Modern i drömmen höll sin dotter Elsa tätt intill sig, kysste pannluggen som var len som mossa, och tänkte medan flöjttoner svävade ur väggen: Vem påminner hon om? Hon suckade så djupt att fönsterrutorna skallrade och eken på gården skakade loss grenar. Bekanta höjde på ögonbrynen med skuggor över ansiktet, undrade samma sak och viskade på bruten norrländska.
Kanske någon vän till Olof, eller så hade modern Märta själv misstänkt något, eller så tuggade Olof på tvivel i delikatessdisken på ICA en dag men en kväll kom han hem från jobbet med isbitar i blicken.
Olof, vad ska vi hitta på nu? Det är för tidigt, Elsa har knappt slutat med blöjor, hon är som en snigel i famnen när jag ska lyfta henne. Från ett föräldraledigt hål till ett annat, suckade Märta, det doftade mörkt kaffe och omsorg: Hur ska jag orka med Elsa och en mage! Vi blir fyra, och du jobbar ensam kanske vänta med att utöka?
Det ekade i köket. Märta blev rädd för sina egna ord, men Olof torkade av diskbänken, såg strängt på henne över askgrå mustasch och sa:
Vad är det för griller du fått? Släng ut dem. Självklart klarar vi det. Jag tar extra pass på posten.
Om det blir en tjej, då sparar vi pengar Elsa har hela garderoben kvar, och barnvagnar har vi.
Skillnaden i ålder blir liten, de blir bästa vänner. Om en pojke dimper ner, ja, då får vi ansöka om att utvidga lägenheten, log han vilt; ett lejon lekte ljust i hans ögon. Där beslöt de sig och Elsa blev fortsatt mammaälskad och oförskämt bortskämd, första barnet är ju ett oväder av längtan som gått i uppfyllelse.
Märta ville hela tiden lyfta Elsa, pressa henne mot det allt rundare bröstet och kyssa panna, även när magen bultade under stickade tröjan. Innerst inne hoppades hon med syndig oro att det andra barnet, som på något magiskt sätt rusade mot världen, inte skulle födas fast sådana ord är tunga som sjösten i sjön, och inget som sägs högt ens för den egna skuggan. Men naturen sprattlade åt sitt håll: graviditeten var lätt, och på utsatt vinterdag föddes ännu en dotter.
Första gången Märta såg barnet i drömlik gryning, blev hon lite vimmelkantig vid synen av det mjuka, ljusa luddet över fontanellen, som norrskensmoln. Märta och Olof var båda mörka, nästan blåsvarta i håret Elsa hade fötts svartslagen men blivit lite ljusare, kanske skulle den nya bli mörk med tiden?
Barnet, med ögon klarare än fjällsjö och kinder bleka som vispad mjölk, drog till sig beundran från troll, grannar och två rådjur på gården. De döpte henne till Tova ett ovanligt namn, noga utvalt för att matcha Elsas initialer. Ingen förstod ändå varför det i samma familj föddes två så olika flickor, Tova blev så annorlunda att det var som om vindarna från Öresund bar in henne av misstag.
Med tiden mörknade Tovas fjun till sandbeige, och hon betraktade världen genom kristallklara isögon, medan Märta bar henne och tänkte: Vem är hon lik, egentligen? Det prasslade av kommentarer i trapphuset, och frågorna var lika många som snöflingor i mars.
Kanske hade någon varit efter Märta? Kanske smidde Olof misstankar när han kom hem, sur och grå, en kväll, tystare än ekar efter storm. Han krävde svar med en röst tärd av tvivel, anklagade Märta för svek och påminde om en stilig, blond granne som brukade vinka i fönstret. Kanske Tova var hans? Eller kanske barnen blivit ombytta på BB, som ibland sker, sa han, och Märta grät saltsjöar av orättvisa.
Bråken blev dagliga som vädret i Skåne Märta packade en väska, skulle gå, men Olof blev mjuk och rädd: han älskade Märta, ville veta sanningen, han klarade inte av att känna ironiska blickar från grannarna längre. Han bad henne stanna, men skulle göra faderskapstest ändå. Märta skälvde i gråtfrossa och mumlade:
Hur kan jag stanna om du ändå inte tror på mig? Ta test på Elsa med, ifall båda kom till av spinnande råkar. Ska vi inte lika gärna skiljas på stubinen?
Olof samlade själv saliv från Tova, naglar från Elsa, gick med stickande steg till laboratoriet, förhörde personalen tills deras svar blev suddiga ekon i hallen. De lovade att ingen kunde blanda ihop proven.
Flickorna hörde grälen. Elsa, fem år och redan storm i själen, sa till Tova:
Du är ingen syster, du blev inbytt. Mamma och pappa bråkar och ska skiljas för din skull.
Tova började gråta så mossa växte på hennes kinder, och kramade mamma tills de båda nästan försvann ur rummet.
En dag gick Märta för att köpa lördagsgodis, lämnade flickorna ensamma, Olof var på posten. Elsa klädde Tova, lockade henne att följa med, och de gick planlöst längre och längre bort från huset. När Märta hittade hemmet tomt ringde hon skrikande efter dem, samlade förtvivlade blommor längs gatan. Ingen visste var flickorna var, grannarna var fast i TV4:s dramaserier och sa ingenting.
Olof anslöt, de letade hela natten tills de kontaktade polis. Efter någon timme hittade de Tova först, ensam och gråtande under ett äppelträd. Elsa irrade runt i dunklet, borttappad som en bortblåst mössa.
Ivriga av lättnad skällde föräldrarna inte, men de kände inga svar, Elsa erkände inget. Det doggrå grälet mellan Märta och Olof fortsatte ändå. Tänk om de blivit påkörda eller bortrövade? ropade Olof som en havsörn via mobilen.
Faderskapstestet kom och som från en annan verklighet konstaterades: Olof var biologisk pappa till båda. Forskarna menade att det var dolda gener, ibland får till och med ljusa brokiga barn och tvärtom, sådant är livets skuggsida.
Efter det blev hemmet en aning lugnare, men Tova kände sig ändå som ett utomstående rådjur i familjen. Flickorna var aldrig nära: Elsa, fortfarande full av svartsjuka, retade Tova, påminde henne ofta om att hon inte var riktig syster.
Nya kläder köps till mig du får alltid ärva, för du tillhör inte oss på riktigt, var Elsas ständiga bubblande argsinta logik.
Tova grät i smyg, klagade aldrig. Elsa brukade skylla alla busstreck på henne. Mamma suckade: Åh, varför kan du inte vara som Elsa? Hon är så stillsam och klok. Efter det började Tova gömma sig i hörn av rummet och blunda, som om världen slutade existera när hon blundade.
Åren gick, Elsa tog studenten men sökte aldrig vidare, varför skulle den vackra dansdrottningen plugga? Hon träffade snart en kille på en dansbana under ett korallrött ljus, gifte sig och flyttade till en etta i Skärholmen, där han sålde begagnade Volvo med sin far. Märta älskade nog Tova, men visade det sällan.
Tova kände alltid att hon jämfördes med storasyster och förlorade. Barndomens hårda ord rotade sig. Alltid ärvde hon kläder från Elsa. Mamma jämförde; “Se vad Elsa lyckas, varför sitter du bara och drömmer och ritar, varför går du aldrig ut?”
När Tova gick sista året på gymnasiet blev hon förälskad i en mörk pojke som log så att stjärnor föll. Hon njöt av hans vänlighet, längtade efter någon som älskade just henne. När hon märkte att hon var gravid blev hon rädd, berättade för pojken, som bestämde sig för att prata med sina föräldrar.
Deras kärlek blev snart känd, modern till pojken kom hem till Märta och tiggde att Tova skulle göra abort för att inte förstöra hennes sons liv. Märkta oväntat tog Olof sin dotters parti, kanske för att han ville gottgöra gammalt tvivel:
Låt henne föda. Jag räddar hennes liv, har redan sårat henne nog. Om ni inte vill kännas vid barnet, klarar vi oss.
Pojkvännens familj skickade sonen till en annan stad, Tova fick läsa hemifrån. Skolan teg om historien, och när Tova skrev proven fick hon en snäll engelskalärare som hjälpte henne. Men nu var framtiden suddig, hon skulle bli mor, inget mer plugg just nu.
Plötsligt, som i en vinterdröm, dog Olof av utmattning hjärtat orkade inte. Han somnade framför TV:n, och Märta fann honom borta. Lägenheten fylldes av skrik och tårar. Mitt i detta födde Tova sin lilla son. Han hade samma ljusa fjun och isblå ögon. Hon missade faderns begravning, Märta sa surt att det alltid varit Tovas fel, men älskade ändå barnbarnet om än med sorg i bröstet.
“Vem skulle vilja ha dig nu?” sa Märta till Tova. “Ingen man vill ha någon annans barn.”
Behöver ingen, svarade Tova. Om pappa tvivlade så lär inte en främling älska min son, heller.
Sonen växte fort, var lugn och klok, fem år när Elsa plötsligt stack in i deras liv igen, nu oförmögen att få egna barn. Hennes man letade efter någon annan, hon vägrade dock lämna det trygga.
Samtidigt började Elsa smida på hur Tova skulle kunna flytta ut. Hon ville hitta en man till systern. En datortekniker, Erik, kom ofta förbi och reparerade deras router. Elsa, som fick nobben av honom, bestämde sig för att para ihop honom med Tova istället.
Hon skickade sms till Erik, ordnade blindträff på ett kafé, sa till Tova att nu skulle hon få träffa en trevlig kille. Elsa visste att Tova skulle göra bort sig, ingen gillar en rund kvinna med barn då skulle han istället komma tillbaka till Elsa.
Tova borstade sitt hår och tog på sig en mjuk klänning, sminkade sig inte hon ville vara sig själv. På kaféet satt Erik försjunken i telefonen, vasluggig.
Är du Erik?
Ja… och du är?
Jag är syster till Elsa, Tova.
Han blev aningen förvånad men bjöd på kaffe och tårta, satt snart begravd i telefonen igen. Tova längtade efter att klippa hans slitna hår.
Stör jag?
Nej, men kommer Elsa?
Hon sa att du väntar på mig? Men jag kan gå…
Kaffet stod klart.
Drick med mig nu när du är här.
Jag borde inte…
Är du rädd att gå upp i vikt? Du är så fin som du är, det klär dig, sa Erik.
Men män gillar smala tjejer.
Vem har sagt det? Du vet inget om män, va?
Nej, svarade Tova. Jag har en son, han är fem, berättade hon plötsligt.
Jaha, sa Erik.
Trots hennes motvilja följde han henne hem efteråt. De gick tysta genom drömsta’n, och utanför huset bad han om hennes nummer. Hon förstod inte varför.
Det känns som att vi borde ses igen, sa Erik.
Han hörde av sig först efter en vecka. Förlåt, mycket jobb, ikväll kan vi ses? Tova blev osäker, men gick ändå till ännu ett kafé. Hon började försiktigt berätta om sitt liv, grälen hemma. Det kändes underligt lätt, som om hon såg sitt liv genom Eriks ögon.
När de gick därifrån följde en hemlös hund efter dem. De köpte korv och bröd till den, Erik gav även pengar till en äldre tant som inte hade råd med sina matvaror, han lade till glass.
Det var för min mormor, hon gillade glass, men hade aldrig pengar, förklarade Erik.
Är det därför du gillar mig också? För att tycka synd om?
Nej! Du är ren och ljus. Jag hjälper, för jag kan.
Sen ringde Elsa. Hur gick det?
Bra, svarade Tova.
Vad är bra?
Vi ses, Erik och jag. Tack för det.
Du gillar den där tölpen?
Han är god. Han sa att jag är fin som jag är.
Elsa muttrade och försvann. En kväll hörde Tova Elsa och Märta i köket. Alltid får den där idioten tur. Jag ville bara skoja, men han blev kär i henne. Jag borde ha knuffat henne i en brunn när vi var små!
Vad? fräste Märta, men just då bet hon ihop och började må dåligt. Tova vände snabbt på sig, larmade ambulans. Märta klarade strokeanfallet.
Två månader senare gifte Tova sig med Erik, flyttade, besökte mamma nästan dagligen. Elsa bröt med alla och försvann på jakt efter sitt eget drömliv.
Föräldrar tror alltid att små barn inte hör, men barnen hör allt och bär med sig minnena. Syskonrivalitet blir ibland vild, men hämnd slår oftast tillbaka på den som klurat ut den.
Barn lyssnar kanske aldrig på vuxna, men de gör aldrig fel när de härmar dem.
James Baldwin
Orden en dotter hör som ger värme eller sårar lagras som sanningar om henne själv, och om hur relationer fungerar.Men sakta, med årens gång, smälte gammal is under nya steg. Tova blev kvinna, och hennes son, med stjärnor i ögonen, växte upp i ett hem där ärvda sår varsamt gick sönder och byttes mot skratt bland disk, tv-spel och doften av nybakt bröd. Märta satt ibland tyst på kökssoffan, såg på dem och log snett, kanske för första gången på riktigt. När hon, efter ännu en tyst långhelg, drog Tova in till sig och klappade hennes hår, förstod Tova att gamla ord inte alltid måste vara sanningar de kan bli eko i vinden, försvinna bland nya sånger kring matbordet.
Och när Elsa, långt borta men ibland närvarande i julkort och ensamma telefonröster, till sist skickade en bild av ett foster i ett ultraljud och skrev Jag är rädd men hoppas ändå, finns ni kvar? då svarade Tova bara: Kom hem. Och det var öppet, som om hela barndomens skuggor sprack upp, och någonstans ekade Olofs skratt Syskon blir bästa vänner till sist, bara vänta.
Så samlades de igen, Märta med silvergrått hår, Erik, Tovas pojke och Elsa, och över bordet skrattades det åt felköpta blommor och minnen, medan vinden i eken snurrade genom fönstret som om den visste: familj är inte vad man tror, utan vad man till slut väljer att hålla fast vid, igen och igen.
