12 maj
Jag, Per, växte upp i en stor familj i utkanten av Dalarna. Farsan, som ofta tog sig en sup, hoppade runt på olika jobb. Mamma, Elin, slet på posten och kämpade dagligen hemma för att hålla oss fyra ungar mätta.
Eftersom jag var äldst fick jag ta ansvar; hjälpte mamma, vaktade småsystrarna, bar vatten från brunnen och såg till att veden alltid var staplad. När flickorna blev större började de också dra sitt strå till stacken. Fast då hade vi redan förlorat farsan. Han hade suttit med sina polare en kväll och druckit något hemskt, sedan var han borta för gott.
Inte blev livet enklare för oss.
Mamma brukade sucka och sörja sin oföretagsamme make:
Full var han allt för ofta, men han var snäll och aldrig högljudd. Och lite pengar kom han ändå med Ack du, Tage, var har du lämnat oss?
Jag gick oftast ut, så fort jag avslutat sysslorna, för att slippa höra hennes sorg. Då traskade jag iväg till grabbarna, där vi brukade samlas på kvällen vid det gamla ödehuset på byns kant.
Ingen hade bott där på flera år, och farstutrappen, stadig och bred, blev vår bänk där vi satt som gråsparvar. Vi knaprade solrosfrön och berättade historier; ibland rena fantasier, ibland sådant som hänt i verkligheten.
Jag hade aldrig råd med solrosfrön själv mamma köpte inget onödigt, vi räknade varje krona. Men min barndomsvän och granntjej, Ylva, brukade alltid smyga över några nävar till mig. Alltid diskret, aldrig tillgjort hon bara fyllde mina fickor eller la frön i min hand så där självklart Jag mumlade mitt “tack” och njöt av de oljiga, goda fröna tillsammans med kamraterna. Jag hade mina aningar om att Ylva alltid såg till att hamna bredvid mig så hon kunde dela med sig. I början kändes det lite pinsamt, men efter ett tag blev det självklart att sätta sig intill henne, den där snälla och frikostiga tjejen.
Men att bara ta emot utan att ge tillbaka, det gick inte för mig. Så jag började besöka Ylva på eftermiddagarna när hon jobbade i sin mors potatisland.
Är dina föräldrar hemma? frågade jag alltid.
Nej, de jobbar fortfarande, blev svaret.
Jag slog mig ner på knä bredvid henne i landet och rensade ogräs, pratade om allt mellan himmel och jord. Det var aldrig tal om att hon tackade nej till hjälpen, hon tyckte om sällskap och tillsammans gick det fortare.
Efteråt brukade hon ställa ut en bricka i trädgården med hett te och nybakade kanelbullar och småkakor. Jag tackade nej för syns skull, men släppte taget när hon, leende, envisades med att bjuda. Godis och kakor var lyx hos oss, sällan förekommande annat än vid jul. Så innerst inne var jag evigt tacksam mot Ylva för allt det goda hon delade.
Skolan tog jag på allvar. Plugget gick väl sisådär, men i gymnastiksalen var jag bäst av alla. Naturligt blev det sedan att söka till idrottslärarlinjen på folkhögskolan. Ylva blev sjuksköterska.
När vi blev vuxna sågs vi bara när båda kom hem till byn vid högtiderna. Det gick nästan inte att känna igen varann först. Jag, som var så spinkig som barn, hade vuxit till en kraftig kille. Ylva var lika blåögd och fager som förr smal, hög, och alltid med ett leende.
Hon gifte sig tidigt efter att ha förlorat sina föräldrar i en trafikolycka. För att dämpa sorgen, letade hon tröst i kärleken, längtade efter att snabbt bli någon annans familj.
När jag fick höra att Ylva hastigt gift sig med Johan en högljudd och rätt självsäker kille från byn blev jag förbryllad. Jag hade aldrig trott de två passade ihop. Men efter ett år fick de en son.
Jag själv tog det lugnt med att hitta fru. Till mammas förvåning gjorde jag snabbt karriär på idrottsskolan i Falun och tillsattes som föreståndare för kommunens nya sporthall.
Mina systrar hade redan flyttat till Stockholm och bildat familjer. Men för Ylva gick det sämre i äktenskapet.
Jo du, så här har hon det, berättade mamma. Hennes man är precis som din far: super, dräller omkring, varken barn eller fru bryr han sig om. Ingen lätt tillvaro för henne!
Jag slog näven i köksbordet.
Varför tog hon honom? Hon hade det ju så bra innan. Nu får hon bara bekymmer! Jag minns min far alltför väl Det var sorg det.
Ja, och han säljer allt i hemmet stereo, kläder, till och med Ylvas mors fina porslin för spritpengar. Och folk köper! De vet väl vad han ska med pengarna till, men ändå…
Kommer Ylva till dig och frågar efter pengar ibland? frågade jag.
Nej, men jag vet att hon har det kämpigt. Lönen som sjuksköterska räcker knappt till, och från mannen får hon inte ett öre.
Jag gick tyst av och an i köket, mammas blick granskade mig oroligt.
Lägg dig inte i deras liv, Per, bad hon. Man står ut om man älskar, så är det. Det är deras sak.
Då satte jag mig framför mamma och berättade om alla gånger Ylva delat med sig till mig av sitt. Av solrosfrön, av bullar, av sötaste karamellerna och hur svårt det var för mig att veta att min barndomsvän nu slet ensam med ett litet barn.
Så, vad tänker du göra? viskade mamma ängsligt. Bråka med honom? Försök inte, sådana killar förändras inte, och du kan hamna i trubbel. Hitta en bättre väg att hjälpa henne på.
Jag reste tillbaka till Falun, men efter några dagar kom jag åter, denna gång med bilen full två säckar, flera lådor och påsar med mat och kläder.
Flyttar du in hos mig nu, Per? skrattade mamma. Det vore min lycka!
Nej då, mamma. Jag har jobb och bostad i Falun. Men det här är åt dig titta efter själv. Och bry dig inte om säckarna med solrosfrön, Ylva förstår. Jag vill inte själv stå och ge henne mat, det skulle kännas konstigt. Du får portionera ut till både dig och henne, försiktigt så inte grannarna ser.
Men Per, glömmer du systrarna nu?
Jag skickar pengar till dem till varje högtid. De har ordentliga män. Det är Ylva och du jag oroar mig för nu.
Mamma log och förstod. Hon började gå över till Ylva på kvällarna, ibland med bullar, ibland ett paket mjöl eller ett nät äpplen, ofta med en påse solrosfrön. Först ville Ylva inte ta emot, men när en hel hink med frön dök upp förstod hon vems omtanke det handlade om. Tårarna föll över fröna hon lät rinna genom fingrarna.
Hälsa Per och tacka från mig, snyftade hon. Så många år har gått, och han minns ändå. Säg honom att inte oroa sig. Jag har redan lämnat in skilsmässopappren snart är det eländet över. Hoppas jag.
Mamma gick hem, fundersam. Nu skulle Ylva bli fri. Och jag? Fortfarande ogift…
Tiden gick, mamma fortsatte hjälpa, Ylva accepterade gåvorna med ursäkter och lovade betala tillbaka en dag.
Inte till dig, till din pojke, tröstade mamma. Ta emot, du vägrar väl inte honom hjälpen. Gud hjälper dem som hjälper andra.
Efter skilsmässan blev Ylva sakta gladare. Fönstren fick nya gardiner, sonen började i förskola och var mamma upp i dagen. Mamma var barnvakt emellanåt, och pojken kallade henne “mormor”. Jag tog med leksaker varje gång jag hälsade på.
Hos mamma drack vi kaffe och pratade barndomsminnen aldrig om Ylvas tidigare olycka. De där åren försvann ur samtalet, som för att skona henne.
Så småningom började jag komma hem oftare.
Har Ylva varit här nyligen? Har du barnbarnet hos dig idag? frågade jag nästan varje gång.
Kanske du skulle fråga om min hälsa först, skojade mamma.
Förlåt. Hur mår du, mamma? och samtidigt sneglade jag mot fönstret.
Äsch, gå nu. Ylva är hemma och väntar säkert på dig. Sluta smyga runt, folk pratar ju redan om er, log mamma.
Alltid är det så i byn innan man själv vet om det så har folk bestämt hur det ska bli, skrattade jag.
Efter några sekunder gick jag fram och gav henne en oväntad kram.
Vad nu, Per? frågade hon förvånat.
Tack, mamma. Du förstår och accepterar alltid, och du dömer ingen. Det betyder allt, sa jag.
Hon log, välsignade mig tyst och gick till sin lilla ikon på fönsterbrädan. Jag öppnade dörren, höll i ett knippe vita prästkragar ur bilen och gick målmedvetet över gårdsplanen till Ylva.
Jag log för mig själv: De skvallrar väl. Men jag ska ge dem något att prata om!
Där på väg mot Ylvas farstubro mindes jag barndomen och kände plötsligt: de små sakerna vi ger varandra, det är de som stannar kvar i hjärtat. Innerst inne vet man när det är dags att sluta gömma sig och våga tro på glädje igen.
