Jag hatar dig inte

Jag hatar dig inte

Allting är egentligen sig likt…

Jag satt där med nerverna på helspänn och plockade med jackärmen, stirrade ut genom taxifönstret. Utanför susade de välbekanta gatorna förbi samma smågator i Uppsala där jag sprungit med Hannes när vi var unga, skrattande och med storslagna drömmar om framtiden. Sju år. Sju hela år hade gått sedan jag sist var hemma.

Då var vi framme, hördes chaufförens vänliga röst som avbröt mina tankar.

Taxin saktade in framför det där gamla låga sekelskifteshuset på Kungsängsgatan. Jag kollade förstrött att mobilen låg kvar i innerfickan, plockade fram några hundralappar och betalade. När dörren slog igen stod jag kvar en stund, andades in min barndoms stad. Allt kändes annorlunda, så annorlunda mot Stockholm där jag bott sen jag flyttade. Här trängde varenda doft och litet ljud djupt in. Doften av nyklippt gräs från gården, den söta tonen av nybakat från bageriet vid hörnet och så något annat, nästan ogripbart, som bara kunde kallas: hemma. Jag blev varm och ilade av oro på samma gång, samtidigt rädd, samtidigt glad över vad som väntade.

Jag var bara här några dagar egentligen; officiellt för att hjälpa mamma med pappersarbetet som samlat damm i evigheter. Och så ville jag så gärna vandra i stadskärnan, se om den såg ut som i mina minnen. Men mest, innerst inne, ville jag få syn på Hannes. Kanske, kanske skulle allt förändras?

Jag hade hört att han bodde kvar här i närheten. Jag hade undvikit att direkt fråga om honom ändå nämnde gemensamma vänner ibland hans namn i förbifarten och bitar av hans liv nådde mig ändå. Han hade fått nytt jobb, numera bra position på kommunen, köpt lägenhet, flyttat sin mamma till sig. Varje gång någon nämnde honom såg jag honom framför mig, gissade vad han gjorde, vad han kände nu. Sen slog jag bort det ville inte låta honom fylla för mycket i hjärtat

**********************

Nästa dag gav jag mig ut på stan. Inga egentliga planer, bara känslan av att återknyta till rytmen på gatorna jag växt upp med. Jag dröjde vid skyltfönstren, log för mig själv när gamla minnen bubblade upp: tidningskiosken där jag köpte Kalle Anka, bänken där vi satt alla tjejkompisar efter skolan, fiket där jag skvätte cappuccino över min blus första gången jag provade.

Plötsligt såg jag honom.

Hannes gick på andra trottoaren. Han såg inte mig blicken framåt, lite fundersam, axlarna avslappnade på det där sättet jag mindes. Han såg ut precis som förr lika lång, samma släntrande steg, samma lite rufsiga hår.

Jag kastade mig ut över gatan utan att tänka. Trafikljuset slog om till gult, någon bilist tutade irriterat, men jag märkte det knappt. Det var som om kroppen styrde själv, hjärtat dånade så att det ekade långt ut på trottoaren.

Hannes! ropade jag ikapp honom utanför ICA.

Rösten darrade så mycket; jag visste inte ens hur nervös jag verkligen var. Han vände sig om, och ingenting. Varken värme, ilska eller förvåning. Bara tomhet.

Elin? sa han nästan likgiltigt.

Den där tonen, jämn och känslolös, slog hårdare än någon ilska. Allt som samlats under sju år brast nu fram. Tårarna fyllde ögonen, rösten fladdrade, jag orkade inte stoppa orden.

Hannes, jag… jag vet att jag gjort fel, väste jag. Jag har ingen rätt att ens prata med dig, men jag Snyftningarna kom, jag stapplade på orden, tårarna rann, och jag brydde mig inte ens om att torka dem. Jag älskar dig. Gör det fortfarande. Förlåt mig. Snälla, förlåt!

Jag talade snabbt, hackigt, som om jag var rädd att orden annars aldrig skulle hitta ut. I huvudet for tusen förklaringar, försök till ursäkter och önskningar att få tillbaka något men det som kom ut var bara de enda viktiga orden. De som suttit fast längst.

Jag kramade honom hårt, tryckte mig mot honom som för att återerövra det som försvann för sju år sen. Ingenting annat existerade i det ögonblicket inte folkmyllret, inte trafiken, bara hans kroppsvärme och mitt eget förtvivlade hopp om att han, kanske, ändå ville hålla om mig tillbaka.

Hannes drog sig inte undan direkt. Ett ögonblick tyckte jag hans axlar sjönk, hans händer kom i rörelse, som om han faktiskt ville omfamna mig. I den sekunden tände en strimma hopp: kanske kanske skulle vi kunna börja om, ändå?

Men ögonblicket försvann. Hannes spände händerna om mina axlar och gled försiktigt men bestämt ifrån mig. Hans ansikte slätt, rösten kall. Inga fnitter, inga drömmar om framtid. Bara en vuxen man, vars känslor gömts djupt in bakom murar.

Gå härifrån, viskade han lågt i mitt öra.

Tonlöst, som om jag var luft för honom en främling han ville slippa.

Jag hatar dig, la han till efter ett andetag. Nu skymtade faktiskt rent förakt i blicken.

Så vände han och gick. Han såg sig inte om. Jag stod kvar, som bedövad. Runtomkring fortsatte stan; folk skyndade förbi, bilar tutade, barn skrattade bortåt lekparken. Någon sneglade på mig blek, stirrande mitt på trottoaren. Men jag märkte inget.

Bara hans fotsteg som dog bort, och min egen andhämtning hackig, hjälplös. Tiden blev seg, minnen och chocken ville aldrig ta slut. Enda tanken som ekade: Det är slut. För alltid.

Hemma hos mamma försökte jag inte ens förklara. Jag gick tyst genom hallen in i köket och satte mig vid köksbordet, stirrade ut mot kvällshimlen. Mamma, som såg mitt gråtröda ansikte och tomma blick, ställde inga frågor. Hon suckade bara lågt som om hon anat detta länge, och gick för att koka te. Ljudet av vattenkokaren, doften av bryggt svart te kändes banala men på något paradoxalt vis nästan skönt normala. Det vanliga vardagliga bar någon slags tröst, trots kaoset inuti.

Han förlät mig inte, andades jag ut, knäppte krampaktigt händerna om den varma tekoppen. Värmen mot huden kändes knappt. Fingrarna knep så stenigt kring koppen, som om jag försökte hålla fast det enda verkliga, blicken klistrad mot den bärnstensfärgade ytan med sitt matta lampsken.

Mamma satte sig bredvid mig, sa inget, la bara handen på min axel. Den rörelsen var bekant från barndomen, när jag kom hem med sönderriven jacka eller bråkat med kompisen. Plötsligt kände jag mig liten igen, blottad, som om allt det vuxna jag gjort bara försvunnit på en sekund.

Du visste ju att det skulle bli så här, sa hon tyst, inte förebrående, bara ledsamt.

Ja, nickade jag, lyfte blicken från koppen först nu. Rösten lät jämn, men trött som om svaret malt i mig länge. Men man hoppas. Knepigt, eller hur?

Inte knepigt, viskade mamma. Men du valde din väg. Du sårade Hannes. Han tog slut då, Elin som Kay i Snödrottningen. Ingen nådde honom sen.

Jag lutade mig bakåt och slöt ögonen. Minnena vällde fram, från sju år tillbaka.

Allt var så enkelt då, så klart. Jag var tjugotvå, världen var stor, framtiden gränslöst färgstark. Hannes trygg, arbetsam, den där sortens person som alltid dök upp när man behövde honom. Han var inte poetisk och lät sig aldrig dras med i sentimentala utläggningar, men han fanns alltid där diskret, lojal, varm, uppriktig.

Men hans liv gick långsamt. Studier på sidan om jobbet, långa kvällar på byggena, planer på ett företag han skulle starta sen. Vi bodde på små studentrum, drömde om första gemensamma lägenheten. Själv var jag rastlös. Jag drömde inte om lyx bara trygghet, förvissning om något ordnat. Jag ville veta att om ett år, eller fem, skulle vi ha jobb, hem, någon självklarhet. Med Hannes kändes allt för flyktigt: extraknäck, kvällskurser, drömmar som snurrade men aldrig materialiserade sig.

Så när min morbror i Stockholm erbjöd jobb på sitt kontor sa jag ja, direkt. Det var konkret. Ett liv jag kunde se framför mig.

Och snart efter flytten blev det något mer. Inte från början, men ändå snabbt. Stefan ledig, självsäker, dubbelt så gammal, ägare till ett par företag, rörde sig vant i de rätta kretsarna. Vårt första möte var en tillfällighet på firmafesten. Han tog genast plats vid mitt bord, höll samtalet igång om min bakgrund, framtidsplaner.

Han var generös. Små buketter till jobbet, Bara för att du är fantastisk, inbjudningar till restauranger och nya teatrar, gåvor jag aldrig vågat ens önska: en sjal i silke, ett halsband, nätta stilettklackar. Alltid med något syrligt: Du ska ha det bästa, fastna inte i det gamla mönstret! Först sa jag nej, försökte skrapa bort kladdet av fel känsla, men Stefan lät sig inte hejdas till slut lät jag honom svepa in mig i sitt blanka storstadsliv. Det var en flärdfull dröm; middagar med utsikt, spontana taxiresor och shoppingrundor där prislappar var oviktiga. Allt tycktes overkligt och vackert.

Någonstans där, bland all yta och självbelåtenhet, blev vi ett par. Inte av passion, utan för att det var enkelt, lätt, bekymmersfritt. Med honom fanns inga oroliga pengatankar, inget famlande i framtidsdimman. Stefan bara fixade allt.

Och jag? Jag njöt. Det är så sorgligt att skriva det, men det gjorde jag. Hannes försvann ur mina tankar ibland med något slags bättre-vetande förakt: Han kommer ändå aldrig åstadkomma något.

Någon tid senare återvände jag till Uppsala. Inte för Hannes skull, inte för att gottgöra eller ens prata. Jag ville visa honom demonstrera mitt nya liv, bevisa att jag valt rätt. En del av mig hoppades, tror jag, att han skulle se vilken nivå jag nått.

Jag valde kaféet på Svartbäcksgatan där Hannes brukade ta en kaffe efter jobbet. Satte mig strategiskt, bar min dyraste klänning, Stefans födelsedagspresent, ett diskret smycke. Väskan var sprillans ny från NK.

När Hannes kom in och fick syn på mig, skrattade jag högt åt min bordsherres vits, vände mig så han måste se mig. När våra blickar möttes var hans först helt blanka, sen fyllda av smärta, förvirring. Jag vek inte undan blicken.

Just då trodde jag att jag segrade, att jag visat mig själv och honom att jag valt rätt väg. Ingen fler planlösa samtal om framtiden utan en verklig, utsirad trygghet. Jag var övertygad om att det var vad jag ville.

Efter han lämnat kaféet satt jag kvar. Och skrattet dog snabbt i munnen. Jag tyckte plötsligt allt smakade surt: ringen, väskan, sällskapet tvärsöver bordet med sina tomma historier. Inombords viskade en bedrövlig röst: Var det värt det?

**********************

Det dröjde, men så småningom försvann segersötman. Till en början var Stefan lika artig och givmild: restauranger, blommor, komplimanger. Men med tiden slocknade något; ljuset falnade.

Förändringen smög sig på. Istället för uppmuntran blev det kritik: Du borde nog ta hand om dig bättre, Måste du skratta så högt, det känns lite billigt. Han hånade mina gamla vänner: Fortfarande kontakt med småstadspolaren? Borde du inte hänga med rätt folk nu?

Han försvann oftare: borta flera kvällar, ibland hela veckor. Ofta ensam i lägenheten han hyrde åt mig, lyssnande på klockans tickande. Försök att prata togs emot med axelryckning.

Du har fått det du ville ha. Vad mer begär du?

Jag ursäktade honom: Han har mycket på jobbet. Han måste få vara ifred. Jag förklarade, väntade, övertalade mig själv om att allt snart skulle bli bättre. Innerst inne visste jag: det var över. Jag var inte längre hans nyhet; han hade redan gått vidare i tanken.

Jag uthärdade hans rakblad, hans tystnad, hans frånvaro. Varför? För att jag inte vågade erkänna mitt största misstag: att ett tillkrånglat lyxliv ändå var tomt utan att känna sig älskad, verkligen älskad så som Hannes älskat mig. Med sina grova händer och sin ödmjuka dröm om oss tillsammans, inte för att jag passade in någon norm.

Allt det yttre blev blekt. Klänningarna kändes livlösa, smyckena onödiga, restaurangernas kulörer förlorade sin lockelse. Parfymen, som först känts så mycket nytt liv, gjorde mig nu illamående.

Jag satt långa, ensamma kvällar och stirrade ut, undrade: Tänk om Och tystnaden gav aldrig något hållbart svar.

Under de sköra, ödsliga kvällarna slog det mig mer och mer: drömmen om stabilitet var i sig själv också bara en dröm. Jag hade längtat efter en ram, men utan någon att älska innanför den var allt meningslöst.

Tankarna svingade sig alltid tillbaka mot Hannes. Hans händer varma, skrovliga, men så varsamma; hans små, riktiga leenden; sättet han pratade om framtiden, utan stora gester, bara trogen sitt lugn: Vi klarar det, vi två. Han menade det då. Och jag var trygg då.

************************

Tredje dagen hemma gick jag till Stadsparken. Där, under den stora lönnen, hade vi suttit många gånger, pratat om allt, skrattat åt småsaker. Jag mindes hur Hannes, med blicken i trädkronornas färgskiftning, en gång sagt: En dag ska vi ha ett riktigt hem med stora fönster och mycket ljus Då log jag bara trodde det var barnsligt. Nu, när jag stod där, lät orden annorlunda; som något ouppnåeligt.

Då hörde jag någon ropa:

Elin?

Det var Joel, gemensam vän till mig och Hannes. Han såg minst sagt förvånad ut, men log snart.

Inte trodde jag att jag skulle se dig här, började han, med en frågande min. Hur är läget?

Jag tvekade ett ögonblick. Ville svara lätt, men rösten sprack, trots att jag försökte gömma det.

Det är okej, sa jag och log svagt. Kommer bara för att hälsa på mamma.

Joel nickade, såg på mig utan att pressa vidare. Han pekade på en parkbänk:

Ska vi slå oss ner? Jag var ändå på väg hitåt.

Vi satt ner och han berättade om jobbet, att de äntligen byggt om torget, att det öppnat en ny bokhandel på Svartbäcksgatan. Jag lyssnade, nickade, försökte engagera mig. Samtidigt tänkte jag att livet i Uppsala rullade vidare, men jag själv hörde fortfarande hemma på en annan tidslinje, någonstans långt bakom allt.

Joel verkade överväga något innan han sa lågt:

Har du sprungit på Hannes?

Jag vek undan blicken, såg på alla löv kring fötterna. Tankarna gled direkt till mötet gårdagen den kalla rösten, de såriga orden.

Ja. Igår.

Och? undrade han tyst.

Han vill inte veta av mig, svarade jag rakt, men kämpade med att hålla rösten stadig. Han hatar mig.

Joel suckade och lutade sig fram.

Du försvann bara, Elin. Inte ett samtal, inget meddelande. Det var ett knivhugg för Hannes.

Jag tryckte fingrarna sådant att det vitnade i knogarna. Visste detta innerst inne, men det var svårare att höra det högt.

Jag vet, viskade jag. Det är bara mitt fel.

Joel stirrade inte, nöjde sig med att bara sitta där, närvarande.

Han kämpade för att glömma dig, sa han sedan tyst. Hade någon kort förhållande, men han blev aldrig densamma med någon annan. Efter ditt återbesök ja, jag trodde faktiskt han skulle sluta sig helt.

Jag nickade stumt, såg för mitt inre hur Hannes gjort allt för att komma på fötter igen, ryckte till varje gång något påminde honom om mig. Det stack till; inte för att han mått dåligt, men för att jag orsakat honom all hans plåga.

Jag trodde ju verkligen det var rätt val, viskade jag, nästan för mig själv. Allting för stabiliteten.

Joel invände inte. Han satt bara där, lät tid och blad virvla, vinden vina och barnen vid fontänen skratta. Livet var som vanligt.

Jag pressade naglarna mot handflatan, kämpade mot tårar som ändå mötte blicken. Mitt inre sved av insikt: ingenting gick att laga. Ingenting skulle bli ogjort.

Jag ber inte om förlåtelse, mumlade jag, rösten nästan obefintlig. Jag önskar bara att han visste hur ledsen jag är. Hur mycket ånger jag bär. Allting jag förstörde…

Joel såg på mig med en blick, varken dömande eller sympatiserande, bara medkännande.

Han behöver nog inte veta, sa han lågt. Låt honom vara. Ditt återbesök rev bara upp allt på nytt. Han ringde mig igår, ledsen och onykter. Det var längesen han var sådär. Gå nu vidare med ditt liv, Elin. Snälla.

Jag bet mig i läppen, men visste att han hade rätt. Min återkomst, försöket att möta Hannes, var bara min egen förlåtelsejakt det hjälpte honom knappast att hela.

*************************

Den kvällen satt jag länge vid köksfönstret. Ute bredde Uppsalas kvällsljus ut sig, orangea och vita stråk som en mosaik av minnen och nutid. Men skönheten berörde inte längre. Inuti rusade tankarna som filmrutor man inte kan trycka på paus på.

Jag föreställde mig livet om jag stannat kvar. Hur vi kämpat ihop för första lägenheten, Hannes startat sitt företag, våra gemensamma drömmar, små glädjeämnen. Hur mycket trygghet och kärlek jag gått miste om. Men det fanns inget att göra om nu det insåg jag så tydligt som nu.

Nästa dag packade jag långsamt, långsamt. Mamma stod i dörren; ingen förebråelse, bara tyst sorg över att jag återigen gav mig av.

Ta hand om dig, sa hon när jag stod i hallen med väskan.

Jag nickade, kysste henne på kinden, stannade en sekund extra och sög in doften av hemma, sen gick jag ut.

På stationen köpte jag en enkelbiljett till Stockholm. Jag ville tänka. Några timmar på tåget bland okända människor kanske skulle det hjälpa att lista ut något kring framtiden.

Tåget rullade ut ur Uppsala. Jag lät blicken vila genom rutan på de välbekanta konturerna: låghus med prunkande fönsterbrädor, lekplatsen vi alltid hängde på, bageriet med sin blinkande skylt. Folk hastade över gatorna; med kassar, paraplyer fast solen lyste, eller stressade till bussen. Allting så vanligt, så tryggt, och ändå kändes det så avlägset.

Där, bland dessa gator, fanns han jag älskat mest. Vars ögon tindrade när han talade om framtiden, vars händer både byggt och hållit om min. Honom lät jag gå utan förklaring, utan chans till farväl. Han var förlorad för mig nu, hur än mycket jag försökte tro på motsatsen.

*************************

Det gick ett halvår. Livet blev Stockholm igen; jobb, fika med vänner på helgen, vardag. Utåt sett var allt sig likt. Men inuti hade något brustit och bildat ärr. Jag duckade inte längre för det dåliga; jag såg det rakt i ögonen, tog ansvar för min skuld.

Jag lärde mig så småningom att andas igen, att tänka: Jag gjorde det jag gjorde. Det går inte att ändra. Och i det fanns ett stillsamt lugn. Ingen glädje men ett sätt att andas, titta framåt.

En kväll, när jag stod och lagade pasta till mig själv, plingade mobilen till. Ett okänt nummer. Bara några ord på skärmen: Jag hatar dig inte. Men jag kan inte förlåta.

Jag stod helt stilla. Höll mobilen hårt, hjärtat stannade innan det började slå dubbelt. Satte mig på golvet, tryckte skärmen mot bröstet, som om hans hjärtslag kunde kännas genom plasten.

Vad betydde det? Var det ett farväl eller en öppning? För första gången på länge kändes det som att ett band ändå fanns kvar tunt som sytråd, bräckligt, men där. Någon, där i en annan stad, tänkte på mig. Någon valde att skriva, trots sår och ilska. Någon lät dörren stå på glänt.

Jag log, genom tårarna. Leendet var osäkert, trevande men äkta. Kanske är det inte slut. Kanske, en dag, kan vi prata sakligt, utan anklagelser, finna ord för att släppa oss fria, tillsammans eller isär.

Tills dess räcker det att veta att han ändå minns mig. Där, långt borta, är jag inte bara ett sår från förr utan en bit av hans historia.

Och det är, just nu, nog.