Och varför skulle det såklart vara just nu Freja skulle föda barn mitt i en snöstorm över Smålands skogar? Det var ju ändå tre veckor kvar till beräknad födsel, och kanske hade stormen hunnit stilla sig då, kylan blivit mer hanterlig och det gått att ta sig iväg till förlossningen i Växjö. Men nej, nu fick barnet bråttom!
Fast, ärligt talat, det var ju inte Freja själv som bestämde det var barnet där inne i magen som var ivrig. Nu var det tydligen för trångt, för obekvämt, och vad spelade stormen för roll för den lilla? Snön hade vräkt ner i sex dagar och det låg drivor upp till midjan. Ingen bil kunde ens drömma om att ta sig ut till byn snön vräkte ner som om någon där ovan hade tappat ett jättelass mjöl rätt ut över landskapet.
Tittade man ut genom fönstret var världen bara vit, snön föll i tjocka, virvlande sjok, och skulle man våga sig ut slog vinden en rakt i ansiktet, ögonen sved av den stickande kylan och snöflingorna klibbade genast fast vid ögonfransarna. Och så hade barnet bestämt sig för att titta ut just ikväll.
Redan på morgonen hade Freja känt sig konstig ländryggen värkte, ibland ville hon bara lägga sig ner, men sedan gick det inte att ligga heller, så hon gick runt istället. Hennes svärmor Märta märkte oron:
Freja, väntar du barn nu? Varför far du runt så där?
Jag vet inte, mamma, men det känns oroligt inuti.
Låt mig känna på magen.
Märta var inte särskilt van vid sånt här med förlossningar. Nuförtiden skötte ju läkare och barnmorskor allt, BB:n fanns i varje stad. I byn fanns bara en gammal barnmorska kvar, fast när Märta var ung fanns det minst tre gummor att få hjälp av.
Det ser ut som magen sjunkit, Freja. Barnet vill nog komma ut.
Men mamma, det är väl för tidigt!
Sånt rår vi inte på, hjärtat. Det är som Gud vill.
Frejas ögon fylldes av tårar. Det var första barnet, allting var så nytt och skrämmande. Märta mindes inte själv mycket från när hon fött sin son för mer än tjugo år sedan.
Freja, jag går och hämtar barnmorskan Inga-Lill. Jag sätter en kastrull vatten på spisen, stäng av när det kokar. Om du orkar så ta fram rena handdukar och lakan du vet var de ligger. Men stressa inte, vila när du behöver. När jag födde Mattias fick jag gå omkring hela tiden, Inga-Lill sa att det hjälpte att andas djupt och röra på sig. Det går fortare då, sa hon. Jag springer förbi Birgitta också, din mamma jag säger till henne. Håll ut nu, lilla vän! Inga-Lill är den bästa barnmorskan.
Märta knöt sjalen, greppade skaftet till snöskopan för stöd och gick rakt ut i stormen.
Så blev Freja ensam i huset. Räddare nu tänk om det satte igång direkt och ingen han komma? Skulle Märta klara sig tillbaka? Tänk om mamma inte kom fram?
Hon visste bara att hon måste gå omkring och försöka andas, men hur skulle det gå när smärtan ibland var så stark att det knappt gick att dra luft?
Och Mattias han var ju inte hemma. Han hade fastnat i stan på grund av ovädret, inga bussar, inga vägar. Han visste inte ens att han strax skulle bli pappa. Aj, så ryggen värkte!
Då ramlade mamma Birgitta in i hallen, snön i hår och stövlar, röd om kinderna.
Mitt barn! Freja! Märta sa att du började föda.
Ja, mamma…
Jag är här nu, lilla du. Jag tog med torkade blåbär jag kokar kompott, du får något att dricka. Vi kokar vatten också …
En timme senare kom Märta tillbaka med barnmorskan Inga-Lill, en liten, pigg och rynkig kvinna. Hon undersökte Freja och mumlade:
Hon föder nog framåt morgonen.
Men hur då? Det är ju knappt lunch, och igår började det värka…
Det var bara förkänningar då. Sånt kan börja dagar innan förlossning. Nu har öppningen kommit igång, men bara lite grann. Ha inte bråttom, det kan ta till imorgon. Jag går hem en stund.
Stanna, snälla, stanna här! Vi har ingen annan jag känner mig trygg med dig!
Den gamla barnmorskan, som hjälpt över hundra barn till världen, log milt:
Okej då, jag stannar. När mamman är lugn går det oftast fortare.
Freja visste inte att de här första värkarna var som de första snödropparna lättnaden var kort, sedan kom smärtan, en våldsam storm som slet henne sönder inifrån. Det gick knappt att andas, vila eller ens röra sig.
Märta och Birgitta visste varken ut eller in de kunde varken hjälpa eller lämna henne. De travade runt, suckade och tyckte synd om Freja tills Inga-Lill körde ut dem i köket för att stryka lakan och hålla sig borta.
Mot natten mattades värkarna. Inga-Lill tittade igen fyra fingersbredder öppet. Det gick långsamt, det var första barnet det är alltid trögare då. Freja var så trött, orkade knappt röra sig, men nu fick hon sova och samla kraft.
Snön vräkte fortfarande ner, vinden tjöt i knutarna.
Vid fyra på morgonen slet värken i henne igen; Inga-Lill sov på stolen bredvid.
Snälla Gud, hjälp mig … mumlade Freja, vände sig mot ett litet helgon på väggen låt allt gå bra.
Allt började om, våg på våg av smärta. Inga-Lill vaknade och undersökte. Fem fingersbredder det brukar ta längre tid vid första födseln, men det var bara att bita ihop.
När det grydde var Freja helt slut, skjortan klibbade vid huden, ögonen glansiga, håret som fågelbo.
Det är alldeles snart barnet är här strax, viskade Inga-Lill.
Mormor, hjälp mig snälla, hjälp mig!
Älskling, vad säger du? Din gammelmormor hon är inte här. Fast du har alltid kallat henne Mormor, för du kunde inte säga “gammelmormor” när du var liten, förklarade Birgitta tyst. Gammelmormor Alva bodde bara några hus bort och älskade Freja mer än allt; hennes första barnbarnsbarn.
Freja, jag ser huvudet nu, viskade Inga-Lill. Ta i nu, andas så, puh-puh-puh!
Av all sin kraft skrek Freja, tog i, pustade igen och igen.
Mormor, hjälp mig, jag orkar inte mer … och så, äntligen, på barnmorskans varsamma händer, föddes barnet.
Kanske var det den sista förlossningen Inga-Lill skulle bistå, tänkte hon, men log mot det lilla livet. Hon la barnet försiktigt på Frejas mage:
En pojke, Freja, du har fått en son. Se så vacker han är, vilken stämma han lär bli ordförande för byalaget, alla kommer dansa efter hans pipa!
Freja grät av lycka, kysste de små fingrarna. Hur kunde så mycket mirakel rymmas i henne? Och Mattias, tänk om han fått se detta nu vilken son de fått!
Emil, min Emil …
Hur så Emil? sa Märta förvånat. Du sa ju att om det blir en pojke skulle han heta Olle.
Men han är ju Emil, inte Olle! skrattade Freja Emil Mattiasson ska han heta.
Inga-Lill samlade ihop sina saker, trött men belåten, och förberedde sig att ge sig hem genom snöstormen.
Freja och sonen somnade, och Birgitta vände hem hon hade varit borta i över ett dygn. Hon drog sjalen tätt om sig, kramade om Märta och gick ut.
Stormen lättade snöflingorna föll inte längre i stora sjok, nu bara som små korn. Kanske skulle Mattias ändå kunna ta sig hem om någon dag.
Väl hemma slogs Birgitta av en tanke: Hon borde titta till gammelmormor Alva kanske behövde hon något, även om hon hade lämnat mat bara häromdagen.
Birgitta kämpade upp grinden, såg att Mattias varit där igår snöskyffeln lutad mot staketet. Hon skottade fram gången till dörren, borsta av bron och steg in.
Alva! Mormor! Det är Birgitta!
Inget svar den gamla sov kanske? Hon tog av stövlarna och gick in.
Där låg gammelmormor på sängen, händerna korslagda på bröstet, klädd i rena kläder och ett nytt, vitt förkläde. Birgitta såg genast att hon aldrig sett denna klänning förut. Vid sängbordet låg ett foto på Freja, ett litet silverkors och en tändstickslång bit av en stearinljus.
Birgitta torkade bort tårar, slöt den gamlas ögon och böjde sig ner:
Tack, mormor Alva, att du hjälpte Freja. Hon fick sin son. Han heter Emil. Du vet det säkert redan. Tack…
