Det här är barnet till Oskar…
Den här berättelsen utspelade sig nyligen i Uppsala, i en välskött lägenhet på fjärde våningen i ett av de oändliga miljonprogramshusen. Där bodde en yngre, arbetande pensionär, en ensam kvinna vid namn Siv.
Sivs liv kunde beskrivas som stabilare än en nybakt prinsesstårta folkpensionen tuggade på, deltidsjobbet rullade på, väninnorna surrade ständigt i mobilen, och helgen toppades av besök till barnbarnen och lite grann logistikstöd till modern som bodde på sitt håll.
Den här dagen var inget undantag.
Siv ringde mamma på morgonen och kollade läget (mest för att slippa höra om det senare).
Jobbet? Sju resor bättre än pensioneringskaoset, tyckte Siv. Två dygnsturer i veckan tog hon på privatkliniken där hon svarade på kundsamtal och kämpade med Excel. Idag var det ledigt alltså: laga mat och masar sig till gamla mamma. Ett slags daglig yogaövning, fast betydligt mindre spirituell. Faktum var att det mest liknade en tålmodig suck.
Det var bokstavligen över två gårdar till mammas hus. Ingen större prestation. Modern hade dessutom både gårdagens ärtsoppa och ett halvt brytbröd kvar, så det handlade mer om att smita undan anklagelser om nonchalans. Men femte våningen utan hiss… Ouff, det är svensk vardags-action.
Och så mammas rapporter: grundliga analyser om smärtnivåer här och där, vilka aldrig krävde någon lösning, eftersom hennes sjukbilder debatterades och omformulerades varje vecka beroende på vad Kerstin på 5:an hade läst i Hemmets Journal och vad allvetande Dr. Emma Wiklund just tipsat om i TV4.
Sivs kvalificerade sjuksköterskeerfarenhet från Akademiska var såklart inte mycket värt. Särskilt när moderns bedömning lät såhär:
Vad kan du om det här, du kan ju bara dela ut sprutor och byta förband!?
Men men, det var bara att bita ihop.
Siv formulerade en inköpslista medan hon fixade frisyren framför hallspegeln. Hon var faktiskt snygg för att vara över 60: några elegant dragna linjer vid ögonen, kort rågblont hår, och snygga silversmycken.
Måste komma ihåg rågbrödet och smör till mamma, muttrade hon för sig själv och ritade noggrant över läpparna, då det ringde på dörren.
Porttelefonen var säkrad, och oftast var det grannen tant Ruth i 41:an som kom förbi för att surra. Siv, med läppstiftet i näven, öppnade dörren.
Utanför stod en blond tjej i hästsvans, randig t-shirt, lång mörk kofta, jeans och en ryggsäck. Det såg Siv först i efterhand just då såg hon bara tjejens stressade ansikte och ett bylte i brun filt.
Det här är till dig, sa tjejen.
Siv tog emot barnet av ren reflex, fortfarande med läppstiftet i handen. Hon sneglade ner Gud i himlen! Ett spädbarn!
När hon lyfte blicken för att fråga var tjejen redan halvvägs nerför trappan.
Det är Oskars barn, jag måste plugga… hördes på väg ner.
Dörren nere slog igen.
Jaha. Det var det.
Siv stod kvar en stund. Kanske kommer hon tillbaka om fem minuter, tänkte Siv. Hon gick in i hallen, sneglade på sin soppåse och tänkte: “Just ja, får inte glömma att ta ut soporna när jag drar till mamma.
I hallen stod även en främmande påse. Hon insåg inte ens när flickan lämnat den.
Katastrofläge infann sig först senare.
Oherregud! En levande unge! Och hon sa Oskar? Hon sa väl ändå Oskar?
Siv gick in i vardagsrummet med barnet, satte sig på soffan.
Men vadå Oskar?
Siv hade själv bara en son han heter Leif. Han var lyckligt gift och bodde i Malmö med två barn och fru, medan Siv här och nu var ensam i Uppsala. Hennes man, Kurt, dog för fem år sen.
Det blev ännu mer absurt. Samtidigt snusade det lilla bylte till.
Siv bredde ut filten: beige trikådress, världens minsta flickebarn med grod-napp. Hon kunde inte vara äldre än en månad.
Nämen lilla vän hon smekte henne, barnet smackade nöjt lite och gled in i dvala igen.
Siv tänkte att någon ledtråd fanns i påsen men där låg två nappflaskor, modersmjölksersättning, blöjor och babykläder.
Siv såg klart framför sig att flickan när som helst skulle komma tillbaka, be om ursäkt och ta med sig ungen, så allt kunde återgå till Svensson-nivå.
Hon fortsatte sitt sminkande och spanade ut genom fönstret.
Men ingen flicka syntes till.
Barnet började snart stöna lite missnöjt. Siv, som kände sig ovan, vågade knappt byta blöja var det ens tillåtet? Hon gick till fönstret igen. Väntade…
Men nu var det tvunget att ordna till barnet. Under dressen body och blöjbyxor.
Det var en flicka.
Nu kom en trevande ansvarskänsla över Siv. Det hade dumpats en baby hos henne!
Oskar… Oskar…
Leif hade varit av det lite äventyrligare slaget som ung. Hon hade svurit över hans flickvänsrotation, till och med släpat hem dem ibland. Men det var långt före han gifte sig, nu var han en ordentlig pappa. Nyss hade de skaffat en Volvo och varit glada över att ha betalt av lånet.
Jaha du lilla vän, nu ska vi byta blöja
Vad var det här? Modern hade alltså övergivit sitt barn?
Alltså kroppen mindes gamla rutiner, Siv var fortsatt rätt rapp med blöjbytet, lyfte det pipande barnet och begav sig till köket för att blanda ersättning.
Telefonen plingade. Siv tog luren under hakan.
Varför svarar du inte?! var det första mamma sa.
Jodå mamma, jag är bara upptagen, svarade Siv.
Handlat än?
Nej, inte än.
Köp päron. Men inte sådana där hårda som sist. De med tunn topp och mörkröda kinden!
Det ska jag, mamma.
Mjuka, Siv! Inte som sist
Barnet började gnälla i famnen.
Jag hör, mamma Okej, jag fixar det. Måste avsluta, har en grej på TV här
Inget slår Uppesittarkväll, muttrade mamma och la på.
Så, blandning på flaska och medan flickan snuttade ivrigt sneglade Siv på henne och verkade, motvilligt, smälta.
Sedan somnade båda på soffan, men när Siv försökte ringa sin son, var han oåtkomlig.
Typiskt.
Siv tog ett beslut: vänta ut situationen lite. Hon ville inte ställa till med onödiga scener och hoppades fortfarande att modern skulle återvända. Tjejen hade ju sett ut som en vanlig student.
Det här ville hon INTE berätta för sin egen mamma det skulle innebära sju sorters tragediriter och en och annan svavelpredikan.
Så hon ringde barnbarnet Stefan, som berättade att pappa Leif var ute och jobbade på någon gasledning utanför Östersund och hade inget nät. Skulle vara hemma om ett par dagar. Men han ringde hem varje kväll, så allt var lugnt.
Kunde de inte informerat, muttrade Siv, men visste ju att det var typiskt Leif.
Hon ringde svärdottern Lena, bad henne be Leif ringa mamma så fort han kunde.
Har det hänt nåt? undrade Lena.
Nej, bara lite bråttom. Inget allvarligt, Lena
Lena lovade. Siv ringde mamma och sa hon stukat foten (osant såklart) och inte skulle komma upp idag. Det fanns ju ärtsoppa i kylskåpet ändå.
Mamma muttrade, hotade att komma ner själv, ringde sedan fem gånger till.
Nu blev det mjukisbyxor och vardagsklänning för Siv, och hon sjönk ner vid soffan, klappade den lilla.
Varför inte bara ringa polisen? Tja, rädslan för att ändå oavsiktligt röja Leif, OM det nu faktiskt var hans barn. Han kanske kallat sig Oskar i någon småstad sånt där killar gör. Och dessutom orkade hon inte gå till polisen och försöka förklara hela olyckan. Och så fanns det något i flickans ögon en blandning mellan strävan, ångest och ofrivillig beslutsamhet.
Så: ringa väninnan!
Viktoria, du kommer ju tro jag blivit galen! Det här barnet de lämnade henne hos mig!
Viktoria blev inte chockad. Hon resonerade som en blandning mellan Miss Marple och folkbokföringen och lovade komma med kvällsparken för att forska i saken.
Ingen panik, Siv. Först hittar vi den där Oskar!
Tror du att jag ska låta bli att ringa polisen?
Vänta lite. Finns det någon Oskar i huset?
Ingen aning. Nyfikenhet på grannar är ju direkt osvenskt.
Dagen gick i omvårdnadens tecken. Matexperiment, massage, sång av Bä bä vita lamm och lite skvättar med babyolja.
Mamma ringde igen.
Säkert imorrn, mamma, svarade Siv.
Det tror jag när jag ser det, morrade mamma.
Viktoria kom direkt från jobbet, granskade babykläderna och började snoka hos grannarna, under ursäkt att leta efter Oskar.
Ha! Jag vet, rätt Oskar bor på sjätte våningen högra sidan. Du det är säkert så att hon bara tog fel våning!
Skojar du, ska vi knacka på hos okända karlar och fråga om de har hemliga barn?
Men de tog hissen till sjätte, ringde på.
Ja? hördes en äldre röst innanför dörren.
Vi söker Oskar, förklarade Viktoria artigt.
En liten böjd tant öppnade och ropade inåt:
Ooooooskar! Det är någon efter dig. Igen!
Sedan kom en kille av det smått förvånade slaget, med skägg och tech-rygg.
Hej, ni söker efter min surfplatta?
Nej. Ett barn, faktiskt, svarade Viktoria distinkt.
Va?! Nej, alltså, herregud, jag har inga barn, flackade han.
Är du säker? Siv här har plötsligt tagit emot ett spädbarn från en flicka som bara sa Barnet till Oskar. Och du är enda Oskar i trappen.
Jag har NOLL barn, sa han och såg ut som om han ville ringa 11313 direkt.
Okej, förlåt Vi har gått fel. Vi tänkte att den förtvivlade flickan kanske blandade ihop våningarna…
Oskar log snett.
Om ni vill dela efterlysning på Facebook kan jag fixa!
Nej, tack. Det blir polisen.
Det går väl över till slut, suckade Siv på väg ner.
Leif svarade tillslut, men missförstod hela härvan och blev helt skärrad.
Vad i hela friden, mamma!? Jag har inte varit Oskar, någonsin!
Men det kan ju hända de blandade ihop trappuppgångarna? De lämnade henne till mig!
Ring polisen, mamma! På en gång!
Jaja. Nu tar vi kväll. Jag ska bara byta blöja och ge henne lite mat.
Men Siv orkade inte lämna från sig barnet än. Hon matade henne, bytte kläder, småpratade och log lite fånigt mot hennes små nävar. När babydoften satte sig i armsvecket, tänkte hon att hon ändå aldrig känt sig så användbar.
Sen kom ett envist påringning. Siv kikade i titthålet och blev stel. Hon öppnade dörren.
Vart är hon? Vart förde du henne? Varför sa du inget?
På tröskeln stod den stressade flickan, i bara linne och shorts, håret spretigt, ögon vilda av panik.
Lugna sig nu, här är ingen som skickats iväg, sa Siv trött.
Men… var är hon?
På sängen. Sovandes. Kom in.
Flickan gick stapplande in och, när hon såg sitt barn, kastade sig på golvet och grät så hela Hallonbergen skakade. Siv lyfte upp henne, fick i henne en bit Marabouchoklad och te.
Det visade sig att flickan, Elin, hade råkat blanda ihop miljonprogramshusen. Hennes Oskar bodde i nästa kvarter, också i 21:an. Elin kom från en by i Dalarna, pluggade till undersköterska precis som Siv en gång gjorde. Fjolårets kärlekshistoria hade slutat med graviditet och ett antal löften från den betydligt mindre ansvarsfulla killen Oskar, som snabbt försvann från scenen dock till en annan stad, Göteborg. Föräldrarna hemma tog det sådär lagom bra. Elins plats blev till slut en studentkorridor med amningsschema och tvångsnattningar.
När sista lovsången om moderskap ebbade ut, var det lätt att förväxla miljonprogrammets nya tapeter och gå in i fel trapphus. I ren panik lämnade hon dottern Ella hos fel “Oskars mamma”, för att sedan plugga vidare och intala sig själv att livet säkert skulle lösa sig.
Men när hon sent omsider fick tag på Oskar och förstod att barnet var borta på riktigt, rusade hon tillbaka halvt vaken och… ja, så blev det.
Siv förbarmade sig över henne, förklarade att ungen varken blivit överlämnad till polisen eller barnavårdsnämnden.
När Elin försökte få ur sig en ursäkt över hela cirkusen, sa Siv:
Som min mamma brukade säga: Den som överger sitt mästerverk har inte förstått STORHET. Tur att du ångrade dig. Stanna här i natt, du ser knappt ut att orka gå ut över huvud taget.
Jag har inga pengar, viskade Elin.
Men herregud, sånt löser sig. Vi tar en dag i sänder.
Elin sov sedan igenom sin första hela natt på veckor, Ella likaså. Nästa morgon pallrade de sig iväg till mamma Siv på femte våningen som numera började lira mer byråkrat än sjuklig pubertal dam (för Elin hade ju fräscha medicinkunskaper).
Efter Elins tentaperiod handlade hon ofta till Siv och brukade avlasta med tvätt och handling.
Och Oskar på sexan killen utan någon som helst skuld fick sig en blogginläggs-idé om mystiska babybesök och vänlighet i miljonprogrammet.
Han bjöd Elin på kaffe och blev så småningom hennes bästa kompis i huset.
Och om någon undrar, så beställde Siv ännu mera päron åt mamma för barn och päron, det ska man aldrig sluta servera.
Notan för hela dramat? Några blöjpaket och fyra påsar kaffe: cirka 180 svenska kronor.
Och Ella? Hon log snart stort, väckte hela huset gryningspiggt och klev in i världens mesta trygghet svensk vardagsstabilitet, komplett med folkhem, Marabou och en ny, oväntad reservmormor.
***Siv lutade sig mot köksfönstret och betraktade innergårdens kantiga grönska, doften av päron i luften, ett svagt barnskratt från vardagsrummet. Hon kände att världen hade blivit något större, fastän hennes egen yta förblev exakt samma kvadratmeter.
Den där lilla flickan med grodnappen och de stora ögonen skulle hon aldrig glömma. Det slog Siv samma stund som Ella höjde handen och vinkade mot henne med klumpig, mjuk barnfamn som om hon ville säga: Här är vi nu, du och jag.
Kanske hade livet gett henne en oväntad extrachans, tänkte Siv och log för sig själv. Kanske var det så att vissa dagar får man inte det man vill utan något bättre man inte visste att man behövde.
Och nästa gång någon ringde på dörren, var hon säker på att öppna även om det den här gången bara var mamma med en påse riktigt mjuka päron och ett tålmodigt, svenskt leende.
Våren kom till slut till Uppsala. I huset på fjärde våningen doftade det kaffe, barnpuder och alldeles nyfunnet hopp.
