Tack gode Gud! Jag fick uppleva det! Farmor andades tungt, men hennes ansikte strålade av äkta lycka. Med sina torra, kärleksfulla händer smekte hon barnbarnets kind innan hon lät händerna vila på täcket.
Du, farmor, vila lite nu, bad Jonte. Imorgon har vi hela dagen på oss att prata i kapp.
Nej, Jonatan, log farmor sorgset. Det enda jag bad Gud om var att få se dig igen. Nu behöver jag inget mer jag har sett dig och fått krama om dig. Nu vilar jag lite, så pratar vi mer sen. Hon slöt trött ögonen. Siv, kan du ge pojken lite mat han har rest långt.
Farmor var svag och visste att hennes tid var knapp. Jonte var hennes enda släkting, och hon hans hela familj. Hans föräldrar hade förlorat sig själva i flaskan, först sålde de möbler, sedan alla saker, och till slut lägenheten. Det sista de överlämnade var sig själva. Farmor hade lyckats rädda Jonatan från allt detta, sett till att han gick ut grundskolan, tog körkort både till bil och lastbil, och skickat honom till lumpen. Och idag möttes de. Gärna hade hon önskat ett lyckligare återseende, men det fick duga som det var.
Medan Siv farmors gamla vän och granne bjöd Jonte på köket, låg farmor och samlade sina tankar, sökte efter ord som skulle nå både hjärta och förstånd hos Jonte. Men minnet svek henne redan. Hon strök katten sin älskade Smilla, som inte lämnat hennes sida på flera dagar och känt på sig att något var på väg att hända. Till slut kallade hon:
Jonatan, kom hit. När han satte sig nära henne, sa hon lågt: Jag tänkte att jag skulle få gosa med dina barn, Jonatan, men det blir nog inte så. Du blir ensam. Det är svårt att vara ensam. Träffar du en fin flicka håll fast vid henne, välj för livet, livet är alltid svårt. Lätt har det aldrig varit, så blir det väl inte heller. Håll dig borta från lättsinnigt nöje, och framför allt akta dig för spriten! En kan fastna, men alla omkring blir olyckliga. Livet har många vägar, Jonatan, välj den rätta. Farmor höll tyst, kanske för att ta ny luft, eller kanske hon tänkte på Jonatans föräldrar. Hon fortsatte sedan: Lägenheten har jag skrivit över på dig då har du plats för din framtida fru. Jag har lagt undan till begravningen, Siv visar dig var. Resten har jag satt in på ditt konto, det räcker ett tag. Ta hand om min Smilla, lämna henne inte vind för våg. Hon är klok och kärleksfull. Men det vet du det var ju du som hittade henne som kattunge Ja, det var nog allt. Vila dig, jag ska också försöka sova lite nu jag är trött.
Till morgonen var farmor borta.
Jonte fick jobb som fibertekniker, rekommenderad av vänner. Arbetslaget på sex drog fiber och kopplade in nya kunder. Han var trött efter jobben, men lönen var god och han kände stolthet när kabeln låg ordentligt. Smilla, hans lilla grå katt, väntade hemma. Han hade hittat henne på gatan när hon var kattunge, för åtta år sedan. Efter farmors död blev Smilla låg, slutade äta. Hon satt bara stilla i farmors gamla favoritfåtölj och stirrade på dörrgenomgången som om hon väntade på att matte skulle komma hem. Men matte kom aldrig.
Jonte försökte muntra upp Smilla, pratade länge med henne, tog henne i knät och berättade om dagen, bjöd på extra god mat. Men först efter nästan en månad visade Smilla någon reaktion.
Just den dagen hade han fått sin första lön. Kompisarna krävde att han skulle bjuda, det sågs som oförlåtligt att inte göra det. Jonte bjöd dem på ett café, det blev en trevlig kväll och själv drack han också. Han kom hem sent, lite på lyset. Vid dörren möttes han av Smilla. Konstigt nog ville han inte möta hennes stora, förstående gröna ögon. Jonte vände undan blicken, men katten sökte envist hans blick. Till sist, när hon förstått hans tillstånd, jamade hon smärtsamt och sorgset och gömde sig under soffan.
Smilla, ursäktade sig Jonte, jag kunde inte säga nej till vännerna. Det var ju de som fixade jobbet åt mig. Och vänner är ändå viktiga… På något vis kändes det som om han inte ursäktade sig inför katten utan farmor.
Dagen efter mötte Smilla honom glatt vid dörren och märkte att allt var normalt idag. Hon strök sig mot hans ben och spann högt. Åt med god aptit och villade omkring honom hela kvällen. Sovgången lade hon sig nära honom, tätt intill axeln.
Du förstår allt, viskade Jonte medan han klappade henne mjukt. Men oroa dig inte, jag är vuxen nu och står för vad jag gör. Vuxna tappar bara greppet om de fastnar i flaskan. Det skrämmer mig faktiskt jag vet ju hur det kan sluta Det kanske är bäst att byta jobb; på firman är det bara att hitta en ursäkt för att ta en öl. Fredagar är heliga, och om man tackar nej ser alla snett på en. Nej, dags att söka nytt, men vad? Lastbilschaufför har jag alltid drömt om, men mina behörigheter räcker inte, vem tänker ge mig en dragbil?
En fredag satt Jonte med gänget på ett café. De firade arbetsveckans slut, Jonte drack bubbelvatten och såg sorgset på sina överdrivet glada kollegor.
Bordet sköttes av en ung, söt tjej. Flera bjöd henne till bordet, arbetsledaren tog till sist tag i hennes hand och drog henne till sig. Tjejen försökte komma loss men arbetsledaren höll hårt och var berusad.
Släpp henne, sa Jonte och reste sig. Det blev tyst; att höja rösten mot arbetsledaren var ovanligt! Överraskad släppte mannen taget, och tjejen steg undan ett par steg men stannade och såg osäkert på Jonte.
Konflikten slätades ut av caféets ägare en stor man med vit kockrock och uppkavlade ärmar. När han dök upp började grabbarna dra sig undan, och kastade arga blickar på Jonte.
Ta det lugnt, grabben, sa caféägaren. Låt dem gå ut och svalka av sig, så kanske de tänker efter. Sedan log han mot Jonte: Hur hamnade du med sådana där? Du dricker ju inte, varför hänger du med dem?
Arbetslaget svarade Jonte, vi jobbar ihop, så vi umgås väl ihop också.
Äsch! fnös mannen, och presenterade sig som Mikael. Det där är inget sällskap för dig. Fika med de där, vad får du ut av det? Julia, dotter, sätt på lite te som du kan. Och jag behöver en paus nu när det är lugnt.
Dotter? Jonte sneglade efter Julia.
Ja, hon hjälper till efter skolan. De satte sig vid samma bord och drack utsökt te från porslinskanna. Men, du Jonte, du får nog byta jobb. Efter ikväll får du det svårt där. Eller blir du fast i flaskan har du yrkeslicens?
Tog körkort på gymnasiet och gjorde lumpen bakom ratten. Har alltid drömt om att köra långt, men ingen lär väl ge mig en dragbil?
Inte direkt, höll Mikael med, men jag kan nog hjälpa till har goda kontakter bland de riktiga lastbilschaufförerna. Tills vidare kan du köra för mig, vi har turer även mellan städer. Börja med skåpbil, sen kan vi snacka tung lastbil men du får ta CE-behörighet först!
Toppen! log Jonte. Mikael verkade stor och trygg och var Julias pappa bara det var värt respekt. Mikael såg på Jonte hur blicken följde Julia, så han sa:
Julia, nu räcker det. Tack för hjälpen, gå hem du Jonte följer dig. Han log när han såg hur de unga kinder blossade.
***
Fem år senare körde Jonte sin fullstora Scania längs en kall vinterväg.
Det var tre mil hem till stan där Julia väntade, lilla Maja som låg och sov, och så gammelkisse Smilla, familjens favorit. Vid vägkanten fick han syn på en ensam man i tunn jacka som var helt malplacerad i kylan.
“Bäst att han får lift, annars fryser han nog ihjäl, tänkte Jonte och stannade.
Arbetsledaren? Jonte kände igen honom direkt när han satt sig i hytten.
Mannen såg på Jonte med vindögd blick.
Jaså, du Svarade han tyst. Förr var jag arbetsledare, men det är slut nu. Gamla gänget är borta, andra har tagit våra jobb. Hälften är borta en frös, en drunknade, båda fulla. En till avled av dåligt sprit. Resten hankar sig fram Han plockade upp en flaska med illaluktande innehåll, drack. Men vi klarar oss väl…
Jonte släppte av honom i närheten av centrum. Han såg efter honom med sorgsen förståelse och mindes hans skryt i fyllan.
När han närmade sig lägenheten såg han köksfönstret lysa. Julia var vaken, kanske Siv var där och hjälpte till med Maja. Fast nej, Maja sov nog i barnsängen, ovanför den hängde ett foto på farmor. Dottern älskade att berätta sina små sorger och nyheter för henne. Hon visste att farmor inte svarade men ögonen var varma och leendet förstod alltid. Och där satt Smilla i fönstret, såg ut i natten, reste sig, svängde på svansen och skyndade för att möta honom vid dörren.
Jag är inte ensam, farmor, viskade Jonte till fönstren. Alla är hemma, vi är tillsammans, och du är med oss. Det är min väg.
Livet lärde Jonte att kärlek, ansvar och omtanke det är vägen till lycka, och motståndet lär oss välja rätt. Att stå emot svagheter och våga söka sin egen väg, det är styrka. Och varje omtänksam blick, varje hemkära katt och varje god vän är en del av vårt riktiga hem.
