En äldre kvinna i Stockholm hade en liten hund. Hennes son gav henne en mycket dyr, pytte-liten hundvalp efter att hon drabbats av en hjärtinfarkt, som en tröst något som kunde distrahera henne från sorgliga tankar. Och det hjälpte faktiskt! Den gamla damen för att vara ärlig, hon var verkligen gammal började må bättre. Hon blev friskare. Hon gick ut och promenerade med sin lille Sigge, bar honom i en speciell väska eller lät honom trippa bredvid på ett tunt koppel. Han hette Sigge, eftersom han var så liten, ungefär som ett sandkorn. En vänlig, lydig och lekfull liten jycke.
En dag när damen var ute på promenad med lilla Sigge, stannade en bil intill. En ung man och en ung svensk tjej vände sig till henne och bad om att få klappa honom. Damen ville helst inte låta dem klappa sin lilla hund, men det kändes oförskämt att neka. Hon lyfte försiktigt upp Sigge till bilfönstret. Då tog tjejen plötsligt tag i Sigge, pojken tryckte gasen i botten och bilen försvann snabbt bort från Östermalm. Den gamla damen försökte springa efter, gråtande och ropande, men snubblade, ramlade omkull på trottoaren och svimmade av.
Grannarna ringde direkt efter ambulansen som tog henne till Södersjukhuset. När sonen kom var hans mamma svag och blek om läpparna. Hon viskade bara hundens namn om och om igen, och tårarna rann tyst nerför kinderna: Sigge…
Sonen fick veta genom grannarna att de kommit ihåg bilens registreringsnummer vissa hade listat ut åt vem bilen tillhörde. Sonen kontaktade några vänner, flera av dem poliser, som snabbt spårade ägaren. Det visade sig vara en ung man med gott om pengar, boende i en flott våning på Östermalm, ägare till en exklusiv bil som knappast smälte in i mängden.
Efter en stunds irrande stod sonen till sist i den unga mannens hall. Han såg Sigge där lilla hunden var sjuk, hade inte ätit eller druckit sen kidnappningen. Sigge hade först ylat och sedan bara kvidit, nu låg han tyst, nästan livlös. Sonen tog tillbaka Sigge; hur det gick till spelar mindre roll. Ungdomarna hade redan tröttnat de hade velat ha något att roa sig med, men den lilla hunden var bara ledsen och orkeslös, till besvär och inget nöje.
Efteråt återhämtade sig både den gamla damen och Sigge, till allas lättnad. De promenerar nu försiktigt, håller sig nära varandra och Sigge rusar snabbt ner i väskan så fort någon kommer för nära. Allt slutade lyckligt till sist.
Men jag tänker såhär: Man ska aldrig ta någon annans lycka. Någon annans kärlek. För ibland är just det där lilla allt någon har att leva för; det som håller hjärtat vid liv: En människa, en gammal cykel, en kolonilott, ett pris i ett märkligt smålagsmästerskap… De små sakerna betyder allt ibland. Att ta någon annans lilla hund för sitt nöjes skull förstör bara stulet lycka ger aldrig glädje. Så lätt kan man ta ifrån en annan människa meningen med livet. Det allra minsta i någons liv kan väga tyngre än allt annat. En själ sägs väga bara några gram men i den ryms ett helt liv.
