Sedan den dagen då Roffe förlorade det allra käraste, gick han aldrig mer in i kojan. Han sov nu direkt på den nakna marken. Åt knappt. Reagerade inte ens på sin enda kvarvarande vän, Anders
November hade dragit in, och med varje morgon blev luften kallare, himlen täcktes av tunga blygråa moln, och folk drog på sig tjocka yllekappor och halsdukar. Vädret bar redan på löften om vinter, och Roffe visste precis snart skulle den första snön falla.
Undrar när någon slänger in lite halm i min koja? funderade Roffe, utsträckt på den fuktiga grusplanen. Jag har ju päls för att klara mig, men nätterna har börjat bita ända in till benet
Lojt följde han lastgubbarna med blicken när de pilade över gården, släpande lådor och vältrade upp dem på de stora tunga lastbilarna med en stickande doft av diesel. Ingen brydde sig det minsta om den gamla vakthunden.
Vad ligger du här för? hördes en röst och vakten närmade sig, gnuggade sig om kinden medan han tände en cigarett. Du är faktiskt anställd för att vakta lagret, inte för att ligga och jäsa som värsta soffpotatisen. Fy!
Han spottade argt bredvid Roffe och travade iväg. Han hette Mattias, och Roffe mindes honom sen han var liten valp. Mattias hade aldrig gillat honom, helt utan anledning.
Snart rullade en mörkgrön Volvo upp till lagret. Roffe var genast på benen.
Tjena, kompisen, sade mannen i keps och med skäggstubb på kinden. Jag är här för att sätta lite värme på dig.
Det var Anders Roffes snällaste och mest älskade vakt. Han hade alltid något vänligt ord och en godbit över. Inte ens på sin lediga dag glömde han Roffe: han hade tagit med sig halm för att det skulle bli lite varmare i kojan.
Anders la in halmen omsorgsfullt i kojan, tog fram en skål med varm gröt och kött ur bilen, och väntade tills Roffe ätit upp allt innan han tog med sig skålen ut för att diska, och for sedan hem.
Roffe var ensam igen. Tur att natten närmade sig att sova var det enda som fick honom att glömma ensamheten, som alltid låg där som en hinna runt honom.
När det blivit riktigt mörkt gick han mot kojan. Just när han skulle klättra in stannade han tvärt.
Två klara smaragdgröna cirklar lyste inifrån halmen. Ett hotfullt väsande hördes.
Roffe såg på inkräktaren utan ilska en mager svart katt med enorma, skrämmande ögon satt där. Blicken var tydlig:
Rör mig inte. Jag är inte att leka med!
Trots det barska uttrycket blev han ändå glad.
Visserligen är kojan trång, men vi får plats båda två, tänkte han hoppfullt.
Han tog ett steg närmare, och en tass med sylvassa klor ven genom luften.
Fssssssss! väste katten surt åt hans försök till frid.
Nåväl. Jag kan sova utanför i natt, konstaterade Roffe stilla, och la sig vid ingången till sin egen koja.
Nästa morgon vaknade han tidigt, i väntan på frukost han längtade efter varje dag. När han vände huvudet mot kojan såg han katten i djup sömn.
Så söt hon är!
Mattias släntrade ut ur personalrummet, skrynklig och butter. Utan ett ord slängde han några kalla matrester åt Roffe och gick därifrån.
Reglerna sa att hunden skulle ha riktig mat, men Mattias orkade aldrig laga nåt. Han slängde bara det som blev över. Roffe hade ofta ont i magen efter såna måltider. Men han hade ingen att klaga till.
När Roffe noga luktade på maten kände han plötsligt en främmande doft.
Katten! Hon satt helt orädd intill honom och tuggade på korvskinnet som om det mest naturliga i världen vore att de delade på maten.
Roffe blev glad över att få bjuda henne, särskilt när hon var så mager.
Katten spände blicken mot honom, redo att flyga på om det behövdes men Roffe bara åt sitt bröd och betraktade henne nyfiket.
Varför är hon så arg? Kanske vill hon ha bröd också? funderade han och la ifrån sig sin skalk.
Resten av dagen spejade de på varandra. Katten vaksamt, rentav fientligt. Roffe snällt, och med värme.
På kvällen, när Mattias offrade sista bitarna mat, var katten snabbt där för kvällsmat.
Nämen! Vad är det där för trollpacka! Försvinn! Usch! morrade han och stampade.
Katten smet snabbt bakom Roffe. Han blev först förvånad men fattade snabbt. Han ställde sig mellan Mattias och katten med uppborst päls och skarpt öga.
Mattias fnyste föraktfullt och lät bli att bråka. Den nya vakten som tog över senare brydde sig inte alls om djuren.
Katten kastade en återhållsamt tacksam blick mot Roffe. Han började fundera:
Trollpacka Är det ett namn? Ja, då får hon väl heta Trolla.
Snart slog frysgraderna till. Trolla låg igen hopkrupen i halmen. Roffe ville inte tränga sig på men stack försiktigt in huvudet.
Hon såg in i hans ursäktande blick. Hon förstod inte hur en hund kunde vara så och ändå flyttade hon på sig en aning, så att han fick plats bredvid.
Den natten sov de tätt intill varandra, lugnare än på länge.
Sedan dess var Roffe och Trolla oskiljaktiga. De åt tillsammans, sov tillsammans, pratade sitt djurspråk.
När Anders först såg katten vid Roffes sida trodde han inte sina ögon så liten och spinkig och ändå inte rädd alls.
Men snart insåg han det fanns kärlek mellan djuren. Och kärlek känner inga gränser för storlek.
Anders började sköta om Trolla: tog henne till veterinären, borstade bort tovorna och såg till att hon fick ordentlig mat. Efter ett par veckor var hon mycket piggare.
Endast Mattias störde friden. Han hade fått för sig att svarta katter för otur med sig och ville göra sig av med henne.
En gång försökte han till och med förgifta henne, men Roffe kände lukten och stoppade honom han hade alltid koll.
En extra kall natt låg hund och katt i kojan. Roffe slickade en av Trollas färska rivsår hon försvann ju ständigt och hittade på hyss.
Plötsligt stack en obehaglig lukt i deras nosar.
Roffe kastade sig ut och började skälla. Brand! Lagret stod i lågor!
Mattias kom rusande ur sitt krypin, svor högt och letade panikartat efter mobilen.
Trolla jamade högt. Vakten vände sig om katten satt bredvid hans tappade mobil.
Äckliga trollkatt! fräste han och sparkade bort henne, grep mobilen och ringde brandkåren.
Roffe sprang till sin vän. Trolla haltade bort från röken. De sökte skydd bland snåren tills elden var släckt.
När Mattias skulle gå på kvällen sneglade han hatiskt mot katten.
Nästa kväll hörde Roffe samtal vid vaktrummet:
Jag säger ju det, hon för otur med sig. Ser du hennes ögon? Riktig trollkatt! envisades Mattias.
Jaha, vad föreslår du då? frågade någon med likgiltig stämma.
Skjuts ut i skogen bara.
Roffe stelnade. Hjärtat stramade. Han kröp tätt intill sovande Trolla.
Är du galen? Hon skulle ju inte överleva där! sa Anders bestämt.
Strunt samma! Var det inte nog med branden?
Nåväl, många säger ju att svarta katter betyder olycka höll någon med.
Ingen skjutsar bort henne nånstans. Så barnsligt, sa Anders kallt och gick.
Morgonen kom. Roffe vaknade, sträckte på sig och gäspade. Av vana stack han nosen mot Trolla
Men hon var borta.
Han vände upp och ner på halmen tomt. Rusade ut, nosade, skällde hest.
Ett svart fladdrande syntes vid personalboden. Men det var bara en plastpåse i vinden.
Dörren slängdes upp.
Jaså, letar du efter sällskapet ditt? flinade Mattias elakt. Du har ingen vän längre. Hon är någon annanstans nu.
Roffe såg på honom och försökte hitta annan mening.
Eller så finns hon inte mer. Om ett par dagar svälter hon nog ihjäl i skogen. Om hon inte redan har dött.
Inte ett ljud kom från Roffe. Till och med hans sorgsna ylande fastnade någonstans inombords.
Första snön föll. Stora flingor landade på den orörliga hunden.
Sedan det käraste tagits ifrån honom, gick Roffe aldrig mer in i kojan. Han sov direkt på marken, åt knappt och reagerade inte ens på Anders.
Roffe, hon är på en riktigt bra plats nu, tro mig. Hon har det varmt och tryggt. Litar du på mig? sa Anders mjukt, satte sig bredvid och smekte varsamt över Roffes rygg.
Jag vill också till det där stället. Till min Trolla. Får jag komma dit, snälla
Tidigt en morgon hörde Roffe fragment av ett samtal mellan okända människor. De diskuterade honom som om han redan var död, bara en sak som borde bytas ut för gammal och utnött som vakthund, bättre med något yngre, sa de.
Hur det där samtalet slutade mindes han inte. Faktiskt brydde han sig inte längre om något utom en sak.
Snön föll obönhörligt. De kalla flingorna täckte ryggen, nosen, tassarna. Snart var Roffe inbäddad. Han slöt långsamt ögonen.
Tänk om jag aldrig behöver öppna dem igen. Jag vill inte öppna dem mer var sista tanken i det halvdöende djuret.
Världen blev tystare och tystare. Roffe kände knappt kroppen, luktade ingenting, hörde inte vinden mer. I mörkret trängde plötsligt en välbekant röst igenom:
Kom igen nu, vännen. Dags att resa sig. Du ska med mig!
Resten minns han bara vagt: Anders varma bil, det mjuka sätet, den gropiga landsvägen, underliga nya lukter som tog sig in genom sidofönstret.
Sorgen hade gjort honom svag, sjuk nästan. Han föll snabbt i djup sömn, vaggad av radion på baksätet.
Efter ett par timmar stannade de. Anders hjälpte Roffe ur bilen och höll honom när han, svajig och trött, gick mot huset.
Du ska bo hos mig nu, min vän.
För Roffe kändes allt ganska likgiltigt. Men han ville inte göra sin vän besviken, så han försökte se glad ut. Resultatet blev klumpigt, men Anders förstod.
Ingen fara, vi går in du kommer må bättre direkt, log Anders, öppnade dörren.
Så fort de tagit ett steg in, reagerade Roffe. Lukten den kände han igen. Det var en doft han aldrig skulle glömma!
Sekunden senare blev det bekräftat.
Ett svart moln hoppade smidigt ner från fönsterbrädan och tassade snabbt mot honom. Innan katten ens var nära visste Roffe det var hon. Hans Trolla!
Jag sa ju att hon var på en bra plats, sa Anders med ett leende. Som om jag skulle låta dem skicka henne ut i skogen!
Men Roffe och Trolla struntade i honom de hade så mycket att berätta för varandra.
När de jamat och skällt klart på sitt eget språk och till slut vilade sida vid sida, tänkte Roffe:
Vad betyder egentligen Trolla? Jag ville fråga Men vad spelar det egentligen för roll? Trolla är min vän. Och det räcker.Och där, i köksvärmen, med snöflingor dansande tyst utanför rutan, las Roffe till ro tätt intill sin vän. Anders satt vid bordet, smuttade på kaffet och lät det hela vara som det var: två trampar på mattan, ett försynt spinnande, en nöjd suck.
Ingen på lagret frågade längre efter vakthunden. Bland lådor och gamla minnen låg bara några gråa hårstrån kvar som spår av en vänskap som vägrat frysa bort. Men i en liten stuga doftade det nu halm, framtid och hopp; där fann Roffe och Trolla sitt eget hem. Och kanske, bara kanske, går det aldrig riktigt att ta ifrån någon det allra käraste inte så länge någon väntar på att välkomna en hem.
