Jag letar efter en kvinna som heter Maj-Lis.
Genom den låga portbågen klev jag in på innergården, där snön nyss smält och vattnet porlade längs gatstenarna. Det var redan den fjärde gården jag besökte. Lekplatsen låg halvt under vatten, gungorna stod tomma och några pojkar slog pucken mellan plaskande pölar. Vattnet stänkte, men pojkarna brydde sig inte.
Jag stod kvar under bågen, blickade över gården och kände ett starkt, nästan smärtsamt hopp att något i minnet skulle få fäste, dra upp någon detalj ur det förflutna. Allting såg så annorlunda ut nu nog var det många år sedan sist. Förr fanns här bara torkvindar och ett par nötta bänkar under syrenerna.
Nu …
Så mycket kunde ändras på några decennier. Egentligen var det ofrånkomligt.
Ingen la märke till en främling i mörk rock och gammal MC-keps med pälskant. Här i de fyra hus som bildade gården hyrde många ut sina lägenheter. Stockholm …
Jag skulle in i huset direkt till höger om porten. Det, av allt, var oförändrat. Jag mindes att det låg på andra våningen av tre, i ett hörn, andra dörren till höger in på loftgången. På dörrposten hade de satt dit små knappar med olika färger och efternamn ett lapptäcke av boenden.
Jag minns varje liten detalj därinne varje spricka på tapeten, det sneda haspet på vädringsfönstret, den gröna tekannan, de knarrande golvplankorna och till och med kackerlackan vi jagade i två dagar. Allt i den lägenheten …
Men gatunummer och lägenhetsnummer var som bortblåsta. Jag kunde bara minnas gatan. Gårdarna låg på rad, identiska fyrkantiga innergårdar som aldrig riktigt stack ut.
Och nu gick jag mellan dem …
Högra huset, andra porten. Nej, andra trappuppgången som vi säger i Stockholm andra våningen, dörren längst in … Fyrtiotre? Eller …
Fanns det porttelefon, tryckte jag 43.
Hej, jag söker Maj-Lis. Vet du om hon bor här? …
Ofta hann jag inte förklara mer, någon svarade att ingen sådan bodde här, ibland till och med att det ordagrant inte bott någon “Maj-Lis” här någonsin. Försökte igen.
Det är väldigt viktigt. Kan du minnas om en kvinna som hette Maj-Lis bodde här 1980? Det betyder mycket för mig.
Gick vidare, antecknade i blocket:
“16 ingen hemma, 24 definitivt inte, 32 A okänt, nyinflyttade …”
Så många gårdar. Jag måste återkomma till dem där ingen öppnade, där frågor fanns kvar.
Jag gick upp för de nötta trapporna. De höga, dammiga fönstren gav ifrån sig en doft av katt. Samma doft som då.
Hej, bugade jag mig lätt.
En äldre kvinna i grå kappa med tygkasse mötte mig i trappan.
Vem söker du? undrade hon.
Andra våningen. Jag letar efter Maj-Lis, runt sextioårsåldern. Vet du om hon bor kvar?
Vilken lägenhet?
Hörnet till höger. Men det var längesedan. Det var hyresrätter och delade bostäder då … Minns inte exakt huset, tyvärr.
Nej, där bor Larssons nu, två barn och allt. Och jag har bott här hela livet, känner ingen Maj-Lis. Har aldrig hört.
Tack, mumlade jag och började gå ner.
Hon följde efter.
Vad hade hon för efternamn då?
Om jag minns det skulle jag leta i folkbokföringen … men jag vet faktiskt inte.
Hur känner du henne, om man får fråga?
Jag drog efter andan. Vad skulle jag svara?
Hon …?
Jag visste ju inte riktigt själv.
Maj-Lis … Maja … Lisan …
Kärlek är inget som låter sig definieras. Den finns, eller så finns den inte. Resten är bilder, projicerade känslor och konsekvenser.
Hela livet hade jag hoppats att känslor av kärlek var bräckliga. Att de dör, försvinner, upplöses vid långvarig frånvaro. Lyckorusen som då och då kom över mig i minnet, de både hjälpte mig och plågade mig.
Jag bar skulden. Hjärtat bar på en gammal spricka i fyrtio år.
Minnet närde min själ tills hjärtat slutligen gav upp. Min fru, som jag levt hela mitt vuxenliv med, gick bort när vårt äktenskap redan längesedan tystnat, och då kom hjärtinfarkten.
Vi bråkade aldrig, grälade inte vi bara gled ifrån varandra. Ett tag bodde vi mest som sambos i två olika sovrum, sammanbundna endast av gemensamt hushållsarbete.
Hon såg sitt hem som sitt, och mig som något man ställde undan. När gäster frågade skrattade hon:
Vad skulle jag göra med honom? Han får väl bo kvar.
Det blänkte i guldinramade tavlor, kristall, sniderier, brokiga prylar och mattor. I salongen stod en vit flygel och på den en vas med plastblommor.
En flygel, jo. Men det kändes falskt. Inte för att den inte var äkta det var en Steinway men aldrig hade den pianot fått själen att spinna, ingen kunde spela, vasen stod orubblig på locket.
Min fru försökte ett tag lära sig själv, anlitade en pianolärare, men lade ned lika fort. Hon avslutade sällan något, utom kanske en nagelvårdsbehandling.
Barn blev det heller inget det kan man knappast beskylla någon för, men själviskhet anade jag ändå.
På slutet mjuknade vi båda. Hälsan vacklade, vi promenerade på innergården, matade änderna vid lilla dammen. Jag började fiska. Inget var längre brådskande.
Varför gjorde vi inte såhär förut, Majken? Det är ju fint, sa jag.
Ja, vi var ju dumma i huvudet, svarade hon.
Men nu rusade vi inte längre mot något mål.
I unga år jagades jag uppåt i tjänstemannalinjen, så småningom hela vägen till departementet. Min svärfar i regeringen såg till att min karriär aldrig stannade av.
Det var förtjänt, för visst var jag driven, smart, kunde leda folk och ta risker. Min svärfar, statssekreterare Gustafsson, hade alltid en plan.
Ibland läckte min fru om saken, efter att hennes pappa gått bort, att det funnits ansträngningar för att styra mitt liv.
Och vem är hon, om man får fråga? undrade den fråga glada damen.
Jag ryckte på axlarna, rädd att säga fel.
Hon … kanske allt jag egentligen har kvar.
Kvinnan slutade fråga mer. Hon såg på mig med sorg i blicken klart var att det var någon mycket viktig jag sökte.
Jag gick vidare. Fötterna kalla, ringde och knackade, råkade ut för oförståelse, ibland en vänlig pratstund och så vidare till nästa gård.
På kvällen föll jag samman på hotellrummet, somnade i kläderna. Ben och rygg värkte, huvudet bultade. Men nästa morgon började samma jakt igen.
***
Hösten det året regnade det oavbrutet. Stockholms asfalt badade i guld, regnet svepte över marknaden där det fanns korvstånd, blomsterhandlare, gamla kvinnor som sålde stickade vantar direkt ur papperskassen.
Jag reste hit med min då blivande svärfar, från Umeå, till en byggkonferens, en tid av politiska reformer och demokratisering.
För honom betydde mötet allt; han väntade på sin flytt till regeringen i Stockholm. Själv väntade jag mest på att få titta på staden.
Jag hade blivit svärfars högra hand, men ingen särskild framtidsplan jag bara arbetade.
En fabrik byggdes, jag ansvarade, utan att riktigt förstå tyngden. Jag trodde livet var formbart efter min vilja.
I Stockholm njöt jag av staden och blev ivägskickad på ärenden. Vid T-Centralen, märkte jag en violinmelodi sprida sig i den råkalla luftströmmen.
En späd flicka i himmelsblå basker och tunn halsduk spelade för småslantar, väggen bakom henne mörkgrå av regn. En kort rutig kappa, låga stövletter, ben lika tunna som balettbens man läst om.
Jag blev stående, nästan hypnotiserad, av dramat i musiken, hennes händer röda av kyla.
Folk hastade förbi, några slängde slantar, men jag stod kvar.
När låten var slut strök hon händerna, stoppade tillbaka violinen under armen, huttrade, rättade till sitt stickade ärm, sen lyfte hon instrumentet igen. Stråken flög genom luften, melodin ännu starkare.
Sorg, tragedi, all denna smärta i melodin! Tonerna dansade genom korridoren, bortom ord.
Jag försvann in i musiken då, i ögonvrån, såg jag en grabb stjäla violinväskan.
Tjuven! Ta honom! skrek en försäljare.
Men flickan spelade vidare. Jag satte av efter pojken, ropade på förbipasserande:
Stoppa honom!
En stor man ställde sig i vägen. Tjuven tappade väskan, kastade en blick och försvann över gatan där bilar tvärnitat.
Jag stannade, samlade ihop mynten, gick tillbaka, flickan kom mötande.
Han tappade den … här, jag har samlat ihop det jag hittade, räckte jag fram.
Det räcker. Lämna, du behöver inte leta mer, svarade hon allvarligt. Det var något mer än förlorade slantar som tyngde henne.
Händer det ofta? försökte jag samtala.
Det är så ibland, svarade hon och gick därifrån.
Trots att jag skulle åt ett annat håll följde jag.
Hon saktade in, stannade till slut på en liten bro, stirrade på vattnet, vinden grep tag i den blå halsduken.
Så ställdes violinväskan mot räcket, hon höll den över vattnet. Hon skulle släppa den.
Nej! Jag hann fram, grep väskan, nu stod vi och höll fast den tillsammans.
Du får inte göra det!
Jag har svikit den. Jag skulle inte spela, lovade mamma … sa hon.
Din mamma är kanske för sträng. För första gången hörde jag riktig violin. Hade du inte spelat i tunnelbanan så …
Det är inte själen, det är magen. Jag har inga pengar kvar, har inte ätit.
Men det kan vi ordna! Jag drog åt mig plånboken.
Tror du verkligen jag tar pengar? Gå din väg.
Hon skyndade vidare.
Du vet ju att jag är ett fån! Men jag väntar på dig imorgon. Snälla!
Nästa dag kom jag för sent, först efter lunch sprang jag till T-Centralen. Hon var inte där.
Jag väntade och väntade till slut kom hon. Som om hon visste att jag väntade, ställde sig och spelade. Försäljarna lånade mig en stol, alla visste att det var henne jag väntade på.
Jag lyssnade i timmar. Till slut lade jag hundralappar i väskan.
Vad gör du? Så där mycket pengar! Du är dum! Det är inte säkert här följ med!
Två bredaxlade killar dök upp de styrde marknaden och tog betalt för platsen. Igår hade hon sluppit undan, idag var de efter oss.
Låt honom betala för dig!
Slagsmål bröt ut. Jag kunde slåss, men när fler dök upp låg jag snart slagen i en tunnelbaneuppgång.
Hon hämtade polisen, räddade mig. Satt bredvid.
Ska du till sjukhus?
Nej. Jag bor på hotell, det är svårt att komma in där såhär. Men …
Kom hem till mig!
I ett gammalt landshövdingehus i söder, lukt av lök och kokt potatis i trapphuset, någon ropar i en annan lägenhet. Hon öppnade dörren ett rum och kök, portett av hennes mor inramad av blomster. Väggar täckta av böcker.
Vi lagade te och åt skorpor. Mer fanns inte hemma. Hon lagade mina trasiga kläder och vi pratade.
Jag berättade om mig, jobbet på bygget i Umeå. Hon berättade om livet som musiker utan jobb, om mamman som gått bort, om att hoppa av Musikhögskolan, om att sälja varor på Hötorget.
Men du är ju fantastisk violinist! protesterade jag.
Det är mindre viktigt nu.
Sen gick jag, kom åter med en påse mat. Hon klagade men gav till slut med sig.
Jag var lycklig. Såg hennes fönster, vinkade, ett rönnbärsträd under fönstret, höga popplar bakom huset.
Nästa dag kom min svärfar i raseri när han såg mina blåtiror.
Var var du? Vi har massor att göra! Du får hålla dig i skinnet.
Men jag lyckades sticka. Jag fann till slut rätt gård, rätt hus, rätt rum. Jag kom med tårta och mat.
Majsan protesterade, ändå gick vi ut på promenad. Sprang genom regnet, skrattade, hon läste poesi för mig.
När jag föreslog att hon skulle gifta sig med mig och hänga med norrut, drog ett vemod över henne.
“Detta är sista mötet …”, reciterade hon.
Jag avbröt.
Du kommer med, inget snack. Jag är allvarlig nu. Jag berättar för alla …
Kvällen kom, vi älskade i hennes lilla kök. Sen fångade vi kackerlackan.
Plötsligt, tidigt morgon, ringer det.
Det är bråttom. Någon har anmält dig. Du är misstänkt för ekonomisk brottslighet. Vi måste reda ut det.
Hon log svagt.
Kommer du tillbaka?
Självklart. Vänta på mig.
Jag grät bakom järnvägsstationens tegelvägg, tågresan till Umeå var ett svart hål av förlust.
***
Nu, femtio år senare, är jag på stadsvandring igen. Frågar två damer på bänken.
Maj-Lis? Var det inte hon som dog i våras? Eller nej Aina var det, du blandar ihop! Känner du dig dålig? Sätt dig.
Jag söker igen, rönnbärsträdet verkar borta. Trött och förtvivlad ser jag henne plötsligt på trottoaren. Blå sjal, samma gång.
Jag vill ropa, rösten bär inte. Jag följer efter, tar henne på axeln:
Majsan!
Kvinnan vänder sig om. Lika, men ändå inte.
Förlåt, jag tog fel.
Ingen fara. Fast, jag heter faktiskt Maja-Lis …
Herregud, vem letade jag egentligen efter? Inte en ung kvinna en dam i sjuttioårsåldern. Märkliga griller …
Nästa dag bestämmer jag sista dagen med letandet. Jag sover länge, känner hjärtat slå.
Till slut, på väg mot gårdarna igen, ser jag en butik för musikinstrument på andra sidan Sveavägen. I fönstret glänser fioler.
Jag går in.
Kan jag hjälpa till? frågar den unga, näpna butiksbiträdet.
Ja, får jag titta på den där violinen …?
Ska du testa?
Nej, nej … Jag kände en gång en kvinna som spelade så vackert. Hon bodde här omkring. Maj-Lis …
Maj-Lis Andersson?
Kanske … Var bor hon?
Vet inte exakt, men hon bor kvar med familj. Du kan gå dit.
Bor kvar? Är hon gift?
Ja. Och har en son på åtta-nio år.
Jag sjunker ner på stolen, orken lämnar mig.
Mår du dåligt, ska jag hämta vatten?
Nej, det är bara det … jag har letat så länge …
Biträdet tittar efter mig när jag går ut. Märklig gubbe!
Men där, bakom ett av husen, reser sig popplar är inte det här innergården? Jag släpar mig in, hittar ett äldre par på bänk.
Hej, känner ni till en Maj-Lis, sextio, bodde här på sjuttio-åttiotalet, spelade violin då?
De utbyter en blick.
Du menar nog Maria-Lisabet … Majsan.
Jag kippar efter andan.
Ja, de bodde här, i första porten. Andra våningen till höger. Där fanns ett rönnbärsträd förr, hur kunde du veta det?
Jag minns. Bor hon kvar?
Nej. Men hennes dotter bor där nu med familj.
Min puls skjuter i höjden. Jag trycker på kodlåset till första porten.
Ja? en man svarar.
Jag får knappt fram orden.
Jag söker … Anderssons …
Han hör min röst, öppnar. Jag släpar mig uppför trappan. Mannen möter mig, ser min ansiktsfärg.
Kom in, jag är läkare.
Jag halkar av mig skorna, sätter mig på soffan. Inom kort kommer hon in dottern, så lik!
Vad heter du? frågar pojken med stora ögon.
Jag heter Alexander.
Jag heter också Alexander.
Och du är …?
Mamma heter Maj-Lis.
De tar hand om mig, jag dricker te vid köksbordet. Damen berättar om hennes barndom, om Maj-Lis, om kämporna. Jag torkar tårar, skyller på värmen från teet.
Kan du ta mig till din mor?
Jag skjutsar er, säger svärsonen, men sen blir det sjukhuset!
Vi kör genom ett snabbt växande bostadsområde. Jag släpar mig upp i hissen till femte våningen, dörren öppnas och där står hon.
Maj-Lis. Äldre, men samma mjuka drag.
Majsan, förlåt …
Jag sjunker ner vid hennes fötter. Hon sätter sig bredvid. Vi rör vid varandras armar, skrattar och gråter om vartannat.
Jag letade efter dig! Varför lät jag det ta så lång tid?
Jag får väl skylla på ödet, säger hon.
Vi sitter kvar på hallgolvet och jag viskar strofer ur hennes favoritdikt, tillsammans:
“Naturen bryts ned, ebb blir flod, och ljud tystnar på grund av avståndet …”
Vi sitter så, länge.
De tar mig till sjukhuset. Hon håller min hand. Kanske gråter jag, kanske bara andas ut. Allt detta kunde blivit, och blev om än sent.
En sak har jag lärt mig: Vänta aldrig med att söka dem du älskat. Slösa inte bort år. Ingen dag återvänder. Och kärleken, om den är sann, rostar aldrig men vi kan aldrig ta för givet att vi hinner ses igen.
Nu hann jag. Det är allt.
