Jag var runt fem eller sex år gammal, fortfarande för liten för skolan, i början av nittiotalet, när två pensionärer flyttade in till vår lilla by från stan tant Vera och farbror Lennart. De köpte huset rakt mittemot vårt ett litet lågt rött trähus med bara två fönster ut mot byvägen, men med en enorm trädgård bakom som de, med ålderns rätt, vägrade odla själva. Varje dag tog de långsamma promenader ibland in i skogen, ibland ner till ån, men reste sällan till tätorten för att handla mat. De levde tyst och tillbakadraget, nästan osynliga i byn. De brukade inte komma på besök utan tittade bara in till oss ett par gånger i veckan för att köpa mjölk. Vi hade ett stort lantbruk, men levde ändå rätt sparsamt, och tante Vera brukade diskret smyga åt mig små presenter ibland en Marabou-kaka, ibland ett skrivhäfte eller någon liten sedel. De hade inga egna barn.
Kanske gick det tre år med dem i byn, när en sen vinterkväll, precis när vi hade stängt av TV:n och lagt oss, knackade det försiktigt på vårt fönster. Tante Vera kom och viskade att Lennart hade gått bort.
Vi hjälpte henne så mycket vi kunde under begravningen.
Tant Vera tog Lennarts död hårt. Hon blev sjuk och slutade gå ut i onödan. Vi började besöka henne nästan dagligen, och varje gång berättade hon om sina 52 år med Lennart, om de slitiga åren på fabriken, och om hur de hade bestämt sig för att överlåta lägenheten till en systerdotter för att själva flytta ut till landet och leva nära naturen.
Våren kom. Så småningom började tant Vera vänja sig vid ensamheten och återfann lite glädje. En dag bjöd hon in mig till sitt lilla hem och visade en gråvalpig liten hund i en kartong. Jag hade aldrig varit förtjust i hundar, men när jag såg den där valpen slog mitt hjärta ett extra slag och jag blev genast förälskad.
Jag minns fortfarande, efter alla år, hur jag satt på golvet och klappade valpen med ett finger, och tant Vera satt snällt och tittade på både valpen och mig, och log sitt första tandlösa leende på mycket länge.
Jag och Lennart har aldrig haft katt eller hund. Och inga barn heller, som du vet. Det är så tomt nu. Den här lilla hittade jag idag bakom Coop i tätorten. Han var alldeles ensam, hur skulle jag kunna lämna honom där? Titta vad söt han är.
Jag vågade knappt andas för att inte skrämma valpen.
Vad äter han? Är han inte hungrig? frågade jag nästan gråtande.
Jag har värmt mjölk åt honom, men han kan inte dricka ur skål. Han borde få napp, men det har jag inte, men jag köper en imorgon, viskade hon urskuldande.
Jag sprang hem och ryckte nappen ur munnen på min sovande femmånaders lillasyster.
Valpen var bara några dagar gammal. Jag höll nappen i hans mun och tryckte försiktigt in varm mjölk medan jag oroade mig för att han inte skulle överleva.
Vi, jag och tant Vera, kunde inte bestämma vad han skulle heta. Hon skrattade och ville kalla honom Rödöra för hans lurviga öron, men jag envisades med Tystis, för han var alltid så lugn och tyst, knappt ett pip ens när vi satt böjda över honom. Och så blev det: Tystis, Tysta, Tystisen.
Nästan hela våren skötte vi om Tystis värmde mjölk, lagade mat åt honom. När värmen äntligen kom lät vi honom springa ut på gården. Han var svag och krasslig kanske för att han aldrig fått vara med sin mamma. Men vi gjorde vårt bästa. Efter skolan sprang jag raka vägen in till tant Vera för att se till Tystis, sedan gjorde jag läxorna och hjälpte mamma i ladugården innan jag tillbringade resten av kvällen hos tant Vera. Jag lekte med Tystis som med en kattunge medan hon log där hon satt i soffan.
Under sommaren växte Tystis till sig, men han var ändå av någon liten blandras, blev aldrig mer än trettio centimeter hög. På morgnarna tog jag med honom när jag gick och fiskade eller släppte ut korna, och annars höll han sig hos tant Vera, snurrade runt henne i köket. Med Tystis i huset blev tant Vera som förvandlad, piggare och lyckligare än hon varit sen Lennart dog. Hon lagade särskild mat åt honom, borstade honom, läste böcker om hundskötsel och sjukdomar.
Så gick åren. Tystis bodde kvar hos tant Vera, men varje morgon väntade han på min trappa, följde mig tre kilometer till skolan och mötte mig där när skoldagen var slut, vad det än var för väder. Under nio år höll han mig sällskap, i slask och kyla.
När jag skulle börja fortsätta gymnasiet blev vi tvungna att fatta det tunga beslutet att jag fick flytta till stan.
Den morgonen när båten från bryggan skulle ta mig till Sundsvall satt jag länge på tant Veras trapp och grät medan jag höll om Tystis.
Ta med honom om du inte kan lämna honom, snyftade tant Vera och strök mig över håret.
Men hur ska jag kunna ta med honom? Han är ju din, Tystis. Snälla, ta hand om dig och mamma kommer förbi varje dag, och jag ringer så ofta jag kan, försökte jag säga.
När Ådalen lade ut från kajen stod jag på däck och grät medan Tystis nosade runt bland de murkna plankorna och följde mig med sin blick.
Studierna på lantbruksskolan tog all min tid. Jag pluggade veterinärpraktik och jordbruksekonomi på dagarna, och umgicks mest bara med en gammal skolkamrat på kvällarna.
Vid juletid ringde mamma och berättade att tant Vera var riktigt dålig, redan en vecka sängliggande. Tystis lämnade henne inte ens för att äta, så de hade fått ställa matskålen vid sängen.
Jag åkte hem tidigare än tänkt. Tystis satt på en stol intill sängen, blickade bedjande på henne och pep tyst. Tant Vera lockade honom svalkande på huvudet, men var för svag att ens resa handen. Båda såg utmärglade ut en döende gammal tant och hennes lilla hund, allt hon hade kvar att hålla av.
När jag lämnade henne efter julen och åkte tillbaka till stan visste jag att jag aldrig skulle få se henne levande igen. Tystis följde mig bara till trappan; han kunde inte lämna henne ensam en sekund. Jag kände i hjärtat hans sorg, hur han försökte vara det omtänksamma barnet hon aldrig fick.
I februari dog tant Vera.
Man kan undra, kan en sextonårig grabb verkligen sörja en gammal tant och hennes hund? Kanske kan inte alla förstå den sorg som uppstår när man förlorar sin enda närstående och får en trogen vän kvar, en vän som kommer att överleva dig och sörja dig på samma sätt.
Jag kunde inte åka hem förrän efter skolans vårtermin. Ingen visste var Tystis tagit vägen. Mamma hade berättat att han under begravningen försökte springa ner i graven efter henne och att de som grävde hade fått mota bort honom. Sedan hade de burit hem honom och byggt en varm koja åt honom hos oss, men han vägrade att stanna, smet tillbaka till tant Veras lilla hus tills den värsta kylan var över, sedan försvann han. Han väntade förgäves på mig.
Jag ägnade halva sommaren åt att leta. Jag gick från grannby till grannby, visade foton på Tystis, frågade folk om någon sett honom. Jag sökte genom varenda gata i tätorten. Tystis var som bortblåst. Jag tänkte att kanske trodde han att tant Vera skulle komma tillbaka om han bara väntade. Men naturligtvis gjorde hon inte det, och till slut gav han sig antagligen ut för att leta efter henne.
Så blev det augusti.
En dag åkte vi alla till kyrkogården utanför Njurunda, fem mil från vår by. Jag hade inte ens föreställt mig att Tystis skulle finnas där.
Men just när vi klev ur bilen utanför kapellet ser jag en grå, tunn liten hund springa mot oss med öronen bakåt och tungan ut det var Tystis!
Jag sjönk på knä och grät högt.
Tystis, min lilla kompis, jag har ju letat efter dig hela sommaren och så har du varit här!
Han ställde sig på bakbenen och slickade mitt ansikte, själv med ögonen tårfyllda. Han hoppade, viftade på svansen, vi snurrade runt på gräset.
Jag tömde hela matsäcken smörgåsar, köttbullar, kanelbullar. Han slängde sig hungrigt över maten och släppte mig knappt med blicken medan han åt.
Är det din hund? frågade en äldre kvinna utanför kapellet.
Ja, det är vår Tystis, svarade mamma med tårar i ögonen.
Jag har sett honom länge nu, sa hon. Han har bott här vid en av gravarna hela sommaren. Han gräver dag ut och dag in. Nästan så att korset håller på att falla. Jag har försökt fylla igen, men han gräver upp igen.
Alla förstod det var tant Veras grav.
Vi gick längs gravarna till våra släktingar och Tystis gick inte en meter ifrån mig, hela hans uppmärksamhet riktad upp mot mig.
Graven där både tant Vera och farbror Lennart vilade var full av små labbspår. På den sidan där tant Vera låg syntes extra många. Pappa rättade till korset, mamma lade nya blommor och jag satt på huk och höll om Tystis. Han tittade vädjande på mig, på graven, och slickade då och då mitt ansikte.
Du ska inte tvinga honom att följa med dig nu. Låt honom bestämma, sa pappa lågt medan han satte sig bredvid.
Jag vill inte lämna honom här, svarade jag. Snart kommer hösten och sedan vintern. Han är ju gammal, nästan tio år. Men vill han stanna så rymmer han ändå, fem mil är inget för honom.
När vi gick därifrån sprang Tystis först till graven, sedan mot oss, vankade hit och dit. Men när vi satte oss i bilen, stod han kvar en stund och såg på gravarna innan han till sist hoppade in och la sig i mitt knä.
Tystis, min vän, jag kommer aldrig lämna dig ensam igen, sa jag, tårögd och lycklig.
