Vi försökte lägga dina grejer i hittegodsrummet, påpekade polisen. Men katten din är ju rena rama Ninja-Katten. Ingen fick röra dem. Ta och plocka med dig både grejerna och katten. Vi har nog att göra ändå
På varje svensk järnvägsstation finns väntsalar. Några är rymliga och ljusa, andra så små att man får kippa efter andan. I vissa står det mjuka, inbjudande fåtöljer, i andra får man nöja sig med träbänkar som känns i baken efter tre minuter. Men de har en sak gemensamt att vänta är alltid ett (o)stoppbart faktum.
Nästan alla som ska ta tåget dyker upp i förväg, rädda att komma för sent och sen sitter de där, less på sin egen överambitiösa framförhållning. Väskorna står i en hög vid fötterna, tiden sniglar sig fram, och man känner hur man börjar muttra över sin egen punktlighet.
Den dagen satt folk på vanliga viset och undvek ögonkontakt. Någon bläddrade i Dagens Nyheter, någon annan dök ner i en pocketbok, majoriteten scrollade i mobilen som om livet hängde på det. Några käkade snabba ostmackor de stuvat ner i all hast samma morgon. Och det var till just dem han gick
Salen låg på markplan, med en egen dörr rakt ut från gatan. Förmodligen var det dofterna av ost, skinka och kaffe som hade lockat honom.
Han var stor, lite tufsig och grå en sån där katt som folk säger han ser klok ut, men det är nog mest svält och regn. På halsen dinglade ett halsband med ett svenskt mobilnummer.
Människorna viftade bort honom. Särskilt bestämda var svenska mammor, stressade med barn och mellanmål:
Stick härifrån! Smutsig och fräsig katt, du bär väl på både det ena och det andra!
Katten gav upp en suck, gick undan och satte sig på behörigt avstånd. Han tiggde inte direkt, nej. Han bara satt bredvid och tittade stirrade med svulten blick.
Han ville ju bara äta. Men han kunde verkligen inte be om det.
Bara några dagar tidigare hade han dumpats där. Hans matte hade gått bort plötsligt, och arvingarna sålde lägenheten på nolltid. En släkting kom på den skarpa idén att köra katten till stationen och bara släppa ut honom:
Här låter de dig i alla fall inte svälta ihjäl, och så gick de sin väg.
Hur ber man? Vad gör man? Hur ska man förklara för folk att man hungrar? Katten visste inte.
Han satte sig bara tyst bredvid, stod ut med de goda dofterna som fick magen att krampa.
Men folk, irriterade som de redan var över att vänta, tänkte minsann inte också ta ansvar för en hemlös Tusse. De ville bara slippa väntsalen, glömma den som ett dåligt avsnitt av SVT:s Väntan
En man anlände långt innan tåget skulle gå. Det var tjänsteresa: en natt i tågsätet, jobbmöte i Stockholm och sen hem igen. Fyratio minuter kvar innan tåget skulle gå, och av ren uttråkning började han studera omgivningen. Han fick syn på katten precis när en mamma väste och fäktade med smörgåsen.
Katten flyttade på sig, van vid avvisningar av alla de slag.
Mannen såg halsbandet och tänkte: nån måste sakna honom, det där är en hemmakatt. Han tog fram frikadellerna som hans fru packat ihop i en Tupperware, öppnade burken, drog in doften och suckade nöjt:
Mmm, lyxigt sa han, sneglade på katten. Kom hit, kissen! Ska du få så du blir mätt.
Katten trampade osäkert. Han ville inte ha ännu en spark.
Kom, ingen fara, lockade mannen. Jag bits inte.
Katten vågade sig till slut fram. Mannen la en köttbulle på servetten. Katten jamade lågt och åt artigt, inte en smula slösades.
Jajamän, du har definitivt bott inomhus, mumlade mannen.
Han såg numret på halsbandet och slog det. Avstängt.
Han svor tyst för sig själv. Tåget gick om tjugo minuter, och nu var det plötsligt riktigt rörigt.
Vad gör man nu? Vad gör man? mumlade han och såg sig omkring.
Svettigt hjälplös ringde han sin fru och förklarade allt snabbt och hackigt:
Vad gör jag? Han hör hemma nånstans, men telefonen är död. Stackarn driver runt och ingen bryr sig.
Alltid krånglar det för dig, suckade frun. Kan du inte bara åka tåg som andra människor. Måste du alltid gripa in?
Du fattar inte, sa han. Alla kör bort honom. Han kan inte ens tigga ordentligt.
Väntsalen, sa du?
Ja! ropade han genast.
Ge mig telefonnumret.
Innan han gick till tåget ställde han katten vid en vägg och ställde ner hela burken med frikadellerna.
Vänta här nu, sa han och klappade katten över ryggen. Min fru kommer. Du är i trygga tassar.
Katten såg på honom som om han var den första på dagar som sett honom, gett honom mat, lugnat och klappat. Han buffade försiktigt på mannens hand och jamade svagt.
Precis så, vänta henne här. Hon kommer hjälpa dig, lovar.
Nästa dag hade mannen fullt upp, men mot kvällen ringde han sin fru:
Nå, har du hittat kattens ägare? Fick han mat?
Hela kvällen letade jag, svarade frun. Men jag kollade numret ägaren har dött, och arvingarna dumpade katten på stationen
Han sa inget.
Jag letar vidare imorgon bitti, la hon till.
Äsch, jag är inte orolig, sa han ändå. Jag vet att du fixar det.
Ja, det hör jag ju, sa hon snäsigt. Ditt hjärta är problemet, så du ska inte gå runt och oroa dig! Jag ringer dottern och svärsonen, så letar vi tillsammans.
Han la på och försökte övertala sig själv att det bara var en katt. På svensk gata finns fler än man kan räkna, du kan inte rädda hela världen Men oron satt kvar. Just den här gråa katten hade blivit viktig.
Han sov kasst. Drömde att han klappade katten, försökte förklara nåt, och katten svarade genom att nicka.
På morgonen ringde frun: de hade gått runt hela stationen och frågat städarna katten var borta.
En märklig skuld känsla kramade om honom. Han kunde inte släppa det.
Han skyndade sig hemåt.
Senare på kvällen var han tillbaka i Göteborg, men istället för att åka hem lämnade han väskan bredvid en pensionär och började leta katt.
Det han fruktade mest var att inte hitta honom eller hitta för sent.
En och en halv timme genomsökte han stationen, letade bland soptunnor, under buskar och granruskor.
Strax före midnatt dök frun upp, muttrande över Sveriges alla katter och järnvägsstationer.
Vid tvåtiden på natten satt de, helt slut, på en träbänk utanför ingången och rökte.
Mina ben är som två kokta makaroner, klagade hon.
Ja. Vad gör vi nu?
Vi sitter en stund, sen letar vi igen. Var la du väskorna?
Han slog sig för pannan:
På stationen Vid en kille. Men han har dragit!
Vi hämtar väskorna först. Hoppas ingen tog dem. Sen letar vi vidare.
De gick igenom väntsalen. Vid väskorna stoppades de av en polis.
Era väskor? frågade han.
Jajamän, svarade de i kör.
Varför lämnade ni dem?
Vi letade efter en katt, svarade de lika klockrent.
En katt? Polisen såg frågande ut och nickade mot bagaget. Den där?
En stor, grå katt låg högst uppe på resväskan.
Vi tänkte lägga grejerna i hittegodsrummet, tillade polisen. Men er katt är rena vaktkatten. Ingen vågade gå nära.
Han har inte försvunnit. Han stack nog bara iväg en sväng. Ta grejerna och katten. Vi har annat för oss.
Mannen gick försiktigt fram. Katten såg honom, den enda på dagar som gett honom mat, klappat honom och sagt vänliga ord. Katten jamade högt och sträckte ut sig så lång han var.
Mannen satte sig, drog handen några gånger över kattens rygg och drog en lättad suck. Frun sjönk ner bredvid.
Du alltså, aldrig är det som för andra, sa hon och pussade mannen på vänster kind. Alltid ska du hitta på nåt extra Ta väskorna. Jag tar katten.
Han tog resväskan och väskan, hon tog den stora, smala, grå katten. Han jamade lyckligt, stångade henne med pannan, spann högt, försökte slicka henne på kinden.
Hon skrattade och viftade bort hans överdrivna entusiasm.
Hemkommen var hon första att bada katten i varmvatten, torka honom med frottéhandduk, ta av halsbandet och mata honom med kycklingbuljong från kastrullen.
På natten smög katten in till sovrummet och lade sig tätt intill henne. Han tryckte på henne och krafsade lite, som för att kolla att hon verkligen fanns där.
Hon la handen på hans rygg och viskade:
Sov nu, lilla vän. Nu är du hemma
Katten spann försiktigt och somnade.
Mannen somnade också. Han drömde att han och frun letade katt på stationen.
Och katten drömde att han letade efter just den där människan.
På Göteborgs Central fortsatte livet och en liten röd honkatt sprang omkring bland resenärerna. Hon tittade in i folks ögon, jamade oroligt. Ingen stannade. Folk hade bråttom. Det finns ju katter överallt man kan inte rädda alla, tänkte de och ökade tempot.
Så är det bara, här i Sverige.
