Den här händelsen utspelar sig under 1995, en tid som känns både nära och långt borta. Jag går då på Karlberg Militärhögskola mitt i Stockholm, och mitt under en vanlig skoldag blir jag upphämtad från lektionen och ombedd att infinna mig hos rektorn. Inne på hans kontor sitter en kvinna, uppenbart tyngd av sorg. Tårarna rinner längs hennes kinder och hon torkar dem om och om igen med en näsduk.
Vår rektor är överste, en respektingivande man med gedigen bakgrund från FN-tjänstgöring i Bosnien. Han är sträng, men rättvis, och vi alla både fruktar och respekterar honom djupt. Så här sårbar har jag dock aldrig sett honom förr. Han vänder sig mot mig och säger, nästan uppgivet:
Sonja, jag vänder mig till dig som en vän, inte bara elev idag. Jag behöver din hjälp.
Självklart, säger jag genast. Vad ska jag göra?
Min systerson är allvarligt sjuk, fortsätter översten. Förra året tog han också studenten härifrån och du borde känna igen honom. Han går nu på Karolinska i Solna men har blivit dålig. Vår sista hopp är din morfar. Kan du hjälpa oss så vi kan be honom titta på pojken?
Jag frågar inget mer. Morfar rings upp direkt och redan femton minuter senare är vi på väg i överstens Volvo till honom, som precis påbörjat sin semester. Vi hinner fram innan han ska ta pendeln till sitt sommarställe i Vaxholm.
Patienten sitter med oss i bilen. Trots att jag känt killen tidigare känner jag nu knappt igen honom. Blicken är tom och stirrig, hela han verkar frånvarande, nästan skrämmande förändrad.
Väl framme möter morfar oss i sin bostadsrätt, lyssnar på den gråtande moderns berättelse. Sju månader tidigare började hennes son på Karolinska, och där fick han plötsliga anfall redan på en av de första föreläsningarna. Han blev inlagd på Södersjukhuset, genomgick otaliga undersökningar, men ingen hittade någonting. Snart kom nästa anfall, och så fortsatte det. Till sist är morfar deras enda hopp han har varit bland Sveriges främsta hjärnspecialister och psykiatriker i decennier.
Det är nu det mest märkliga sker. Morfar tar med pojken in till sitt arbetsrum och kommer ut efter en kvart, ensam.
Ni kan åka hem nu, säger han lugnt till modern och översten.
Men han behöver ju behandling, blir kvinnan förtvivlad.
Åk ni hem. Vi åker till mitt sommarhus i Vaxholm. Jag behöver ändå hjälp att hugga ved, och det är synd att en sån storväxt grabb bara sitter inne.
Efter en del övertalning säger de hejdå, och morfar tar med sig sin nye patient ut till landet.
En månad senare kallas jag åter in till överstens rum. Där sitter kvinnan, men nu leende och strålande. Bredvid henne står hennes son, återställd och med gnista i blicken. Han skakar min hand och tackar med värme, och det samma gör översten. Killen som ingen kunnat hjälpa har nu blivit frisk på bara några veckor familjen kallar det ett mirakel. Om de bara visste hur många liknande underverk min morfar åstadkommit under sitt liv.
Efteråt frågar jag morfar vad som egentligen hänt. Det visar sig att pojken fått ett psykiskt sammanbrott på grund av den extrema studiepressen och det tuffa tempot på Karolinska. Hjärnan hade blivit så överbelastad av plugg att den slog ifrån och vägrade ta in mer information. Morfar förstod direkt och uteslöt mediciner helt. Istället tog han med honom ut till sitt sommarhus, satt honom i hårt kroppsarbete med att hugga ved, och stängde helt av alla mentala påfrestningar.
Varje morgon gick killen upp klockan åtta, tog ett kallt dopp, åt frukost, och sen högg han ved resten av dagen med endast matpauser. Efter några veckor var han så slutkörd på kvällarna att han föll i djup sömn redan efter middagen. Till slut hade hjärnan vilat ut ordentligt och fungerade bättre än någonsin.
Under hela vistelsen fick han inte en enda tablett. Bara hårt, men läkande, arbete.
Så här kan det gå till i Sverige när livet verkligen vänds upp och ner och rätt tillbaka igen.





