En oväntad möte
Dunjackan värmde bara underifrån. Dunet hade sjunkit ihop, och upptill var jackan bara ett tunt tygslagg, genomblåst av alla isiga vindar. Där nere räddade stickade ullbyxor och fodrade kängor, och den yllehalsduken drog jag om axlarna under armarna så att den ändå skulle skydda mot kylan.
Bilen som Elin, min marknadskompis, lovat mig svek oss. Nu stod vi, omringade av våra tunga väskor, och försökte hitta skjuts. Våra väskor hade aldrig fått plats i samma bil, så vi gick åt olika håll var och en för sig.
När jag arbetade åt någon annan när jag faktiskt hade fast anställning då fanns inte sådana problem. Men pengarna räckte inte till ensam med två barn räckte sällan något till, särskilt inte nu, när jag tvingats börja jobba på marknaden tillsammans med Elin.
Pengarna blev inte fler, varorna från senaste inköpsresan var ännu inte sålda, men problemen däremot hade växt.
Varukorgarna skulle på morgonen lämnas på loppmarknaden, och på kvällen släpas hem igen. Uppm igen på fjärde våningen, många gånger, om förstås inte sonen var hemma och kunde hjälpa till.
Nyligen hade jag själv, högt och ljudligt, sjungit Förändringens vindar blåser fri, men nu var de förändringar jag längtat efter mest till besvär arbetsplatsen där jag tjänstgjorde förut, ett sågverk i Falun, hade slagit igen, vi blev uppsagda. Mannen hade lämnat oss för länge sedan. Det enda jag kunde göra var att börja som marknadshandlare, trots att jag alltid tänkt att försäljning inte alls var för mig.
Och nu stod jag där vid landsvägen, ung kvinna egentligen, men läpparna spruckna av kyliga vindar, ansiktet rödbränt efter dagarna på marknaden, ögonen tåras av kylan och tröttheten.
Bilarna slängde snömodd om fötterna på oss när de susade förbi. Jag försökte låta bli att titta ner på smutsen, såg i stället ju bort på hustaken och de snötäckta trädgrenarna där var snön fortfarande vit och ren. Livet innehåller så mycket gråslask att det är bäst att inte lägga märke till det.
Jag sträckte på tummen igen, och till sist stannade en skitig, utländsk bil.
Skulle du kunna köra mig till Västerlångvägen, för ett rimligt pris? sade jag och insåg i samma stund att jag kände igen chauffören.
Jag såg honom direkt. Trodde inte ens att så många år gått. Han hade knappt förändrats alls. Samma allvarliga, gåtfulla blick, lite höjda ögonbryn, ett lätt leende i mungipan.
Medan jag hämtade mig ur överraskningen steg han ur, slängde kvickt in väskorna i bagaget.
Jag sjönk ner i passagerarsätet, rättade till min halsduk, började genast leta bortförklaringar till mitt slitna utseende planerade att förklara varför just idag håret var platt, jackan urtvättad, och blicken trött. För han kände väl igen mig, det måste han ju.
Men
Hur många år hade det gått?
***
Då var jag tjugotvå. För examenspraktiken blev jag skickad till ett gammalt skogsvårdsområde i Dalarna. I Falun väntade min fästman, Oskar. Allt var klart: praktik examen bröllop.
Vad kunde tre månader praktik ändra? Ingenting, tänkte jag.
Jag bodde inneboende hos Erika, en äldre dam som också jobbade vid skogsvården, med sin halvblinde svärfar. Jag lärde mig snabbt trivas, vi blev vänner, tog hand om den gamle tillsammans.
Så fick svärfadern ett anfall en kväll. Jag sprang ut för att hämta hjälp, men ingen granne fanns hemma. Då kom en traktor förbi. Jag viftade desperat. Ut hoppade en lång, mörkhårig man, stark och allvarsam.
Vi rusade in, han lyfte upp den gamle och la honom i traktorns passagerarsäte. Jag följde efter, hjärtat rusade av oro: skulle vi hinna?
Vi hann till sjuksköterskan, strax kom ambulansen. Mannen klev också in, följde med hela vägen in till Falun.
När den gamle var under läkaruppsikt pratade vi äntligen lugnt. Det visade sig att han också jobbade inom skogsvården och bodde granne. Han hette Martin.
Det var redan sent på kvällen när vi skulle tillbaka. Ambulansen skulle inte köra oss tillbaks igen.
Kom med, min mammas väninna bor nära här. Vi kan sova där och åka med arbetsgubbarna imorgon.
Jag kände på mig att Martin var en schysst kille som aldrig skulle utnyttja läget, men tvekade ändå.
Nja det känns fel. Jag kan sova på sjukhuset istället. Kan ni plocka upp mig imorgon?
På de där stolarna? Tveka inte, Ann-Lis är jättesnäll, huset är stort. Jag får sova i uthuset med Göran.
Jag gick med på det. Han hade rätt jag sov som en stock i en hög mjuk säng, tills Ann-Lis väckte mig med doft av kaffe. Hon serverade frukost, och under tiden, berättade hon historien: Martin hade haft en fru, men hon hade övergett honom och deras lille son. Trots allt hade han byggt upp en gård, fött upp grisar, sålt kött, byggt nytt hus. Hon verkade nästan vilja para ihop oss.
Jag bara log. Nej, jag hade ju Oskar snart färdig ingenjör, ung och duktig. Jag var ung och hade framtiden för mig, frånskilda män med barn intresserade mig inte.
Men efter den natten såg jag Martin överallt. I matsalen, på hygget, i byn. Erika kände honom väl, vi hämtade till och med hem svärfadern tillsammans.
Martin gillar dig, berättade jag igår. Han blev illröd! Ni skulle passa ihop.
Sluta, jag är ju förlovad.
Han är stabil, driftig. Har startat egen svinuppfödning. Hans pojke behöver en mamma.
Mitt hjärta rusade ändå när jag såg Martin. Han bar den varma styrkan som fyllde rummet omkring honom och folk respekterade honom.
“Något du undrar över? Prata med Martin på Norra gården,” sa alla.
Jag stack ut där: lång, smal, min vårkappa ljust beige och opraktisk bland Dalarnas grusvägar och vårlera. Man såg på mig som någon slags kunglighet från Stockholm, männen höjde på ögonbrynen, rättade till språket och blev nästan artiga.
“Fröken, vänta, jag skjutsar dig,” sa Martin när det regnade och jag skulle från hygget.
Vem passar din pojke nu? mannen med barn kändes vuxen, även om han bara var något år äldre.
Säg du, Anna. Han är hos min mamma med grannens hjälp. På dagarna är han på dagis. Han växer så det knakar.
Och vad heter han?
Emil. Han är snabb som attan, håll koll bara. Mamma klagar, sa han och log.
Du trivs inte här?
Det är okej Jag vänjer mig.
Vänta tills allt blommar, då är det vackert här, du ska se. Det mesta är tillfälligt till och med trasiga gatlampor.
Han pratade som om grundbelysningen i byn var hans ansvar.
Då förstod jag inte att det var just ansvar som var mannens främsta kvalitet.
Han började hälsa på hjälpte Erika med veden, köpte medicin till gamle svärfadern. Jag försökte värja mig från känslor, men det gick sämre och sämre. Jag kunde dock aldrig se mig själv stanna kvar på landet. Visst, mitt band till Falun var svagt, men Oskar och bröllopsförberedelserna väntade. Jag föreställde mig hur svårt det skulle vara att göra slut, hur ledsen mamma skulle bli.
“Du vill väl inte bli bonde?” skulle folk fråga.
Sedan skulle de undra varför jag valt en frånskild man med barn, dessutom grisbonde. Vilken chock för släkten!
På kvällarna när bara vinden hördes försökte jag föreställa mig ett liv med Martin. Han skulle älska, han skulle vara tacksam om jag blev Emils mamma. Eget barn kunde vi få, ett som liknade honom.
Men det var långt kvar till att fatta ett sådant beslut. Oerfarenhet, naivitet eller bara rädsla?
En dag vid brunnen såg jag en liten kille, ljust hår och kinder röda av kyla. Han klättrade farligt nära kanten. Jag skyndade mig.
Akta dig! Du kan ramla. Var är din mamma?
En flicka kom springande, grå och bortkommen. Emil skrek, kastade sig gråtande i hennes famn.
Han klättrade på brunnen, jag
Emil, gråt inte nu, du vet ju bättre.
Hon såg sorgset på mig.
Jag tappade bort honom, tack.
De gick iväg tillsammans, hand i hand.
Emil? Kunde det vara Martins son? Hjärtat högg till så främmande, så mycket som skulle vunnits och förlorats.
Kort efteråt kom Martins mamma till mig, tårögd. “Emil har vant sig vid den där flickan, Helena, grannflickan. Hon älskar Martin och har skött allt tills du kom hit nu är du kanske orsaken till någons sorg.”
Jag blev ställd var det mig samtalet handlade om? Jag, som tyckte att Martin splittrat min förlovning, var i själva verket någons rival.
Martin bad mig stanna. Tårögt. Han följde mig till tåget, sa att de hittat på, att Helena aldrig passade honom. Det stämde nog grå och tyst, medan Martin var utåtriktad och stark.
“Hon är blyg, nästan gömmer sig i din närhet,” kommenterade Erika. “Ni hade passat perfekt.”
Men jag var sårad och kände bara att jag skulle åka hem, till mitt Falken och Oskar. Alla tvivel försvann jag lyssnade inte längre på Martin.
Bildminnet av honom vid tåget satt länge kvar: rutig skjorta uppkavlade armar, breda axlar, bekymrad panna, sorg i blicken. Så minns jag honom.
Jag grät tyst mot tågets fönster.
Så tog mina tre månader praktik slut.
Men ungdomen är läkande. Livet i stan satte fart, jag gifte mig med Oskar, familjelivet snurrade igång.
**
Jag satt i bilen nu, rättade till halsduken, började samla ursäkter för att jag såg ut som jag gjorde just idag. Säker på att han kände igen mig.
Eller Hade jag förändrats? Lagt på mig, spruckna läppar, nött dunjacka, halsduken sned
Hur många år?
Sexton. Sexton år hade gått.
Vi körde först tysta.
Vilket väder, sa jag, precis när en mötande bil stänkte vatten på rutan.
Bara inne i stan. På landet är det rent, vägarna är faktiskt plogade i år.
Du är där ofta?
Ja, åker fram och tillbaka. Har mina affärer.
Tack för skjutsen, det är ovanligt att bli upphämtad. Kan betala, såklart
Han vände sig mot mig, den där bekanta blicken, och jag förstod direkt han kände igen mig.
Hej, sa jag lågt.
Hej, Anna!
Så du mindes? Jag trodde du glömt för länge sedan.
Glömde aldrig, svarade han allvarligt.
Och plötsligt knottrade min hud sig av minnen hans röst, famn, blick. Jag drog av mig halsduken, det blev varmt i bilen.
Hur är det, Martin? fick jag ur mig.
Han väntade ett ögonblick.
Jo då. Man klarar sig. Svåra tider. Och du då?
Samma sak, kör mitt eget nu, blev uppsagd Gården kvar?
Jodå. Både gård och bolag, vi säljer kött.
Jaså Allt är handel nu.
Och då slog det mig på många förpackningar på ICA hade jag sett Johanssons Chark hans efternamn. Jag hade bara skrattat åt det då.
Men vänta Charkprodukterna med Johansson, det är dina?
Man kan säga så. Ogillar du dem?
Nej tvärtom, min mamma åker över hela stan för att få tag på dem. Världen är liten.
Han försökte förringa sin framgång.
Det började småskaligt, slakteriet växte, folk behövde jobb. När fabriken väl byggdes ut, öppnade vi egna butiker.
Är det du ensam?
Nej, ett helt lag. Och jag har tagit många från gamla byn, nu säljer vi över landet.
Jag kände mig lite förlägen. Här satt jag i urtvättad jacka, lånade kängor och han byns traktorförare framgångsrik företagare.
Och sonen?
Martin log.
Tre söner nu.
Tre?
Ja, Emil gjorde lumpen i år, minsta är tolv.
Jag kunde gissa han hade givit efter för den tysta Helena.
Hur gärna hade jag inte velat säga att jag ofta ångrat att jag inte varit modigare! Allt för ofta. Särskilt nu.
Oskar visade sig vara en svag make. Efter hand gick det utför, jobbstrul, alkohol, till slut var vi bostadslösa, flyttade hem till svärmor, sedan till mamma. Skilde mig. Pappa var död.
Hur gärna ville jag inte, där i bilen, berätta för Martin hur mycket jag ångrade. Men jag sa något annat:
Min äldste i gymnasiet, dottern i åttonde. Tiden går fort.
Vi satt tysta. Båda ville tala om det viktiga men trodde kanske att det inte var ömsesidigt.
En vag skuld gnagde inom mig men då mindes jag Helena och Martins mamma. Dem hade jag faktiskt lämnat fritt spelrum.
Hur har du det då? Familjen?
Martin snodde sig om, nästan tankfull.
Helena? Jo, det är bra. Hon bakar.
Bakar? Själv?
Ja, först till oss. Nu driver hon “Hembageriet”. Vet du vilket?
Ja, ibland varit där. Så det är hon?
Ja, för hennes skull startade vi det. Hon är duktig.
Minnet dök upp någon gång när en vän dragit med mig dit, hade jag sett Helena: en liten affärskvinnlig dam, i vit rock, rosa sjal nonchalant hängande. Hon såg bekant ut, nu förstod jag varför.
Ska vi köra in här? Martin tittade sig om efter min adress.
En bit kvar, nästa kvarter.
Då stannade han, rusade ut till blomsterkiosken. Tillbaka kom han med en pampig bukett krysantemum, öppnade min dörr och la blommorna i mitt knä, på mina stickade byxor.
Jag såg på blommorna deras vita huvuden suddades ut av mina tårar. Snabbt torkade jag kinden. Jag hade precis hävdat att jag var så stark.
Sedan hjälpte han mig med bagaget upp för trappan full av kassar, lådor. Mamma väntade där inne, full av frågor och bekymmer.
Ville du komma in? mumlade jag, nästan hoppades att han skulle tacka nej, för inget var städat, överallt låg varor till försäljning. Och mamma såg alltid rakt igenom allting.
Fast det hade varit skönt. Om han sett hur det är, på riktigt.
Nej, Anna, jag måste vidare. Mycket att göra. Han tog min handled, höll kvar några sekunder, som ett tyst farväl.
Sedan gick han snabbt nedför trappan. Jag ville ropa efter honom allt jag aldrig sagt men stannade tyst.
Jag släpade in väskorna, hela tiden kände jag hans hand. Mamma följde efter, pratade nyheter, men jag hörde knappt.
När jag väl slagit mig ner frågade jag:
Mamma, minns du Martin, han från min praktik? Grisbonde? Han som ville gifta sig?
Jo, minns väl. Vad då?
Du sa: “du ska inte bo på landet och ta hand om grisar.”
Jag hade rätt. Var hade du annars hamnat, i slammet?
Jag träffade honom idag.
Vad? Var då?
Det spelar ingen roll. Men vet du, köttet du så gärna äter, Johanssons, är hans. Och hans fru äger “Hembageriet”.
Mamma stelnade, ställde ifrån sig koppen. Såg tom ut, nästan ledsen. Efter en stund mumlade hon:
Vem väljer sitt öde? Om man kunde, skulle alla slåss om rätt lott.
Jag kände plötsligt medkänsla för henne.
Det är som det är, mamma. Vi klarar oss ändå. Idag sålde jag två kostymer och tre jackor. Det går framåt. Oroa dig inte.
Sant. Om man vetat i förväg, hade man lagt ut halm där man föll. Ja Men tanken gnagde i henne.
Snart var min son hemma. Lång, nästan vuxen nu, allvarlig och med lite samma gåtfulla blick. Märkligt hur han liknade sin riktiga far.
Och ingen i släkten frågade någonsin om trekilossonen verkligen var född i sjunde månaden. Alla trodde mig ingen misstänkte något.
Han satte sig till bords.
Mamma, du får inte bli arg Jag har fått extra jobb på ridskolan, ska ta hand om hästar. Betalt per timme. Det stör inte plugget, jag lovar, mamma
Jag suckade. Igår hade jag protesterat. Idag bara log jag.
Kör på, Simon. Allt arbete är hedervärt och användbart. Du behöver pengar nu, det är bra.
Han lyste upp vid orden, såg nöjd ut. Något hade ändrats i mig, det märktes på honom och det gav honom glädje.
Själv kunde jag inte sova, men inte av sorg utan av lugn. Jag såg på krysantemumblommorna, tänkte på ödet, på dagens möte, och på hur livet ibland bestämmer hur det ska bli, vare sig man vill eller inte.
Mötet då hade delat mitt liv i två delar: före och efter Martin. Nu hade ett nytt kapitel börjat.
Vi skulle aldrig ses igen, men på något vis visste jag att vi ändå påverkade varandra. Allt som händer har en mening.
Kanske var det just insikten jag fick idag att ibland, mitt i besvikelsens snömodd, måste man våga se bortom det grå och upptäcka livets små vita krysantemum ändå.
