Om att Erik skulle komma hade hela byn vetat länge. Flickorna förberedde sig, de fixade håret och piffade till sig. Men Elin, som var föräldralös, varför skulle hon bry sig om sådana flicktricks? Hon var som hon var. Och ändå, han blev förälskad i just henne direkt.
Det var många som var avundsjuka på Elin att hon lyckats fånga en sådan pojke. När Erik först kom till byn, blev alla flickor förtjusta i honom. Han var bredaxlad, lång och stilig. Och så kom han från stan, med utbildning från utlandet. Hans föräldrar hade gott ställt.
Farfar Bengt hade varit byns ordförande förut. Han hjälpte alla sina barn till bra liv och väntade nu bara på barnbarn, berömde sig gärna med deras framgångar.
Alla visste att Erik skulle komma flickorna fixade sina frisyrer. Men Elin, vad skulle hon med sånt? Hon brydde sig aldrig om sånt där. Och just hon blev den som Erik fastnade för.
Hur flickorna än försökte dra till sig hans uppmärksamhet, var det förjäves. Efter semestern tog han med sig Elin tillbaka till stan. Farfar Bengt gav honom råd: Tjejen har haft det tufft i livet, se till att du behandlar henne väl. Det lovade han.
Livet i stan var helt annorlunda jäktigt, högljutt. Elin hoppades att Erik skulle fortsätta vara omtänksam och närvarande. Men saker och ting blev annorlunda. Under tiden som de planerade bröllopet var det fortfarande gemenskap, omsorg och ömhet.
Men efter smekmånaden förändrades han. Det var som om han började skämmas över sin unga fru. Svägerskan pratade bara med henne kort och vasst man hörde på tonen att Elin var för enkel för hennes son.
Soppan kokades aldrig rätt, skjortorna blev inte tillräckligt rena, till och med golvet städade hon på helt fel sätt. Elin grubblade mycket över svärmoderns kritik, men hur skulle man kunna undvika henne när man bodde ihop? Att hitta ett jobb gick inte, och Erik tillät det inte:
Vad skulle du tjäna, med din utbildning? Bättre att du är hemma.
Så hon var det. När hon blev gravid var Erik överlycklig. Hon trodde allt ordnade sig. Svärmodern slutade med klagomålen och skällde nu på sin son när han inte var snäll mot frun. Men så hände något hemskt. Elin förlorade barnet. Och allt blev ännu värre.
Du duger inte, varken till förstånd eller hälsa. Du har bara det där fina ansiktet, och vad är det värt? suckade svärmodern. Och Erik bara log, som om hans fru inte alls var den det handlade om.
Nästa graviditet gjorde Erik inte glad. Nu fanns det varken omsorg eller längtan kvar, bara irritation över att hennes kropp förändrades. Svärmodern försökte tala Erik till rätta, men Elin kände att kärleken var borta. De började sova i separata rum, han försvann iväg till jobbet och kom hem först när hon redan sov.
Nätterna grät Elin sig igenom. Hon hade ingen annanstans att ta vägen, föräldrarna var borta. Hon ville inte heller att hennes eget barn skulle få det som hon haft det. Hon kämpade för att hålla ihop familjen, visade aldrig sina sår.
När det var dags att föda fanns ingen att skjutsa henne till BB. Erik hade inte varit hemma på en vecka. Hon ringde själv efter ambulans, födde barnet utan att höra av sig till någon, och visste inte vart hon skulle ta vägen sen. Utanför sjukhuset stod en bil med ballonger Elin blev glad, men Erik var inte där. Bara svärmodern och farfar Bengt stod finklädda med blommor.
Tack, lilla gumman, för den här gåvan. Ingen kan mäta sig med mitt barnbarnsbarn, gladdes Bengt. Svärmother var avvaktande men kunde knappt slita blicken från lilla flickan.
Hemma stod ett dukat bord. Till och med Elins favoritkaka hade svärmodern bakat.
Jag trodde aldrig att min son skulle bli en sådan skurk, sa Karin Bengtsdotter. Han har dragit iväg och låtit dig stå kvar ensam med barnet. Men det gör inget. Vi klarar oss själva. Vi får se hur länge han står ut utan oss. Ingen kommer få göra er illa. Jag skriver ut honom ur lägenheten, han får klara sig på egen hand. Vi får inte plats längre han kanske tar hem fler fruar.
Vad ska hon heta? frågade Bengt, Kanske Astrid, som din mamma hette?
Elin bröt ihop och grät, för första gången på länge. Karin la handen på hennes huvud och viskade: Det kommer bli bra. Titta vad fint du passar som mamma. Han förlorade något stort.
Jag flyttar tillbaka till byn. Det blir nog bättre för oss där.
Rätt sak, höll Bengt med. Vi uppfostrar henne tillsammans.
***
Två år efter att Elin flyttat hem friade Per, en enkel kille från byn. Före Erik hade Elin aldrig tittat på honom. Men nu hade hennes önskan för en man förändrats det viktigaste var att bli älskad och skyddad.
“Gör det var hittar du en bättre? Per har du känt sedan barndomen. Men tänk om Erik kommer tillbaka”
Elin avbröt.
“Han kommer inte tillbaka. Och jag älskar honom inte längre.”
“Bra,” blev Bengts svar. “Då börjar vi planera bröllopet.”
***
På bröllopet dök Karin Bengtsdotter också upp.
“Hur behandlar du Elin?” frågade hon Per kritiskt. “Hon fick gå hem från jobbet till fots idag. Och hemma är det ingen ordning, Astrids strumpbyxor är inte ens strukna.”
“Vem är du egentligen?” undrade brudgummen förnärmat.
“Svärmor.”
“Före detta,” rättade Per.
“Sluta nu,” skrattade Elin, “Svärmor förblir man alltid.”
“Jag är bara orolig,” ursäktade Karin sig. “Jag vill bara att ni inte förbjuder mig att träffa mitt barnbarn.”
“Kom när du vill men familjen skapar vi själva,” sa Per bestämt.
Elin sneglade stolt mot Per, och tänkte: “Den här mannen kommer alltid skydda oss”, och ett leende smög sig över hennes läppar.
