Jag letar efter en kvinna vid namn Linnéa.
Genom den låga valvbågen kliver han in på den innergård som är täckt av slask och smältande snö. Det här är redan den fjärde gården han undersöker. Lekplatsen är upptagen, gungorna duggar av fukt, pojkar skjuter puck på den blöta asfalten, vattnet skvätter kring dem men de skrattar bara.
Han stannar en stund under valvet och låter blicken vandra över gården. Längtan efter att minnet ska greppa tag i något, dra fram detaljer ur det förflutna, biter honom. Men allt ser annorlunda ut här, inte som det var, där, i djupet av hans minnen. Men åren har ju gått. Då fanns här inget annat än spända tvättlinor, gamla skjul under fönstren, blomstrande floxbuskar och bänkar utspridda i klungan.
Nu
Allt har förstås förändrats under så många år. Snarare: det kunde knappast vara ogjort.
Ingen bryr sig om den främmande välklädda äldre mannen i keps med pälskant. I de här fyra husen på gården hyr många ut sina lägenheter. Stockholm
Han måste in till huset till höger om porten det kan inte vara fel. Han minns att det låg på andra våningen, och huset hade tre våningar. Bostaden låg längst in, andra dörren till höger. På dörrkarmen satt knappar i olika färg och form med efternamnen på de gamla andelsägarna.
Han minns varje liten detalj därinne: vecket på gardinen, det sneda spjället på köksfönstret, den gröna tekannan, parkettens gnissel och till och med den där kackerlackan de försökte fånga i två dagar. Allt satt kvar i hans minne därifrån från djupet av den där lägenheten.
Men han minns inte nummer, inte vilket nummer huset hade. Bara gatan. Och gården kan han knappt identifiera, för det finns likadana innergårdar efter hela denna gata. Tyvärr är han heller inte säker på porten den borde vara andra från valvet Husen verkar ha byggts på samma ritning, lika som bär.
Så strosar han vidare genom gård efter gård
Höger hus, andra porten eller var det andra trappuppgången, säger man här, upp till andra våningen, dörr längst in Fyrtiotredje? Eller
Om det fanns portkod så ringde han 43.
Hej, jag letar efter Linnéa. Kan ni vara snälla att
Ibland hann han inte avsluta innan rösten svarade att någon sådan inte bor där, ibland fick han höra: ens sådan person Ofta försökte han igen.
Ursäkta, det är väldigt viktigt. Ni bodde inte här på 80-talet, va? Eller fanns det någon kvinna som hette Linnéa då? Det är verkligen viktigt för mig att veta.
Efter tredje gården tar han fram sin anteckningsbok och börjar föra minnen:
16 ingen svarar, 24 definitivt inte, 32A känner inte till, har köpt nytt
Många gårdar återstår. Han måste återvända till husen där ingen öppnade, där han aldrig fick svar, där frågetecken blev liggande kvar.
Han tar de svagt lutande stegen på den stora tysta trappan. Höga, dammiga fönster, doften av katt hänger kvar i gången. Den doften fanns även då han minns.
Hej! Han bugar sig artigt.
En äldre dam i grå kappa närmar sig med sin tygkasse.
Hej, vem söker du? undrar hon.
Jag ska till andra våningen. Jag letar efter Linnéa, en kvinna runt sextio. Vet du om någon sådan bor här?
Vilken lägenhet då?
Hörnan till höger. Fast det var för länge sedan, när det fanns kollektivboende. Men minns inte riktigt huset
Nähä, i hörnan bor Larssons nu, hustru, man, två barn. Ingen Linnéa där, och jag har bott här sen barnsben och aldrig hört det namnet.
Tack, han sänker blicken och börjar gå nedför trappan.
Kvinnan följer efter.
Vet du hennes efternamn?
Om jag visste hade jag hittat henne i katalogen eller någon databas, men jag minns inte, snarare vet inte.
Men vem är hon för dig, om man får fråga? Den äldre damen är sällskaplig.
Han ser tveksamt på henne, vet inte vad han ska svara.
Hon … ?
Vem var hon för honom?
Linnéa Lin Linis
Kärlek går inte att definiera. Den bara är. Eller så är den inte. Resten är bilder, subjektiva känslor, möjliga konsekvenser.
Erik Persson hoppades hela livet att kärlek är skör. Den skulle inte klara långvarig separation, den skulle försvinna, lösas upp. Men minnet av de få ögonblicken av lycka under de stunder av förälskelse han burit, både hjälpte och plågade honom.
Han var skyldig. Levde med ett funktionshinder i hjärtat i fyrtio år.
Kanske var det minnet av det förflutna som höll liv i honom tills hjärtat till slut sade ifrån. När hans fru gick bort, hon som han delat hela livet med, och på senare år inte haft det så bra ihop med, då krampade hjärtat och han fick en infarkt.
De hade aldrig grälat, aldrig rett ut det, bara börjat leva parallella liv i samma lägenhet. Skilda rum, delade bara nödvändigheter.
Hon ansåg hemmet var hennes, han levde kvar där mest som inventarie. Till sina många gamla väninnor sa hon:
Vart skulle jag göra av honom? Han får väl bo kvar.
Ögonen bländades av gyllene målningar, kristall, spegelinredd möbler och pråliga småprylar. En vit flygel stod mitt i salongen, på den en dyr vas med konstgjorda blommor.
Flygeln var äkta, en Steinway & Sons, men för honom kändes den ändå falsk ingen av dem spelade, vasen stod alltid kvar, locket öppnades aldrig.
När de köpte den bjöd hon in musiker för några kvällar, sedan blev det mest stereomusik ändå.
Han kallade flygeln för vasbord. Bara det att vasen kostade lika mycket som en trea i Stockholm.
Hon försökte lära sig spela; anlitade en lärare som det mesta la hon av efter några lektioner. Så mycket slutförde hon inte förutom massage och manikyr.
Inte ens sin enda graviditet genomförde hon. Fast där klandrade han henne inte. Ändå hade han känslan av att hennes fåfänga stod i vägen.
Han tänkte ofta på det nu. Han visste en kvinna vars händer kunde fått flygeln att sjunga på riktigt.
Trots allt saknar han sin fru. Relationerna blev bättre de sista åren. Båda mådde dåligt, de promenerade på gården eller i parken. Matade änder på sjön i närheten. Erik upptäckte fisket, inget att bevisa längre.
Varför har vi aldrig gått här förr, Gun? Det är ju så fint …, satt de vid sjön.
Dårar, svarade hon.
Men innan, då sprang de jämnt. Han slet och klättrade inom myndigheten, blev departementschef i Stockholm. Guns pappa gynnade honom. Han hann knappt vänja sig vid en post innan han fick nästa.
Och allt detta för att Erik faktiskt var arbetsam, intelligent, med ledarenergi. Kunde anpassa sig, ställa krav. En svärson statssekreteraren för stadsbyggnad, Gustaf Lindqvist, bara kunde önska sig.
Att Erik ändå en gång höll på att bli bortvald, var en historia i sig. Gun berättade för honom först långt senare när pappa Gustaf var död, och hon själv blivit osams med modern och fått höra sanningen i hast. Det var mycket hon aldrig fått veta, pappa skyddade sin ömtåliga dotter.
…
Den äldre kvinnan bredvid honom på bänken har slutat fråga. Hon ser smärtan i hans ögon, förstår han söker någon ytterst kär.
Han går vidare till nästa gård. Skorna är genomvåta, han fortsätter knacka dörr, står ut med otrevligheter, ibland förklarar han sin historia i förvirrade samtal. Sedan vidare till nästa, och nästa
På kvällen återvänder han till hotellet, utmattad. Han faller rakt ner på sängen i jackan, sluter ögonen. Benen värker, ryggen bultar, andningen är tung, huvudet dånar. Men på morgonen börjar allt om igen. Han fortsätter sin letande.
***
Hösten det året var regnig. Stockholm låg inbäddad i ett guldgult täcke blandat med rännilar och regn. Handel pågår livligt små marknadsstånd, kiosker och torgförsäljning överallt.
Han och blivande svärfar kom till Stockholm från Umeå för ett möte om byggproblem i demokratins anda. Händelsen var viktig för Lindqvist, han väntade på flytt till Stockholm. Den unge Erik hade hamnat oväntat högt upp, från ungdomsförbundare till högerhand i regionledningen, men såg knappt framåt han bara arbetade.
De byggde ny fabrik i distriktet och Erik övervakade projektet. Han var ännu ung och insåg inte ansvaret. Livet verkade styrbart.
I Stockholm njöt han av staden. Humöret på topp. Gustaf skickade honom hit och dit i ärenden. På T-centralen hörde Erik plötsligt en ovanligt vacker melodi. Han gick inte ut, han drogs mot musiken.
En ung, spenslig flicka i ljusblå basker och tunt sidenväska spelade fiol. Grå, blöt tegelvägg bakom henne; rutigt kortkapp och korta kängor, balettben. Framför henne låg det öppna fiol-fodralet, dit folk la mynt.
Erik stannade. Det var något förunderligt, dramatiken och musiken, det ljusblåa halsduken runt flickans hals, hennes lockiga hår, väggen och de röda frusna händerna. Kylan fick henne bara att spela intensivare.
Runtom marknadsförsäljare, köpare som rusar med sina påsar, någon slänger slantar, men Erik står kvar.
Flickan avslutar stycket, stoppar fiolen under armen, gnuggar sina röda händer, drar ner ärmarna på tröjan.
Sen lyfter hon åter fiolen till axeln. Stråken kastar sig i luften med ett virtuost rörelse, fiolen börjar sin höstdans. Flickan blundar, det är som om hon ger bort en sista rest av sig själv till melodin. Tunnelbanans luft fylls av toner.
Det finns så mycket sorg och dramatik i stycket! Musiken flyter längs den grå väggen, svävar upp, vill uttrycka det som är för svårt att säga.
Erik försjunker i musiken och då
En tonårspojke, kanske femton, sätter sig vacklande bredvid flickan och rusar iväg med fiol-fodralet.
Han snor! Tjuv, ta fast honom! skriker en försäljerska, hennes rop studsar mot musiken.
Flickan blundar fortfarande, spelar lidelsefullt vidare.
Erik kastar sig efter tjuven, springer i trapporna, skriker till förbipasserande:
Stoppa tjuven!
En kraftig man ställer sig ivägen, pojken trycker sig förbi men tappar fickan. Erik plockar upp den söndriga fodralet, mynten på asfalten. Flickan kommer skärrad.
Här är den. Han tappade den, slog sönder fodralet , Erik samlar ihop de utspridda pengarna, Allt jag lyckades samla, räcker han fram till flickan.
Det behövs inte mer, svarar hon lågt med oväntad styrka, Fodralet var ändå trasigt. Tack.
Hon verkar dyster av något större än tjuven.
Händer sånt ofta? frågar Erik, han vill lära känna henne.
Men flickan är inte intresserad.
Det händer, svarar hon likgiltigt och går sin väg.
Erik borde ha gått andra hållet, men benen för honom efter. Flickan går långsammare, stannar till slut på en liten bro. Låter blicken vila på vattnet, vinden blåser i hennes halsduk.
Hon lyfter fiol-fodralet, sträcker ut det över räcket. Står kvar, stirrar.
Erik förstår plötsligt hon är på väg att kasta det i vattnet, hon tar farväl. Han rusar fram.
Nej, snälla! Gör det inte!
Hon tvekar, han fångar fodralet, nu håller de båda emot.
Är det du? Varför?
Jag kunde bara inte se dig du
Jag gjorde skam på mig, jag måste , försöker kasta ut det, men Erik håller emot.
Ser du? Den vill leva. Fortsätta ge musik, han lägger fodralet på bron, rättar till.
Varför är du så hård mot den?
Jag skulle inte spela i tunnelbanan. Jag hade lovat
Vem?
Mamma
Din mamma är väl för sträng. Jag har aldrig hört så vacker fiol. Om du inte gått hit
Hon går tyst därifrån.
Vänta, försöker han, Sträng mamma?
Mamma dog för två månader sedan.
Oj! Förlåt, Erik skäms Så det är nu förstår jag. Ursäkta
De går tysta ett slag. Vinden driver löv på marken, hösten viskar.
Hela mitt liv har jag spelat för henne, för hennes skull. Nu har jag inget kvar att leva för, inget syfte med musiken längre.
Du kanske ändå vill spela, annars hade du knappast kommit till tunnelbanan, eller hur? Alltså
Det är inte själen. Det är magen. Jag har inga pengar. Jag har ingenting att äta.
Men det kan man ju fixa! säger Erik hoppfullt, letar i fickan, Här, jag har pengar. Inte mycket, men jag har mer på hotellet jag tar med det imorgon.
Hon stannar, ser på honom strängt.
Tror du på allvar att jag tar emot pengar av dig? Låt mig vara.
Hon skyndar därifrån.
Förlåt! Jag är en åsna, ropar Erik efter, försöker hinna ifatt, Men kom till tunnelbanan imorgon! Snälla! Jag vill så gärna träffa dig igen! Jag ska skydda dig från tjuvar!
Nästa dag Erik släpps inte loss alls förrän på eftermiddagen. Han rusar till T-centralen, ingen flicka där. Någon torgförsäljare berättar att hon heller inte varit där på morgonen.
Han väntar i timmar, går omkring Peter Myndes Torg, tunnelbanan, fram och tillbaka. Han vet Gustaf väntar, men han stannar.
Till slut, mot kvällen: fiolflickan dyker upp. Hon ser honom men låtsas inte om något, sätter sig, packar upp och börjar spela. En försäljerska erbjuder honom en hopfällbar pall; hela torget vet att han väntat på flickan hela dagen. Han är tacksam, sätter sig och lyssnar.
Han lyssnar i flera timmar. Hon ler mot honom; lyckan fyller hans bröst. Torget töms, pallen tas ifrån honom. Han inser att hon avslutar, går till fodralet och lägger några stora sedlar.
Vad gör du?! stirrar hon förskräckt, Ta tillbaka! Det där är för mycket!
Jag betalar vad jag vill, det har jag rätt till.
Hon samlar ihop pengarna, trycker dem i handen på honom.
Du är verkligen en dåre! Så mycket pengar det är farligt. Kom, vi går härifrån snabbt.
Hon packar ihop och leder honom mot tunnelbanan.
Två storväxta killar är på väg ner mot dem. Hon suckar:
Nu kommer de
Erik kan inte veta att i Stockholm gäller speciella regler, man måste betala för plats. Igår blev det något bråk, idag har de haft koll på fiolflickans kavaljer.
Hur mycket är du skyldig, då? killarna, hotfulla.
Låt honom betala! säger de.
Det blir slagsmål. Erik kan slåss, skulle ha klarat dessa två men nu kommer två till.
Flickan springer till närmaste butik. Polisen dyker snart upp. Erik ligger sparkad i ett hörn, publiken mumlar, men ingen vågar lägga sig i.
Polisen stoppar överfallet. Penningutpressarna går arga därifrån utan bytet.
Flickan böjer sig över Erik.
Gratis vård? Ska vi till akuten?
Nej, nej, det är lugnt, säger han och känner på kinden.
Åk taxi hem, var bor du? Jag vet inte var närmaste vårdcentral ligger
Jag är inte härifrån, bor på hotell, men kan inte åka dit så här landstingshotellet, han känner efter, Aj!
Då tar vi oss hem till mig. Fort!
Hon stöttar honom, tar taxi, säger sin hemadress. Han ska senare kämpa för att minnas det numret men kommer aldrig lyckas.
Korridoren i bostadskollektivet luktar lök, damm och gamla skor. Bakom tygdraperierna talar någon i telefon.
Längst in tänds det i ett rum fiolflickan har öppnat dörren. Två små rum; från det stora vardagsrummet leder en liten sovvrå.
Takbjälkar, gardiner för fönstren, på väggen ett foto av en vacker men ännu ung kvinna inramat av blommor. Mot väggen står ett piano med spetsduk och elefantstatyetter.
Och böcker, mängder av böcker.
Det som hände då har hängt med honom hela livet. Minnen med rätt att vandrade kommer när det är svårt, och då ler han för sig själv. Andra gånger ger de smärta, och han drar sig undan. Minnena vet när de ska dra sig undan, när de ska vakna till liv och skälva i själen.
Han måste klä av sig, tar på sig något hon hittar. Han duschar bland arga grannar.
Hörru du, ska du verkligen stå där inne och slösa vatten på oss andra? grannen till flickan, Vad heter din pojkvän då?
Jag vet faktiskt inte, vi är inte bekanta
Säg Sören, Erik kisar fram ur badrummet.
Jag heter också Sören, vi är namne! Titta, en kackerlacka!
Var?! flickan sveper till med toffeln, modigt.
Erik hjälper till, försöker trampa den barfota, men insekten försvinner under den nött linoleummattan.
Hon baddar hans sår med illaluktande salva, de dricker te med kanelbullar annat har hon inte, inte ens socker. Hon lagar hans byxor och lyssnar.
Han berättar om bygg-arbetet, jobbet i Umeå, om livet där. Hon berättar att hon lämnat musikhögskolan.
Jag får hjälpa min tant Lydia på marknaden. Hon har bås där, och jag får hjälpa till.
Du är ju en fantastisk violinist!
Tiderna är sådana. Musikanter behövs inte längre, säger hon sorgset, räcker fram de lagade byxorna, Byt om, annars tappar du väl dem!
Hennes leende är förtrollande! De skiljs men han kommer tillbaka. Köper socker och annat, kommer åter. Hon protesterar, men ger upp, tar emot och han lovar återvända.
Lycklig ser han på hennes fönster, hon vinkar. Andra våningen, en darrande rönn under fönstret. Ja! Han minns rönnen. Och popplarna bakom huset
Gustaf ser Erik med blåtira och blir rasande.
Så här kan du inte hålla på! Har du varit på akuten? Nu går du ingenstans utan mig!
Men Gustaf hinner inte se honom hela tiden, och Erik hittar ändå huset och gården.
Han kommer med tårta och mat. Linnéa muttrar igen, men denna dag promenerar de genom Stockholm tillsammans, springer i regnet från skydd till skydd, skrattar, Erik retas med folk:
Får jag presentera: en riktig fiol-virtuos!
Linnéa läser dikter. Hon kan många. De fryser, delar på en stor kaffe, turas om att dricka. Lyckan är total.
De kysser varann, han ber henne följa med till Umeå. Bli hans fru. Hon förmörkas, reciterar:
Det är den sista mötets sång.
Jag såg mot huset mörkt.
Endast i sovrummet brann ljuset
Brandgult och likgiltigt.
Linnéa, varför? Sista? Jag menar allvar, gift dig med mig
Kom hem till mig, kom … Hon drar honom med.
Där
Linnéa, vill du verkligen?
Ja! Stanna i natt
På kvällen ringer han till hotellet, ljuger att han är på akuten. Kanske tror Gustaf honom inte, men just nu struntar han i det. Han måste vara här.
I hans T-shirt spelar hon marsch på pianot, sedan jagar de kackerlacka igen med hela huset, sedan är det natt
På fönsterbrädan, stirrar de på regnet och hon läser igen:
Naturen ödeläggs ebb blir flod, och tystnad ljud för separationens skull mitt och ditt.
Du följer med, hör du! Ingen separation! Nu ska jag berätta för alla att jag är kär och åker bara hem med min fästmö!
Nästa morgon
Tidigt telefonsamtal, grannen knackar på telefonsamtal till Erik. Alla tycks veta var han är.
Gustaf är inte arg, han är ledsen.
Du, de drar igång förundersökning mot dig nu, Sören!
Linnéa ser underligt på honom.
Jag kommer tillbaka, bara jag ordnar pappren. Jag lovar, det är något missförstånd.
Givetvis, jag litar på dig, säger hon, och läser Ahlin: Jag trollar med framtiden, om aftonen är helt ljusblå och anar ett andra möte, ett oundvikligt möte med dig.
Erik grubblar över den märkliga brottsmisstanken. Vad kan det handla om?
Om någon då sagt till honom att det var lögn, hade han inte trott denne. Hjälpte Lindqvist honom av erfarenhet. Vittnesmål, protokoll, allt fanns på papper. Sabotage, slöseri, korruption
Erik hade inte tillräcklig erfarenhet, ofta tog han risker, skrev på utan att läsa allt.
Och allt spelade Lindqvist i händerna.
Vet du vad det betyder? Tjugo år! Inget öppet fängelse heller. Du skulle bli ett vrak Ska jag fixa det måste du också ge mig något. Jag hamnar nu i Stockholm, där hjälper de sina. Du vet väl att Gun vill ha dig. Gift dig! Då gör jag allt för att reda ut det här.
Erik höjer blicken.
Jag kan inte. Jag älskar en annan.
Vem? Hon där? Du är ju bara tillfälligt här Släpp det! Det är din sak. Men hjälper du inte till, får du lösa det själv jag tvättar händerna.
Erik blev rädd. Samma dag kom förhörsledaren, pekade ut svagheter i redovisningen. Han låg sömnlös om natten.
Nästa morgon räckte Gustaf honom en tågbiljett. Avfärd om några timmar.
Stick genast! Vi reder upp utan dig. Följ planen.
I högtalaren på Centralen spelades fiolkonsert. Erik gick bakom stationsbyggnaden, slog med knytnävarna mot väggen och grät för första gången som vuxen.
***
Erik har nu förstått att äldre damer på bänken kan vara ovärderliga i efterforskningar.
Linnéa? Två gamla tanter utbyter blickar. Var det inte hon som dog i våras? Kommer du ihåg, sonen kom i stor bil.
Erik griper efter bröstet, benen sviker. Han hade fruktat detta mest av allt att hon inte klarat sig. Då betydde det att även han var borta.
Säg inte så! Han sa ju höger port! Det var Ann-Sofie som dog, inte Linnéa. Och Ann-Sofie bodde i de där husen, säger den första och vänder sig till Erik. Mår du inte bra? Ska vi ringa ambulans? Lyssna inte på henne
Det stämmer Ann-Sofie, bekräftade den andra.
Han fortsätter ringa på, knacka dörr, går om samma hus flera gånger. Ingen rönn att finna. Av alla inre bilder är han nu snurrig. På väg tillbaka till hotellet, på gatan passerar han en kvinna bakifrån samma ljusblå halsduk, hållning
Linnéa! Han vill ropa, men rösten bär inte, bara vissling. Linnéa!
Kvinnan vänder sig om. Hon liknar men
Ursäkta, jag tog visst fel.
Det händer, ingen fara. Jag heter faktiskt också Linnéa, och inombords ekar rösten bekant
Herregud, vem söker han egentligen? Inte en ung kvinna, utan någon på sextio. Själv är han sextiofem, men Linnéa var yngre. Drömmar
Återigen kommer han, trött och sliten, hem till hotellet.
Nästa dag bestämmer han det får bli hans sista försök. Orkar han?
Han sover till lunch. Orkeslös. Igår för mycket hjärtmedicin, nu bara trött. Han struntar i kaffe, brer ej smörgås, tar bara lite te. Ringer taxi.
Han står länge vid trottoaren utanför innergården. Vårsolen anas, himlen klarare. Var börjar han idag? På andra sidan gatan är en musikaffär fioler i skylten.
Han går in.
Kan jag hjälpa till? En ung tjej med fräknar står vid disken.
Ja, kan jag få se den där violinen ?
Hon tar försiktigt ner den.
Vill du prova?
Nej, nej, jag kan inte spela. Jag kände bara en kvinna som spelade virtuost. Bodde här, i dessa hus. Linnéa
Linnéa? Menar du Hellström?
Jag minns inte efternamnet, men du känner en fiolist vid namn Linnéa Hellström?
Ja.
Jag letar efter henne, har letat i dagar, inser han att han menar hela livet, Vet du hennes adress?
Nej, men hon bor här i krokarna med sin familj. Varför undrar du?
Hon bor kvar? Hon är gift?
Ja, gift, och har en liten son på åtta år, hon rycker till, har hon sagt för mycket?
Son? Hur gammal är hon ungefär, denna Hellström?
Vet inte, trettio plus.
Kan jag få sitta lite? Han faller ner på stolen, kavajen öppen.
Mår du dåligt? Vill du ha vatten?
Nej, nej. Jag har bara misslyckats igen. Han stapplar ut, mumlande, Hittar henne inte
Hon ser förvånad efter honom.
Utanför ser Erik att rakt bakom ett visst hus sticker höga popplar upp kanske är det gården. Han orkar inte mycket mer, men går.
I gården möter han ett äldre par. De är ute på kvällspromenad.
Hej, jag söker en kvinna runt sextio som heter Linnéa. Hon bodde här på 1970-, 80-talet. Fiolist, i ungdomen i alla fall, han är så inne på sin fråga att han knappt lyssnar.
Men det äldre paret byter blick.
Linneas flicka lilla Linis
Ni kände dem? Han håller andan.
Jajamen, men du ser blek ut, ska vi inte sätta oss ned?
De går till bänken.
De bodde där, första porten. Ser du fönstren på andra våningen?
Där stod en rönn förut, va?
Ja, den har tagits ner, de renoverade. Det var tufft för dem. Mamman, Marianne, drog lasset ensam, Linnéa spelade överallt. Marianne gick bort tidigt, och Linnéa blev kvar, gravid. Städade hos oss i porten. Tog in studenter som hyresgäster. Och så dök hennes elever in här och ljudet av fiol Ja, och titta, dottern har ju blivit kändis! Nu har hon det bra, ordnade sig.
Var är Linnéa nu?
Hon har flyttat, vart vet vi inte, säger kvinnan.
Hoppet slocknar.
Men dottern är kvar, du kan ju fråga henne, tipsar mannen, Kliv upp, det är ju första porten, andra våningen, hörnlägenheten till höger. Hellström, de känner man igen.
Erik svajar till, räknar fönster, trycker portkoden. Nästan tappad röst:
Eh, jo
Vem söker du? Snabb mansröst.
Hellström, andas Erik.
Jag hjälper dig. Mår du dåligt?
Mannen tar honom under armen, hjälper upp.
Lägg dig på soffan. Jag är läkare, ta det lugnt, han hjälper Erik av med skorna.
Han sätter sig, kan fortfarande inte omge sig i rummet, ser henne kvinnan han igår trodde var Linnéa, samma röst, likadan klänning som då för trettio år sedan. Herregud, det är ju dottern!
Nu mäts puls, trycks blodtrycksmätare på armen.
Blodtrycket är för högt, ändå bättre än det kunde vara. Du har haft hjärtinfarkt?
Ja.
Vi får ringa ambulans. Följer du med?
Låt mig vila en stund så går det över.
Nej, det tror jag inte. Jag ger dig en spruta.
Mannen går ut, pratar med sin fru.
In tittar en pojke, åtta år.
Vad heter du? frågar Erik.
Sören.
Erik ler. Är hans pappa också Sören?
Vad har du för mellannamn då?
Mikaelsson. Pappa heter Mikael, mamma heter Linnéa Eriksdotter.
Mikael visar sprutan.
Förlåt besväret. Jag söker din mamma, Linnéa. Hur mår hon?
Vi ska dricka te, särskilt för högt tryck. Mamma mår bra. Ni kände varandra förr?
Ja, länge sedan. Och jag har varit i den här lägenheten; men då i rummet där borta till höger.
Exakt, det här är salongen, vi slogs ihop rum för femton år sedan när vi köpte ut de andra. Jag jobbade utomlands, vi hade råd. Mamma flyttade nyss.
Jag måste träffa henne. Får jag fråga, vilken årgång är du?
Hon sätter sig, viker ner blicken, säger:
Född juli åttioett. Är du min pappa?
Erik tar sig för hjärtat igen, men det håller. Nyss så många känslor.
Jag visste inget om dig, Linnea. Men jag borde ha gjort det
De går ut till köket, varma mjuka färger, ett hem som han aldrig känt.
Finns inga kackerlackor här va?
Vad?! Nej! Jag är livrädd för dem! ler Linnéa.
Synd, förr fanns det, men din mamma hon var deras värsta fiende.
De dricker te. Kanske är det sprutan, kanske rummet, kanske dottern han torkar tårarna och skyller på teet.
Berätta om er? Hade ni det svårt?
Någon som vill spela schack? Kom nu, skrockar Mikael och tar med sonen.
Det var tufft för mamma. Men hon säger att mitt födelse gav henne energi. Jag föddes liten, hon kämpade för mig från dag ett. Tog in hyresgäster, städade, allt. Men vi klarade oss.
Jag är er så skyldig, förlåt
Hur var du? Vad hände egentligen mellan dig och mamma?
Det blev fel. Hon sa att hon ville ha barn, men jag vet att hon alltid väntade på mig. Alltid trodde på ett nytt möte. Men vi kan ju ringa henne! Hon väntar fortfarande på dig!
Snälla nej Låt mig gå själv. Jag vill träffa henne, komma till henne själv.
Mikael kikar in:
Egentligen borde du till sjukhus, men ska vi köra till mamma först?
Ja så gärna. Se på oss, Sören så lyssnar man!
När de går nerför trappan ser han på dottern och barnbarnet, två Linnéor.
Så levde jag, visste inte vilken familj jag egentligen hade.
Bilen kör genom ett nytt höghusområde.
Kör ni mig?
Ja, femte våningen, lägenhet 118, ta kodnyckeln. Skräm henne inte nu.
Mot Erik är benen stumma. Han är farbror till hundra nu. Han sätter nyckeln i och en kvinna öppnar utan att fråga. Håret inte längre lika yvigt, kinderna större, men ändå hans Linnéa.
De stirrar på varandra, sen kliver hon bakåt, bjuder in. Han stiger in, ser sig om, borde ta hennes hand, kyssa den vågar han? Tar hon tillbaka?
Allt han kan är att se henne i ögonen. I dem råder kaos och väntan.
Linnéa, jag förlåt mig, jag
Han faller till golvet vid hennes fötter.
Hon går genast ner på knä.
Sören! Ställ dig upp! Hur är det ?
De sitter på golvet, håller varandras handleder, talar utan paus.
Jag har hittat dig! Varför dröjde jag varför?
Jag visste inte om din dotter, men nu
Jag är dum, en förrädare du ska jaga bort mig!
Nej, varför? Jag förstod att du skulle komma, varför jaga dig? Jag har väntat.
Jag borde ha kommit tidigare
Minns du vad jag sa?
Jag har lärt mig den dikten: Naturen … ödeläggs ebb blir flod … och tystnar ljud på grund av vår separation
Jag menade något annat. Nu ringer jag min svärson, han är läkare. Det syns du behöver.
Han är nere på gatan han skjutsade mig hit, suckar Erik.
Vad sa du?
Han körde mig till dig …
Snart kör svärsonen dem till sjukhuset, Erik och Linnéa hand i hand i baksätet. Han får inhalator och det känns lättare.
Jag vill inte till sjukhus, jag har ju just hittat dig.
Jag följer dig, allt blir bra nu, smeker hon hans hand, han håller fast.
Kanske är det sorgen över åren som gått, men tårarna rinner ändå, han hann. Han hann hitta sitt livs kärlek.
Gråter du? Gör det inte, Sören! Nu kommer det att bli bra
Ja, nu bara tillsammans.
Och för att lugna honom läser hon, nästan viskande:
Jag trollar med framtiden, om kvällen är blå och jag anar vårt andra möte, vårt oundvikliga möte
Stockholm far förbi utanför fönstret. Bilen skyndar mot sjukhuset, för att hjälpa en man leva med den kvinna han älskat hela sitt liv. Att dela sin kärlek med henne.
Han har inte missat lyckan. Han har hunnit fram.
