I morse berättade min fru att vi väntar vårt fjärde barn. Hon sa:
Vi har ju inga pengar till att köpa lägenhet, så vi måste få en från kommunen. Och du, du är ju ingen mästare på att fixa sånt Så då får jag väl bara fortsätta föda barn varje år: kan vi inte imponera med pappakvalitet, så får vi försöka med antalet ungar!
När jag kom till mitt jobb på universitetet smög jag försiktigt in till dörren där det står “Ledningen”. Därinne var det fullt. Rektor Blomgren och hans biträdande chef Karlsson höll möte.
Det handlar om vårt anseende Vi ska gå om alla andra universitet på idrottsfronten Oj! Där kommer ju vår största förhoppning! utbrast Blomgren när han fick syn på mig.
Jag rådde inte på förväntningarna.
Jag är nog inte er framtidsstjärna Ville bara prata bostad
Huset står färdigt om en vecka, sken Karlsson upp. Du är först på listan! Bara ta ett skutt och sen är det inflyttning direkt.
Vilket skutt menar du?, frågade jag och log nervöst.
Fallskärm. Imorgon, vi har nämligen tävling.
Mitt leende försvann snabbt.
Hoppa? Var då?
Mot marken.
M-m-men varför?
Men har du inte sett på tvn? fnös Blomgren. Numera gör ju alla nåt extra: skådisar åker konståkning, sångerskor uppträder hängande i trapets Nu är det populärt att forskare slår rekord Professor Berg slog igårssin motståndare i boxning, pekade han mot magre Berg på soffan, vars näsa var stor som ett plommon och hade tre plåster. Docent Nyberg brottades i lördags ligger nu på intensiven Nu är det din tur. Vi lottade ut sporterna: du fick fallskärm.
Ordet “lottade” fick knäna att vika sig.
När måste jag hoppa? fick jag fram.
Imorgon, på Fåglarnas dag, meddelade Karlsson.
I ett desperat försök vände jag mig mot rektorn.
Varför ska fåglarna vilja att jag slår ihjäl mig?
Blomgren lade faderligt handen på min axel.
Bostad får du i egenskap av flerbarnsförälder, det har vi löst. Men vi har ju lägenheter både med inglasad balkong och utan Några med parkliknande utsikt, vissa med utsikt mot Arlas mejeri Ditt engagemang i universitetets liv spelar in, så att säga
Det blev tyst. Jag knaprade en till Dosett och frågade:
Men alltså, om jag missar marken helt Får min familj parkutsikt ändå?
Karlsson gav ett brett leende:
Du vet ju vår devis: änkor och föräldralösa prioriterad kö! Och oroa dig inte så mycket! Han dunkade mig i ryggen. Du hoppar ju inte ensam, du får med dig en rutinerad partner! Han pekade på den likbleka killen i hörnet med tjocka glasögon.
Det är vår doktorand, förklarade Karlsson, men han skulle ändå få gå i nästa nedskärningsrunda.
Jag har varit höjdrädd ända sedan jag var barn. Jag får svindel om jag ens ska spika upp ett foto på väggen. Och hör jag ordet “flygplan” börjar det gunga i magen. Så på kvällen hemma tränade jag: hoppade från soffan till golvet flera gånger.
Nästa dag blev jag och min medmänniska, doktoranden, hämtade i en lång svart skåpbil, som mest påminde om en likbil. Blomgren kom efter i sin Volvo. Efter honom, i spårvagnen: trettio kollektivanställda, lektorer och ett par professorer som hejaklack.
När vi kom till flygplatsen möttes vi av Karlsson och en orkester han hade fixat som körde en pampig avskedsmarsch. Eftersom det var en begravningsorkester blev den lite väl vemodig, till och med piloten fick tårar i ögonen. Tre musiker hoppade in i planet med oss, så de kunde spela något uppiggande i luften när vi hoppade.
Instruktören var en tystlåten fin människa, han tittade sorgset på oss. När han såg min mage krävde han att jag skulle få ett extrafallskärm. De knölade på mig till en ny ryggsäck. Om doktoranden liknande en enpucklig kamel, så var jag riktig tvåpuckling.
I planet gick instruktören igenom allt som kunde gå fel med fallskärmen, och kysste oss varsin tre gånger. Han lyfte luckan, såg urskuldande på mig och viskade: “Dags.”
Jag sträckte fram ett kuvert.
Ge detta till min fru, snälla. Blir det en pojke så vill jag han ska heta som jag.
Instruktören försökte lugna:
Det känns läskigt i början, men sen känns det inget alls.
Framåt, kamikaze! ropade piloten.
Musikerna spelade “Vår stolta Gustav Vasa ger aldrig upp”. Jag knep ihop ögonen och hoppade. När jag öppnade dem var halva jag fortfarande i planet: överkroppen var kvar, benen dinglade utanför jag satt fast! Instruktören och doktoranden tryckte på mitt huvud men jag satt som berget.
Vi får tvåla in honom, föreslog doktoranden.
Den tystlåtne instruktören började stressa:
Frigör luckan! Vi måste vidare!
Hur då!? skrek jag.
Andas ut!
Jag släppte loss ett långt “Uuuu”, tömde lungorna och ramlade ner i tomma intet. Jag drog i ringen redan i planet så fallskärmen, hann aldrig veckla ut sig, fastnade i landstället och jag blev hängande under planets mage!
Piloten började dra massa akrobatiska rörelser för att försöka skaka loss mig. Men jag satt fast.
Lägg av, det är farligt! skrek instruktören. Släpp taget om planet!
Men inte tusan gjorde jag det.
Instruktören lutade sig ut genom luckan, hölls fast i benen av doktoranden. Han nästan nådde min rem när planet gjorde ett ilsket ryck och han for ut i luften! Med sig fick han så klart doktoranden som höll fast i benen på honom. På något mirakulöst sätt lyckades instruktören greppa min kavaj, medan doktoranden nu hängde under och kramade hans ben.
Nu flög vi alla tre, lite som en cirkusfamilj i trapets.
Musikerna brassade på med “Flyg, du lilla sparvuggla”.
Instruktören skrek att doktoranden tryckte ihop hans vener och att han skulle få blodpropp!
Jag erbjöd mina ben till doktoranden för att han skulle kunna byta grepp, men tydligen var instruktörens smalare och bekvämare, så han ville inte byta.
Så där kunde planet förstås inte landa med vårt gäng som släpade därbak. Istället cirklade vi över fältet, dök lågt och gav oss chansen att släppa taget och landa i gräset. Men vi måste släppa en och en, doktoranden först. Planet for så lågt att han nästan drogs i marken, men släppte aldrig taget och vips så drog vi upp i luften igen.
Instruktören svor på sina ben och hoppades de skulle domna ihop med doktoranden.
Musikerna gick igång med “Himlen är vårt rätta hem!”
Bensinen började ta slut. Från luckan stack någon ut en pinne med snara, fångade doktoranden kring fötterna och drog in honom. Sedan fiskades vi in en efter en: först doktoranden, sen instruktören och sist jag. Jag fastnade halvvägs, huvudet i planet men benen dinglade utanför. Men det var ingen fara längre: planet gick för landning, så jag fick liksom springa med planet över halva landningsbanan.
Ingen dog, alla glada!
Orkestern drog till med sin allra gladaste begravningsmarsch.
Bara instruktören kunde inte röra sig doktoranden vägrade släppa benen. Han krampade om dem som ett skruvstäd och vi fick bända loss hans fingrar med tång.
När instruktören tillslut släpptes, så reste han sig och då såg vi att hans byxor krympt rejält under färden, de liknade långshorts! Men det visade sig att byxorna var oförändrade däremot hade hans ben blivit flera centimeter längre. Nu såg han ut som en struts.
Imorgon är det tävling igen, annonserade Karlsson glatt.
Instruktören blev lika vit som min icke-utslagna fallskärm och hoppade iväg till telefonen på sina långa ben. Vart han ringde eller sa vet ingen. Men jag blev i alla fall godkänd, inte bara i denna tävling utan i alla kommande i minst tio år. Dessutom fick jag nytt springrekord: att springa i planetakt. Eftersom det bara var min nedre halva som sprang, men övre hängde, så delade de tiden i två men det blev ändå rekord!
Fantastiskt, eller hur?
