbjuder inget, sa han. Men är inte van.
Vid vadå?
Att du har så mycket.
Jag satte mig mittemot. För första gången såg jag honom utan murar. Som någon jag knappt kände, efter trettio år.
Kenneth, är du glad för att jag gör något utanför hem och jobb?
Han var tyst.
Vet inte. Kanske.
Kanske?
Sade ju, ovant. Du var alltid nära, nu är du överallt.
Jag är här.
Ja, men annorlunda.
Jag såg på hans rygg. Sextioen år. Han hade också blivit gammal, och jag hade knappt märkt det.
När samtalade vi senast? Inte om middag eller bilen. Utan på riktigt.
Han vred på sig.
Tja vi pratar ju.
Om vad?
Han svarade inte.
Just det, viskade jag.
November kom med vintern och stora kvällsevenemanget. Jag förberedde i tre veckor, bjöd in åtta kvinnor, fick konstnären Leif att hänga små tavlor. Susanna var med på allt, vi sågs nästan dagligen, i bibliotek, kafé eller vid ån om vädret var vänligt.
En gång sa jag:
Jag begriper inte hur jag levt hittills.
Du levde.
Inuti, i ett outtalat rum. Varför?
Så blev det. Man kan bara börja om när man gör det.
Men nu är jag femtioåtta.
Och?
Det är gammalt.
Nu skojar du. Jag vet många kvinnor som slutade redan vid trettio. Men du börjar nu. Det är aldrig för sent.
Jag såg på ån. En pråm for långsamt fram.
Jag har målat varje vecka i nio månader.
Jag vet.
Och idag skrev jag min egen text till kvällen. För första gången.
Den var äkta. Det är bättre än bra.
Novemberkvällen fylldes med sjuttio personer, folk stod längs väggarna. Jag höll talet om att det finns något i varje kvinna som måste synas, att ålder öppnar dörrar i stället för att stänga. Jag sa det inte som läxa jag sa det därför att jag precis insett det själv.
En gammal dam, Brita Mattsson, klev fram, stöd av dotterns arm.
Du, du pratade om mig va?
Om oss alla, sa jag.
Nej, om mig. Jag broderade förr. Gav upp det. Onödigt. Men nu tänker jag, kanske kan jag börja igen. Tänk, åttiotre år! Visst är det fånigt?
Inte alls.
Menar du verkligen det?
Ja.
Brita gick. Dottern höll henne stadigt. De gick långsamt men bar med sig någonting nytt.
December var tyst. Jag ledde nu en egen liten litteraturgrupp på bibblan, sex-sju trogna varje vecka. Ibland blev debatterna högljudda och roliga.
Hemma: spänning men ingen dramatik. Kenneth var ovanligt tyst. Jag väntade inte längre på att han skulle börja prata.
I mitten av december satt jag hos honom.
Kenneth, vi måste prata.
Nåja?
Inte så, jag satte stolen bredvid, la min hand på hans. På riktigt.
Han la ifrån sig boken, såg på mig.
Vad är det?
Det har gått så lång tid där jag känt mig nästan osynlig. Gjort min plikt, men inte riktigt funnits. Och kanske är det mitt fel, för jag lät det hända. Men det handlar också om oss hur vi lever bredvid varann.
Han tittade ned.
Vill du skiljas?
Jag vet inte vad jag vill. Men jag vet att vi måste prata. Om vad vi vill. Om att jag vill bli sedd inte som middag och skjortor. Utan mig.
Tystnad. Snön singlade där ute.
Jag kan inte, Ingrid, sa han till slut, bara. Har aldrig lärt mig sånt.
Jag anklagar dig inte. Men jag vill försöka. Jag vill veta om du också vill.
Han svarade inte. Såg på snön. Så mötte han min blick: osäker, förvirrad, på riktigt.
Du har förändrats mycket i år, sa han.
Ja.
Jag fattar inte alltid.
Jag vet.
Men jag vill inte han sökte orden vill inte att du går. Härifrån. Eller alls.
Jag såg på honom. Sexitre år, lutad rygg, just där fanns någon som var rädd för förändring.
Då försöker vi, sa jag. Kan inte lova att det blir enkelt. Men vi försöker.
Januari kom med kyla och ljus. Bibblan, gruppen, akvarellen. Målningarna fyllde min köksvägg, några tog Susanna hem. Pelargonen satte fyra blommor efter omplantering.
Susanna och jag sågs mer sällan, hon hade mycket på jobbet ändå ringdes vi ofta.
En dag sa hon:
Ingrid, vill du fortsätta med ännu större evenemang i vår?
Ja! Jag vill göra något mer som en liten festival. Flera dagar.
Massor av jobb.
Ja. Men jag vill.
Hon skrattade.
Hade du sagt detta för ett år sen
Nej, verkligen inte.
Med Kenneth gick det ibland bättre. Vi pratade mer, ibland blev det riktigt. Ibland drog han sig undan, men jag försökte inte dra loss honom längre.
I februari, vid middagen:
Jag var hos läkaren förra veckan. Kollade blodtrycket.
Var det något?
Bara rutinkoll. Fick tabletter.
Skönt.
Du frågade inte varför jag inte nämnt det?
Jag la ifrån mig besticken.
Varför sa du inget?
Ville inte göra dig orolig. Han såg på mig. Det är en vana.
Du brukade skydda mig från oro?
Ja. Du har ändå fullt upp.
Jag tänkte på det. Där fanns nåt viktigt, jag kände det men kunde inte riktigt få tag på det.
Kenneth. Jag vill veta när du mår dåligt. När du träffar läkare. Jag vill veta. Förstår du?
Ja. Jag ska säga.
Jag också.
Vi satt tysta. Utanför blåste snö. I köket var det varmt. På fönsterbrädan: handkrämen och min senaste akvarell, en vit blommande äppelkvist.
Fin bild, sa Kenneth. Du har målat?
Ja.
Han såg igen.
Du kan verkligen.
Jag lär mig.
I slutet av februari ringde Lisen sent.
Ingrid, förlåt, dottern är här. Vi blev sams. Hon bad om ursäkt för det där gammalmodig.
Och du blev glad?
Jätteglad! Och vet du, nu vågar jag fråga: kan jag gå med på akvarellkursen nästa lördag? Jag är riktigt nervös.
Klart du kan!
I ateljén höll Lisen penseln med darrande hand som en bläckpenna. Första draget blev för mörkt, nästa för vattnigt.
Ser du vad jag gör, Ingrid? Katastrof.
Jag ser. Men jag gillar det.
Det är inte en gren, det är bara en fläck.
Det är början.
Är du säker?
Ja. Nästa gång blir det annorlunda.
Hon såg på sitt papper och skrattade.
Då så. Nästa gång.
Mars: Sol, dropp och anmälan till vårfestivalen. Anton messade att han kommer i april och vill komma till eventet.
En kväll när Kenneth somnat satt jag ensam i köket med tända lampor, tystnaden, och skrev ideer i anteckningsboken. Ute dropp från taken, våren var på gång. Pelargonen grönskade och knoppades.
Krämburken var sedan länge slut, men locket stod kvar. Köpt ny samma Velour för 380 kronor. Kenneth sa inget.
Öppnade en tom boksida och skrev högst upp: Det jag vet nu, som jag inte visste för ett år sen. Satt tyst. Sen slöt jag boken. Det behövs nog inte skrivas ned. Det finns i mig.
Telefonen ringde sent. Nästan elva. På displayen: Susanna.
Allt bra? frågade jag.
Ja. Bättre, faktiskt. Jag har fått jobb i Karlstad. Bra jobb, bättre lön. Dottern är ju där. Jag funderar.
Jag blev tyst.
Vill du flytta?
Vet inte. Därför ringer jag. Vad tycker du?
Jag såg ut, kvällssvart april utanför fönstret; droppande, levande.
Jag tror att du redan bestämt dig, sa jag långsamt.
Tystnad, sen:
Ja. Nog.
Vad är du rädd för?
Sommarens cirkel. Kaféchatten. Du, Karin, Elsa.
Vi försvinner inte.
Du vet, Ingrid Småland och Värmland är långt.
Susanna, du sa det själv i november på bryggan.
Vad?
Börja om börjar man när man börjar.
Hon skrattade, varmt och lågt.
Jag var klok då.
Du är klok.
Får jag fråga dig: Är du lycklig?
Jag såg på pelargonen, krämen, teckningarna. På anteckningsboken med den här sidan tom.
Jag har blivit mig själv, sa jag. Det väger kanske mer.
Är det svaret?
Ja.
Susanna var tyst en stund.
Då är jag glad för dig.
Och jag för dig.
Ingrid
Ja?
Vad gör du om jag flyttar?
Jag såg på den tomma sidan i boken.
Jag fortsätter.
