Förräderi bakom vänskapens mask
Den här vintern visar verkligen Stockholm sin allra vackraste sida gatorna är täckta i tjock, pudrig snö och varje kvarter ser ut som hämtat ur en sagobok. Några stora, tunga snöflingor dalar lugnt ner från den gråblå himlen, lägger sig stilla på tak och trottoarer, och minusgraderna gör luften krispigt klar.
I lägenheten hos Elin och Viktor råder en helt annan stämning än vinterkylan utanför: värme och ro. Utanför fönstret utspelar sig ett mjukt snöfall, men inomhus sprider den lilla läslampan sitt varma sken och skapar ett tryggt ljus som håller kylan borta.
De sitter tillsammans i soffan, inlindade i en yllefilt. På tv:n rullar en lagom tramsig familjekomedi, mest för skrattens och avkopplingens skull. Elin kikar på filmen men smyger då och då in i egna tankar, leende för sig själv. Viktor lutar sig tillbaka mot soffans ryggstöd och betraktar stundtals snön utanför; han tycker det är sagolikt vackert.
Stämningen bryts av ett välbekant signal Viktors mobil ringer. Han reagerar först inte, vill helst inte avbryta den stilla kvällen, men när det ringer igen suckar han lätt och plockar upp mobilen. Han muttrar och visar displayen:
Det är Alex igen. Tredje gången idag.
Elin vänder lite på huvudet utan att släppa blicken från tv-skärmen.
Han vill säkert bjuda över oss till sitt landställe nu när han köpt det. Han har svårt att ta ett nej, den där Alex.
Viktor trycker på svara.
Tjena, Alex, säger han, ansträngt munter.
Viktor! När kommer du då? Hallå, vi firar ju stugan! Allt är klart: bastun är het, maten på bordet vi blir rätt många. Kom igen, ta med Elin; det blir grymt festligt!
Viktor tvekar, kastar en blick på Elin som skakar så knappt märkbart på huvudet att bara han ser det. Han förstår direkt. Varken hög musik eller stökiga middagar lockar just nu. Båda vill hellre njuta av en lugn helg, få andas bara de två.
Han drar andan, idén kommer till honom snabbt.
Du, grejen är att Elin är hos sin mamma i några dagar, säger han lågt. Går inte, vill inte åka själv heller. Du vet, det är så lätt att folk råkar säga något dumt om henne och så blir det osämja i onödan Vi får styra ihop något längre fram.
En kort tystnad i luren, sedan låter Alex förvånad:
Hon stack iväg, alltså? När kommer hon hem?
I morgon kväll, mumlar Viktor och försöker låta lite sorgsen. Allt blev så plötsligt. Skulle ju gå på bio, ta en promenad i Humlegården, kanske till och med åka skridskor. Men men, senare
Alex är tyst ett ögonblick, sedan hörs ett märkligt nöjt tonfall.
Jaha Men du lovar höra av dig när hon är tillbaka, va? Jag vill verkligen träffa er!
Absolut, säger Viktor snabbt. Nästa helg kanske, om inget annat dyker upp.
Han säger hej då och lägger ifrån sig telefonen på soffbordet med ett lugnande andetag.
Det där klarade jag med nöd och näppe, muttrar han och ser på Elin. Kan han aldrig ge sig? Jag har varit rak med att jag inte vill till honom och festa. Vad ska man där göra? Lyssna på fulla diskussioner? Han vet ju inte hur man tar det lugnt! Nej du, det här, bara du och jag, är så mycket bättre.
Han slår armarna om henne och känner hur spänningen släpper. Runtom är det varmt, mjukt och tyst, snöfallet hänger kvar utanför och filmen drar vidare, lågmäld och trygg raka motsatsen till Alex högljudda tillställningar.
Elin lägger sig närmare, känner tryggheten i hans värme och lugna andning. Ljusets sken, knäppande från köksklockan och det svartvita filmflödet gör rummet ombonat, tryggheten självklar, nästan självläkande.
Jag tycker också det är bäst så, säger hon tyst, möter hans blick. Vi ser filmen, sen går vi och lägger oss. Det är allt jag vill.
Han skrattar lågt och håller om henne hårdare, redan ser han för sin inre syn hur de snart släcker lampan, kryper ner under duntäcket och somnar till snöns sus. Men ännu en signal bryter in. Samma avsändare.
Viktor suckar, slänger en snabb blick på displayen och svarar motvilligt.
Alex, jag sa ju börjar han och försöker låta lugn, men rösten är spänd.
Viktor, Alex låter oroväckande allvarlig, jag är på Kristall, du vet klubben på Götgatan. Några av oss var här innan bastun och vet du vad Elin är här. Med nån annan kille. De dricker, hon hänger på honom Förlåt, men du borde veta. Hon sa ju till dig att hon var hos sin mamma! Hon ljuger!
Viktor stelnar till. Han stirrar på Elin, sedan på tv:n, osäker om Alex driver med honom.
Va? Är du säker? Du har inte blandat ihop henne med någon annan, eller?
Hundra procent, försäkrar Alex. Hon är påverkad, skriker och skrattar. Hon bryr sig inte att vi ser. Vill du prata med henne?
Viktor blundar i en sekund och försöker sansa tankarna. Det är alldeles för mycket som inte går ihop. Kan det ändå vara en slump eller?
Kör då, säger han och slår på högtalaren.
Musik dunkar genom mobilen, röster och skratt i bakgrunden, sedan tränger en kvinnoröst igenom så lik Elins röst att Viktor rycker till.
Hallå? Vem är det? säger hon sluddrigt, som om hon tvekade ett ögonblick att svara.
Viktor sväljer, försöker samla sig. Han slänger ett ögonkast mot Elin; hennes ögon är vida av förvåning och oro.
Elin? Det är Viktor. Vad händer?
En fnysning hörs, rösten är nu både släpig och kaxig:
Men Viktor, du är så jäkla tråkig! Låt mig leva! Jag är less på vårt dödstråkiga liv. Jag ska festa, förstått?
Elin far upp ur soffan, blek i ansiktet och håller handen mot hjärtat. Hon viskar:
Vad pratar hon om? Vem är det där? Hur känner hon dig? Hur kan hon påstå att hon är jag?
Och var är du då?
Vad spelar det för roll? säger rösten utmanande. Jag är din fru, inte din fånge! Jag gör som jag vill!
Bakom hörs nytt skratt, klirr av glas, och så tränger Alex in i samtalet:
Hör du själv nu, Viktor? Jag sa ju det
Viktor avbryter tvärt, rastlös, ilsken, med ett uns av förtvivlan:
Stopp. Jag tar det här i morgon. Ring inte igen.
Han slänger telefonen ifrån sig och stirrar tomt upp i taket. Om nu inte Elin suttit bredvid honom hade han kanske gått på alltihop!
Elin sjunker ner i soffan, urblåst. Rösten var så lik hennes egen men det är inte det viktiga. Det viktigaste är hur kunde någon få fram hennes detaljer och spela rollen så väl? Någon har tipsat!
Vad är det här för dålig teater? pressar hon fram. Vem var det där?
Viktor ruskar på sig och drar handen genom håret, lika förvirrad.
Jag vet inte… Men rösten, alla småtics det är för likt. Det här måste vara uppgjort.
Och Alex var dessutom bombsäker, säger Elin nervöst. Om jag inte suttit här hade du kanske trott det var sant.
Viktor mjuknar och samlar henne nära. Hennes kropp skakar svagt.
Jag hade nog ändå misstänkt något. Jag känner dig, Elin. Du skulle aldrig göra så mot mig. Det här är något oväntat och konstigt, men jag tänker ta reda på vad det är! Om jag måste går jag till klubben och ber att få se övervakningsfilmer.
Hon lutar sig mot honom, känner sig sakta varmare, trygg igen.
Ja, säger hon och tittar upp det är inte jag. Men vem ligger bakom? Och varför?
Viktor slår ut med händerna och bestämdheten är tillbaka. De håller ihop, och tillsammans kommer de att lösa det här.
***********************
Nästa dag, kring lunch, sitter Elin vid köksbordet med en kopp te och kollar mejl på laptopen. Då ringer telefonen det står Alex på displayen. Hon tvekar, men svarar av nyfikenhet.
Hej, inleder Alex försiktigt, som om isen vore tunn. Pratade du med Viktor efter igår?
Hon pressar mobilen i handen, bestämmer sig för att gå till botten med det hela.
Ja. Vi har bråkat. Han anklagar mig för saker jag inte gjort, vill inte lyssna. Säger att jag ljuger för honom.
En kort paus, Alex suckar, och hans röst blir ovanligt mjuk med något tillfreds i tonen.
Jaha Jag har alltid sagt att Viktor inte uppskattar dig, Elin. Han fattar inte vem du är.
Elin känner pulsen rusa men håller rösten lugn. Hon måste låta honom prata ut.
Vad menar du?
Alex sänker rösten, nästan viskande, och det låter märkligt förtroligt:
Jag menar att du förtjänar bättre. Jag är kär i dig, Elin. Har varit det länge. Och om du vill lämna Viktor så finns jag här. Alltid.
Inombords kokar Elin men hon sväljer ilskan och håller fokus. Var det därför allt det här uppstod? Eller har han planerat det länge, beredd på just det här ögonblicket?
Alex Det här är oväntat, minst sagt. Men det är opassande. Jag älskar Viktor och vi kommer reda ut det här. Jag vill bara att du låter oss vara ifred.
Förlåt om jag sa för mycket, mumlar han. Jag ville bara du skulle veta att du alltid kan vända dig till mig. Viktor har betett sig svinigt och det märks att han inte vill ha dig kvar. Jag hörde honom prata lite igår också… Han letar bara efter en anledning att dumpa dig! Tänkte bara du borde veta.
Elin knyter handen så hårt att den vitnar. Hon andas djupt, vill inte låta känslorna ta över.
Vet du, Alex, hon är iskall och ordentlig igår var jag hemma. Vi har inte bråkat. Och jag vet nu att du ligger bakom alltihop. Nu förstår jag varför.
Han är märkbart tagen överraskad, sedan försöker han återhämta sig:
Vad snackar du om?
Du hittade en kvinna vars röst är lik min. Fick henne att ringa, säga rätt saker, spela rollen. Du ville bara splittra oss. Stämmer det?
Tystnad i andra änden. Elin väntar.
Till slut kommer det, nästan ropande och desperat:
Ja, jag gjorde det! För att jag älskar dig, Elin! För att Viktor inte uppskattar dig. Jag kan ge dig allt han aldrig kommer förstå!
Elin blundar och håller känslorna i schack. Hon skrattar torrt och säger:
Lycka? Med dig? Skulle aldrig tänka tanken. Du har inte gjort annat än att svika vår vänskap och för vad?
Hennes röst låter avmätt och benhård.
Förlåt Alex röst är svag, all självförtroende borta.
Elin fattar sitt beslut.
Nej, Alex. Jag förlåter dig aldrig. Och vi är inte vänner längre. Ring mig aldrig igen! Radera också Viktors nummer, jag kommer spela upp vårt samtal för honom.
Hon trycker av samtalet, lägger ner telefonen, händerna darrar men hon tar ett djupt andetag och tittar ut mot snöfallet. Allt ser ostört ut, som om inget hänt.
Nu kliver Viktor in i köket, ser hennes allvar.
Och? frågar han lågmält, lite oroligt.
Elin vänder sig mot honom och skrattar uppgivet.
Det blev klart till sist, säger hon och suckar. Han har regisserat allt. Erkänt känslor och försökt få oss osams. Tänk att han sjönk så lågt
Viktor sätter sig nära och tar hennes hand, tydligt stödjande och närvarande.
Han har aldrig varit någon verklig vän, säger han lågt. Släpp honom, han förtjänar inte din energi. Vissa tecken har funnits, men nu vet vi. Allt är glasklart.
Ja, säger hon, lutar sig mot honom. Nu vet vi. Nu kan vi lita på varandra på riktigt.
Hon blundar lätt och fylls av doften av deras trygga hem: trä, te och hennes egna parfym.
Vet du, ler hon plötsligt, det här var nog bra. Nu slipper vi gå på fler av hans fester också. Vi kan bara säga att där finns någon vi helst undviker.
Hon säger det lätt, nästan skämtsamt, men det ligger en sanning där. Inga fler krystade ursäkter behövs, bara deras lilla värld kvar.
Viktor skrattar och nickar.
Exakt. Vi tittar på filmer och dricker te.
Utan att lämna soffan, skojar hon och virar in sig i filten igen.
Perfekt, säger han och håller om henne.
Så, medan snön faller lugnt utanför och lampans sken gör rummet mjukt och säkert, återskapas deras lilla värld. I det här rummet finns inga lögner, ingen misstro bara dem, tillsammans med tryggheten om att imorgon blir lika lugn och fin som idag.
*************************
Alex sitter ensam i sitt kök, stirrar på sin urdruckna kaffekopp. Hans tankar repeterar orden: “Ring inte mer. Aldrig mer”.
Men istället för skuld växer bara en förtärande ilska i honom, som ett tryck över bröstet. Han kastar en blick på snön utanför.
Varför blev allt så fel?! utbrister han och sveper armen över bordet så smulorna flyger.
Han ser för sig kvällen innan, klubben, hur han anlitat Marina från caféet, den han vet liknar Elin till utseendet och röst. Han gav instruktioner, hon spelade rollen. Allt flöt på. Alex kände spänning, förväntan. Att Elin skulle lämna Viktor och inse vad hon gått miste om.
Men nu är han bara kall och arg och har förlorat allt.
“Det är inte mitt fel. De fattar inte! Viktor är inte rätt för henne, men hon blundar,” resonerar han i tanken, medan han går varv på varv i köket, nästan snubblar på en stol.
Han låter blicken vila mot snön, känner sig lurad på livet, på vänskapen, på Elin.
Varför ska alltid de få allt? Varför Viktor? Jag förtjänar henne mer…
Han ser deras blickar, hör deras skratt, minns varje gång han var avundsjuk på deras samhörighet. Nu är vänskapen förstörd, oåterkallelig och istället för ånger känner han bara besvikelse, ilska.
Mobilen ligger tyst. Alex vet att han inte kommer ringa mer. Men en ny bitter tanke tar form:
“Låt dem leva sitt varma lilla liv. Men jag vet sanningen: Viktor ser henne aldrig som jag. En dag kommer Elin inse det. För sent, kanske…”
Han ser ut på snön, viskar nästan ohörbart:
Du tror du vunnit, Elin. Men du lever bara i din illusion av trygghet och te. Du anar inte vad du går miste om…
Han sliter åt sig ett papper där han planerat samtalet med Marina, river sönder det, slänger resterna i papperskorgen.
Utanför täcker snön staden varsamt. Alex blundar, ser för sin inre syn Elin och Viktor, hand i hand i deras lilla universum, där han aldrig fått och aldrig kommer få vara med.
Han förmår inte önska dem lycka, bara tänka: Det där borde ha varit jag. Det där borde ha varit mitt…
