Jag äter inte gårdagens mat, laga något nytt varje dag. Min 48-årige sambo kom med en lista på fem kvinnliga plikter. Så här reagerade jag
När Henrik på lördagsmorgonen öppnar kylskåpet, tar ut en matlåda med min gryta från igår och säger: Linnea, du vet ju att jag inte äter gårdagens. Kan du inte laga något färskt istället?, står jag vid spisen med en kopp kaffe och ser på honom som om han vore från en annan planet. Inte för att han ber om matdet gör folk iblandutan för att det i hans röst inte finns ett uns av fråga, bara ett självklarhetens påstående. Som om det vore givet att kvinnan i huset ska laga mat på beställning, och att middag från igår närmast vore ett brott mot hans bekvämlighet.
Jag är fyrtiofem, självständig, har fast jobb, egen bostadsrätt på Södermalm och ett liv jag byggt bit för bit sen skilsmässan. För en månad sedan bjöd jag in Henrik att flytta in hos miginte för att få någon slags hushållerska utan för att jag ville vara nära någon som verkade vuxen och rimlig. Jag förstod snabbt att min definition av vuxen var fel.
Allt verkade normalttills han flyttade in.
Vi träffades genom en dejtingsida. Henrik är fyrtioåtta, skild, jobbar som lastbilschaufför och hyrde en liten etta i Sundbyberg. I våra meddelanden var han artig, på dejterna charmig. Han kom med blommor, drog vitsar, frågade aldrig om min lön eller skröt om sina egna bravader.
Vi sågs i tre månader, allt kändes ok. Inga röda flaggor. Han kom över på helgerna, vi lagade mat tillsammans, såg på film, promenerade på Djurgården. Han hjälpte mig diska, föreslog att handla, gav komplimanger. Jag tänkte: äntligen, en mogen man utan konstigheter.
Sedan sa han att han tröttnat på att betala hyra för sin ettadet vore väl logiskt att jag flyttar in, vi är ju ändå ihop nästan jämt?. Jag samtycktevi är ju vuxna.
Första veckan gick bra. Han städade efter sig, lagade till och med mat ibland, slängde inte omkring sina saker. Men redan under andra veckan dök småsaker upp som jag till en början valde att ignorera.
Småsakerna visade sig inte vara så små.
Han slutade ta undan sin kaffekopp. När jag frågade varför han inte diskade, sa han bara: Men du diskar ju ändå på kvällen, varför göra dubbeljobb? Plötsligt låg det smutsiga strumpor vid soffan. När jag bad honom lägga dem i tvättkorgen skrattade han: Linnea, det där är petitesser. Slappna av.
Dag för dag bad han om fler små tjänster: Linnea, kan du ge mig fjärren? Linnea, kan du fylla upp vattenglaset? Linnea, har du sett min laddare? Allt detta medan jag jobbade hemifrån och han inte var hemma dagtid. Sakta började jag känna mig mer som en hushållerska än som hans partner i min egen lägenhet.
Sen kom morgonen med grytan. Och kvällen därefter, då han räckte mig sin lista.
Söndag kväll, Henrik sätter sig mittemot, tar fram mobilen och säger:
Linnea, jag har tänkt lite. Vi behöver reda ut praktiska saker så det inte blir missförstånd. Jag har gjort en lista på vad som borde delas upp på ett rimligt sätt.
Jag spände mig till, trodde han ville dela upp sysslorna jämlikt vem gör vad, vad funkar bäst för oss.
Han öppnade mobilens anteckningsapp och började läsa…
Första punkten: Matlagning. Kvinnan ska laga mat varje dag, helst varierat. Jag äter inte gårdagens, så det ska finnas färsk mat alltid. Jag blinkade förvånat, men han bara fortsatte, oberörd av min reaktion.
Andra punkten: Tvätt och strykning. Det är kvinnans domän, män har ingen koll. Mina skjortor ska vara strukna till måndag morgon. Ilskan bubblade i mig.
Tredje punkten: Städning. Veckovis våttorkning, dammtorkning ofta. Jag jobbar hela dagarna, har varken tid eller ork för sånt. Hans röst var neutral, som om det inte rörde sig om gemensamt hushåll snarare som en tjänstebeskrivning åt mig.
Fjärde punkten: Intimitet. Minst två gånger i veckan. Viktigt för relationens harmoni. Jag spände händerna, såg hur han fokuserade på mobilen, utan att se på mig.
Femte punkten: Ekonomi. Hyran delar vi. Maten står du fördu lagar ju ändå oftare. Jag betalar bara mina personliga utgifter. När han var klar log han självnöjt: Visst, det känns väl rättvist?
Jag var tyst några sekunder innan jag lugnt undrade: Henrik, var är dina egna plikter på listan? Han höjde förvånat på ögonbrynen: Men jag bidrar med pengar. Är inte det nog? Jag jobbar också, svarade jag, och förtjänar inte mindre än dig. Men du jobbar ju hemma, svarade han bortviftande, det är inte samma sak, jag är ute i kylan, träffar folk, blir trött.
Jag reste mig: Så du vill att jag ska vara din gratis hushållerska? Han rynkade pannan: Hushållerska? Nej, det här är normalt fördelat i ett förhållande. Mannen jobbar, kvinnan tar hand om hemmet. Så har det alltid varit. Så var det på femtiotalet, sa jag. Det är faktiskt 2020-tal nu. Han suckade, som om han pratade med ett barn: Linnea, män är inte skapta för hemmet. Vi är jägare och försörjare, kvinnor håller ihop hushållet.
Den natten låg jag vaken. Höra Henrik snarka bredvid, som om ingenting hänt. Som om hans lista och min plats i hans system var det mest självklara.
Vid femklippet hade jag bestämt mig. Plockade hans grejer i två ICA-kassar, ställde allt vid dörren, skrev en lapp: Henrik, jag har läst din lista. Här kommer min:
1) Hitta någon annan att kalla husets beskyddare.
2) Ditt finns vid dörren.
3) Lämna nyckeln i brevlådan.
4) Ring inte. Lycka till med att hitta någon som trivs med harmoni i relationen på dina villkor.
Jag gick innan han vaknade. Träffade en väninna på ett konditori i Gamla Stan, pratade ut, drack kaffe. Hon bara skakade på huvudet: Linnea, tur att du såg det i tid. Tänk, om det dröjt ett år?
Tre timmar senare fick jag ett sms: Men är du seriös, du flippar för sånt här? Jag trodde du var mogen. Jag svarade inte. Blockerade honom.
Vad ligger bakom sådana listor?
Nu har det gått två månader. Jag har tänkt mycket och insett: Henrik sökte ingen partner han ville ha service med extra närhet. En kvinna som lagar, tvättar, städar, finns till hands på hans schema och aldrig ställer krav tillbaka. För honom var detta normen en kvinna över fyrtio var för honom en serviceperson, som skulle vara tacksam att någon ser henne, och såklart sköta hushållet.
Det farligaste är att det finns fler sådana män än man tror de är skenbart schyssta, men när kvinnan väl fastnat, radar de upp kraven i smyg.
Det viktigaste jag lärt mig? Det är alltid bättre att vara ensam och fri än att vara två och leva som i ett lönnligt hushållerskekontrakt. Jag är fyrtiofem, och jag har rätt att leva på mina villkor. Utan listor, utan ojämlika plikter, utan en man som bara ser en funktion och inte en person.
Blir det så att jag förblir ensam, då är det så. Själv är bättre än att leva med någon som tycker du är hushållspersonal.
Hur hade du gjort? Skulle du gått efter en sån lista? Varför letar vissa män efter hushållerska istället för partner efter 45? Och har du varit med om att någon förändrades så fort ni flyttade ihop, med nya krav som plötsligt blev norm?
